Precis före andra världskriget 1939 kom jag så hem till Sverige igen. Jag hade då varit på Grönland sedan 1935.

Jag blev satt i privat internatskola i Vaggeryd och meningen var att mina föräldrar skulle komma hem året efter. Kriget
satte emellertid stopp för detta och först 1946 var det dags för mina föräldrar att tänka på hemfärd.

Två månader före hemfärden omkom min far i en sprängolycka i Sisimiut.

50 år efteråt (1996) tyckte jag att det var på tiden att fara till Grönland och lägga en blomma på graven. Här kommer
mina kortfattade dagboksanteckningar över den färden:

KORTFATTAD REDOGÖRELSE ÖVER MIN RESA TILL GRÖNLAND

Här kommer mina knapphändiga minnesanteckningar från resan till Sisimiut och Ilulissat på Väst - Grönland.

Initialskedet för den här resan skulle komma att bli ganska lång. Nästan två år från det att jag hade bestämt mig, tills
jag satt på tåget mot Köpenhamn. Min gamle barndomsvän och vapendragare från de vilda Kolmårdskogarna, stötte
till i Norrköping.

Vi anlände K-hamn vid åttatiden på morgonen och taxade in på ett hotell alldeles i närheten av Centralstationen.
Sedan blev det att äta frukost och kolla stadslivet.

På eftermiddagen var vi på en specialvisning på Grönlandsmuseet. Det var mycket nyttigt och givande, speciellt för
dom som inte varit på Grönland tidigare.

På kvällen blev det middag på SKEPPARKROGEN nere i Nyhavn med hela gänget. Tillbaka till hotellet för att sova,
men först en öl i baren för att komma ned på tomgång.

Det kändes konstigt att äntligen vara på väg till G-land efter 57 år. Fast egentligen hade jag nog under alla dessa år,
mer eller mindre, varit på väg hela tiden. Men ändå, det kändes pirrigt.

På morgonen tog vi bussen ut till Kastrup och flyget. Strax efter kl. 10 00 klev vi ombord på SAS - planet som skulle
föra oss till Kangerlussuaq.

Jag hade för säkerhets skull packat mina tillhörigheter i en 65- liters fjällmes. Det skulle bli en form av äventyrsresa, och
då kunde jag ju inte komma dragandes med en resväska. Detta skulle visa sig vara synnerligen välbetänkt.

Så, kl. 10 20 på förm. den 3:e Augusti lättade planet och jag var iväg på riktigt. Äntligen.

Jag tror att också Uno kände stundens allvar. Han har under 57 års tid hört mig berätta om detta otroliga land med dess
människor, deras sätt att leva och om mina äventyr däruppe. Nu skulle han få se med egna ögon. I varje fall en del.

När vi hade passerat Norge kom flygvärdinnan med mat och förstörde stämningen för oss. Vi var i det här läget mentalt
redan framme i Sisimiut, och jag var som bäst i färd med att besvara alla frågor som Uno hade obesvarade.Men det
skulle visa sig att maten var lite speciell. SAS firade nämligen 50 - års jubileum.

Företaget bildades 1 aug. 1946 och hela den här veckan var det specialmeny med det där lilla extra. Så vi förlät vår lilla
värdinna för avbrottet.

En stund efter att vi hade passerat Island kom så den första anblicken av vårt resmål.

Kaptenen hade i sin outgrundliga vänlighet minskat höjden till cirka 4000 meter, och vi sjönk nu stadigt ned mot
Kangerlussuaq, eller Söndre Strömfjord, som det heter på danska.

Flygplatsen vid Kangerlussuaq fick Danmark överta av amerikanarna efter kriget De byggde flygplatsen för kunna
mellanlanda och tanka de stora bombplanen när de var på väg till Europa, där de skulle ge Hitler på söta knölen.

Själva landningsbanorna byggdes på ett enormt delta som jökelfloden har skapat med sitt moränslam. Jag kan tänka
mig att det är den största plana platsen på hela ön. Bortsett från vissa delar av den fasta inlandisen.

Det blev en otrolig känsla att sätta fötterna på KALAALLIT NUNAAT (Det G-ländska namnet på ön) och känna den
rena och kyliga polarluften i lungorna. Nu var det dags för de första tårarna. Det skulle komma att bli mycket känslor
och tårar under de närmaste fjorton dagarna.

Från Kangerlussuaq blev det helikopter till Sissimiut, där vi skulle stanna i en vecka. Detta att flyga helikopter blev
en oförglömlig upplevelse. Färden gick över bergskammar och genom dalar för att så småningom, längs en fjordarm,
sluta vid en liten landningsplatta.

Detta var min första helikopterfärd! Woow!!

Vi möttes av rektorn för Knut Rasmussens Högskola (Internat) Där vi skulle bo och äta under den första veckan.

Rektorn heter Lars Olsvig och var en mycket givande bekantskap. Och inte minst hans danska hustru.

Det var ordnat med lite undervisning på förmiddagarna för de som hade lust. Vi fick under de här dagarna lära oss
mycket av landets kultur, historia och språk. Ävenså museebesök och stadsvandringer. Sisimiut är för övrigt Grönlands
tredje stad.

På andra dagens förmiddag besökte vi ett litet museum som var inrymt i en nyuppförd jordhydda. En sådan som inuiterna
bodde i fordomdags.

Fram på förmiddagen hade jag tänkt att uppsöka den lokala TV-stationen och köpa in mig på fem minuter reklamtid.

Avsikten var att basunera ut att jag var här och ville komma i kontakt med folk som eventuellt kunde komma ihåg min
pappa.

Jag hade tidigare tillskrivit prästerskaper på orten och annonserat min ankomst och ville ha hjälp med att finna pappas
grav. Det blev dock ingen hjälp från det hållet, som väntat. Så jag tyckte att detta med lokal-TV var en utomordentlig bra
idè och möjlighet. Jag hade naturligtvis varit på kyrkogården tillsammans med några medresenärer och letat. Dock utan
resultat.

Men jag skulle inte komma att behöva denna hjälp. Den skulle komma från ett helt annat och oväntat håll.

När jag nu står i det lilla museet och beundrar några av grönländarnas fantastiska harpunkonstruktioner, kommer det fram
en liten kvinna till mig och frågar om jag tillhörde sällskapet och om jag var turist. Jo, nog var jag det.

Men så berättade jag att jag egentligen var på återbesök, fast det tagit lång tid. Att jag egentligen var här för att lägga en
blomma på min fars grav, bara jag kunde finna den. Det var ju jämnt 50 år sedan han dog.

Den här lilla kvinnan, som för övrigt är konstnärinna och heter Maria Nielsen, blev väldigt intresserad när hon fick veta att
jag bott i Maarmorilik mellan åren 1935 - 39.

Det slutade med att vi tog en "kaffemik" på kafeet intill museet för att kunna prata i lugn och ro.

Nu skulle det otroliga hända. När jag berättade vad mina bästa lekkamrater hette under de här åren, frågade hon om en
av dom, Jens-ingoa, möjligen hette Henriksen i efternamn. Jag hade under 57 års tid inte tänkt på hans efternamn.
Dock stod det plötsligt helt klart för mig att visst hette han så.

Maria skulle omgående gå hem och ringa Lille Jens och kolla, sedan skulle kontakta mig på skolan.

Jag hann knappast innanför dörren, så ringde Maria och kunde meddela att hon varit i kontakt med Jens -
och att det var rätt Jens.

Tyvärr kunde han inte söka upp mig den dagen på grund av att det blev så känsloladdat när han fick veta att hans
gamla lekkamrat befann sig i livet och inte längre bort än 500 meter. Men han hade lovat att söka upp mig morgonen
därpå. Han skulle också visa mig var min pappas gravkulle fanns. Han visste. Han hade varit med på begravningen.
Hans far Ole låg strax intill.

Det blev inte många timmars sömn den här natten. Jag ringde hem till Inga-Britt, men kunde inte prata av rörelse,
så det fick anstå till dagen därpå.

Kockan nio på morgonen därpå kom en tårögd Uno springande upp till matsalen, där jag satt och skulle äta frukost,
och ropade att min kompis stod utanför skolporten.

Och när jag kom ned stod han där. En liten gråhårig farbror med hörapparat och. Men Jens var det. Det blev stora
famnen och mera glädjetårar.

Sedan jag presenterat Jens för den övriga gruppen, begav vi oss iväg mot centrum och begravningsplatsen.

Jens frågade om min mamma levde och om mina båda systrar Gunvor och Gertrud.

Jens berättade under vägen också att han varit i kontakt med 'dödgrävaren' angående gravstenen. Den hade, efter
att ha fallit omkull, tagits bort eftersom ingen skötte om graven.

När vi kom ned till kyrkogården stod det en märkbart stolt 'dödgrävare' (han var egentligen kyrkogårdsvaktmästare)
vid pappas grav. Han hade plockat fram stenen, gjort den ren och ställt den på plats.

När vi så småningom gick därifrån för att dricka en kopp kaffe, springen Jens plötsligt över vägen och kommer tillbaka
med en äldre grönländska. Han frågar mig om jag kommer ihåg smeden i Marmorilik. Ja, det var klart att jag kom
ihåg smeden.

Den 'gamla' tanten visade sig vara hans dotter!! Jag minns att han hade en liten flicka, hon var kanske 4 - 5 år då jag
reste hem till Sverige -39.

Jag berättade för henne att jag fortfarande hade kvar en handhamrad mässingstallrik med en fastlödd Grönländsk
enkrona från 1926 (mitt födelseår), som hennes pappa hade gjort åt mig som avskedsgåva när jag skulle fara hem
till Sverige 1939. Hon blev väldigt rörd när hon förstod att hennes pappa hade lämnat spår efter sig så långt borta.
Hennes far var död sedan många år tillbaka. Jag fick också veta att Sigurd hade dött några år efter kriget. Sigurd
skötte våra hundar, och en del annat under åren 1935 - 1939. Han var vår 'kifak' (betjänt).

Nu spred sig ryktet att jag hade kommit tillbaka. Fredriksinarsuaks son var på besök!

Det gick nog inte en dag utan att det kom fram gamla gubbar och ville ta mig i hand och tala om att de hade känt
eller arbetat under pappa. Många frågade efter Gunvor.

En farbror döpte mig till Fredriksinarsuak marsluk. Alltså 'Stora Fredriksson II'. När jag påpekade att pappa inte var
så värst stor, fick jag veta att far var både stark och stor, inuti, och han slog sig för bröstet för att visa.

Det var fantastiskt att få surfa på de vågor av tillgivenhet och kamratskap som far hade rört upp.

Dagen efter att jag hade fått fatt i graven, var jag uppe i en av affärerna och beställde en krans av konstgjorda
blommor och dita granris och lade på grankullen. Några av resegänget var med.

Pappa fick besök av många ur gruppen och det kändes mycket bra för mig. Så tände jag tre-dagars ljuset, som
Gunvor skickat med. Ett litet improviserat tal blev det också så småningom.

Vi hade också turen att få vara med om den årliga skolstarten. Det blev en minnesvärd tillställning. Där kom första-
gluttarna i sina bästa kläder. Många av flickorna hade den Grönländska nationaldräkten på sig, och stod där som
små smycken, blyga och ängsliga. Det var något av en folkfest med släkt och vänner till barnen som skulle börja
sin skolgång.

Efteråt blev jag inviterad på 'kaffemik' hos ett av Jens's barn-barn. En charmerande kvinna, och hennes man. Han
var för övrigt ägare av en stor trålare, och livnärde sig på fiske. Han hade tre man anställda. Han berättade att han
i slutet av augusti skulle upp till Diskobukten och fiska hälleflundra tills att isen kom.

En dag hyrde Uno, jag och fyra av våra reskompisar tre sälfångare och begav oss ut på säljakt. Det var också en
upplevelse.

På min tid däruppe jagades sälen från kajak. Nu var det plastbåt med en 40-hästars Jamaha i aktern som gällde.

Vi for iväg i 30 knops fart till en fjord lite söder om Sisimiut. Här var det gott om säl. Jag skulle vilja säga att det
kryllade av dom. Stup i ett kom det upp hela stim för att andas.

Fångstmannen stod upp i båten med ena handen på ratten, i den andra höll han geväret, och med knät på gasreglaget
lyckades han träffa det lilla av huvudet som var synligt, när sälen kom upp för att andas.

Vi var tre båtar med två turister i vardera plus skytten. De två andra båtarna fick en respektive två sälar.

Vår jägare blev denna dag utan byte.

Kanske berodde det på att han var enögd.

Vi gjorde ett strandhugg i en liten vik och flänsade en av sälarna. Detta blev dagens höjdpunkt.

Jag fick återigen tillfälle att få smaka rå, kroppsvarm lever från en nyskjuten säl. Det smakade exakt som jag
mindes från min barndom. Mums!! Även Uno uppskattade smaken. Naturligtvis åt även de andra fyra i sällskapet,
med Mats Jönsson i täten, av denna kulinariska finess.

På hemvägen landade vi vid en liten by som heter Sarfaguaq. Där bor 175 människor.

Nere vid bryggan vid Sarfanguaq hade man just styckat upp en niometers val, och vi blev i tillfälle att få smaka
alldeles färsk valhud och dito kött och späck.

Den gamle mannen, som stod för styckningen, blev mäkta imponerad av att vi turister kunde smaka rått kött. Så
imponerad att han, när vi skulle fara därifrån kom springande med en stor påse med kött, mattak (valhud) och
späck som gåva till mig.

Den här delikatessen åt vi som vickning den 9:e när vi hade vår avskedsmiddag på skolan, så att alla i gruppen
fick smaka. Allt serverades rått och skuret i tunna skivor. Det blev nog uppskattat av alla. Tror jag?

När det gäller sälen så var grönländarna märkbart bekymrade över den enorma mängden säl, som år efter år invaderat
den Grönländska västkusten. Det är resultatet av fransyskan Bardots agerande. Hon lyckades få stopp på den
grymma jakten på nyfödda sälungar utanför Labradorkusten. Hon skulle naturligtvis agerat för att jaktmetoden hade
ändrats isället. Eftersom den här jakten har bedrivits i långliga tider, blev resultatet att sälbeståndet har ökat enormt
på bland annat sillens bekostnad

Dessutom föder sälarna sina kutar allt närmare den kanadensiska kusten med alla sina utsläpp av tungmetaller och
annat giftigt. Detta har till följd att bland annat levern inte är tjänlig ens som hundmat.

Som sagt var; skomakare bliv vid din läst. Det kan gå illa när okunnigheten får komma till tals.

En kväll vid tiotiden gav vi oss iväg på en midnattsvandring till en liten havsvik för att möta polar-höstnatten.
"Expeditionen" leddas av den gamle hedersmannen Adam Nielsen. Han är lärare vid högskolan.

Nedkomna till viken samlade vi drivved och tände en brasa som sprakade och gav hemtrevnad och värme. Vi åt
medhavda matsäck, som hade iordninggjorts i skolans kök, och drack kaffe. Vi underhöll varandra med sång och
historier. Kom tillbaka klockan 02 00 på morgonen.

Allt trevligt har dessvärre ett slut, och den 10:de på kvällen kl. 21 00 for vi med båt nordvart, för att efter cirka 15
timmar anlända till Ilulissat. Grönlands tredje stad.

När vi skulle fara kom Jens ned för att ta förväl. Med sig hade han dotter-dottern Margarethe, hennes man Hanseraq
och två barn-barns-barn. Barnen hade gjort kransar av blommor och växter som de gav mig som avskedsgåva.

På vägen till Ilulissat passerar vi Isfjorden, som spottar ur sig alldeles osannolikt stora och många isberg. Vi säger
också till vid en by som heter Egedesminde.

Framkomna till Ilulissat tar vi in på ett vandrarhem med utsikt över havet med sina förbiseglande isberg.

På eftermiddagen är jag inne på turistbyrån och inhandlar ett "slipssmycke", med en 'numit'-sten infattad i silver, åt
mig själv. Den här stenen finns bara på ett enda ställe i världen; utanför Nuk (Grönlands huvudstad) på Sydgrönland.

Vid förfrågan om jag inte kunde få köpa ett stycke råsten av numiten fick jag till svar att den inte får säljas annat än i
bearbetat skick. Men, sa expediten, du kan ju alltid fråga konstnärinnan Kaja Mörup. Hon bor alldeles härinvid.

Sagt och gjort, jag gick dit och berättade vem jag var och att jag köpt ett stensmycke och ville köpa en bit råsten.

När hon fick veta att jag bott i Maarmorilik blev hon eld och lågor och ropade på sin man.

De undrade nu om jag inte hade träffat Hannibal Fencker. Och självklart hade jag det.

Han hade tältat utanför vårt köksfönster i Maarmorilik 1936. Han var assistent åt Bergmästar Eklund. Tyvärr var han
död sedan några år.

Nu visade det sig att dom här människorna hade känt denne Hannibal sedan femti-talet.

Nu fick jag min första 'numit'-sten!

Nästa fråga gällde konstnären Jacoby. Ja, han var vår närmaste granne från 1937. Jag fick veta att han också var död,
men att museet hade ett antal tavlor av honom.

Och så fick jag en 'numit'-sten till!!

Efter ytterligare prat och hågkomster fick jag några bitar av grönlandit. Det är världens äldsta mineral. 3,8 miljarder år.
Finns endast på Grönland.

När jag hade tackat för mig och var på väg därifrån, ropade hennes man Ole mig tillbaka. I handen höll han en
diamantborrkärna av Maarmorilik-marmor. "Den här " säger han " har jag fått av Hannibal och den vill jag att du skall
ha. Ta den som ett minne av vår gemensamma vän". Och så var det dags med några tårar från oss alla tre.

Även här i stan stöter jag på några stycken som kände pappa. Fantastiskt.

På kvällen bestäms det att vi dagen efter skall flyga helikopter upp till norra halvklotets mest produktiva glaciär.
Den som vi hade passerat med båten dagarna innan.

Vi startar tidigt och efter en halvtimmes flygning landar vi på en nunatak för att beskåda de enorma ismassorna.

Glaciären producerar 22 miljoner ton is varje dygn, året om. Den 7 kilometer breda och tusen meter tjocka bräen rör
sig med en hastighet av 20 meter per dygn ut mot havet och kalvar ungefär var femt vecka.

Här uppe skulle man ju slå läger och företa vandringar in mot kärnisen. Det vore något det!

Nedkomna till vandrarhemmet igen var det bara att packa igen för vidare transport till heliporten för den sista
flygturen till Kamgerlussuaq.

På eftermiddagen avgick SAS-planet mot Kastrup, och efter 4 ¼ timme var vi i Damnark igen.

För övrigt passade Uno och jag att ´gama` åt oss plats i första klass. Så vi fick champagne till maten och en cognac
till kaffet. Man får ju inte va' dum.

Nu återstod bara transporten till Stockholm för mig och att smälta alla intrycken och dela med mig till de mina av
alla känslor och 'komihågingar'.

Sedan gäller det att planera för nästa tur till de isiga vidderna. Min förhoppning är naturligtvis att än en gång få återse
mina nya och gamla vänner. Men framförallt vill jag längre norrut, till Uummannak och Maarmorilik.

Önskan är att få ta kustbåten upp mot Upernevik eller ännu hellre till Thule.

Skall försöka att hålla mig vid liv och samla på mig medel så att detta kan bli verklighet.

Slutligen vill jag tacka Föreningen Sverige - Grönland och Folkhögskolan Biskop Arnö för att resan blev av. Men
framför allt vill jag tacka Maj-Britt Imnander för hennes organisatiosförmåga och enorma engagemang. Hon var
verkligen som en kycklingmamma för oss alla.

(Jag tror inte någon resa som jag gjort kan jämföras med denna Grönlandsresa. Inte ens när min hustru och jag stod
uppe på Etna och vulkanen får ett utbrott. Vi fick då tillfälle att få stå bara några meter från den framforsande lavan och
uppleva hur marken gungade. De elektriska urladdningarna gjorde att det formligen rann blåa lågor från fingertopparna
och håret stod på ände. ) men som sagt; Inget går upp mot Grönland

SLUT