Det ursprungliga namnet var Lyckå. Namnet Lyckå kommer av ordet "lycka" (inhägnad) eller av danska ordet böja eller kröka. Antingen så betyder Lyckå staden vid åkröken eller den inhängande staden vid ån. Jo, Lyckå var omgiven av en 8 alnar bred seglingsbar vallgrav.

I omgivningen till staden Lyckå fins tydliga tecken på att dessa delar av sydöstra Skandinavien blev invaderade 1200 år före Kf. av människor strax efter det att inlandsisen släppt sitt grepp. Det som då är mest aktuellt är geografin intill dagens Lösen och Augerum där dalgången utgjorde en fin och väl skyddad hamn för dåtidens fiskeflottor. Men även väster om Lyckå fines intressanta fornlämningar. Att sedan grannskapet har bördig jord att bruka, med att Östersjön drog sig tillbaka och blev mindre och allt mer intog sin nuvarande form, gjorde säkert inte saken sämre för dessa människor. Här runt i detta område fins fornlämningarna från såväl sten-, brons-, järnålderna och vikingatiden.

Hällristningar, runstenar, gravhögar, skepssätningar och bautastenar som väl minner om att här bott mycket människor långt långt innan oss som bor här idag.

Från begynnelsen tillhörde Blekinge Svearnas rike fram till ca: år 900 då vi fick levda under dansk överhöghet. Men det var först på 1050 talet som gränserna mellan Sverige och Danmark fastställdes.

Människorna i dessa trakter var under den hedniska tiden föga intresserad av att lyda några kungar för utom dom man hade skälva. På uppdrag av danska kung Sven Estridsson skickades en biskop vid namn Egino till Blekinge och blev därmed först att civilisera och lugna dessa hedniska trakter med kristendomen kring 1050 talet. Kyrkor byggdes och fick namn efter byarna. I Lyckå byggdes en kyrka någon gång på 1200-talet, men antagligen först 200 år senare. År 1242 blev Blekinge för första gången danskt hertigdöme.

I början av 1300 talet tvingades Danmark i svåra tider och i en ledarkris pantsätta Blekinge till förmån till en tysk vid namn Ludvig Albrektsen Eberstein. Tysken ville få ut så mycket som möjligt av sitt förvärv, och under utländskt tyranneri led nu Blekingarna. Under tiden 1332-1340 stod Danmark utan konung. I bön till den svenska Kungen Magnus Eriksson bad Blekingarna om att han skulle ta dom under hans hägn och lösa dem ur deras olyckliga tillstånd. Kung Magnus hörsammade detta och i Varberg på en herredag 1343 bekräftade danska kungen Valdermar Atterdal att han sålt och upplåtit Skåne, Halland och Blekinge för Svenska kronan till evig tid. Men 1359 lyckades Valdermar återta förlorat land av Svenska kungen Magnus Eriksson genom list. Den svenska hövitsmannen på Lyckå slott avsattes till förmån för en dansktrogen.

Lyckå fick sina stads rättigheter i mitten på 1400-talet.

Staden Lyckå nämns tidigast 1449 i ett brev från Claus Nielsen Sparre köpte dom i staden längst i söderut belägna tomterna, den så kallade slottsängen. Staden organisation så som rådmän, borgmästare, vallgrav som omgav Lyckå och stadens sigill nämns i skötebrevet som behandlade detta markköpet. Även dom arkeologiska efterforskningar som gjorts på Lyckå Fläck, tyder även detta på att stadsbildningen skett omk. vid denna tidpunkt.

Lyckå var i huvudsak en fiske- och handelsstad och en skyddande hamn för dåtidens sjöfart.

Man exporterade ved och bokvirke till Köpenhamn och myrmalm till omkring liggande andra länder. Att större hantverksmässig verksamhet förekommit här under denna tid talar inga hittills gjorda utgrävningar för.

Med Dacke upproret mot Gusaf Vasa i Småland i färskt minne några år tidigare ger Christian II år 1545 länshärren i uppdrag att det skall byggas "ett fast hus av grund som kan hålla för bönder om det skulle bli uppror". Och år 1549 kallas alla murmästare och kalkslagare i Åhus och Wä till Lyckå och bygget kunde starta för det som skulle bli Lyckåslott.

När det blev färdigt var antagligen en försvarshemlighet men till sjuåriga krigets utbrott år 1563 stod denna borg färdig som då också skulle få en viss avgörande betydelse. Någon gång tidigare innan denna borg av sten tillkom fans det en borg av trä där idag den stora, fula och förfallna magasinsbyggnaden står på slottsängen.

Ett vist mått av missnöje med Lyckå som stad har från danska kungar funnits. År 1508 fans det planer på att lägga ner staden och flytta till större och rikare Rotnaby (Ronneby) 3 mil väster ut.

Sagan om Lyckå blev dessvärre all den 31 jan. år 1600 då Lyckå förlorade sina privilegier som dansk stad. Detta till förmån för Kristianopel beläget vid sydöstra götalands ostkust några mil söder om Svenska Kalmar. Lyckå som stad fullkomligt nedmonterades och flyttades öster ut. Och det som inte gick att flytta brändes och revs med hjälp av kanoner av danskarna skälva, där ibland Lyckåslott år 1601.

Lyckå numera Lyckeby fick sin revansch i slutet på 1600-talet efter freden i Roskilde år 1658 där Blekinge blev Svenskt åter igen precis som det är än idag.

Lyckeby blev då ett blomstrande och mycket viktigt industri komplement till den år 1680 av Sveriges Konung Carl XI nyanlagda staden Carlskrona på ön Trossö sydväst om Lyckeby.

Idag är Lyckeby en stad i staden Karlskrona, lika stort/litet som kommunerna Olofström eller Sölvesborg var för sig är till folkmängden räknat.