Mamma låser dörren efter sig och försvinner,
där står gråtande, jag och min bror
med ord som i mina öron ringer,
ta nu hand om din bror, du som nu är så stor.

Vi står kvar och genom rutorna tittar
för att se om vi i mörkret mor kan se.
Men henne inte med blicken hittar
Så det hoppet för vi uppge.

Så vi trevar oss in i huset, det mörka och tysta
för i verandan var det för kallt.
Vi kröp ihop för att värma och varandra trösta,
Han fyra och jag sex år men ändå jag minns det allt.

Men det är också det enda
Som jag av denna dagen minns.
Efter det är det mörker utan att något hända
Kanske senare det någon glimt finns.