REGN
En ensam man går i regnet fram och åter,
regnet blöter hans kind så ingen ser att han gråter.
Smärtan och sorgen är hans,
över att inte glädje och lycka fanns.
Ensamheten och tomheten är också hans,
över att inte kärlek och ömhet inte fanns.
Överflödigheten och osäkerheten är likaså hans,
för att han inte behövdes, och tryggheten i det inte fanns.
Saknaden och vemodet är hans,
det och de han älskat var borta, minnena är nu allt som fanns.
Så där går han ensam i regnet, hållande ihop sin kappa och på sin kåpp sig stödjer.
Hade han inte haft något framför sitt hjärta hade du sett att det blöder.
Det såret aldrig läker ,
för det och de han förut älskat han ännu söker.
Så där går han i regnet fram och åter,
och regnet som blöter hans kind så ingen ser att han gråter.
|
Föregående