Allan Friis
Apropå naivitet.
I en artikel i SDS, 04-01-31, apropå "konstskandalen" på Historiska museet i Stockholm, ställer sig konstkritikern Jelena Zetterström den retoriska frågan, "om alla medel är tillåtna i konstens namn". Hon undviker givetvis att ge ett direkt svar, ty då hade hon riskerat att hamna i en självrannsakan angående sin kritikergärning. Indirekt har hon dock tagit ställning genom att påstå att "Snövit och sanningens vansinne" både är "naivt och näst intill banalt". Det yttrandet betyder att verket enl. J.Z. egentligen inte kan göra anspråk på att vara riktig konst.
Det borde för J.Z vara ett riskabelt ställningstagande ,( som hon delar med en annan SDS-kritiker) eftersom hon kan uppmanas att förklara om det enl. henne finns objektiva normer för riktig resp. banal konst, dels att motivera varför just det aktuella konstverket är naivt.
Det senare försöker hon göra genom att tycka att det borde vara mer "sammansatt", för då hade det "förmått väcka mer sammansatta reaktioner" och därför inte "orsakat så stor uppståndelse"! Om inte annat så är yttrandet ett gott exempel på cirkelresonemang.
Inom parantes kan man ju fråga sig om J.Z hade accepterat installationen om den inte gjort anspråk på att vara konst.
Jag har ej själv sett konstverket på plats och har ej heller fått klart för mig konstnärens egentliga avsikter. Oavsett vad han eller arrangören säger sig ha haft för syfte, har det skapat ovanligt starka känsloladdade reaktioner hos folk, främst hos Sharon och hans regering och reaktionära sionistfanatiker men också olika slags israelvänner här i Sverige. Om man utgår ifrån att detta var det egentliga uppsåtet hos konstnären, nämligen att utpeka Sharon och hans regering som bödlar och de palestinska självmordsbombarna som offer, så kan man påstå att han lyckats över förväntan. Han har avlossat en konstprojektil, laddad med politiskt sprängstoff och riktad mot ett bestämt mål.
Det är sällan man ser ett konstverk försett med ett sådant starkt innehåll, som har hittat rätt och uppnått så starka reaktioner. Man får gå tillbaka till Picassos Guernica för att finna ett motsvarande riktat konstverk med ett tydligt innehåll.
Nu kan givetvis J.Z hävda att jämförelsen är orimlig. Picasso kan aldrig vara banal, kan hon säga, just därför att han är Picasso och för att han skapat verk laddade med konstnärlighet!
Men i båda fallen är det inte det förment konstnärliga som folk ser och reagerar på. Det är innehållet, budskapet.
I slutet av 60-talet och i början av 70-talet gjordes konst över "hela" västvärlden, som hade klara och distinkta budskap, riktade mot USA:s brutala angreppskrig mot Vietnam. Liksom nu i "mellanösternkonflikten", fanns då en identifierbar och tydlig angripare, vars hänsynslösa framfart gör det befogat att tala om folkmord.
Så vitt jag förstår, menar J.Z att en konstnär inte bör blanda sig i storpolitiken, med mindre än att hon/han förhåller sig neutral och intar ett mer "intellektuellt och resonerande förhållningssätt gentemot såväl folkmord som deras eventuella orsaker"!! Nu hoppas jag att J.Z inte menar vad hon skriver, för det hade varit ytterst komprometterande.
En konsekvens av hennes resonemang blir att det aktuella konstverket borde ha formulerats så att även folkmördaren Sharon kunde ta det till sitt hjärta, dvs neutralt och "objektivt".
Man kan göra tankeexperimentet att en "samtidskonstnär" skulle få för sig att "skildra" förintelsen i nazisternas koncentrationsläger. Enligt J.Z .borde "skildringen" fullbordas efter ett resonerande och intellektuellt koncept, gärna mångtydigt och helst förstärkt med en dos sofistikerad samtidskonstnärlighet. Ett effektivt sätt att desarmera ett konstverk!
Det är inte ofta man ser en konstnär öppet ta ställning i en storpolitisk fråga och ge ett tydligt uttryck för den i sin konst. När detta någon gång inträffar höjer "konstens fundamentalister" ett finger och säger fy skäms! Och konstnären kan svara om han vill vara till lags: Lugn, lugn, jag bara undersöker var gränserna går.