HAVANNA. Internet är ett fantastiskt medium: det bidrar till att bryta diktaturens informationsmonopol. Inte så underligt att Fidel Castro gör allt för att hindra kubaner att komma ut på nätet.
- Regimen har gjort mycket för att utrota analfabetismen, men nu har vi blivit analfabeter på Internet, säger Ricardo Gonzáles.
Han är en av Kubas flera hundra oberoende journalister, människor som har valt att rapportera och kommentera fristående från de statliga och kommunistiska medierna. Sålunda riskerar han att trakasseras och förföljas som en dissident.
Den 29 maj 1997 kommer Gonzáles aldrig att glömma. Då stormade säkerhetspolisen in i hans hus och konfiskerade en dator, två skrivmaskiner och alla papper och pennor de kunde hitta.
För att stödja varandra organiserar sig de oberoende journalisterna i olika nyhetsbyråer under namn som exempelvis Cuba Press och Cubanet.
Materialet rings eller faxas sedan in till kontoren i Miami där nyheterna läggs ut på nätet. Eftersom telefoner på kända adresser är avlyssnade och samtalen plötsligt kan stängas av är journalisterna på ständig jakt efter en fungerande linje.
En annan viktig nyhetsförmedlare är den USA-finansierade Radio Marti som sänder över Kuba, men med blandad räck-vidd. Regimens störsändningar är effektiva.
MANUEL DAVID ORRIO BERÄTTAR hur de gör undersökningar som de officiella medierna aldrig skulle göra. Tillsammans med kollegor har han tillfrågat 200 personer: 70 procent uppgav att de skulle vilja lämna landet och hela 90 procent svarade att de behöver dollar för att överleva. Oberoende journalister som Manuel David Orrio ser det som ett erkännande att Fidel Castro nyligen brännmärkt honom och hans kollegor som "kontrarevolutionärer" i ett tv-tal.
Det har inte saknats nyhetsstoff de senaste veckorna.
Fidel Castro har varit värd för det Ibero-amerikanska toppmötet. Det har onekligen inneburit en PR-fjäder i hatten för regimen att få visa upp sig med prominenta gäster som Spaniens kung Carlos, men kungen uppmanade Kuba att öppna sig för det kubanska folket. Toppmötet var samtidigt en succé för den politiska oppositionen.
Jag har kuskat runt i Havanna och träffat många före detta (och tyvärr, sannolikt blivande) politiska fångar. Och sett glädjen i deras ögon. De har kunnat lägga ut texten för alla de utländska journalister som köat och under tiden bjudits på suveränt kubanskt kaffe.
De har sakligt redogjort för säkerhetspolisens razzior inför toppmötet; om hur ett par hundra dissidenter arresterats och ett okänt antal i praktiken satts i husarrest. Vi har fått utförliga lektioner i kontrollstatens repressiva metoder och hur folkets befriare förvandlats till folkets förtryckare.
EN ALLDELES SPECIELL RAPPORTÖR är Elizardo Sánchez, människorättsaktivist och Kubas kanske mest kände dissident. Han har suttit i fängelse under drygt åtta år, varav åtta månader i en mörk isoleringscell. Hans hustru orkade inte med påfrestningarna utan tog med sig barnen och flydde till Miami.
Regimen skulle inget hellre önska än att han gjorde samma sak. Men den som vigt 32 år av sitt liv åt en frihetskamp verkar inte vilja ge upp. Liksom den absoluta majoriteten av de organiserade dissidenterna på Kuba förespråkar Sánchez en dialog och försoning med regeringen. Hans vision är en långsam och fredlig övergång.
På väggen i hans hem på Avenida 21 hänger en förklaring: ett foto med Elizardo tillsammans med Vaclav Havel.
Jag frågar om han är rädd, eller har kändisskapet gett honom immunitet?
Nej, han har inga garantier. De höga stängslen runt huset och hänglåset på gallergrinden talar också sitt tydliga språk.
Detta är den kubanska verklighet som fortfarande hyllas av vissa svenska revolutionsromantiker. De borde skämmas.
Eric Erfors
- Vi gör inte detta arbete för att vi är hjältar. Hjältar är inte rädda, och jag är fruktansvärt rädd för kubanska fängelser. Men på något sätt är det fysiskt omöjligt att bli mer rädd. Jag känner mig som en fylld tvättsvamp, oförmögen att suga upp mer vatten.