Humlan

Mumlande liten björn far den i sin skog,
talar för sig själv med munnen full av socker.
Smackar med sin tunga, gäspar i sin hand,
reder snart ett ide i det söta höet.
Hör så den snarkar i sängen!

Plötsligt brusar den upp kolerisk,
vinglar vresig och brun bland svajande blad,
med sin sjungande motor högst i en frömjölssky.
Strängt inspekterar den drängar och fält
håller räfst med idoga myran, med den lata lusen,
mullrar buttert och brummar: "Skynda på mina bönder det är mulen dag!"

Men hellre ser jag humlan i annat värv:
flärdlös och luden bugar han över örternas rad,
dricker sin mjölk och tackar,
hänger i blommans juver.
Samlare, läckergom, liten tok
under blåklockornas kjol.

Sist kommer frosten:
med ett knäpp far han från blommorna
rätt in i saligheten.

        Folke Isaksson f.1927