Orsaken till detta kan ha varit att de olika staterna var jämnstarka på jorden och att läget därmed var låst. Staterna kan ha riktat in sig på rymden i hopp om att få ett övertag där. Bara ett par år efter Sputnik 1 började USA skicka upp spionsatelliter för att övervaka Sovjets kärnvapenprogram, och övervakning har sedan förblivit en av de viktigaste uppgifterna för militära, och i viss mån civila, satelliter.
Senare, när kärnvapenmissiler började utvecklas, byggdes satelliter som skulle kunna varna om ett kärnvapenanfall var på väg. I början av 1980-talet startade USA:s president Ronald Reagan ett mycket ambitiöst projekt, Stjärnornas Krig, som skulle ge USA ett skydd mot fientliga kärnvapen. Projektet lades ner härom året, för man insåg att det skulle aldrig kunna fungera.
Man kan dra paralleller mellan kolonialismen och rymdkapplöpningen. Båda kan motiveras med ett imperialistiskt sinnelag hos de deltagande staterna, och det innebar en stor prestige för ett land att över huvudtaget ha ett rymdprogram. Rymdfararna var nationalhjältar precis som de spanska erövrarna blev när de återvände från Nya Världen, men det finns skillnader. När de spanska erövrarna kom till Sydamerika kom de verkligen som erövrare. De använde våld för att lägga Nya världen under den spanska kronan. När Niel Armstrong satte upp den amerikanska flaggan på månens yta sade NASA att "America went in peace for all mankind." NASA och USA gjorde inte anspråk på månen. Förmodligen var inte flaggan ett sätt att "muta in" ett nybyggarområde, utan snarare ett sätt att ge Sovjetunionen en knäpp på näsan. Amerikanerna hade nämligen varit livrädda för att kommunisterna skulle ta herraväldet i rymden, och Sovjets tidiga framsteg inom rymdteknologi sågs som ett hot i väst.
Sovjetunionen hade också ett månprojekt i gång, som gick ut på att en kosmonaut skulle stå och vänta på astronauterna när de landade och hälsa dem välkomna till månen. Det skedde dock en olycka (en stor del av rymdbasen exploderade) och projektet lades ner.
Alla intressen bakom rymdkapplöpningen och uppskjutandet av satelliter var dock inte militära eller gick ut på att vinna prestige. Vädersatelliter började skjutas upp redan 1960, och man började tidigt genomföra vetenskapliga experiment som hade civila inriktningar. Ett civilt satellitsystem, SPOT, har varit igång i tio år nu.
När rymdkapplöpningens hjul väl hade börjat att rulla var det svårt att få stopp på dem. Ifall antingen öst eller väst hade skurit ner på sina anslag hade den andra sidan kunnat få ett övertag i rymden, och detta drev fram en hetsjakt på nya rymdprojekt.
Rymdkapplöpningens främsta arv till kommande generationer är stora teknologiska och kunskapsmässiga framsteg, men allt var inte av godo. Då man skickade upp satelliter och sonder i dussintal skedde det oundvikligen olyckor. Dessa olyckor gav mängder av skrotpartiklar, som lade sig runt jorden. Dessutom sprängde man gamla satelliter, och detta gav upphov till ännu mera rymdskrot. Skrotet ligger nu som ett moln runt jorden, och inom vissa zoner är det omöjligt för en satellit att komma in utan att slås sönder.
|Inledning|Definitioner|Bakgrund|Dagens avtal|Fullt i rymden|Skrotet i rymden|Andra aspekter|Sammanfattning|