Antag att vi i framtiden utnyttjar rymden i mycket högre grad än vi har gjort nu. Hur skall rymden styras? Skall varje nation få ha ett eget program som den sköter helt själv utan övervakning ovanifrån, eller skall man inrätta ett överstatligt organ (eller låta FN göra jobbet) som sköter rymdprogrammet till "mänsklighetens bästa"? För tillfället saknar FN ett eget rymdprogram, men EU:s medlemsstater sköter sina rymdprojekt gemensamt under ESA. Fördelen med detta är att det uppmuntrar konkurrens (vem kan göra jobbet bäst) och att administrationen blir mindre. Därmed går (oftast) projekten snabbare. Nackdelen är att staterna kan låta sitt eget bästa gå före hela jordens. Två konkurrerande länder kanske lägger ner stora pengar och resurser på två nästan identiska projekt. Hade de samarbetat kunde de ha sparat miljoner. Fördelen med internationell kontroll kan vara just detta att ett sådant organ, exempelvis FN, kan leda resurser och pengar in i de projekt som är bäst för största möjliga antal människor. Dock har historien åter och åter igen visat att internationella organisationer blir långsamma och klumpiga. Om varje liten stat skulle få vara med och bestämma skulle man ägna mycket lång tid åt varenda liten detalj. Alternativet till detta skulle vara att man helt enkelt körde över större delen av medlemmarna och struntade i dem. Man kan även tänka sig en mer decentraliserad struktur där högsta instans (exempelvis FN) delegerar olika projekt eller delar av projekt till lägre instanser som får sköta det mer eller mindre självständigt. Här står valet mellan nationell eller internationell kontroll. För tillfället är det största internationella rymdprojektet byggandet av rymdstation Alpha, där USA, Ryssland, Japan och Europa deltar.
Nuförtiden har rymdprojekt privatiserats till stor del. I Sverige har vi till exempel Saab Space och Ericsson. NASA anlitar amerikanska privatföretag för att tillverka sina satelliter. Skall rymdprojekt drivas av företag med vinstintresse eller av regeringar som kan prioritera idéer som kanske inte är så värst ekonomiskt lönsamma? Fyrtio år av statligt kontrollerad rymdfart har visat att större delen av rymdbudgeten har gått till forskning av militär art. Om kommersiella intressen fick utveckla egna satelliter och tekniker skulle dessa kunna bli mera lönsamma för världen som helhet. Många av mänsklighetens stora uppfinningar har kommit i rent vinstintresse. Risken med en kommersiell rymdpolitik är att företagen inte bryr sig om att göra sådant som inte är ekonomiskt lönsamt. Den information som satelliterna samlar in säljs till högstbjudande och kommer inte hela mänskligheten till rätta.
Så gott som alla satellituppskjutningar och rymdfärder har genomförts av I-länderna.
U-länderna har därför inte så mycket att säga till om vad gäller rymden. I-länderna sköter dock en del av sina rymdprogram från U-ländernas territorium. ESA har sin främsta rymdbas i Franska Guyana i Sydamerika. Andra rymdfararmakter har sina baser och kontrollstationer på U-ländernas territorium. En viktig fråga angående just markbaser är de mottagningsstationer som finns här och var på U-ländernas territorium. Rymdstaterna köper eller leasar mark av U-länderna för pengar och bygger en station där. U-länderna tycker dock att en bättre betalning skulle vara att de fick ta del av den information som tas emot från satelliten. Detta går dock inte rymdstaterna med på, trots att det kan vara information om exempelvis miljö som direkt påverkar det U-land där stationen ligger och som även FN har sagt skall vara tillgänglig för alla.
|Inledning|Definitioner|Bakgrund|Dagens avtal|Fullt i rymden|Skrotet i rymden|Andra aspekter|Sammanfattning|