Att dollarekonomi infördes i början av 90-talet har kraftigt ökat klyftorna i
det kubanska samhället. I affärerna, förutom de statliga butiker där ransoneringskupongerna
kan lösas in, betalar man med dollar. För dem som inte har tillgång till dollar - lönerna betalas ut i peso -
är det svårt att klara sig. Många har släktingar i USA som sänder pengar. Dessa lär numera, vid sidan av turismen, vara
landets största inkomstkälla. - Kan du ge mig några cent eller en dollar,
frågar den gamla kvinnan mig på
bruten engelska.
Det är verkligen inte rimligt, säger han. Oscar Chepe citerar en kanadensisk stor
företagsledare som offentligt
sagt: "Kuba är paradiset för företag. Där finns inga fackföreningar som ställer
till det." Jag träffar Oscar Chepe hemma hos Hector Palacios och dennes hustru
Gisela Delgado Sablón. Hector är grundare av Centro de estudios sociales, som är
samlingsplats för oppositionsgrupperna. Där hålls bl a de s k "Round tables",
och man ordnar politiska möten och utbildningsträffar där företrädare för olika
grupper och åsiktsriktningar deltar. Hector är också en av grundarna av det största
oppositionspartiet Partido
Solidaridad Democrática. Som många andra kritiker förlorade han jobbet när han började
prata öppet om demokrati och mänskliga rättigheter. Han har suttit fängslad
för sina åsikter, men blev frisläppt när påven kom till Kuba i början av 1997.
Påven överlämnade då en lista på politiska fångar och vädjade för deras frihet.
- Det är vi som står för revolutionens ideal. Kom ihåg att ett av dess syften
var att återinföra den demokratiska konstitutionen från 1940, säger Hector. Hector
och Gisela (som är aktiv i
en oberoende kvinnoorganisation) har bjudit dit Leonardo Cárdenas som är ordförande
i det socialdemokratiska ungdomförbundet (Movimento juvenal socialista democratico)
och partisekreteraren i socialdemokraterna (Corriente Socialista democrático
Men regeringen vill inte svara oss. Det enda vi får till svar är repression, säger Hector
Palacios. - Det finns en utväg för Kuba. Det är demokrati, säger Manuel Morúa.
- Kubas bönder lever i stor
fattigdom. Vi är övergivna. Vi måste göra något själva, skaffa oss egen representation,
menar Reinaldo Pérez. - Vårt jordbruk har förfallit i 40 år. Tänk på att
produktionen av till exempel socker var större per ytenhet före revolutionen än
vad den är nu, säger han vidare. Pedro Alvarez från den fria fackföreningsrörelsen
berättar om deras verklighet, om hur det partistyrda facket låter lojaliteten
mot partiet och Castro överskugga alla andra hänsyn. Regimkritiker avlägsnas
från sina jobb.Hans benämning
på systemet under vilket utländska företag finns på Kuba är "slavarbete". Vi talar
i flera timmar. Inte förrän frågan ställs nämns ordet embargo. Synen på det
amerikanska embargot är delad. Det finns de som är för det och de som är emot:
- Embargot är mest en ursäkt för regimen att behålla förtrycket. Det är nog regimen
som tjänar mest på det, säger Manuel Morúa. - Embargot är inte den största
frågan. Det är befängt om man tror att Kubas problem beror på embargot. Den viktigaste
frågan på Kuba är
demokratin och att få ordning på vår ekonomi genom att öppna den. Här finns möjligheter.
Stora möjligheter, säger Adolfo Sainz, internationell sekreterare i det liberala
Partido solidaridad democrático. Någon offentlig debatt om embargot kan inte
föras eftersom det är straffbart (med långa fängelsepåföljder) att ens antyda stöd
för USA:s embargo mot Kuba. Det är mycket som talar för att den embargo politiken
verkligen motverkar sitt syfte. Försöken att även dra in omvärlden
i den var både märkliga och
olagliga. Men Kubas framtid bestäms av andra saker. Först och främst av hur pass
framgångsrika demokratikämparna på Kuba kan bli.
Manuel Hernández Morua. Kubansk socialdemokrat som kämpar för demokrati.
Copyright: Nerikes Allehanda
Jag möter henne utanför katedralen i Havannas gamla stadsdel. Inne
pgr mässa. Landets katolska överhuvud talar. Det är mycket folk på plats. Hon
vill ha dollar för att kunna köpa mjölk. Hennes pension motsvarar sju dollar per
månad. - Det är svårt att vara gammal. Jag har inga släktingar i USA som kan
hjälpa mig. En äldre man kommer fram. Han visar ett sår på sin hand: - Jag
behöver antibiotika. Men för att kunna köpa medicin behöver jag dollar. Kuba är inget
bra land. - Castro, säger
han och gör en obscen gest. Det har skapats märkliga inkomstrelationer.
En kypare på ett hotell kan på en dag eller två tjäna mer i dollardricks än vad en
läkare har i månadslön. Läkaren tjänar ungefär motsvarande 25 dollar per månad. Jag
träffade en ingenjör som tjänade klart bättre som taxichaufför än som universitetslärare
och forskare. Det är inte många år sedan det var ett brott att ha dollar.
Men det är andra tider nu. Efter Sovjets fall och Comecons upplösning förlorade
Kuba sin ekonomiska
livlina. Uppåt 80 procent av utrikeshandeln föll bort. Det mycket förmånliga pris
man fick för sitt socker och den billiga oljeimporten är ett minne blott. Ekonomin
har befunnit sig i fritt fall. Det var för att försöka stoppa fallet som Fidel
Castro införde dollar som officiell valuta. Man har också öppnat för utländska
investeringar, på märkliga villkor. Den kubanska staten får betalt i dollar,
de som jobbar inom dessa företag får sin lön i peso. Ingen jag talade med gillade
detta system, även om synen
på utländska investeringar och turism var positiv. - Jag tror att både investeringar
och turism leder till att systemet luckras upp. Men de villkor som råder är
otillständiga, menar Oscar Espinosa Chepe, tidigare högt uppsatt ekonom (bl a i Comecon)
men nu dissident och människorättsaktivist. - Företagen borde betala
sin anställda i dollar. Nu tar staten det mesta, kanske upp till 90 procent.
Hector Palacios. Samlar oppositionen till samtal och utbildning.