|
MED
ANLEDNING AV UTSTÄLLNINGEN SÅR Publicerad i Konstnären 1998 Skyll inte bara på konstnärerna! De som vill synas gör så gott de kan för att hänga med i de nyckfulla konsttrenderna. För visst ingår Moderna Museets utställning SAR i en tillfällig trend, som kommer att vara stendöd om något årtionde. Jannis Kounellis, vars köttstycken förvisso är konst, (vad skulle de annars vara i ett konstmuseum), kan inlemmas i skaran "förruttnelse- och utsöndrings- konstnärer, som t.ex. Lidice Benes med sitt HIV-smittade blod i plomberade provrör, Andres Serrano, som fotograferat sina egna sädesuttömningar, Kicki Smith med sitt avföringskoncept, Craigh Norton, som tappar olika kvinnors foster- vatten på namnförsedda flaskor, Tania Brugueras med sitt mediterande i ruttnande köttberg, m.fl. Dessa konstnärers uppseendeväckande, ofta för dem själva kommersiellt och publikt mycket framgångsrika framträdanden på konstarenan, kan inte ses som ett plötsligt uppdykande fenomen. Det finns givetvis en rad komplicerade historiska, sociokulturella och socioekonomiska skeenden, som gör utsöndringskonceptet möjligt i det slutande 1900-talet, förändringsprocesser, som utrymmet här inte medger att fördjupa sig i. Man skall dock vara försiktig att utpeka en specifik historisk händelse för att inte säga en enskild persons insatser, genererande processer ur vilka sentida företeelser, som exempelvis Jannis Kounellis köttstycken, kan förvandlas till konstobjekt i ett konstmuseum. Men det är ändå frestande att hänvisa till filosofiska, kulturella och konstnärliga rörelser under tiden strax före första världskriget, vilka formade Marcel Duchamps konstsyn och som ledde fram till hans flasktorkare 1914 och urinoir, som han skickade in till Independenternas utställning i New York 1917. Här kan det finnas skäl att tala om ett paradigmskifte. Begreppet "ready-made" kom fr.o.m. nu att fogas in i den konstteoretiska nomenklaturen. Ty visst är Jannis Kounellis köttstycken och Kicki Smiths avföring "ready-mades". Det nya skulle vara att de är stadda i organiska förruttnelseprocesser och är således i sin ursprungliga fysiska gestalt begränsade i tiden. En intressant fråga inställer sig onekligen här. Hade Jannis Kounellis köttstycken som konstnärliga objekt varit möjliga utan paradigmskiftet i början av seklet? En sak är emellertid säker, de hade inte varit möjliga utan det symbiotiska tillstånd som finns företrädesvis i USA, Västeuropa och Japan mellan ledande internationella prestigegallerier och konstmuseer, ledande konstkritiker och curators. De två senare definierar, teoretiserar och lyfter fram potentiella innovativa företeelser, respektive väljer och arrangerar utställningar av typiska representanter för det som uppfattas som nytt och kan därför betraktas som tillfälliga, ofta godtyckliga, trendsättare. Att många fingertoppskänsliga konstnärer hoppar på de senaste trenderna är fullt förståeligt, isynnerhet de för vilka den massmediala framgången och det egna synliggörandet är viktigare än att formulera ett "eget" språk, möjligt att kommunicera på ett "begripligt" sätt. (Det finns dock viktigare frågeställningar att ta upp i dagens samhälle än ruttet hästkött och avföring.) Man kan givetvis inta en moralisk hållning till detta, men det viktigaste är att påpeka förruttnelse- och utsöndringssyndromets torftighet och genomlysa dess banalitet. Det mumlas och pratas mycket från väggar och golv från vara trendsättares utställningar men inget väsentligt blir sagt. Allan Friis 1998 |