Macbeth med många bottnar Romateatern

Macbeth av William Shakespeare

"Svensk utomhusteater är just denna kalla sommar mer än någonsin en anomali. Att förena scenkonst och väder är en prövning. Också på vanligen soliga platser som Gotland. Dystra, låga moln sluter sig kring Roma klosterruin. Ett svirr av fina droppar tystar fågelkvittret. En ko råmar surmulet från kungsladugården.
Romateatern firar tio Shakespearesomrar med Macbeth, för två år sedan tog Thomas Segerström över efter Martin Alskog som konstnärligt ansvarig för att fylla det vackra, imposanta 1100-talsruinen med sommargotlänningar och infödda. Verksamheten har vuxit kvantitativt, fått sponsorer som KF och Svenska spel, men också kvalitativt - denna Macbeth lyser mot den kalla sommarkvällen med en osedvanlig fräschör, skickligt genomförd dramaturgi och välspelad koncentration.

Mikaela Hagelberg som Hekate    

Klosterruinen har en säregen genus loci, en egen magi. Detta än mer tät via en stram, genomförd scenbild och ett suggestivt musikackompanjemang. Trappor leder runt den borgsal som murarna nu bildar, krönt av ett bröstvärn. Fonden är naturen, eller möjligen Birnamns skog - den som ska röra sig innan Macbeth kan dö. Scengolvet kan brinna, som när häxorna manar fram dödsgudinnan Hekates närvaro. Och Thomas Segerström använder klokt denna Piranesi- interiör för sina scenerier -
spelet blir ofta mångskiktat med raska övergångar. Utomhusmiljön lägger en extra poäng till texten, närheten till elementen, till det nyckfulla. Också musiken blir nästan fysiskt påtaglig, Thomas Almqvist lägger stämningar som blir psykiska rum - och delarna bildar en genuin, sammansmält helhet.

Karin Westholm, Hans Sandquist,Lotta Holm Grut som Häxor

Thomas Segerström har flyttat fram speltiden till klockan 21 - så blir kvällen snart mörk och passar pjäsen. Ljussättningen av ruinen och träden bakom är skickligt gjord, liksom häxeffekterna. Segerström ser huvudrollen som en man som blir besatt av sin spådda framtid och jagar en imaginär framgång. Han släpper stunden för det drömda, ett slutmål som blir allt mer besudlat av blod. Iscensättningen blir tyst kritisk mot utopism. Macbeth springer efter morgondagen som så många, men med mer våldsamma följder eftersom han också njuter av den fullkomliga makten. Peter Sundberg spelar Macbeth som en vasall som blir satt inuti en cyklon av begär efter framgång vilket får rent erotiska förtecken, den upphetsning han och lady Macbeth känner inför upphöjningen får sexuella uttryck. Det potenta, det djuriska, hos den absoluta makten illustreras. Peter Sundberg visar någon som snärjs, utan att vara direkt ond, av möjliga frestelser och blir tung och vilseförd av tron på det spådda ödet. Han blir en Macbethmaskin. Knekten blir kung men framgångssagan blir undergångsmardröm, eftersom Macbeth stirrar på målet - aldrig på vägen.

Peter Sundberg som Macbeth

Också andra roller imponerar genom artikulerad närvaro och publikkontakt, överhuvudtaget är denna Macbeth subtil och mångbottnad. Karin Kickan Holmberg blandar kyla med lidelser, taktik med lust efter ära. Hon är den som övertalar maken att verkställa morden som ska leda fram till tronen men också den som tar mest skada. Allvaret, koncentrationen och utspelet mot publiken delas av Pontus Stenshäll som Banquo som här blir en stor roll, samvetet. Stenshäll representerar också ett annat drag hos denna tolkning, en återhållen men oväntad humor som tittar fram när man minst anar det - när Banquo spökdinerar eller när häxorna kokar ihop sina soppor. Hekates roll är här understruken, som en vanitassymbol men också personifiering av denna ständiga mänskliga fantasi att förutspå framtiden. Lotta Holm Grut som portvakterska bjuder dock på oförfalskad publikflirt av bästa sort, fast nästan försynt."

Foto: Stig Hammarstedt
Vinjett: Teater