De flesta människor ser bara tussilagon och tänker sen inte mer på den.
Några få, som börjar närma sig filosofins tankebanor, konstaterar att blomman med sin gula glans oftast pryder gräset
nära bilvägar, frågar sig kanske varför men kommer inte på svaret. Den kan väl inte tycka om att växa där, mitt i
avgaserna och dammet?
En mycket liten andel av folket funderar verkligen på svaret, och hittar det till slut; tussilagon är en svag blomma, som
trängs ut från gynnsamma växtplatser till vägkanterna av starkare växtarter. Vid denna punkt är alla, utom en
försvinnade liten mängd personer, nöjda.
Men den försvinnande lilla mängden tänker ett steg till och hittar till sist sitt svar i en bok; tussilagon är en svag
blomma därför att dess genetiska struktur är sådan.
Nu vill jag påstå att alla slutar fråga och gläder sig åt sina nya kunskaper. Alla, utom det lilla barnet och det stora
geniet. De vill båda veta allt, nämligen! Vad de frågar sig är följande: varför är tussilagon skapad med en genetisk
struktur som gör den svag? Och kommer någon på svaret på det, då vet han svaret på alla de stora frågorna.