Våren kom med väldig fart det här året. På några dagar blev fjorden isfri, och vi kunde provköra vår stora motorbåt.

Nu var allting bråttom igen. Och den här våren var det ännu mera bråttom. Jag skulle ju snart åka hem till Sverige,
och det var mycket som skulle göras först.

En dag när pappa kom hem till lunch hade han sällskap med Ditlev, som hade min kajak under armen. Det for en
rysning genom ryggmärgen på mig. Skulle jag äntligen få prova den på riktigt?

Ja, naturligtvis blev det så.

Jag var nu tvungen att ta på mig sälskinnsanoraken, trots att det var mellan tio och femton grader varmt. Så bar det
iväg ned till viken. Ditlev sa åt mig att vänta, medan han hämtade sin kajak. Han hade framme i nosen på min kajak
monterat ett så kallat 'sälsegel'. Men inte nog med det. Det var nog dubbelt så brett som det var brukligt, och så var
inte den vita duken utrullad. Längst ut på varje sida var ett litet flöte apterat. Det var två korkbitar, stora som tegel-
stenar. De tjänstgjorde som någon sorts utriggare.

Det var med stor svårighet jag lyckades att tränga mig ned i sittbrunnen. Hade tydligen växt en del sedan kajaken
byggdes. Väl nere i sittbrunnen krängdes nedre fållen på anoraken runt sittbrunnssargen och fixerades med en rem.
Nu kunde det inte komma in något vatten.

Med pappa och Sigurd som åskådare, skjöts jag ut på fjorden av Ditlev. Jag paddlade inte, utan njöt bara i fulla drag
av att långsamt glida ut på den blanka vattenytan. Efter en liten stund kom min lärare Ditlev ifatt mig, och frågade hur
det kändes.

Bra! !

Det här gav samma frihetskänsla som när man upptäcker att det faktiskt går att åka på två hjul med en cykel. Eller
att hänga i en drake och plötsligt upptäcka att man flyger, alldeles av sig självt.

Otroligt vad kajaken blev stadig med de två 'pontonerna'. Vi paddlade i sakta mak över till andra sidan fjorden. Där
fick jag träna att tvärstanna och att svänga runt från full fart framåt till full fart bakåt.

Vi höll på någon timme, och jag började bli ganska trött i armarna och, märkligt nog, också i benen.

Då paddlar Ditlev fram och tar bort segelstommen med pontonerna. Jag märkte nog inte någon påtaglig skillnad, annat
än det mindre motståndet i vattnet.

Kajaken blev med andra ord snabbare och mera lättvänd.

Så småningom begav vi oss i sakta mak hemåt, och när vi var mitt ute på fjorden, beordrade min lärare stopp. Jag
tänkte, inte utan en rysning, att det var omkring 125 meter ned till botten, och 500 meter både framåt och bakåt till
land. Men det hade ju varit lika illa om det varit 5 meter djupt.

Ditlev tog nu fram en torskpilk med lina och gav mig med orden "ta upp en torsk åt mig till middag"! Jag tog emot
redskapet, och lät pilken försvinna ned i djupet. När jag såg den blanka metallskenan försvinna ned mot botten fick
jag nästan svindel. Det kändes som att sväva i ett tomrum.

När det så småningom blev napp, blev det ett väldigt vevande med armarna för att ta hem linan. Hela tiden fick jag
instruktioner om hur jag skulle göra för att inte kapsejsa. Det kändes väldigt osäkert att dra upp en tre kilos fisk,
som drog åt alla håll, och till varje pris ville den hem till djupet igen. Jag hade ju nu ingen paddel att hålla balansen
med. Den låg framför mig längs med kanoten.

Torsken låg dock snart, efter mycket stretande, framför mig på kajaken och sprattlade. Ditlev, som under hela den
här manövern legat långsides med mig, gav mig sin kniv att döda fisken med. När den låg stilla framför mig, och jag
ånyo fått fatt i min paddel upptäckte jag att Ditlev var flera hundra meter ifrån mig, på väg hem. Vi hade väl ungefär en
halv kilometer att paddla, och jag tog i allt vad jag kunde, och lyckades passera min lärare alldeles innan vi nådde
land.

Han skrattade uppgivet och slog ut med armarna. Inte förstod jag då att han höll in farten och lät mig vinna.

När jag med mycket möda och stort besvär lyckats att 'hyvla' mig ur sittbrunnen, kände jag mig som en riktig jägare,
när jag med kajaken under den ena armen och paddeln under den andra, stegade hem till mamma med allt berättande.

Ditlev hjälpte mig att få upp kajaken på den höga köttställningen, och när det var färdigt kom han fram till mig, lade
händerna på mina axlar, vände sig till mamma och sa: "Om du låter Ingevali stanna kvar här i Maarmorilik, skall jag
se till att han blir en av Grönlands skickligaste jägare". Jag har nog under hela mitt liv, aldrig fått ett bättre betyg. I
varje fall inte av en så kompetent lärare och levnadskonstnär som Ditlev Fredriksen.

Fröken Andersson tyckte att det hade varit mycket bättre om jag stannat hemma och läst min kristendomsläxa eller
räknat eller gjort vad som helst, bara inte varit ute och ränt med Ditlev, som hon ju ansåg som en ev de större hed-
ningarna här uppe under inlandsisen. Hon tyckte inte, till pappas stora förnöjelse, att Ditlev var något passande säll-
skap åt en tolvårig svensk. Så det så.

Under den korta tid som var kvar häruppe, var det nu kajaken som gällde. Jag hade fått den utrustad med både harpun,
gevär och flytblåsa. Och så naturligtvis fiskedon.

Det var bara det, att när jag var ensam ute, var jag tvungen att ha dom två pontonerna påmonterade. Men vad gjorde det.

Bara att få sitta i sin egen kajak och paddla ut till glaciären mitt emot och lyssna till hur den råmade och stod i för att
ibland spotta ur sig ett litet isberg.

Detta var ett äventyr!