Detta är orginalet från
1994, då jag började skriva på Mr Nick, som tyvärr
har tagit mig tills nu att fullfölja, i skrivande stund håller
jag på med slutet. Det som är lite speciellt med denna deckare
är formen jag valt att skriva den i, jag bestämde mig från
början att jag inte ville skriva en berättelse, där jag
redan visste om hur den skulle sluta- Hur intressant är det?
Så det svåra var inte
att skriva den, utan att nu i slutändan binda ihop alla trådar,
och få allt att fungera. Det tar tid, men är väldigt roligt.
Och nu: varsågod och läs!
Kap I : Mord?
Det var mörkt när jag steg
in i baren och spotlightsen svepte över dansgolvet som var överfullt
med folk.
Jag satte mig vid bardisken och beställde
en Hot Shot, medan jag väntade såg jag mig omkring genom den
tjocka cigarettröken. Vid ett bord med en stor spegel bakom halvlåg
ett fyllo över det mahognyfärgade bordet, bredvid honom trängdes
två storbystade blondiner som försökte få hans uppmärksamhet
genom att pressa sig emot honom. Vid ingången stod ett par och bråkade,
man kunde se deras munnar öppnas och stängas som fiskar på
land, men deras ord dränktes av högtalarnas vrål. Tillslut
hittade jag vad jag sökte, en halvskallig man satt och läste
en tidning vid ett av borden. Jag reste mig och trängde mig igenom
den tjocka mur av människor som skiljde oss åt, vid hans bord
slog jag mig ner mittemot honom. Han kastade en snabb blick på mig
och forsatte sedan att läsa.
- Andy Cooks?
Min fråga bröt den väggen
av papper och han såg upp, hans ögon var små och glansiga,
vilket de tomma glasen bredvid honom stärkte. Nu riktade de sig mot
mig och jag fortsatte:
- Var kan jag få tag i Slonie
Reeds?
Han glodde en stund på mig, sedan
flinade hans fläskiga läppar och han skrattade tyst.
- Vem tror du att du är? Komma
och förstöra kvällen för en hederlig man! Stick!
Jag hade väntat mig detta så
när han började röra på sig lät jag honom veta
en hemlighet. Med en enkel gest visade jag 45-an som jag höll i min
hand och som just nu var riktad med mynningen mellan hans ben. Hans ögon
svällde upp och han grymtade till.
- Om du rör dig så lovar
jag dig att du får bly i dig! Berätta nu var Slonie Reeds håller
hus, och försök inget, mina fingrar är snabbare än
dina prinskorvar!
Svetten bröt ut på hans panna
och han blickade ängsligt runt lokalen, men ingen hade märkt
något.
-Jag vet ingenting!
Väste han mellan skräckslagna
blickar ner mot pistolmynningen. Svetten hade nu letat sig nerför
hans feta veck och bildade mindre floder ner över tinningarna.
- Så, så Andy. Ljug mig
inte rakt upp i ansiktet, tänk om jag rycker till!
Jag såg att han började mjukna
och att han skulle prata.
- Slonie har bytt högkvarter, men
jag vet inte vart… jag svär!
Han såg på mig och forsatte:
- Hans pojkar har städat upp alla
spår efter honom, ingen vet vart han tagit vägen! Ingen!
Hans grisögon såg vädjande
på mig och försökte få mig att tro på honom.
Och det gjorde jag, han skulle inte ljuga med något så värdefullt
på spel.
- Tack Andy. Tänk på blodtrycket,
det är inte bra att bli så upphetsad.
- Jag reste mig och gick ut från
den nu ännu mer rökfyllda baren, fick tag i en taxi till femtioandra
gatan och smög upp för de slitna trappstegen. Det är svårt
att inte låta när man inte har världens bästa kondition
och onaturligt lyhörda grannar. Med en cigarett i ena handen och en
kopp te i andra satte jag mig i fåtöljen började jag tänka.
Varför hade en stor maffialedare som Slonie bytt adress utan synbar
anledning? Hade det något med mordet på senator John Newlysh,
som hittades död i sin lägenhet mycket brutalt mördad,
förra veckan? Jag tog en klunk te och
satte på teven.
På bildskärmen dök en
reporter upp med riksbyggnaden bakom sig och runtomkring stod gråtande
människor, krimmisar och några ambulanser.
- Här står jag framför
”High State Building”, cirka tjugo minuter efter att senator Eric Smithers
anmälts mördad i sitt kontor. Vittnen hörde höga röster
och skott ifrån den avlidnes kontor, men när polisen väl
kommit till platsen fanns det inga spår efter förövaren.
Kroppen fanns liggande på heltäcknings-mattan med flera skott
i huvudet. Polisen är förbrylla- Klick!
Jag stängde av teven och började
tänka igen. Detta var den andra senator-mordet inom loppet av knappt
två vecor, och båda hade avlidit av skott i huvudet. I Johns
fall hade de fått tapetsera om i köket där man funnit kroppen.
Allt verkade helt sjukt, nog för att det var valtider och folk blev
arga över de fjantar som tror sig kunna lova vadsomhelst men aldrig
stå för det, men det var inget skäl att mörda någon
för. Eller var det? Jag skulle iallafall inte göra det. När
koppen var urdrucken tog jag den sladdlösa kobran och slog numret
till kontoret. Det hann gå fram fem signaler innan Cathys röst
hördes i andra ändan.
- Hallå?
- Hallå, älskling, brukar
man inte svara med firmans namn? Äh, glöm det förresten,
några meddelanden?
- Ja, polischef Nutley har försökt
få tag i dig hela dagen, det hade något med ett mord att göra,
tror jag.
- Tack Cathy, jag ska genast ringa honom,
något mer?
-Ja, Decker ringde angående hunden.
- Du kan hälsa honom om han ringer
igen att jag är privat deckare inte hunakt!
Jag lade på luren och slog numret
till Nutley, han svarade rean på första signalen.
- Hallå?
- Nick här, Cathy sa att du sökte
mig.
- Var i helsike har du varit? Har du
sett nyheterna? Vad säger du om det?
- Om Eric Smithers? Underlig historia,
men vad har det med mig att göra?
- De där uppe vill ha fast mördarna,
och snabbt! Det ser inte bra ut om polisen inte kan skydda de sina. Du
brukar veta vad ordet på gatan säger, har du hört eller
sett något?
- Jag har varit ute på uppdrag
hela dagen, men jag kan ju försöka ta reda på lite imorgon.
Men det kostar…
- Jag förstår, du ger mig
och jag ger dig bröd för dagen. När kan jag ringa dig?
- Jag hör av mig om jag får
reda på något. Mors!
Jag lade på luren för andra
gången inom fem minuter och tittade på klockan som visade halv
tolv. Dax att sova en timme.