Morbror Åke

Doft av nyslaget hö, ljud av slåttermaskin och smaken av mormors tedricka. Ja att "hjälpa" till med morbror Åkes slåtter var ett sommaräventyr vars bilder då och då tränger sig fram mellan bokslut, affärsbesök och ringande telefoner. Hösten 1961 var jag Åkes dräng under ett par veckor för att hjälpa till med vedförsörjningen. Om resultatet varit beroende på min insats så hade det blivit en kall vinter i Verbosjön. Men Åke som var välkänd för sin styrka, högg och brusslade massor av björk på förmiddagen så att eftermiddagen kunde ägnas åt jakt på skogsfågel. Åke var en mästare att upptäcka fåglar innan de skrämda flög sin väg. Givetvis så skulle jag utbildas till jägare och första lektionen var att skjuta en Ripa som Åke upptäckt bland några små granar. Den gamla bondtolvan laddades och Åke sa " nu ä he din tur". Skrämd av alla berättelser om den enorma rekylen från ett hagelgevär, tog jag på veka knän och med darrande händer emot bössan. En stor tall hjälpte mig att få det vingliga kornet på plats, ögon hårt slutna av skräck och med bössans kolv pressad mot min axel lät jag skottet gå. Sittande på baken i blåbärsriset hör jag Åke ropa " spring å ta fast fågeln". När jag öppnar ögonen ser jag en Ripa som flaxande försöker undkomma. "Ta fast fågeln" ropar Åke ännu en gång, men jag sitter kvar och ser Åke som springer efter den skadeskjutna fågeln. Tänk jag hade klarat det, jag har skjutit med ett hagelgevär.

Det behövdes inga skriftliga avtal med Åke. Som han sa så var det. Han står för mig som en förebild av ärlighet och hjälpsamhet och den som grundlade mitt jaktintresse.