Utsöndringskonst
Arbetet 98-06-23
|
Kroppsvätskor och olika utsöndringar och avfall från såväl människo- som djurkroppar har under 90-talet i allt högre grad utnyttjats som konstnärliga objekt av ett antal internationellt kända konstnärer vilka rönt stor massmedial uppmärksamhet. Jag kan t.ex. nämna Lidice Benes som 1994 utställde sitt eget HIV-smittade blod i plomberade provrör på Tornberg Gallery i Lund, Andres Serrano, vars fotografier av bl.a. sin egen sädesuttömning visades på "Malmö Konsthall 1996, Kicki Smiths skulpturer av krypande kvinnor släpande på en lång avföringstarm efter sig, utställda på Deichterhallen i Hamburg 1994 och Jannis Kounellis, som just nu är aktuell pli Moderna Museet i Stockholm, visande rått hästkött med tillhörande utsöndringar. Vidare har amerikanen Craigh Norton samlat in olika kvinnors fostervatten som tappats på namnförsedda flaskor och en svensk konstnär, som jag inte minns namnet på, har i Bildjournalen I TV för ett par år sedan demonstrerat sin egen urin pulserande genom transparenta plaströr. Ytligt sett är trenden tydlig. Det finns uppenbarligen ett ökande intresse att skildra kroppar av såväl människor som djur, men inte längre kroppens yta utan snarare dess inre och dess funktioner i mycket konkret bemärkelse. En intressant fråga inställer sig onekligen här. Finns det inom den samtida skönlitteraturen motsvarande intresse hos författare för kroppsutsöndringar och förruttnelse? Frågan har för mig aktualiserats sedan jag nyligen läst Torgny Lindgrens kritikerlovordade "Hummelhonung". Boken, som tidigare recenserats i denna tidning, handlar om två åldrande, döende bröders symboliska kamp mot varandra, skildrad av en kvinnlig författare, som av en slump tillfälligt är inhyst hos den ene av bröderna. Lindgren beskriver poetiskt och med stor inlevelse de båda brödernas gradvisa förruttnelse, deras exkrementer och lukter och utsöndringar av olika slag. Här kommer ett par exempel ur boken: "om man stack hål i Olof......då skulle genast stora mängder vätska sippra ut....", "stanken var alldeles densamma som förr. Den kom ur hudens porer och ur munnen och näsborrarna och de variga ögonen och ur öronen och ur naveln", "sedan skrapade han med teskeden upp vätskan ur den brustna blåsan... och han förde teskeden till läpparna och slickade och sög den tom", "....och hennes handflata fylldes med sädesvätska. Den var grågrön och luktade ammoniak och kanske också mögel ---", o.s.v. Ytligt sett är i ovanstående exempel likheterna slående med utsöndringskonsten, men innehållsligt finns det avgörande skillnader. Kicki Smiths' med fleras alster presenteras som estetiska objekt i ett socialt vacuum, skilt från varje meningsfullt sammanhang annat än att de exponeras i det offentliga konstrummet. Den utsöndringskonst jag hittills stött på, bl.a. de ovan angivna exemplen, ger förvisso upphov till en hel del reflektioner, men dess konstnärliga språk är endimensionellt och torftigt. Torgny Lindgren försöker däremot foga in förruttnelseprocesserna i ett samman- hang som åtminstone kan vara psykologiskt begripligt genom beskrivningen av de båda brödernas personliga egenarter och utstrålning. Som fenomen är utsöndringskonceptet inom konstsfären onekligen intressant, men jag misstänker att dess plötsliga uppdykande på konstarenan mindre har att göra med konstnärens behov av att formulera ett eget språk, möjligt att kommunicera på ett begripligt sätt, än med behovet att bli synliggjord i den ökande konkurrensen och i det alltmera starka massmediala bruset. Det finns dock i dagens samhälle viktigare frågeställningar att ta upp inom bildkonsten än ruttet hästkött och avföring. Allan Friis Juni 1998 |