Hem till mig? 
klicka!
Att skriva är det roligaste som finns... undrar just om någon orkar läsa det här...?
Festen och ankan.
Skorna var leriga och resten av mig var dyblöt, jag verkade ha rullat mig i en vattenpöl eller nåt... tyckte man halvhögt genom kritiska rödmålade läppar bakom halvrökta cigarretter.
Jag letade mig fram till toaletten under förevändning att vilja snygga till mig, det var nu inte särskilt högprioriterat. Jag behövde samla mig. Strax efter att jag gjort entré och fått en välkomstkram, förvisso mest symbolisk och i princip utan att alls bli vidrörd, låt oss säga att det berodde på min våta gestalt, samt fått mig en drink stucken i näven, skedde det. Jag stod där och försökte förklara varför jag hade vadat och simmat över vattnet istället för att ta vägen över bron, som en del med konformistisk läggning kanske tycker är mera vanligt om man är uppklädd och på väg till en festlig tillställning. Men folk har ju åsikter om precis allting. Då djävlar i Kapernaum. In kom HON den högsta, och strax efter, när alla tillbedjare kommit på fötter efter djupa bugningar och knäfall och efter att allas ögon hade vant sig vid ljuset som hon spred och man kunde se normalt igen, vad hände? Total antiklimax. Upp dök ta mig fan HAN den lägste, nästan krypande och med ett imaginärt koppel runt halsen och spred någonting helt annat än trivsel, och det dröjde inte länge förrän de med lågt blodtryck hade fått fram sitt luktsalt och hittat någonstans att lägga sig ner och alla andra hävt i sig åtminstone två deciliter starksprit på under två sekunder för att snabbt uppnå en inre balans och kunna stå ut. Eftersom jag stod med ett glas blaskig gurkbål i näven var jag mer eller mindre tvungen att söka upp nämnda tillflykt för att kunna få rätsida på paniken i mitt inre. När jag nått fram till toadörren var den låst och jag knackade på.
-Va?, hördes det inifrån.
-Är du klar snart!, gormade jag panikslaget.
-Har han stuckit?, ljöd det förhoppningsfullt genom gabondörren med ett rött "här är det"-hjärta på.
-Nej för fan. Släpp in mig, jag klarar inte det här, vrålade jag, vartpå min olycksbroder snabbt öppnade dörren, slet in mig och låste igen.
-Det var det jävligaste..., började han.
-Vi måste ta det lugnt, sade jag. Tänka rationellt. Vi är väl båda två säkra på att vad vi såg nyss verkligen skedde? Ingen av gästerna här är väl hypnotisör eller nåt? du vet, Mandrake gör en magisk gest...liksom.
-Nä..., började han, vad fan gör han här. Fattar han inte att INGEN pallar med honom?.
-Tydligen inte!, mumlade jag. Vad som verkligen är oroväckande är att han dök upp tillsammans med HENNE.
-Dom är väl inte...mmppf. Jag avbröt honom genom att stoppa in handen i munnen på honom.
-Nej det är de inte. Tror inte det i alla fall. Jag var själv inte övertygad. Jag fiskade upp mobilen ur fickan, det strilade vatten ur den. Vi hittade en hårfön på en hylla, jag särade lite på telefonplasten genom att bända lite i en skarv med en nagelfil och vi skulle precis till att försöka blåsa telefonen torr för att kunna ringa till någon informatör för att få besked när det knackade våldsamt på dörren.
-Faran är över, han har gått igen!, ljöd glädjebudet. Party!
När vi kom ut i festen igen hade de försvunnit båda två, ingen pratade om paret, jo förresten, i köket fram emot morgonkvisten när man satt tillsammans med en och annan och konverserade halvsovande över en kopp kaffe och en flaska pilsner och det kliade lite i hårbotten och man hade ett smärre grustag i ögonen och det inte hade skadat med en dusch och en säng i ett mörklagt rum och man så smått började fundera på att ringa efter taxi, var det förresten nån som ville vara med och dela in till stan? En rödtonad femme fatale vid namn Josi (Josie, Juicy?) hävdade plötsligt att hon sett tjejen i en bil på stan häromdagen tillsammans med nån helt annan än den där i allafall. Det var ju för väl tänkte vi alla och kunde lugnade börja tänka på refrängen. På vägen hem satt jag inklämd mellan en sött snusande Josi och en stor tjej med muskler som hette Laila. Det fanns alltså betydligt roligare saker att tänka på än herr Lågnivå och jag avstod från vidare funderingar. När jag vaknade upp, betydligt senare den dagen förutsatte jag att Göransson som säkert hade viktigare saker än mina banaliteter att bry sig om inte var intresserad av att höra vad som hänt, så jag avstod från utläggningar om gårdagens mystiska oförklarliga fenomen. Vi läste serierna i morgontidningen tillsammans istället. Strax efter att jag orkat tillreda nånting som kunde kallas för bouillabaisse om man saknar självkritik och är blind och har kassa smaklökar ringde polaren Beno. För ett par månader sedan hade han varit ute efter en billig bil och ringt på en annons i tidningen: "Opel Rekord-79 bes u a ingen rost 1000:-". Snubben som svarat när han ringde hade sagt att sex personer hade varit och tittat på bilen men inte velat köpa den. Beno behövde en kärra och hade inte speciellt mycket stålar så han ville titta på bilen i allafall, det verkade ju billigt, tusen pix. När han kom fram till angiven adress, såg han en Opel som verkade vara väldigt välhållen, på dess tak stod ett par gamla kängor på ett par kilformade träklossar av någon anledning. Konstigt att ingen velat köpa bilen, tänkte Beno och kikade in i kupén för att kolla mätarställningen, den här kärran såg ju jävligt fin ut, och bara tusen spänn. När han ringde på dök det upp en mad scientist-typ med rufsigt hår och äggfläckar på t-shirten.
-Ja..?.
-Hej! Det var jag som ringde för en stund sen angående bilen som är till salu.
-Va? ja just det ja bilen. Det är den blåa som står här ute. Ja som du ser är den ju lite annorlunda...
Beno fattade inte vad han menade: Va? Jag tycker den ser kanonfin ut. Varför vill du inte ha mer för den?
Säljaren hade sett helt förvirrad ut: Ja men skorna på taket, vill du ha dem?
Beno fattade ingenting, och tänkte att var det bäst att ta det lugnt och hålla med: Ja jag hade ju tänkt mig att köpa bilen, och det är klart, om kängorna följer med på köpet så...
Professor Kalkyl stirrade på honom med halvöppen mun ett litet slag innan han svarade: Ja visst, du får dem också, heh. Han tydliggjorde sig: De sitter fast på taket, bultade och limmade.
Beno blinkade ett par gånger och gick fram till bilen. Han försökte lyfta i ena kängan, den satt som gjuten på bilen. Den andra också. Han öppnade bildörren och tittade in, visst, kängorna var bultade i taket. Han stängde dörren igen.
-Ja alltså, han kliade sig lite i huvudet. Varför har du monterat ett par gamla marschkängor på taket?, frågade han förbryllad.
-Jo du förstår...eh följ med här. Beno blev visad in i det fullbelamrade garaget som tydligen inte fungerade som garage utan som snickeriverkstad.
-Jag håller på med sånt här, sade mannen.
-Va? Med vadå? Träslöjd? undrade Beno ännu mer förbryllad.
-Nä, ja, jo...alltså, jag bygger såna här i experimentellt syfte, sade den otydlige och drog i en träram som var överspänd med väv.
Beno började bli nyfiken: Bygger du flygplan eller nåt?, undrade han entusiastiskt. Han är själv en gammal modellbyggare av rang.
-Javisst! Jag pular lite med aerodynamik, och bygger glidplan för att testa mina idéer. Det var det jag ville komma till. Skorna på biltaket därute stammar från ett försök med ett ganska stort glidplan jag byggde för ett tag sedan, en Canard-konstruktion. Jag var tvungen att få upp det i ganska hög hastighet för att få lyftkraft, jag satt på biltaket med planet över huvudet, och hustrun körde. För att fixera fötterna monterade jag skorna på taket.
-Okej..., sade Beno. Hur gick det? Fick du upp planet?.
-Ja för sjutton, det gick efter planerna. Men frugan har tröttnat, hon tyckte det var synd att min verksamhet gick ut över bilen så jag testar mina skapelser i vindtunnel i stället. Det är ju inte lika kul förstås, men vad gör man inte för husfriden.
Beno kunde förstås inte låta bli utan köpte bilen, och kör numera runt med ett par dojor på taket. Det känns personligt tycker han. Och vad lätt det är att känna igen sin bil på stora parkeringsplatser sen. Så småningom började även han att "pula" lite med flygplansbygge, han hade ju en bra kärra att testa sina konstruktioner med tyckte han. Beno ringde alltså för att höra om jag ville hänga med och testa en ny glidare, men jag avstod kategoriskt från sådana strapatsrika företag. Sist hade jag haft ont i fotlederna i en vecka efter. Han lovade att jag skulle få köra, och han själv sitta på taket. Det var viktigt, som han uttryckte det. Jag accepterade efter lite betänketid, det var ju trots allt rätt så kul det där. Beno dök upp strax efter att jag lagt på luren, han bor i andra änden av staden så jag såg väl ganska förvånad ut när jag öppnade dörren. Brett leende visade han upp sitt senaste förvärv, en Nokia banan-telefon. Det här var grabben som dealade med allting. Var det inte gamla spegeldörrar från nån rivningskåk så var det datorer och var det inte det så var det lådor med konserver, osv... han var som en spindel som alltid hade nätet ute efter grejer att handla med. Som väntat blev jag genast tillfrågad om jag inte var intresserad av en ny nalle. Jag tackade vänligt nej, jag tänkte i allafall försöka restaurera min gamla Motorola innan den går på tippen. När vi kom ut på gatan såg jag att han inte hade släpet på bilen. Det kör vi och hämtar förklarade han lite hemlighetsfullt. Jag blev lite fundersam. Beno var annars vidöppen till sin läggning, och brukade inte ha en massa fuffens för sig bakom ryggen på folk. När vi var halvvägs genom staden sade han att vi inte alls skulle ut och flyga med nåt plan utan besöka en gemensam bekant. Jag fattade ingenting utan bad honom att förklara sig. Samma dag under förmiddagen hade en tjej som var kompis till hans före detta ringt upp honom och hysteriskt snackat om att det var nån snubbe som var ute efter henne och att jag också var inblandad. Jag förstod absolut ingenting. Beno förklarade: Det var den rödtonade Josi (det stavas så, fick jag bekräftat!) som hade ringt honom. När hon hade kommit hem i morse hade hon somnat som en stock, och inte vaknat förrän vid tresnåret av att det ringde på dörren. Iklädd morgonrock hade hon öppnat dörren och där hade den oönskade festdeltagaren stått. Han hade förstås inte presenterat sig eller nåt, utan bara stövlat rakt in och satt sig med fötterna på soffbordet, tänt en cig och börjat zappa tv-kanaler med fjärrkontrollen! Josi hade inte trott sina sinnen, utan undrat vad fan det var frågan om!
-Håll käften! Vem fan tror du att du är egentligen? Jag hörde att du är ihop med tönten Jansson. Han har tydligen rasat ordentligt på sistone. Anledningen till att han vill vara ihop med dig är inte att han gillar dig eller nåt. Han blev bedragen av sin ex-fru, och att vara ihop med en tradig kossa som du är ju för fan helt riskfritt. Det finns inte en jävla chans att nån annan karl ens skulle tänka tanken att bry sig om ett ofräscht as som du.
Efter de trevliga inledningsfraserna tog han av sig skorna för att återigen placera sina fötter på soffbordet. Han smutsiga och blöta strumpor spädde på Josis illamående.
Ingenting av vad jag hittills fått mig till livs hade bragt mig i förvåning: Grabben är otrolig!
Hans ärende hade, förutom att bära sig så illa åt som möjligt, varit att hota Josi till livet om hon inte gör som han vill: Se till att sprida så mycket skit som möjligt om den där djäveln som var på festen igår med dyngsur svid på sig. Vad fan hade han hittat på? Är han pissbög eller vad? Jag vill ha bort honom!
Det var uppenbart att han hade ett horn i sidan på mig. Varför det? Ingen aning.
Beno tittade på mig oroligt: Vad fan har du gjort? Jag menar han drar ju sig inte för någonting den där, bär sig tydligen åt precis hur fan som helst mot folk. Inga gränser alls tydligen.
Jag började känna mig lite förvirrad: Jag har ingen aning. Jag har ju knappt sett fanskapet, än mindre snackat med honom! Undrar varför han inte snackar med mig om det är nåt? Den där Josi förresten, hur är hon, kan man lita på att det är sant vad hon har sagt. Hon har väl inte hittat på nån story bara?
Beno skakade sakta på huvudet: Nä, det tror jag knappast. Inte som jag känner henne i allafall. Hon är mer den stabila pålitliga typen. En sån man har förtroende för du vet... rak som fan faktiskt. Bland annat på grund av henne som det tog slut mellan mig och Eva. Jag föredrog väl hennes sällskap lite för mycket på slutet... Han tog ett djupt andetag och slutade tänka på sitt spruckna förhållande: Jag har hört en hel del om den där snubben, han framstår inte som någon människovän eller filantrop precis. Akta dig för helvete, det är en elak djävel, vänta dig inte att att bli angripen rakt framifrån. Rent spel finns inte i hans begreppsvärld. Han är falsk som vatten. Jag menar: Om en sån får för sig att börja djävlas med dig så lär han inte sky några medel...
Sedan förklarade han att det var Josi vi var på väg till, eller rättare sagt puben som ligger i samma hus som Josi bor i. Det var en ganska så uppåt Josi som satt vid ett bord och väntade. Klädd i nån mossgrön topp och cykelbrallor satt hon där och glänste i sin solbränna med en lugn cigarrett i ena näven och drog med ett finger runt kanten på ett glas med vitt vin. Första tanken som slog mig var att hon var vacker, och det var nog fan inte bara på grund av pubens skumma belysning jag fick nåt sånt för mig... Jag hann inte tänka vidare i de spåren. Beno skyndade med raska steg mot bardisken för att beställa sig en dryck, och jag tänkte att jaha bäst jag håller mig lugn, för nån måste ju köra hem... Jag slog mig ner bredvid Josi som genast makade på sig för att inom nån minut senare nästan ha krupit upp i mitt knä. Instinktivt kände jag att något inte stämde, fast jag bemästrade mina instinkter med lätthet. När Beno dök upp vid bordet med två glas öl, två whisky och jordnötter tänkte jag att han fick sköta sig själv och sina parkeringsböter själv. Bara han inte... För ett par år sedan hade han välvilligt erbjudit sig att köra mig med andra hem från en fest, färden gick bra, men ett par dagar senare fick man höra att han hade varit den mest berusade i sällskapet, du kör du är fullast sa gubbarna de små... jag blev tvärförbannad, cyklade hem till honom och föreläste i halvtimme om att ta ansvar och visa respekt för sin omgivning o.s.v, och bad honom fara åt helvete. Vi gick båda och surade var för sig i ett par år innan vi kunde mötas på normalt vis igen. Jag fick gå med på att jag inte är hans farsa, och han fick gå med på att det bara är idioter som kör bil onyktra.
Beno läste mina tankar: -Jag tänker åka hem i taxi!, sade han med aplomb, och fyrade av sitt bredaste flin.
- Great minds think alike, sade jag och kände mig lite fånig, och vi skålade i whisky.
Josi undrade vad vi tänkte på, och vi förklarade inte för henne, vilket fick som följd att hon trodde att jag hade tänkt försöka mig på något med henne och hon snörpte på munnen, och visade upp en trött min.
-Alltså... började hon.
Jag tänkte en sekund på att försöka styra upp situationen, men avstod rutinerat.
Beno räddade oss genom att påstå att vi brukade turas om att köra hem från krogen när vi varit ute han och jag, och att det egentligen var hans tur, men att han tänkte låta bilen stå och nyttja taxi eller kollektivtrafik för att komma hem.
Vi hade fönsterbord och utanför gled bilarna och cyklarna förbi på de regnblöta asfalten som var upplyst i rött och blått och gult och grönt av neonljus och gatlyktor. Det hela var egentligen ganska så nice, jag menar storstadsnatten, den rödhåriga kvinnan, den glade polaren, det täta pubsorlet och den goda alkoholen smälte samman i en ganska så behaglig helhet, väl så njutbart om man var på sitt mest romantiska humör. Det var man inte. Jag kände mig lite obehaglig till mods, här satt man alltså på lokal med bier och whisky och cigarretter och en fantastisk kvinna vid sin sida, och syftet med det hela var att den vackra damen hade information att delgiva mig om någon som verkade ogilla min person å det största, och damen i fråga verkade helt avspänd och hur flirtig som helst! Man skulle nästan kunna tro att... nej, Beno är inte den som håller på och tussar ihop folk! Sådant var bland det värsta han visste, han hade själv varit med om ett par sådana pinsamheter som han ibland berättade om högljutt och indignerat. Josi lyfte för att besöka damernas och Beno lutade sig fram.
-Inte illa va?, log han bakom ölglaset.
-Va?, nä, fick jag ur mig.
-Hon är ledig, klämde Beno till med. -Ja, bara så att du vet, sade han och lutade sig tillbaka i stolen och grävde i jackfickan efter cigpaketet. Det satt en ensam donna vid ett bord bredvid oss. Jag kände igen henne. Men jag visste inte vem det var. När Josi kom tillbaka och satte sig, började tjejen vid bordet bredvid att hosta våldsamt.
-Har du sovit ut ordentligt efter festen igår?, undrade Josi glatt. -Jag sov till tre idag.
- Ja, jag hörde det, sade jag och nickade åt Beno till. -Du fick visst besök idag?
-mm... ja jag överdrev nog lite när jag snackade med Beno...
Beno hajade till och gav Josi en förvirrad blick, -Du lät ju alldeles livrädd?
Ny hostattack från grannbordet.
-Alltså, jag fick uppfattningen att grabben som dök upp hemma hos dig är ute efter mig av någon anledning. Det lät som om han hotade dig? Med höjda ögonbryn förde jag whiskyglaset till munnen.
-Ja, men... Det var nog inte så farligt som det lät, skyndade sig Josi att förklara. -Vi kan väl prata om något roligare.
Jag tittade på Beno, över hans axel såg jag tjejen vid bordet bredvid sitta och teckna åt mig med vänsterhanden samtidigt som hon rotade i sin handväska med andra handen, hon gned en imaginär sedelbunt mellan fingrarna.
Beno såg förvirrat på Josi. -Det lät fan så allvarligt när jag snackade med dig tidigare idag! sade han eftertänksamt.
Vi kan väl gå hem till mig istället, sade Josi ivrigt, jag har vin och gulash.
Hostattack.
Eeeh... jag vet inte, sade jag. Det verkade som om tjejen vid grannbordet andades ut! Jag bestämde mig för att följa mina instinkter: -Jag hade tänkt att ta och förbereda lite käk själv hemma ikväll, morsan och delegationen kommer på middag imorgon, ljög jag. -Men vad fan, jag har ju knappt druckit nåt, jag kan ta och köra hem bilen Beno om du känner för att fortsätta. Beno lös upp, men Josi släckte honom snabbt:
-Eh... jag har tvättstugan ikväll, det hade jag glömt bort, bäst man kilar hem. Josi drog på sig sin jacka och började rota i sin väska efter pengar, de två gentlemännen erbjöd sig förstås att betala hennes nota, men innan hon hade hunnit stänga sin väska såg jag en rejäl bunt med tusenlappar skymta bland tändare och sminkprylar. Efter ett kort avsked försvann Josi snabbt ut från puben och vi blev lämnade åt oss själva med trassliga jeans- och skinnjackeärmar.
När jag och Beno lomade mot dörren, såg jag att tjejen med hostan satt och log brett. Hon visste inte riktigt var hon skulle göra av händerna utan satt och drog i sitt hår lite grand och borstade bort cigarrettaska från bordsduken samtidigt som hon undvek att titta åt mig och Beno till. Jag fick en känsla av att jag skött det här riktigt bra, och kände mig lättad när vi klev ut på trottoaren utanför, fast jag fattade inte någonting alls förstås. Det gjorde för all del inte Beno heller:
-Ja, det här fattar jag inte, hon lät helt jävla livrädd när jag snackade med henne tidigare idag... Han skakade på huvudet, ja brudar...
Vi drog vidare hem till Beno's place. Det var alltid kul att komma hem till hans kombinerade modellsnickeri-varulager-datorstudio-konstnärsateljé-bibliotek-bostad, allt detta i en tvårummare på fyrtio kvadratmeter. Det hade alltid fyllt mig med förundran att han lyckades hålla rent i röran, aldrig ett dammkorn. Jag menar när man håller på och bygger trämodeller i en lägenhet som för övrigt är belamrad med prylar...
När vi klev in hos honom verkade det först vara som vanligt hemma hos honom: kartonger, virke, datorer, verktyg, staffli, dukar, rämmande bokhylla, säng, prylar, prylar, prylar, stort matbord med nystruken duk, och en stor jävla tv på minst 40 tum. - Ja, den fick jag billigt, log Beno när han såg att jag stod och glodde på hans enorma dumburk eller dumskärm som man väl skall kalla det.
Beno plockade fram en enorm lasagne ur kylskåpet och slängde in den i mikrovågsugnen. Jag fick i uppdrag att rota fram en vinare ur köksskåpet, och hittade en pava rödvin som jag raskt korkade upp. Vi dukade fram på bordet och slog oss ner med breddfyllda vinglas. Jag drog ner en hög med kartonger från en byrå när jag lutade mig bakåt på stolen. Kartongerna innehöll modem och jag blev genast erbjuden att köpa ett för en symbolisk summa, men jag avböjde , jag har ju ingen dator! Beno kunde naturligtvis ordna en sådan också om jag ville, men jag tackade vänligt nej. Lasagnen blev så småningom varm och vi högg in på den med liv och lust. Jag tänkte på vad som hänt under dagen, min oförklarlige fiende, Josis tvärvändning, den mystiska kvinnan... jag kände mig minst sagt konfunderad och inte blev det bättre av en halv flaska rödvin... Jag bestämde mig dock för att inte berätta för Beno om den mystiska. Beno diskade snabbt medan han resumerade mina tankar, fan vad han känner mig bra...
- Ja det verkar ju helskumt det här, först får du en fiende på halsen som verkar hata dig utan att veta varför! Vad fan har du gjort?, sedan tvärvänder Josi som var dödsskakis tidigare idag och ville träffa dig för att berätta om svinet... Jag fattar ingenting! Man kunde nästan kunna tro att hon blivit övertalad eller mutad eller nåt... Jag undrar... tror du att hon har blivit indragen i något skumt?
_Ingen aning, men det verkar ju inte bättre, sade jag matt. Vi skiter i det där i kväll och lirar TV-spel istället, va? Jag kände att jag behövde skingra mina tankar. Jag övergick till ett astraltillstånd under TV-spelandet. Jag förflyttade mig till 1800-talets Indien. Ett par timmar senare efter att ha kört tillräckligt mycket Indy-bilar för att man inte ens skulle tänka på att dra på i mer än 90 i fortsättningen på motorvägen till Lund, släckte vi tv:n och plockade fram ett par pilsner ur kylskåpet. Beno lade på en gammal platta med, just det, Dag Vag, och vi gled in i den scenbuddistiska lojhet vi båda uppskattade så mycket, de ränderna går aldrig ur... Vid två snåret var vi renade efter långa nostalgiska haranger om svunna tider, där som vanligt händelser vi inte riktigt kunde redogöra för, delvis på grund av vårt rus, delvis på grund av att tiden ju går och saker och ting faller i glömska. Men det gör ju för all del inte någonting alls, fantasin och sinnet för att krydda på bra stories hjälper till... Jag lånade en av Beno's cyklar och hojade hemåt cool, calm and collected... När jag kom hem undrade Göransson förstås var jag hade hållt hus... Men jag ignorerade honom och klev ur kläderna och in i duschen, när jag var färdig med rengörningsritualen och precis hade torkad håret, hörde jag att någon stängde dörren på ett så tyst sätt som möjligt, jag klev ut i hallen och öppnade lägenhetsdörren för att kolla och hörde dörren nere i porten slå igen... Jag kände att jag hade en rejäl puls, och drog på mig ett par rena kalsingar och satte mig vid köksbordet för att röka en darrig cigarrett. Hade det varit någon i lägenheten? Vem då? Varför det? Var det bara inbillning? SÅ packad var jag INTE! Jag koncentrerade mig. Brorsan har reservnyckel, den enda dublett jag lämnat ut... Jag tog och ringde till brorsan, efter ett par signaler svarade en för mig okänd tjej som bröt på franska och som fick ruska liv i den lille libertinen. Han fattade ingenting, hade inte lånat ut nyckeln till någon, visste knappt om han hittade den själv ens! Jag trodde honom och lovade att ringa vid en lämpligare tidpunkt under dagen istället, det var förresten ett tag sen vi sågs, vad sägs om en fika eller nåt? Visst, vi hörs! Hej då! Jag satt med en tom lur i handen, hade inte blivit ett dugg klokare. Jag gick och lade mig efter att noggrant ha försäkrat mig om att dörren var ordentligt låst och instruerat Göransson om att väcka mig om någon skulle försöka ta sig in igen! Jag sov lugnt, mest på grund av alkoholen antar jag, bäst man inte låter morsan få veta något om det här! tänkte jag innan jag somnade. När jag vaknade vid elva-snåret var allt som vanligt. Solen lös rakt in mitt sovrum och jag lovade mig själv att ta och putsa mina fönster senare under dagen. Ringde till min hyresvärd och talade med hans telefonsvarare angående nytt lås. Efter att ha fikat och efter att förgäves ha försökt övertala Göransson att hänga med ut en sväng, stack jag iväg en runda åt Beno till för att kolla om han var hemma och för att lämna tillbaks hans cykel. Han var som vanligt inte hemma, jag hade glömt den gamla minnesregeln att man alltid skulle ringa om man ville ha fatt i Beno. Så jag parkerade hojen i cykelstället utanför hans port, knallade upp, efter att en av Benos grannar dykt upp och öppnat porten, för att droppa cykelnyckeln i brevlådan. När jag öppnade brevlådan hörde jag att någon rörde sig därinne! Jag ringde på, kanske Beno hade sovit när jag ringde på nere i porten? Inget hände! Vad? Jag släntrade konfunderad nerför trappan och ut på gatan för att traska hem igen. Det hade var en hel del mystifikationer på sistone... Jag beslutade mig för att ringa till Beno och klev in i en telefonkiosk för att ringa till honom på hans mobiltelefonnummer. Han svarade genast, och förklarade att han var ute i hamnen! Jag berättade vad jag nyss varit med om och han trodde mig naturligtvis inte. Jag bedyrade att vad jag hade att berätta var sant, men det hjälpte förstås inte. Beno var upptagen i affärer, och hade inte tid med mig. Vi avslutade samtalet och jag tog en buss hem till brorsan som bodde i andra änden av staden. Han var givetvis inte hemma lät hans fransyska meddela och bjöd in mig på en öl. Man är ju inte den som är den utan jag klev glatt in och slog mej ner vid köksbordet. La dame, som hette Josephine, var inte så vass på svenska än, hade bara varit i Sverige i tre månader, och jag var ju inte så vass på franska. Alltså ett ypperligt tillfälle för mig att göra bort mig på ett främmande språk. Vi satt där och garv ade och snackade i ett par timmar innan lillebror dök upp. Grabben var inte nykter vilket han genast visade genom att kasta sig över mig och omfamna mig på ett lika plötsligt som intensivt vis. Värst vad han hade blivit latinsk av sig. Bra, den lille sege torrbollen har annars alltid varit alldeles för allvarlig av sig, ibland till och med hållt på och berättat för mig vad jag skulle göra och inte göra, som nån jävla moralföreläsare, stön! Jag hoppades att han bättrat sig nu när han äntligen hittat en tjej som verkade vara som folk. Han hade minsann varit ute en sväng med några arbetskamrater efter jobbet och och var alltså lite småpackad... Han och Josephine började att dona med käk och efter ett tag stod det spagetti bolognese på bordet, och vi korkade upp rödvin. Det kändes ovanligt bra att sitta där och käka spagetti och dricka vin med brorsan och hans dam. Riktigt gemytligt, vi avslutade måltiden och det blev kaffe. Jag berättade om besöket i min lägenhet och om den mystiska händelsen hemma hos Beno. Brorsan tyckte förstås att det hela lät lite väl fantastiskt, men beslutade att tro mig, han fick lova att inte snacka för mycket med andra om det hela, i synnerhet inte med morsan, man kan ju lätt framstå som en som inte är riktigt duktig i huvudet om man börjar snacka om att man tror att folk har sprungit hemma hos en och man inte har några konkreta bevis. Vi kollade lite på tv, som av en händelse visade danska tvåan en gammal fransk film-klassiker med Jean Gabin i huvudrollen och Josephine satt som förhäxad och njöt väl av att få höra sitt eget språk, och slippa emulera svenskan, det dröjer ju ett tag innan man klarar ett nytt språk så pass bra att man helt och hållet använder det utan att tänka på vad man säger, och utan att man tänker på att korrekt översätta allt man hör. Klockan hann bli halv tolv innan jag tackade för mig och ringde efter en taxi. Vi lovade varandra att försöka ses lite oftare, brorsan och jag. När jag kom hem låg Göransson och sov på hatthyllan. Jag väckte honom inte, utan gled ganska tyst ur mina boots och panties på väg in till toaletten för att göra en rejäl tandborstning efter allt rödvin och alla cigarretter, vitlöken var ju inget att göra något åt. Jag litade på Göranssons goda sömn och duschade med öppen dörr för att ha koll på lägenhetsdörren. Men inget oväntat hände. Nästan lite trist tyckte jag, det var tydligen feglirare man hade att göra med. Den kaxige gick och lade sig mellan svala lakan som luktade av äpple. Steg upp igen och kollade telefonsvararen, hyresvärden hade inte hört av sig! Gick och lade mig igen, men hade svårt att somna. Det var inte utan att jag fick erkänna för mig själv att jag började bli riktigt nyfiken! Vad fan är i görningen? Varför har någon ett horn i sidan till mig? Vem hade varit hemma hos mig? Hos Beno? Vad var det Josi visste men inte ville berätta? Fanns det någon rot till det onda? Kunde man i sådant fall dra upp den? Var det något man skulle bry sig om eller ignorera? Man fick ordna med ett nytt lås till lägenheten i alla fall, och försöka få Beno att fatta att jag inte fantiserade, det HADE varit någon hemma hos honom! Eh.. det verkade ju vara något riktigt skumt på gång, jag menar, springa och yra hemma hos folk hur som helst... Inte riktigt comme il faut. Min nyfikenhet var väckt, jag beslutade mig för att somna, och gjorde det. Jag hade en ovanlig dröm den natten... Det satt någon vid sängkanten och snackade med mig... någon jag inte visste vem det var men som jag upplevde som ovanligt tjatig, och bad fara och flyga. Jag vaknade av att telefonen ringde, det var morsan... som undrade hur det var med mig. Det är väl bra, sade jag... Brorsan hade ringt henne och varit "orolig", som hon uttryckte det. Jag bet ihop, det var väl fan också... Efter en kvart ungefär hade jag lyckats övertyga morsan om att hon inte behövde oroa sig. Vi lade på och, jag ringde genast till brorsan, ingen hemma. Jag satte mig vid köksbordet med för att läsa tidningen tillsammans med Göransson. Ibland verkade det som om folk hade svårt att höra vad man säger, otroligt!... ömkade jag mig själv och Göransson verkade för en gångs skull hålla med mig. Serierna fick upp humöret igen, och efter at ha ringt en låssmed stack jag ut och sprang en runda för att ventilera lite. Solen sken, fast det nästan var minusgrader. Ett fantastiskt väder som fick igång livsandarna på allvar och jag bestämde mig för att försöka få tag i U, det var månader sedan man hörde av henne. När jag kom hem låg det ett vykort på golvet, det var från Benos mamma(!), Hanna, som var på Cypern, eller hade väl snarare varit där. Kortet var skrivet för ett par veckor sedan och hon beskrev lyckligt solen, stranden, vinet och maten! Det var kul att tanten unnade sig nåt, tänkte jag och kände mig uppåt värre! Eftersom jag inte hade Hannas telefonnummer, ringde jag till Beno. Som originellt nog var hemma! Han lät skärrad! -Det har varit nån här och snokat runt! Fan vad obehagligt! Jag har redan bytt lås, har ett par stycken hemma. Men vad fan är i görningen? Först du, sedan jag... Det här verkar helskumt tycker jag! Har du lust att komma hit en sväng, känns lite jobbigt. Jag väntade in låssmeden innan jag drog hem till Beno, trettonhundra spänn fattigare, men med en sten mindre att bära på. Han var inte sig själv, darrig och rörig: -Kolla, nån har varit här och planterat koks under kylskåpet. Kolla! han visade mig ut i kokvrån, petade undan ventilationsgallret på kylskåpets nedansida, och lös in med en gammal batteridriven cykelampa. Där inne, bland damm och lite gamla makaroner låg det en plastpåse med vitt pulver. -Har du ringt polisen?, undrade jag. Nä, har inte hunnit, stammade han ur sig. Vänta lite förresten, hur vet du att det koks i påsen? Har du kollat? Nej, ville inte röra den för fingeravtryckens skull! Jag gav honom telefonluren och slog numret till polisen. Han framförde sitt ärende, det lät som om personen i andra änden tvivlade på att vad Beno sade var sant! Han lade på, och vi satte oss vid bordet för att vänta på polisen och röka varsin cigarrett. Efter ett tag, som kändes som en evighet dök de upp. Fiskade fram påsen, antecknade vår story och tog personuppgifter på oss båda. De avlägsnade sig efter att vi lovat att vara anträffbara på våra respektive adresser. Vi satt en stund och snackade, men kom inte fram till nånting alls. Vi drog ut en sväng på stan i sko-bilen. Beno (vi?) hade fått en farlig lekkamrat verkade det som, kom vi överens om innan Beno körde hem mig. Han släppte av mig vid porten efter att jag fått lova att vara på min vakt, det skulle han vara i fortsättningen! När jag kom upp till mig var inte Göransson hemma, vad nu? Jag letade igenom lägenheten noggrant men inte fanns han där. Alla fönster var stängda och jag hade noggrant låst dörren efter mig när jag stack ut. Göranssons försvinnande var helt oförklarligt! Jag blev orolig, främst för Göranssons skull förstås, men någon hade alltså varit hemma hos mig fast jag bytt lås! Vad menas? Jag ringde till Beno och berättade för honom... Han blev alldeles ifrån sig: -Vad i helvete..!? Har nån kidnappat grabben? Beno hade alltid visat Göransson vederbörlig respekt och behandlat honom som den individ han är. -Eh, ja, jag fattar inte... hasplade jag ur mig med vikande röst. -Vad fan är det frågan om? undrade vi båda i munnen på varandra. Ingen av oss visste men båda tänkte vi förmodligen på samma snubbe. Jag kände mig skakis, -Vad fan, ge sig på Göransson! Vad är det för stil!? Beno gjorde en tung utandning, han visste inte vad han skulle säga menade han på, han fattade lika lite som jag. Men lät lite skraj han också. Ska vi försöka snacka med Josi? undrade han. Det kanske inte är någon idé, Vete fan, svarade jag eftertänksamt... tror du att det är lönt, efter den tvärvändningen? Nä, du har rätt, det är nog bäst att inte snacka för mycket överhuvudtaget, sade Beno. Jag kunde nu inte koncentrera mig alls på värt samtal, var alldeles utom mig av oro för vad som kunde ha hänt med Göransson. Vi fick lägga på så länge. Jag gjorde en räd i trappan och ringde på hos grannarna, det var ingen som hade hört eller sett någonting. Jag började känna mig förtvivlad nu. Gick in och lade mig på soffan, tårarna kom. Jag var både ledsen och förbannad och började känna mig alldeles maktlös. Vad skulle jag göra, jag fick inte låta paniken grabba tag i mig. Jag tvingade mig själv att tänka rationellt. Satte på en platta med Miles Davis och försatte mig själv i ett fejkat meditativt tillstånd, Göranssons väl var det viktigaste nu, jag fick inte fly utan var tvungen att sätta till alla klutar för att hitta honom igen. Jag ringde till polisen, där trodde de att jag skojade med dem, och rådde mig att sätta upp lappar nere på Konsum och på namntavlorna i trapporna runt omkring. Jag gick ut i köket och fick syn på Göranssons orörda matskål på golvet under fönstret. Någon hade flyttat runt på krukväxterna i fönstret. Varför det? De verkade för övrigt orörda. Jag ringde till Beno igen, han lovade komma över med ett nytt lås efter att jag kollat vad det var för lås som satt i dörren. Han dök upp efter ett tag och vi bytte lås tillsammans. Han tyckte att vi skulle kolla i krukorna i alla fall. Vi placerade dem i diskhon och lyfte försiktigt upp jordklumparna ur krukorna, inget ovanligt där. Vi stack med steknålar genom jorden och orsakade säkert rotsystemen stor skada, men stötte inte på några främmande föremål där heller, som om det skulle finnas några i ett par kompakta jordklumpar. Vem fan hade varit i mitt kök och skyfflat runt krukorna? Samma jävel som kidnappat Göransson förstås. "Titta här, om du inte har märkt att jag tagit din polare, så kan du väl se att jag varit här och arrangerat om krukorna i ditt köksfönster?" Snacka om kommunikationsproblem! Det kanske var nån estet med storhetsvansinne som var intresserad av heminredning och som gått och retat sig på hur det såg ut i mitt köksfönster, och till slut inte stod ut längre utan dyrkat upp min dörr för att ta sig in och ställa saker till rätta, och Göransson hade passat på att smita ut? Man vet ju aldrig... Hoppas att det hela verkligen har någon sådan förklaring, att Göransson är vid god vigör och alive and kicking! Benos mobiltelefon ringde, det var från polisen, de ville ha in honom för förhör, omedelbart! De hämtade honom inom fem minuter. Jaha, tänkte jag det var alltså doningar i den där påsen! Telefonen ringde, det var från polisen, de ville ha in mig också! De kom och hämtade mig. Beno hade dragit hela storyn för dem och de ville snacka med mig. Jag berättade vad jag visste, och vad jag hade hört. De tyckte att det stämde bra med vad Beno hade sagt, och vi fick båda gå därifrån efter att ha lovat att hålla oss hemma. Jag ville hem så fort som möjligt för att skriva lappar att sprida ut över grannskapet. "Göransson kom tillbaka! Allt är förlåtet!" Var fan var han, vem hade... fan vad jobbigt allting var just nu. När jag kom hem stod lägenhetsdörren på vid gavel! I lägenheten befann sig två poliser, de hade tagit sig in med hjälp av en låssmed. Vi trodde att du hade stuckit, sade de. Varför trodde ni det? undrade jag oförstående. Vi fick ett anonymt samtal. Du har narkotika i lägenheten! VA!? utbrast jag. Jag har fan inget knark, det har jag aldrig haft, vad den saken anbelangar! Vi får väl se, sade de och ledde mig ut i köket. Där dök de ner under diskbänken och plockade fram baljan med Ajax och sköljmedel och liknande, och började rota runt i den. De hittade en gammal burk med "röda björn" som de hällde ut över diskbänken. -Visst, det var ett tag sedan jag polerade diskbänkenŠ började jag. Och fick en blick som manade till tystnad. -Vi sköter det här. -Okej, sade jag, och satte mig ner för att ögna igenom tidningen. De rotade runt ett tag men verkade inte hitta något. Jag kunde inte hålla tyst: -Var det allt som den anonyme sade? Att det finns knark här? Sade han inte var jag har gömt det? Jo, i blomkrukorna, men där hittade vi ingenting! Jag satt stum. Om någon hade varit i lägenheten och planterat(!) något i mina blomkrukor, och jag inte hittat något där, och inte polisen heller... Jag höll god min: -Det var ju för väl! Inom mig hade en orkan tornat upp. Jag började känna blodsmak och det smakade gott. Jag var rent ut sagt, härligt och innerligt förbannad! Någon höll på med mig! Det obehagliga var att jag inte visste varför. Men känslan av obehag överskuggades av mitt väckta vrede. Vad i helvete var det för jävla fasoner!? Det minsta man kunde begära var att personen i fråga trädde fram och förklarade sig, resonerade jag, och att ge sig på Göransson... Övertramp! Hela historien började ju nästan likna nån sorts konspiration! Det kanske fanns något samband, Beno och jag samma dag, Josi... snubben på festen... hm! Jag gick och lade mig efter att ha tejpat upp efterlysningar i trappan och i trapporna runt omkring. Jag tog och ritade av Göransson noggrant så att man säkert skulle känna igen honom om man såg honom. Mitt uppvaknande på morgonen var inte roligt. Grått och trist, och ensamt. Brrr, och lite kallt. Intresserar mig inte för kaffebryggaren och frallorna från igår. Tidningen får ligga kvar på hallmattan. Duschar och går och lägger mig igen. Sover till två. Det regnar. Rainy day, dream away. Som sagt. Springer en runda i regnet. Jag gillar att springa i regn. Svalkande och avkylande fast man lätt blir blöt om fötterna och kan få skoskav om man inte aktar sig för djupa vattenpölar. Såg en katt i en busskur, men det var inte Göransson. När jag kom hem var allt som vanligt, ingen hade hört av sig. Fan också. Jag glodde håglöst en stund på tv, kunde inte koncentrera mig. Kom att tänka på den där snubben på festen, kunde det verkligen vara så, att han hade ett horn i sidan på mig av någon anledning? Jag fattade inte varför. Ofattbart. GÖRANSSON! var är du? Jag har ju ingen att snacka med längre. Bestämde mig för att ta en runda till arbetsförmedlingen dagen därpå. Men tog mitt förnuft till fånga. Stekte upp ett och ett halvt kilo köttbullar med vitlök och kanel. Tog med avsikt alldeles lagom med kryddor för då kunde jag inte stoppa dem i frysen och därigenom låta dem förlora i smak. Nu var jag ju istället tvungen att äta dem direkt på kvällen och under morgondagen. Efter en dispyt med mig själv angående mitt eget uppförande mot Göransson på sistone, gick jag och lade mig. Jag stod upp med tuppen nästa morgon, jag trodde mig till och med höra hanen gala någonstans i fjärran. Men det var nog bara inspirerad inbillning. Hur som helst steg jag alltså upp tidigt den morgonen. Det skulle jag aldrig ha gjort. Eller det gjorde jag rättare sagt rätt i. När jag kom ut i badrummet lade jag märke till att det fladdrade ovanligt mycket i duschdraperiet. Visst, jag är inte den som man i första hand kan anklaga för att vara manisk när det gäller städning, men jag låter det inte gå så långt att saker började röra på sig av sig själva. Det stod någon bakom draperiet. Jag tog ett djupt andetag och drog undan det. Förresten, undrar hur det kom sig att Beno plötsligt hade kollat under sitt kylskåp och hittat den där påsen? Han var förvisso betydligt mer glad i att städa än jag, men varför plötsligt börja rota under kylskåpet? Hur kom det sig attŠ tänk om det verkligen hade varit någon den där natten jag drömde att jag slängde ut någon från min lägenhet. Det kanske hade varit folk här tidigare? Varför det? Tanken svindlar. Josephine hade förresten verkat haja till lite när jag satt i köket hemma hos brorsan och berättade om Göransson. Hon hade sett orolig ut. Jag tolkade förstås hennes beteende med facit i handen. Men när jag kom att tänka på det... hur visste hon att jag har en kompis som kör runt i en bil med skor på taket? Hon hade skrattat gott och länge åt den tokigheten. Jag pratade aldrig om Beno med brorsan, de tålde inte varandra. Beno hade nämligen en gång för många år sedan gjort sig lustig över brorsans dåvarande ovanligt fjantiga flickvän, vilket Beno gjorde rätt i. Brorsan hade då kontaktat Benos dåvarande chef och berättat att Beno kom för sent till jobbet oftare än vad chefen visste, vilket brorsan inte gjorde rätt i! Sedan dess har barnsligt hat och agg rådigt dem emellan. Men jag höll med Beno. Det finns gränser för hur man bär sig åt. Det har brorsan aldrig fattat, jag försöker acceptera honom ändå, han är ju trots allt min brorsa. Fast inte är det lätt alltid. Om man hade berättat för honom om Benos sko-bil hade han säkert ringt till bilprovningen för att kolla om det verkligen är tillåtet att köra runt på stan på det viset och om så inte är fallet genast kontakta ordningsmakten för att sätta dit Beno. Man undrar vad det är som driver sådana människor. Så det verkade konstigt att Josephine kände till Benos lustiga bil. Men å andra sidan de forna trätobröderna kanske hade funnit varandra. Vem vet? Hade jag med det att göra? Nej, knappast, underligt bara att ingen i sådant fall hade talat om det för mig. Där stod jag i all fall barfota på badrumsgolvet. Undrar varför den där typen som påstods vara ute efter mig inte ens hade snackat med mig? Om han nu verkligen har något mot mig? Tänk om det inte alls var så det var? Varför hade den där tjejen honom i ledband förresten? Varför gjorde han sig till ovän med precis alla han träffade? Gjorde han verkligen det, eller var det bara snack? Kom att tänka på att jag kanske borde ta och söka upp honom, eller skulle jag ignorera honom? jag drog undan duschdraperiet och där stod han ju! Göransson glodde på mig som jag inte var riktigt klok. "Stäng munnen nu din fåne!" Han betedde sig som om han inte varit borta en sekund, och tog en sväng ut i köket för att kolla om det fanns käk vilket jag genast ordnade fram åt honom. Sedan gick han och lade sig i köksfönstret för att kolla in situationen på gatan utanför. De vanliga fåglarna konstaterade han med en gäspning, och lade sig makligt ner för att ta igen sig lite i elementvärmen.
Var fan hade han varit? Vad fan var det frågan om? Hur fan skulle jag bete mig egentligen? Jag fattade ett beslut, som jag skulle hålla fast vid i hela mitt liv...
Och sedan dess har telefonen inte ringt en enda gång.
Ett "Canardplan" har sina bärvingar bakom stabilisatorerna och liknar alltså en anka i flykt. jmf. franskans "canard".
Jonny Lindberg 27 FEBRUARI 1999 jonee@swipnet.se
