Jag vaknade av att byggnadsarbetarna gjorde sitt bästa för att riva huset, de hade börjat renovera för cirka två år sedan men det fanns alltid något som hindrade dem från att bli klara.
Efter en kopp svagt te och en kall dusch var jag tillräckligt vaken. Frukosten bestod av några mackor som jag slängde i mig på vägen ut till hissen. Som vanligt var den ena hissen trasig och den andra full med grannar.Väl nere på femtioandra var folket redan vakna och vällde omkring som myror i en alltför liten myrstack. Jag började med att söka upp Sue Sheldon, ett fnask som brukade ha lite information att sälja, och fann henne på hennes stam-plats vid hördet av 42:a och Levensgatan iklädd rosa fuskpäls och svarta slitna högklackade skor.
Hennes målade läppar drogs till ett leende, som en gång måste ha varit väldigt attraktivt men som nu bara visade hennes fula gluggar. Hon blinkade med mascara-kladdiga ögonfransar:
- Nejmen, hej Nick! Jag visste väl att du skulle ge upp tillslut!
- Sorry, Sue, men detta är bara affärer. Hon suckade. Vad vet du om senator-morden som det skrivs så mycket om? Du brukar veta.
- Tja, Nick du vet att allt är så dyrt nuförtiden, och du hindrar mig från att tjäna mitt levebröd…
Jag tog upp en femdollarsedel och hon tog den och fortsatte sedan:
-Men, man ska ju hjälpa sina vänner! De finns de som säger att Slonie Reeds ligger bakom det, men själv så tror jag att det är Manx gäng som har något på gång!
- Manx? Som i rival till Slonies ohängda grabbar? Varför skulle han bry sig om valkrig?
- Inte vet jag, men Slonie är rasande. Peter Kraus, hans närmaste man, hittades flytande i Main efter en affärsresa. Och Slonie är övertygad om att det var Manx som gett orden, för att visa hur sårbar Slonie egentligen är.
- Och var kan jag finna denna Manx?
- Oh, det har jag glömt!
Hon slöt munnen som en mussla och öppnade den inte förrens jag tog fram ännu en sedel.
- Hans kontor ligger vid St Charlies gränd, bredvid statyn av Mary Lee, det är blått, högt och dyrt, och för att komma in krävs guldkort och slips, så du kommer aldrig in!
Sade hon med en blick på mig, sedan tog hon min hand och log.
- Sorry, baby, någon annan gång! Ciao!
Jag vände på klacken och började gå mot tunnelbane stationen, samtidigt som hjärnan arbetade på full fart hur jag skulle kunna ta mig in till Manx heligaste, och ännu viktigare: hur jag skulle ta mig ut igen. Tunnelbanan stank av fyllegubbar och väggarna som en gång lyst vita var numera nedkladdade och grå av rök. Jag behövde inte vänta länge innan ett tåg kom med riktning West Benedict, när jag steg in i vagnen gick jag snabbt igenom resenärerna av gammal vana. Ett gäng killar med färgglada frisyrer stod i ena delen av vagnen och en gammal gumma med paraplyt tryckt mot bröstet i andra delen. Gumman tittade ängsligt på killarna och på mig, jag såg väl ut som en ängel bredvid dem.
Väl framme steg jag av och lämnade gumman åt sitt öde, åkte rulltrappan upp och fann snabbt statyn Sue paratat om. Bakom statyn var den blå höga byggnad som tjänade som Manx kontor, jag såg också de kameror som riggats upp tillsynes väldolda bakom skyltar och fönster. Den som inte visste vad han sökte skulle aldrig ha märkt dem.
I dörren stod också den utlovade vakten, en förklädd gangster troligtvis, så med bestämda steg och en viktig min rättade jag till min framtrollade slips och gick med bestämda steg emot honom.
- Stopp! Här kommer du inte in! Vakten ställde sig mitt i dörröppningen och lade armarna i kors.
Jag naglade fast min blick i hans och vi  stirrade på varandra en stund.
- Mitt namn är Timothy Dalton, unge  man, och jag har ett bråskande ärande till Mr Manx. Han väntar mig sedan en timme och ni underlättar verkligen inte förseningen!
Gå åt sidan!
Jag gjorde ett försök att tränga mig förbi honom, men jag visste att det inte skulle gå så lätt, han knuffade mig tillbaka och jag såg förnärmat på honom. Han glodde tillbaka och började fråga mig frågor, som var otroligt klumpiga och typiska för en lågutbildad gangster. Jag ignorerade honom och sade:
- Kan jag få komma förbi nu, Mr Manx är en otålig man och det blir inte mitt huvud som rullar om du inte går åt sidan!
- Okej, jag ska meddela hissvakten. Han tog upp en walkie-talkie och mummlade några ord, sedan släppte han motvilligt in mig. Entrén var stor som en matsal för hundra och i taket hängde exklusiva lamparragemang med kristaller. Hissen var målad i bästa picasso-anda och hissknapparna var av tjugotre karat guld. Hissvakten tryckte på tolfte våningen och muddrade mig sedan noggrant, han missade dock min lilla 10:a som jag gömt under armen. Väl uppe på tolfte våningen fördes jag till ett kontor med ett skrivbord lika stort som ett pingisbord och bakom det satt en man i trettio-
femårsåldern i en vit fåtölj och petade koncentrerat sina naglar.
Utan att se upp sade han åt vakten att lämna oss ensamma, jag ställde mig framför skrivbordet och såg ut genom de gigantiska panorama fönstrena medan jag väntade på vad som skulle hända.
- Ni ville träffa mig mr…?
- Timothy Dalton.
- Mina anställda säger att Ni har ett möte med mig, Mr Dalton, men varför, vet jag inte. Hur kan det komma sig? Hur förklarar Ni det Mr Dalton? Om Ni ens heter så!
Han snurrade runt fåtöljen och såg rakt på mig med mörkblå isiga ögon och jag slogs av den kyla de sände rakt in i mig. Trots det så lyckades jag le mot honom.
- Ni har ”absolutly” rätt, jag heter inte Timothy Dalton, Ni vet hur det är jag gillade namnet. Det har en viss klang, och så skulle Er vakt aldrig släppt in mig om jag sagt mitt namn.
? Som är?
? Nick.
? Bara Nick?
 Han såg förvånad ut.
- Bara Nick, min mor hade ingen fantasi när jag skulle döpas!
- Alltså, Nick. Vad gör du här? Varför göra sig besväret? Han lutade sig tillbaka i fåtöljen och tog upp en cigarr som låg i en askopp av kristall, tände den och väntade på mitt svar. Lugnt såg jag ut genom fönstrena och sa som i förbigående:
- Vad vet Ni om senatormorden som härjar här i stan?
Han lade ner cigarren obehagligt sakta, det var som om han stelnat till för en sekund, när cigarren låg tryggt i askoppen såg han sakta upp på mig. Ögonen var som två smala, svarta gluggar och läpparna var hårt sammanpressade. Jag kunde se ilskan i hela ansiktet, och hur han slets mellan att börja skrika och att slå till mig. Och lika plötsligt som han stelnat till blev han plötsligt helt ko-lugn och log nästan.
- Jag vet inte vem du är, Nick eller vad du nu heter, men du har satt locket på fel flaska. Jag har inget med det att göra…vem har påstått detta? Var det Slonie?
Han formligen spottade ut orden. När jag inte sade något såg han rakt på mig och upprepade frågan en gång till, ungeför som om jag inte förstått den första gången. Det var definitivt någonting mellan dem, men vad?
- Och nu, Nick, måste jag be Er att lämna mitt kontor, innan jag anmäler Er för förtal!
En osynlig rörelse hade kallat på vakterna som uppenbarade sig i kontors dörren, och med en sista blick på Manx blev jag utsläpad från kontoret och nersläppt på gatan utanför som en säck potatis. Jag samlade ihop mig och började röra mig mot tunnel-banan medan min hjärna gick på högfart. Varför var det ett så känsligt ämne, han hade ju nästan exploderat så fort jag börjat tala om morden, och det sätt som han uttalade Slonies namn visade att det fanns mer än det kunde tyckas. Men, var han mördaren jag sökte? Jag tog tunnelbanan och steg av i närheten av Main och började besöka krogar, mörkret hade redan kvävt det lilla ljus som letat sig genom de smutsiga molnen som lagt sig som smutsig grädde på himlen.

Efter tio krogar och lika många öl hade jag fått en suddig bild av Manx och Slonie; den första var känd som en ung spoling som genom kontakter och pengar efter en far inom oljebranschen tagit sig in bland de stora gangstrarna, och att han inte drog sig för att döda någon som irriterade honom, likt en bonde som plockar bort dålig säd ur fälten. Han var slug och man var försiktig om man hade med honom att göra. Slonie var en snobb, som bara nöjde sig med det bästa, dvs de bästa kvarteren, bästa affärerna och framförallt bästa anseendet. Hans ålder, 46 år, gjorde honom farligare än Manx eftersom han visste alla knep om att få folk att försvinna spårlöst och utan vittnen. Han handlade mest med utländska ”affärsmän”, vars pulver hans lakejer spred ut som götsel över New York. Han och Manx kom ofta ihop sig, eftersom en stad inte är stor nog för två kloakråttor med storhetsvansinne, senast var när Slonies närmaste man, Peter Kraus, blivit skickad till kyrkogården av okänd hand. Så var hatet starkt. Men var kommer morden in, om de nu var någon av dem som beordat dem, vad hade John Newlysh och Eric Smithers gjort dem? Nog för att de högre posterna ibland tog hjälp av utomstående när de behövde kontanter, men de måste väl ha vetat om vilka de hade att göra med? Eller blev de utpressade av någon anledning, något som varken Manx eller Slonie skulle dra sig för, men vägrade? Allt detta var bara gissningar, och jag att det skulle bli ett svårt pussel att lägga det förstod jag direkt, särskilt när någon slängt iväg några av bitarna. Vid midnatt begav jag mig hem och kröp ner i sängen och somnade.

fortsättning...