1968 års svenska kulturdebatt har i hög grad varit en kulturrevolutionistisk debatt. Som impuls- och inspirationsstoff har givetvis studentrevolterna på kontinenten, ockupationen av universiteten, de enorma studentdemonstrationerna i bl.a. Mexico o.s.v. fungerat.

Nästan överallt, inte endast i stater med tydlig accentuerad fascistdiktatur, har makthavarna visat en påtaglig brist på diplomati och samarbetsvilja och brutalt slagit ner oppositionsgrupperna. Dessa och liknande händelser runt om i världen, inte minst ockupationen av Tjeckoslovakien, har ytterligare aktualiserat frågor om medansvar, fördjupad demokrati och globalt tänkande.

Förutom diskussion i pressen av sociala, politiska och ekonomiska följderna av revolterna, har debatten också berört kulturarbetarnas, inte minst konstnärernas nya funktion som medagerande till realiserandet av ett nytt friare och öppnare samhälle. I våra kulturella honnörstidskrifter, BLM, Ord och Bild, Paletten, Konstrevy, Chaplin m.fl. har debatten kring dessa frågor förts med stor frenesi. T.o.m. i Form och Teckningslärarnas tidning Teckning har kulturrevolutionens vindar blåst. Med rätta har man framhållit betydelsen av en mera samhällstillvänd undervisning på våra skolor

Man har insett vilka dynamiska möjligheter ett organiserat utnyttjande av bilden och de audiovisuella hjälpmedlen tillsammans med ordet kan ha i kampen mot etablerade maktstrukturer i samhället. Utgångspunkten för revoltörerna i utlandet såväl som här hemma, är att samhället svikit på väsentliga punkter, att makthavarna med oförsonlig energi och brutalitet förvarar rådande ojämlika förhållande mellan arbete och kapital osv.

Klyftan mellan folket de folkvalda blir allt större, främlingskapet för den enskilde fördjupas, känslan av att inte kunna påverka i frågor som berör hennes totala livssituation, upplevs alltmer frustrerande.

De olika formerna av samhällskritiska aktioner från såväl intellektuella och studenter som från arbetare och folkrörelser, har blivit mer och mer besvärande för statsmakterna som också svarat, i utlandet med brutalitet och fängelse, i Sverige med olika grader av repression.

Kraven på medinflytande och insyn i makthavarnas beslutprocesser , blir mer och mer påträngande. Kraven på att informationskanalerna, såväl monopoliserade som kommersialiserade skall öppnas för information om och analys av olika samhälliga missgrepp, växer sig allt starkare. Då detta på olika sätt uteblir eller förhindras måste de samhällskritiska opinionsbildarna mobilisera nya vägar för att sprida sin information.

Möjligheterna och sätten att distribuera och kommunicera denna information bör i en diskussion om samhällskorrigering ges första prioritet. I Italien, (Cinegiornali) i Frankrike (Cinetract) och i USA (Newsreel) har utbildats ett system av fria filmjournaler som visas mer eller mindre illegalt, som motbilder till de statligt och kommersiellt redigerade.

Konst är information. Bildkonstnären, skådespelaren, författaren bör nu informera inte endast om sitt inverterade själsliv och sina privatupplevelser, utan också om samhälliga misstag och orättvisor, fördomar, övergrepp i den statliga sektorn, den kapitalistiska maktsektorn och i den auktoritära religionssektorn m.m.

För de flesta bildkonstnärer innebör denna nyorientering svåra omställnings-
problem, i synnerhet för som redan är etablerade och väl förankrade i det kapitalistiska systemet dvs låter sig utnyttjas och exploateras i privat-
kommersiella syften. Det är en utopisk tanke att konstnärer som utan att rodna accepterar t.ex. som i ett aktuellt fall, signera reproduktioner av egna original hos konsthandlare för 400 - 500 :-, skulle föredra mindre säkra inkomstmöjligheter som samhällskritiker. Våra internationella konstnärs-
playboys skulle sannolikt med stor vånda underkasta sig en dylik sträng kollektivetik.

Den förändrade politiska medvetenheten har aktualiserat en ny inställning till estetiken, en ny medvetenhet om konstens funktioner, om bildens potentiella möjligheter till konkretisering. analys och sammanfattning. Den nya målsättningen måste vara en bildkonst som är antiprivat, antiestetisk, antikommersiell, men ifrågasättande, kompromisslös och kollektiv.

Skiljelinjen är markant och definitiv: Informativ konst kontra njutningskonst. Båda har sina underavdelningar. Den informativa kan delas upp i t.ex. den symboliska, allegoriska eller dokumentära. Inom njutningskonstens undervegetation finns desertörerna. De som predikar en ny frälsarlära privatmysticismens escapister. Visserligen vill de förändra samhället, men då är målet anarki och medlen en ansvarslös upptågsstrategi och en till intet förpliktigande provokation. Propaganda för och utnyttjandet av olika former av stimulantia ingår också i bilden efter sökandet av denna "totala frihet.

Den stora frågan är idag hur informatören bäst skall fungera. Skall han måla tavlor i traditionell mening och ställa ut på privatägda gallerier eller i kommunala eller statliga konsthallar eller museer? Dessa traditionella distributionssätt tycks mer eller mindre vara låsta eller i vart fall svår-
forcerade. Alternativet som återstår är att arbeta direkt på "fältet". Informatören får möta människorna på deras arbetsplatser, i fabrikerna, på kontoren, på gatorna, torgen, centralstationernas vänthallar, tunnelbannorna osv. Han för arbeta med reklammannens metoder och frenesi och marknads-
förarens listighet och beräkning. Medlen och verktygen måste vara billiga, ty Journalerna lever ett dagsländeliv, De är avsedda att verka med kort varsel och engagera, påverka, väcka, upplysa, kritisera, analysera.

Hur finansieras en sådan verksamhet? Inga andra än spekulativa samlare inköper affischer eller annan tillfällighetskonst. Kommunala bidrag eller anslag är givetvis uteslutna. Överhuvudtaget måste alla ambitioner om en "lönande" utställningsverksamhet överges. Enda möjligheten är att "informatörerna" avlönas för sina arbetsinsatser ur en föreningskassa eller från sympatisörer och radikala organisationer. Någon alternativ lösning finns troligen ej.

En ny moral håller på att växa fram. 

Allan Friis Februari 1969

Kontakt

Fler artiklar av Allan Friis