| Vinter själ. |
Sitter ensam i mitt rum stirrandes ut på alla de som |
| Mina drömmars härskarinna. |
En kvinna så ljuv o öm precis som en midsommar dröm med ögon som tindrar likt stjärnorna glimrar, En kvinna i mina tankar en kvinna i mina
drömmar |
| Slutlig ro. |
Från en plats som ej kan nås och där de förlorade |
| Bland dalar och stigar. |
I min vandring igenom mörkrets dalar skymtade mig en stig som ledde min själ till en plats fylld av ljus och värme, stigen är nu ett minne blott men plasten och vänskapen är den samma. Bland dalarna som nu vilar i mitt minne strövar
än en vilsen själ fram igenom natten i hopp om att även den komma fram, mina bojor är
ej synliga men dock är jag ändå fånge bland de Vandringen var lång och bekantskapen många
likaså tankegångarna om gott och ont, nu medans jag blickar bakåt och ser dalarna
skymta känner jag mig slutligen fri från ondskans mörka bojor som länge gäckade min
själ som ständigt gjorde |
| Dag som natt. |
| Dag som natt
mina ögon ser bara svart svart som saknad, ilska och sorg. Jag vandrar ensam igenom de gator som minnena åter väcker och allt verkar lika orört som tårarna på hennes kind. Ensamma och övergivna är det vårt gemensamma öde på vår vandring i mörkret fast dags ljuset är bländande. Dag som natt skiljer vi oss åt trots att |
| Skymningslandets sändebud. |
| Från det fördolda likt vargarnas klagan uppenbaras hon likt en dröm som ständigt påminner en om att nåt är fel finns hon där. Hennes ögon är kalla och rösten hes hennes ord är fyllda av löften som aldrig bringats ut från mörkret. Är hon ett sändebud från de förlorades land eller den som skall avsluta mitt sökande bland skuggorna, jag tar hennes hand och följer henne varsamt till ett skymningsland där blickar säger allt och ord finns ej till. Jag andas men hjärtat mitt står still, jag blickar ut och mörket lockar mig att omfamna eviga vilans sändebud. Jag känner själen sakta försvinna ut i skymningen och hjärtat återslå. © Marko Narkiniemi |
| Vinterlandskap. |
| Vintern är här åter igen med sitt vita glittrande täcke och kylan likaså, likaså som smärtan och ensamheten. Vart tog vi vägen? du o jag vi var ju två som i ett par. Ett par där bådas känslor väger lika tungt, vi tycks båda såra varandra imellanåt men det är bara jag som säger förlåt. Har du stängt dörren? förvisat min värme o kärlek till det kalla vinterlandskapet? för att åter se det som fanns innan vintersjälen försvan. Kära du låt ej tanken fresta dig vet ej om stegen räcker ända fram när jag åter igen skådar vårens värme där alla ler och finner varandra. © Marko Narkiniemi 2001-01-10 |
| Själens spegel. |
Den som kan läsa själens spegel |
| Vägen. |
Vägen till det bättre jaget Vägen den snåriga och tärande Vägen, vart går den och var slutar Vägen det avgörande i en människas © Marko Narkiniemi |
| Känslor. |
Känslor vad äro det Känslor fyllda av värme eller Förstår du dig på dessa ting Känslor vad ser du min käraste Du ser på mig utan att förstå att © Marko Narkiniemi |
| For ever free. |
From a place above my sences she came to me when Now i have the strength to carry on, now my heart knows © Marko Narkiniemi |
| Lovers on the run. |
Do you stil remember do you stil recall the We were born to embrace each other when the |
| Dont say goodbye. |
| My desire for you was flame it burned for you but you let it die My undying love was youre shield but you pushed it away leaving us unarmed against all. I faught for youre grace while you stood in the dark only to hide, you started to fade and deny my passion but it only rests in my chest while im waiting for you to reach out for me as the rose in bloom. Se my eyes feel the passion that wont die, take my heart dont say good bye. © Marko Narkiniemi |
| The unheard poet. |
| I am the wanderer the unheard poet my words reveal the light and darknes i have faced alone. I have reached many and lost pieces of my soul i am allways on the heeling point trying to face it all with hope. My eyes might shead some light but inside my heart are an fragile flame. I am a knight without sword facing the cold wind alone, my journey has been long and painful though without tears. My heart cryes out but my eyes remains dry until the winds are over and my shield is down. © Marko Narkiniemi |
| The pier. |
| Like
a long boat heading in to the mist i was drifting towards an unknown faith with no consoling part of humantiy, I was the captain of a ship wiyh no home and a dark destyni. Lost with out some ones eyes and hands guiding me thruu clouds of nail an thunder hounting my heart and sole for the casue of returning to safe shores. I close my eyes and grasps with my hands towards my pale face thats dry even though the tears has been trying to confort my mind, I holler and scream this ship is slowly sinking and im not thruu the dark passages to the pier. © Marko Narkiniemi |
| By cover of night and darknes. |
By cover of night and darknes i hide my |
| Us and the moon. |
Standing below the moon My rose cant ou see the moon See my eyes they are filled with I will not give in i will not lay down My preasus heart open youre eyes |
| Life aint what it used to be. |
| Life aint what it used to be a place filled with joy and laughter, a place for feelings to growe. Some one tell me why am i here left alone facing the reaper and looning for the last dawn, shees there some where i feel her and i smell her. She cant be far but i cannot see the paths and the trails she has left to me so i could join her into the eternity. My heart is filled with longing and my legs are getting near, may the hands of faith guide me to my final resting place. Life aint what it used be, its filled with mouths, hands, eyes that keeps stabbing my soul every where i go. Ive been prisoned in this cell for to long now let my true self ,my untouched soul fianly rest in place where the lost and departed grows on with joy and laughter. Take my hand and lead me to my rest set me free and i might return some day, when the clouds seems less than gray. © Marko Narkiniemi |