1. Inledning

När den brittiska cyklisten T. Simson kollapsade och dog under en tävling 1967 på grund av läkemedelsmissbruk kom det som en chock för världen. Doping blev känt över en natt. Idag vet hela världen vad doping är och under de olympiska spelen 1988 matades vi med den ena skandalen efter den andra. Idrottsmännens jakt efter pengar, prestige och ära har lett till katastrofala konsekvenser. Dopingen sprider sig till alla idrottsgrenar och allt lägre ner i åldrarna. Trots alla varningar för allvarliga bieffekter tar man till olika dopingpreparat för att på ett onaturligt sätt förbättra sitt resultat och för att kunna prestera bättre än man annars skulle göra.

Doping är idag ett känsloladdat ord. I samhället finns det idag droger som ger oss större problem än vad dopingen gör, men vad vet vi då om morgondagens användningsområden och dopingens hantering. Problemet är att världens främsta idrottsutövare, de som skall vara upprätthållare av hederlighet och rent spel, gör saker som är farliga och omoraliska.

Med denna undersökning vill vi kartlägga och belysa de problem som dopingen medför, varför det har blivit så här och vilka åtgärder man kan sätta in.

2. Definition av doping

Det finns idag ingen allenarådande definition av doping i världen. Därför kan det som är legalt i ett land vara förbjudet i ett annat. För Sveriges och nordens del gäller den definition som fastställdes 1972 i Helsingfors.

3. Mål med doping

Det är i huvudsak 4 effekter som eftersträvas genom doping.

1) Man vill öka träningsperioden och träningskapaciteten.

T ex. genom att flytta trötthetsgränsen eller på ett

konstlat sätt förbättra syreupptagningsförmågan.

2) Man vill skapa ett visst psykiskt tillstånd till gagn för

den aktuella situationen, t ex lugn eller aggressivitet.

3) Man vill förbättra och förlänga effekten av träning.

4) Man vill förkorta återhämtningsperioder.

Som exempel kan tas de positiva effekterna av anabola steroider. Man kan genom att kombinera intensiv träning, extremt proteinintag och hormonpreparat på 1-2 år åstadkomma resultat som i normala fall skulle ta 5-6 år att uppnå. Aggressiviteten ökar, man blir piggare, mer på hugget och både vill och orkar träna mera.

4. De mest kända typerna av doping

Korioniskt gonadotropin finns i naturlig form i moderkakan. Det används för att stimulera den egna produktionen av manligt könshormon.

Tillväxthormon användes ursprungligen mot dvärgväxt hos barn. Det påverkar skelettets tillväxt och kan vålla skelettskador och överdriven tillväxt. Tillväxthormon är också farligt för hjärtat.

Amfetaminer ökar uthålligheten i konditionssporter som t ex cykel.

Betablockerare minskar darrningar och hjärtklappning.

Sedativer är ett lugnande medel som används inom nervsporter som t ex skytte.

Kodein med tillsats av acetylsalicylsyra är smärtstillande och centralstimulerande.

Koffein ökar den motoriska aktiviteten, ökar reaktionsförmågan och dämpar trötthetskänslan. Koffein ökar arbetsförmågan och påverkar snabbheten.

Inom sporter där viktklasser existerar manipuleras det mycket med antalet kilon. Ett vanligt sätt att minska vikten innan själva tävlingen, är att ta det urindrivande medlet Latix. Kroppen töms snabbt på stora mängder vatten, vilket ger effektiva utslag på vågen. Preparatet orsakar emellertid allvarliga biverkningar. Njurarna tar stryk och får bestående skador. Hjärtstillestånd och död har även inträffat.

Bloddoping är en metod där idrottsmannen tappas på mellan åtta och tolv deciliter blod, vilket förvaras nedkylt i en månad. Under tiden nybildar kroppen det förlorade blodet. När processen är färdig återtillförs det avtappade blodet i koncentrerad form, ca hälften av den ursprungliga mängden. En stor del av vattnet har centrifugerats bort och de röda blodkropparna är koncentrerade i denna mängd blodvätska. Resultatet kommer nästan på en gång och är förbluffande. Prestationsförmågan ökar med 20-25% ! Effekten är emellertid kortvarig, men dopingmetoden går inte att upptäcka.

Ett annat sätt att öka prestationsförmågan är genom konstgjord graviditet. Syreupptagningsförmågan är som störst hos kvinnan när hon är gravid i tredje månaden. Denna metod har använts bl a i f d öststaterna där kvinnor blivit befruktade på konstgjord väg, och efter den aktuella tävlingen tagit bort fostret.

Anabola steroider är konstgjorda manliga könshormon. Steroider ökar vikt och muskelmassa vilket gör det möjligt för idrottsmännen att träna hårdare och under längre perioder, samt underlättar återhämtning efter hård träning. Anabola steroider är främst använt inom kraftsporter. Stora doser ger biverkningar såsom cancer, leverskador, aggressivitet, finnig hy, urineringsbesvär, vätskeanhopning, gallbesvär, gulsot, utveckling av levertumörer och adenom. Män kan också få smärtsamma erektioner, förminskning av testiklarna och impotens medan kvinnor ofta får ökad skäggväxt, sänkt röstläge och förstorad klitoris.

Om hormonpreparat har använts finns det också sätt att undvika utslag vid dopingtest. Genom att använda en gummiblåsa med en pip (skall användas för att spola öronen) och spruta in vatten i urinblåsan strax innan urinprovet skall göras är det stor chans att hormonerna inte upptäcks. En annan metod är att äta stora mängder C-vitamin innan testet utförs, detta gör urinen sur och försvårar analysmöjligheterna.

5. Historik

Ordet "doping" härstammar från holländska ordet dop, vilket är namnet på en sydafrikansk konjak. De lokala bantufolken i Sydafrika hade för årtionden sedan lärt sig att via en hemmagjord spritdryck försätta sig i ett lämpligt psykiskt tillstånd för att utföra vissa ritualer - doping?!

Men droger har förekommit i alla kulturer; indianerna tuggade kokablad och kunde därigenom jaga hjort utan vapen, greker åt svampar i hopp om att vinna olympiska spelen, romarna gav sina hästar honung osv.

Det utbredda missbruket av läkemedel i prestationshöjande syfte är dock av relativt ungt datum - dokumentation beträffande doping finns bara för de senaste 60 åren.

Kontrollåtgärder och dopingbestämmelser fick sitt genombrott vid mitten av 1960-talet, först då kunde man spåra amfetamintablettrester i urin och därigenom ta itu med gruppen "psyko-motoriska stimulantia" (de dominerande dopingmedlen med nervlugnande effekt). 1965 hade Frankrike och Belgien nationella dopingbestämmelser och snart hade de flesta länder och sporter infört dopingbestämmelser, om än med varierande följder och slag,.

Olympiska spelen drabbades tidigt av problem och inför OS 1968 sammanställde olympiska kommittén en lista över förbjudna substanser samt införde regelmässiga kontroller - dessa riktlinjer gäller i stora drag oförändrade än idag.

6. Vilka använder doping?

Idag har narkotiska preparat en "naturlig" plats inom idrotten liksom inom samhället i övrigt. Det är näst intill omöjligt att kunna kartlägga dopingens utbredning. Det förekommer i så gott som alla idrotter och länder, inte bara på elitnivå utan även bland gräsrötterna.

Vad man kan konstatera är att vissa idrottsgrenar misstänks starkare än andra och testas därför oftare, samt att vissa länder har tillgång till en medicinsk hjälpapparat som gör att de inte faller i ett dopingtest.

Vidare kan man se att olika idrottsgrenar använder dopingpreparat i olika syften. t ex använder skidåkare och orienterare doping i syfte att öka arbetskapaciteten, amerikanska fotbollsspelare och ishockeyspelare för att öka aggressiviteten, backhoppare och bågskyttar i lugnande syfte. Detta dock utan att man för den skull kan mäta hur mycket eller ofta doping förekommer.

Att sedan inte alla människor har samma uppfattning om vad som bör klassas som doping eller ej gör att studiet av dopingens utbredning blir ännu svårare. Detta är delvis en moralisk fråga, vilket gör att svaret varierar beroende på den tillfrågades syn på idrott och moral.

Sommar-OS i Söul måste dock ses som ett bevis på dopingens förhållandevis vida utbredning. Den kanadensiska löparen Ben Johnson, tyngdlyftarna Mitko Grablev och Angel Guentjev m.fl. är levande bevis på att inte bara medelmåttorna utan även de bästa är eller kan vara fuskare. Det råder heller inget tvivel om att tränare och aktiva vet betydligt mer om missbrukets utbredning och vilka som tar förbjudna preparat än vad som är känt utåt. I TV-programmet "Dokument utifrån" säger den olympiska silvermedaljören David Jenkins att 80% av de idrottsmän som USA och Storbritannien skickade till Söul använder eller har använt dopingpreparat någon gång under förberedelserna inför OS, vidare tror han att två av tre som kom på prispallen har dopat sig.

7. Dopingmarknaden

Marknaden för dopingpreparat sträcker sig idag över hela världen. De flesta länder t ex USA, Europa och Ryssland har receptbelagt anabola steroider och det är i dessa länder som den svarta marknaden expanderar till det okontrollerbara. Dopingpreparaten likställs med narkotika, där spindeln i nätet levererar till sina langare som i sin tur slår klorna i idrottsmännen. Den snabba förtjänsten och de mycket höga vinsterna drar fler och fler brottslingar till sig. Girigheten och misstron är stor och den leder ofta till mord och kriminalitet.

På medicinalstyrelsen i USA har man uppskattat den svarta marknaden av 1000-tals dopingpreparat till hundratals miljoner dollar per år, enbart i USA. USA är i och för sig en stor marknad men långt ifrån den enda och omfattar inte majoriteten av alla steroidmissbrukare. Då man inte har några faktiska siffror för dopingmarknaden kan det som händer i USA ge oss en vink om vad som sker i Europa och i andra delar av världen.

Det är inte bara på den svarta marknaden som preparaten är tillgängliga. Man vet idag att det finns särskilda dopinglaboratorier i öststaterna som skräddarsyr anabola steroider för elitidrottarna. Personerna testas kontinuerligt av läkare för att kunna "renas" innan stora internationella tävlingar.

En faktor som ofta följer en expansion av en marknad är ökningen av "förfalskade" produkter. Detta gäller givetvis även dopingen. Det som står på burkarna visar sig ofta inte stämma med innehållet. Det är inte sällan hormoner till djur är ersättare för anabola steroider.

De som handlar med dopingpreparat är ofta äldre idrottsmän som själva har varit dopade. Genom hårdare lagstiftning och ökade resurser börjar man nu jakten på dopinghandlarna och deras huvudleverantörer. Ett av de mest kända fallen är åtalet mot en av världens största dopinghandlare, David Jenkins.

8. Dopingens bakgård?

David Jenkins, står åtalad för grova brott och kan vänta sig upp till 10 års fängelse. Han var vid 19 års ålder världens guldgosse. I jakten på OS-guld beslutade han sig för att börja använda anabola steroider, ett preparat som han fick utskrivet av sin läkare.

Efter tiden som elitidrottare flyttade han till Californien i USA och där startade han upp en vitaminfirma. San Diego kallas för "De anabola steroidernas huvudstad" och det var där han fick kontakt med en mexikansk fabrik som "råkade" ha resurserna för en produktion av anabola steroider. Hyrbilar smugglade preparaten över gränsen till USA där varorna byttes mot pengar. Den lätta förtjänsten och de höga vinsterna ledde till ett penningbegär som utvecklade de små tillsynes tillfälliga affärerna till ett jättesystem med många människor inblandade.

Efter en tid fick en antidopinggrupp och den allmänna åklagaren Philip Halen upp ögonen för verksamheten. Genom en bluffoperation fick de efter ett år reda på vem som stod bakom smugglingen. Detta skedde då Jenkins trodde att han kunde lita tillräckligt på sina kontakter för att lämna sin anonymitet och presentera sig för de inblandade. I april 1987 väcktes ett åtal på 110 punkter mot David Jenkins, 32 andra inblandade personer och mot två företag.

9. Varför har det blivit så här?

Som vi ser är doping idag ett stort problem. Man frågar sig då varför det vuxit fram och blivit så allvarligt som det faktiskt är idag. Det finns många olika anledningar som bidragit till dagens situation.

Den drivande kraften i problemet är elitidrottarens egna vilja att förbättra sig, helst bli så bra att han kan vinna . Detta är i sig naturligt och är en av idrottens grunder, man tränar för att bli bättre och försöker hela tiden bli så bra som möjligt. Felet är att det har blivit viktigare och viktigare att vinna, någon annan placering räknas inte riktigt. "Vinnarhysterin" har till stor del skapats av dagens medier. TV och tidningar visar och skriver bara om de främsta inom varje gren. Det gör att idrottsmannen inte blir känd innan han vunnit någon stor tävling och först då får chans att skriva ett lukrativt reklamkontrakt. För idrottsmannen är detta ett stort dilemma. Är man inte med i den absoluta toppen får man dels inte någon uppmärksamhet eller något erkännande för sin idrottsliga prestation, dels inte några stora om ens några, pengar. De ställs här inför en stor frestelse att på konstgjord väg försöka förbättra sig själva med hjälp av doping.

Det har också tills idag varit enkelt att få tag på dopingpreparat. Enligt idrottsmännen själva har nästan alla antingen använt det eller fått förfrågningar om de vill köpa något preparat. Detta leder snabbt till den personliga slutsatsen för den enskilde idrottsmannen att "alla andra gör det". Det känns då extra frestande att dopa sig om man tror att konkurrenterna gör det. Dels för att inte komma efter konkurrenterna och dels för att det inte kan vara så farligt med doping om de andra gör det. Idrottsmannen blir med ett sådant resonemang avtrubbad för både de moraliska felen och de fysiska farligheterna med doping.

10. Hur ska problemet tacklas?

Mänga experter tror att det inte finns någon lösning på det alltmer växande problemet med doping.

I och med att dopingen har blivit så spridd har kraven på åtgärder ökat. Då kriminaliteten kring dopingen vuxit har myndigheterna tvingats ingripa i större utsträckning. Följden har bland annat blivit strängare straff. I Sverige vill man t ex likställa handeln med dopingpreparat med narkotikahandeln vilket för med sig höga böter och långa fängelsestraff. Detta kan dock aldrig ensamt hejda problemet. Fängelse och böter får inte folk att upphöra med doping. Vad man hoppas på är att åtalen ska ha en uppfostrande verkan på folket. Folket skall veta att myndigheter ser doping som ett allvarligt problem och att det är farligt. Emellertid tror man att ett hårdare straffsystem mot dopinghandel ökar kriminaliteten på den svarta marknaden.

Vidare kan en kvantitativ och kvalitativ ökning av dopingkontroller avskräcka idrottsmännen att använda otillåtna preparat. Satsningen kan ske genom förbättrade analysmetoder vid de större tävlingarna och tester under träningsperioderna. Ökningen av dessa tester påskyndar dock framtagandet av den andra och tredje generationens steroider, som inte går att upptäcka. Många tror att de som sysslar med doping alltid kommer att ligga steget före.

Likställs preparaten med narkotika blir de svårare att få tag i och tullen kan stoppa dem vid landets gränser. På förslag har ett samarbete mellan tullverket och Riksidrottsförbundet kommit. I och med detta skulle tullverket tipsas om idrottsmän, misstänkta för dopingsmuggling, innan de kommer in i landet.

Eftersom dopingen nu har gått ner i åldrarna och kraftiga brett ut sig inom idrottsrörelsen i allmänhet krävs spridning av information om dopingpreparat och dess följder. En massiv informationskampanj riktad mot unga idrottare skulle avskräcka och motivera dem att höja sin prestationsnivå utan preparat.

Den dubbelmoral som råder i vissa länder försvårar tyvärr den globala bekämpningen av doping. Det finns länder där man säger sig bekämpa problemet, men i realiteten befrämjas användning av preparat.

De åtgärder som har föreslagits kan visserligen motverka doping men kan aldrig lösa problemen. De grundläggande orsakerna till doping står kvar: vinnarhysterin, pengar och avsaknaden av moral inom delar av idrottsvärlden. Dessa problem är dock svårare att bekämpa - människors mentalitet och profithunger sätter käppar i hjulen.