Lyckeby eller f.d. Lyckå med omnejd som gränsland mellan två riken, (Sverige och Danmark) och är kanske den del av vårt land som drabbats av flest krig, härtåg, blodbad, nedbrända och plundrade gårdar, byar och städer under stor dramatik.

Detta var kanske till och med en av Europas farligaste platser att leva på under flera hundra år, där tusentals människor fått sätta livet till. Sjörövare har förekommit här till havs. Nils Dacke hade även han sin hemvist i Blekinge in vid gränsen några mil norr om Lyckeby i Rödeby socken. Gustav Wasas knektar hann i kapp honom i Ledja inne i danska Blekinge där han några hundra meter från Lyckebyåns fåra också miste sitt liv genom att bli ihjälskjuten. Tydligt är, att ett människoliv var inte mycket värt i dessa tider.

   Första gången som Blekinge och Lyckå blev Svenskt var år 1343 efter att svenska kungen Magnus Eriksson löste ett skuldbrev åt den danska kungen Valdermar Atterdag. Här vid skulle Blekinge tillhöra Sverige i evig tid. Detta var kanske delvis upprinnelsen till vad som sedan skulle komma. Detta var enda gången som ett övertagande av Blekinge från svensk sida var så odramatiskt. Redan år 1359 bröt sig samma danska kung in i Blekinge och Skåne och tog det tillbaka genom ett regelrätt angrepp på Sverige och tog hela provinsen och ett skrivet heders löfte var brutet.

Valdermar Atterdag brände alla handlingar som hade med Blekinge och den Svenska tiden för att förstöra alla bevis för att Blekinge, Skåne och Halland egentligen tillhörde Sverige. Därmed saknas flera dokument från denna tid i vår historia.

Nästa gång som det begav sig var år 1436 då Engelbrekt intog Blekinge från Calmar hållet Han mötte visserligen vist motstånd till en början vid Brömsebro av traktens bönder.

Men efter att han lovat Blekingarna frid och säkerhet, om de fogade sig under svenskt välde blev det fritt fram. Väl framme i Ronneby mottogs han med ärebetygelser av borgerskapet.

   Efter Engelbrekts död började nu en ny episod där det för Blekingarna frestade på att var land mellan två riken Sverige och Danmark. Efter det att Magnus Gren på danskt initiativ tagit sig över gränsen till Sverige och bränt flera svenska gårdar.

Svenska kungen avkrävde här av en förklaring från Danmarks sida utan att få ett i sitt tycke tillfredsställande svar.

Detta gav nu upphov till hämnd som beslutades av svenska riksdagen 1 Jan 1452.

Med all kraft ryckte nu kung Karl Knutsson bonde in i Skåne, Blekinge och Halland.

   Och svarade med samma mynt fast hundra gånger värre. Flera städer brändes bland annat Sölvesborg. Danmark var nu en hotad nation och den svaga isen i Öresund räddade Danmark den här gången från svenska kungens planer på att även inta danska Själland.

Med hjälp av Gustaf Carlsson och Birger Trolle från Kalmar anfölls och intogs Lyckå slott.

Kort där på gjordes av danska kungen ansträngningar att återta Lyckå utan framgång och miste istället 200 man på kuppen.

Lyckå eller dagens Lyckeby blev nu en helt avgörande plats där flera av gränsfejderna mellan Sverige och Danmark fick en avgörande roll, den närmaste framtiden.

År 1459 hölls ett möte mellan svenskar och danskar på Lyckå slott för att reda ut trätan mellan dom båda rikena. Detta utan resultat.

År 1503 anföll svenska kungen Sten Sture d. ä. Lyckå och brände allt som var av trä i slottet. Danskarna återtog ganska snabbt staden och återuppbyggde befästningarna.

   År 1507 var det dags igen genom Riksföreståndaren Svante Nilsson Sture att föra sin kamp mot Danmark kring Kalmar som då var danskt. Svenska knektar ryckte över Blekinge gränsen under ledning av Johan Arentsson, Bengt Knutsson, Erik Trolle och Nils Bröms för att erövra Lyckå slott. Var på också hela staden med slott och allt plundrades och brändes som hämnd för att danskarna tidigare plundrat och bränt Svenska Pataholm och Ryssby. Hela provinsen stod nu under Svensk överhöghet vilket inte varade länge.

   Här vid lag får man anta att det Blekingska folket efter detta som nu hänt såg en stora fiende i Sverige. Man var där av Danmark och den danska kungen trogen mot svenskarna. Enligt sägner hotade Blekingska föräldrar sina olydiga barn med "Svensken kommer och tar dig" om dom inte lydde tillrättavisanden. För detta var det absolut värsta man kände till som kunde hända, och det när som helst.

   Gustav Wasa tog sig tillfället i akt att erövra Blekinge med hjälp av Bengt von Mehlen i samma stund som Christian II "Tyrann" blev avsatt som dansk kung utan något större motstånd år 1521.

Den tillträdde nya kungen Fredrik av Danmark återkrävde nu Blekinge och Skåne av Sverige. Men en biskop vid namn Brask hade avskrifter från Valdermar Atterdags brev från 1300 talet som styrkte dessa provinsers svenska tillhörighet. Någon enighet om detta blev det inget av var på Danmark snart återfick förlorat land från svenskarna.

   Under denna träta mellan danska kungen Fredrik och svenska Kungen Wasa passade Christians II vän Sören Norby f.d. dansk amiral på att bedriva sjöröveri med Sölvesborg och Blekinge som sin bas. Här ställde och styrde han hela Blekinge på egen hand till folket stora förtjusning. Han var ju en av dessa trakters så populära i Christian II´s man.

Svenska kungen tillsammans med den danska insåg snart att man hade ett allvarligt problem i denna sjö vana, sluga och farliga man. Här vid beslutade Sverige och Danmark om gemensamma åtgärder för att göra sig kvitt Norby.

År 1526 drabbades svenska vid sidan av danska samman mot Norbys privata flotta utanför Blekinge kusten i ett våldsamt sjöslag. Efter att förlorat 400 man, tre stora skepp och fyra jakter flydde Norby själv över till Ryssland. Med smålänningar hjälp intogs både Sölvesborg och Lyckå.

   Danmark satte Sverige i blockad för att få den Svenska kronan på fall, vilket var en av anledningarna till sjuårskriget mellan Danmark och Sverige. Målet var att erövra Älvsborg för att nå vesterhavet och tillgången på det så viktiga saltet. Hela Sveriges väl och framtid vilade nu i Erik XIV händer.

Som härting på Kalmarslott var Erik XIV väl insatt i hur småländska bönder nyttjade danska hamnar i Blekinge för smuggel. Det blev ingen skatt betald i Sverige utan den kom istället den danska kronan till del i Ronneby, Lyckå och Avaskär. Man hade länge försökt att stoppa denna trafik över gränsen, men misslyckats. Målet blev istället att lägga dessa städer under Svensk överhöghet eller förstöra dem.

I sep. år 1563 anföll Erik XIV Avaskärs fästning som intogs och brändes. (Avaskär låg vid sidan av nuvarande Kristianopel). Men det var 1 aug. år 1564 som Lyckå slott var målet för Erik XIV anfall. I en order till Åke Bengtsson Ferla skrev han att han med ryttare och fotfolk skulle belägra och bränna "ett litet slott där i landet, som kallas Lyckö, och närmast wid gränsen beläget utaf de fästningar, som i Bleking äro". Danska ståthållaren på Lyckå slott Knut Hardenberg uppmanades av Erik XIV trumpetare att ge upp och överlämna sig till svenskarna i annat fall skulle slottet stormas och varenda människa, som befann sig innanför dess murar, skulle dräpas. Hedenbergs svar blev att "han visste svenske kungen och hans tjänare intet annat till viljes utan krut och lod." Och lod är samma sak som bly.

   15 km från Lyckå i en bokskog drabbades härerna samman. Danskarna hade till en början övertaget men efter det att svenskarna fått förstärkningar flydde danskarna.

Svenskarna ryckte nu fram mot slottet var på man med kanon sköt hål på slottet mur med hjälp av tre skott. Den 24 aug. föll slottet och Knut Hardenberg kunde tas till fånga av svenskarna.

Svenskarna hade farit mycket skonsamt fram till en början mellan Kalmar och Lyckå, i förhoppning om att slippa få lokal befolkningen emot sig i allt för hög grad, men eftersläpande soldater hade av dessa istället blivit till fånga, upphängda i träd och avrättade "med harnesk och värjor, honom till hån, harm och spott". Erik XIV väl framme i Lyckå själv i egen hög person den 1 sep. år 1564 fick han också vetskap om detta och blev mycket besviken och rasande. Kriget tog därmed en helt ny skepnad. Som hämnd för detta sände Erik XIV ut krigsfolk för att plundra, bränna och döda allt som stod i deras väg från Lyckå och till Ronneby. Erik XIV hade insett att det enda som skulle vända detta motstånd var genom en etnisk rensning av provinsen och besätta dessa delar istället med svenskar. Över 1000 danskar fick här sätta livet till då ingen levande människa skonades varken gamla, kvinnor eller barn. Väl framme i Ronneby blev detta upprinnelsen till det som vi idag kallar Ronneby blodbad, där ytterligare 2000 civila danskar avrättades på samma sätt.

   Blodet från alla människor rann ner i Ronnebyån och färgade den röd.

Lyckå slott var nu i svenska händer, men hade flera skavanker efter det svenska anfallen och dög inte som befästning. När sedan den danska greven Schwartzburg var i antåg, beslöt svenska ståthållaren Karl Holgersson Gera att sätta eld på slottet och flydde tillbaka över gränsen till Sverige. Danskarna följde efter och tog tillfånga tretton svenskar som sedan sköts utanför slottsporten i Lyckå.

Erik XIV blev förgrymmad över Karl Holgerssons med knektar och hans fega förehavanden i Lyckå och ställde dom inför fronten som trolösa förädare vid Avaskär.

Ganska snabbt föll slottet återigen i svenska händer varpå det reparerades och befästningen ytterligare förbättrades med en ny vallgrav som var färdig redan 1 okt. 1564.

   Slutligen kom freden som slöts i Stettin 13 dec. år 1570 och Blekinge, Skåne och Halland åter igen blev danskt.

Mellan åren 1584-1585 behövdes inga krig då pesten härjade och desarmerade befolkningen ytterligare. När sedan Lyckå år 1600 miste sina stadsprivilegier till förmån för Kristianopel blev nu obetydliga Lyckå inte längre intressant varken för Sveriges eller Danmarks regenter och undvek därmed att i framtiden stå i centrum för krig mellan broderländerna Sverige och Danmark.

Erik XIV djävulska framfart i Blekinge är väl det som vi Blekingar sent får eller skall glömma.