Flamman, nr 20, 21 maj 1999, Debatt, s. 4.
USA-finansierade kubaner
I SvD den 5 maj publicerades ett omfångsrikt angrepp på Vänsterpartiet men också på
Svensk-Kubanska Föreningen och mig för en "smutskastningskampanj" mot det brevskrivarna Gainza
och Estefania kallar "kubanska demokratiska rörelsen". Bland annat är de förgrymmade över
artikeln i Kuba nr 2.99 om fyra kubaner som dömts för att ha tagit emot pengar och utrustning
från USA-myndigheter och för att ha samarbetat med chefen för Kuba-kontoret på USAs State
Department och chefen för USAs intressekontor i Havanna.
Så vitt jag vet har de dömda inte förnekat detta, utan tvärtom stolt berättat om det på den
statsfinansierade propagandasändaren i Miami, Radio Martí, riktad mot Kuba. Däremot har
rapporteringen utanför Kuba om denna rättegång förtigit samröret med USA, vilket är intressant,
eftersom det i USAs kongress stolt rapporteras att USA-dollar styr de s k oberoende krafterna på
Kuba. I sin bok "Dissidenter eller lakejer" visar också den colombianske journalisten Calvo
Ospina och belgiska Katlijn Declerc hur kubanska oppositionsgrupper finansieras av statliga
USA-organ som CIA och AID, och av exilkubanska organisationer som deltar i terroristaktioner mot
Kuba.
Man kan få för sig att Gainza och Estefania, liksom förhärskande massmedia, finner det lite
obehagligt att de s k "demokratiska krafterna" är så beroende av den supermakt som i snart 40 år
bedrivit ekonomisk krigföring mot sitt lilla grannland - trots FNs fördömanden och mot
internationell lag. Då är det naturligtvis bäst att dölja fakta om man vill ge sken av obefogade
domar.
En annan sanning som Gainza och Estefania förtränger är att det inte är kubanerna som valt det
krigstillstånd som USAs aggression faktiskt försätter dem i. Kubaner i allmänhet, liksom de
flesta av oss, vill själva forma sitt samhälle utan att tvingas följa USAs diktat, och inte minst
kvinnorna har valt att försvara de odiskutabla sociala landvinningar landet gjort. Det
utomordenligt lilla fåtal, också bland utvandrarna, som främjar USAs blockad kan inte räkna med
något folkligt stöd, och är ingen representativ samtalspartner. De rika ländernas massmediala
demonisering av ett av Latinamerikas mest anständiga samhällen när det gäller skola, vård och
omsorg kan inte ändra detta.
Eva Björklund
Kubas demokratiska rörelse Castros akilleshäl
I senaste nummer av Flamman läste vi ett inlägg av Eva Björklund,
ordförande i Svensk-kubanska föreningen (SVEK). Titeln var kort "USA-
finansierade kubaner". Det stod inte klart om dessa USA-avlönade
kubaner var vi eller de oppositionella som internationellt är kända
som "De fyra" och som berördes i texten. Men för att det inte skall
råda tvivel över hur SVEK:s ordförande Björklund kämpar mot politiska
motståndare, så hänvisar vi till SVEK:s hemsida:
http://home.swipnet.se/~w-30687/sidor/tidskrif.htm#art4. På denna
adress har Björklund undertecknat en artikel vars titel är lite
längre: "USA-finansierade kubaner angriper solidariteten med Kuba i
Sverige". De enda kubaner som kritiserat vänsterpartiets
Castroseminarium heter Alexis Gainza Solenzal och Carlos M. Estefania
Aulet (se Arbetaren nr 16 och 18; SvD, 5/5, 15/5). Alltså, enligt
Björklund, finansieras vi av USA!
Björklunds sak måste gå dåligt då hon nödgas använda lögner mot oss.
Förtalet om vår USA-finansiering måste bevisas.
Vi uppmanar henne att om inte som Castros megafon i Sverige så i egenskap av medborgare
bevisa inför Skattemyndigheterna att vi får en enda dollar från USA.
Björklund tvivlar på att det finns en demokratisk rörelse på Kuba.
Under 90-talet har det dock formats politiska partier (liberala,
socialdemokratiska, socialistiska, kristdemokratiska). Det finns även
ett växande civilt samhälle bestående av oberoende journalister,
ekonomer, läkare, lärare, advokater, feminister,
fackföreningsföreträdare, bondekooperativen, människorättsaktivister,
mm. Om dessa oppositionella får man läsa på följande hemsidor:
cubafreepress.com, nuevaprensa.org, bpicuba.org och cubanet.org.
Fråga dessa läkare och lärare om de s k landvinningarna inom
sjukvården och skolan så får en annan verklighet beskrivas än den av
SVEK förmedlade. Dessa regimkritiker kastas ut från sina arbeten,
trakasseras, fängslas, tvingas verka underjordiskt eller lämna
landet. De vill inte prata med sitt folk med hjälp av "en
propagandasändare i Miami, Radio Martí", utan helst via kubanska
massmedia. Kommunistpartiets monopol på massmedia tillåter dock inte
detta.
Idag konstaterar man in situ att denna demokratiska rörelse är en
realitet. Journalister och aktivister av olika slag har gjort det.
Exempelvis har syndikalisterna Anna Johansson, Annika Hjelm och
Rebecka Bohlin träffat oppositionella på Kuba. Besöket resulterat i
tidskriften "Kuba ur ett frihetligt perspektiv" (SAC). Journalisten
Ingvar Oja (i Vi-Tidningen nr 9/10, 99) och sociologistuderande Erik
Jennishe (i tidskriften Latinamerika nr 4/99) har skrivit utförliga
reportage om detta ämne. Liknande sammanställning har Peter Götell,
ledarskribent på Nerikes Allehanda gjort (se ledarna 990508, 18, 20).
Skulle Björklund hävda att de också är USA-finansierade?
Björklund smutskastar de fyra kända dissidenterna Vladimiro Roca,
Martha Roque, Felix Bonne och René Gómez genom att presentera dem som
USA-avlönade agenter. Fallet är dock väl dokumenterat av Amnesty
International. Men enligt Björklunds logik är inte bara "förhärskande
massmedia" ett USA-redskap, utan även Amnesty International.
Björklund kan citera hur många böcker som helst som utmålar
demokratikämparna på Kuba som USA-finansierade agenter. Likadana
propagandaböcker skrevs en gång i tiden om Solidaritet, Charta 77,
Solzjenitsyn, Havel, Walesa, mm.
Vi uppmanar ändå den Kubaengagerade
vänstern att solidarisera sig med den socialistiska och demokratiska
ungdomsrörelse på Kuba som motsätter sig totalitarismen. Deras
tankegångar kan läsas i "Nueva Frontera" (Ny gräns, hemsida:
corriente.org), vars texter skrivs inom landet av verkligen av ny typ
av människor. Många av dem är utexaminerade från historiska och
marxistisk-filosofiska institutioner i Havannas universitet, inte
från ett universitet i Florida.
Björklund försöker misskreditera den kubanska demokratiska rörelsen
för att den får stöd från USA. Björklunds retorik är lätt att
desarmera. Hon försöker bevisa att kubanerna måste få betalt för att
de skall kämpa för demokratiska värderingar. Vi uppmanar Björklund
att studera våra konstitutioner från 1800-talet till 1940. Många
kubaner trodde på Castro just för att han i kampen mot Batistas
diktatur hade lovat att återinföra 1940-års socialdemokratiska
konstitution. Hon skall se att respekten för mänskliga rättigheter är
något inneboende i kubanernas nationella medvetenhet, samt att den
auktoritära kommunismen är påtvingad utifrån. Castroregimen vill få
det att framstå som om Kubas demokratiska krafter styrs av USA-
dollarn. Detta skulle ge diktaturen motiv för att avrätta
oppositionella som landsförrädare. Men paradoxalt nog är det i deras
oberoende som deras kraft ligger i. De sätter enpartidiktaturen i
krisen utan något annat vapen än sanningen. Regimen har till hands
endast en resurs - lögnen. För att sprida den räknar Castro med
professionella megafoner såsom SVEK:s Björklund.
Vi uppmanar SVEK att fördöma inte bara Castroregimens brott mot
mänskliga rättigheter, utan även den fruktansvärda ekonomiska
exploatering denna regim utsätter Kubas folk för. Lasse Morim, medlem
i SVEK, har gjort det i Syndikalisten (Omvändelse under Galgen? Nr
4/99). Den dag SVEK:s ledning följer detta exempel kan organisationen
verkligen kallas för en solidaritetsorganisation med Kuba.
Carlos M. Estefanía Aulet
Alexis Gainza Solenzal
Kubaner, chefredaktör för respektive samordnare av tidskriften "Cuba
Nuestra".