Fanny på kurs

Tävlingslydnadskurs hösten 97

Tävlingslydnadskurs hösten 1997

Kursen består av momenten i lydnadsklass 1 och 2, dvs Klass 1 = tandvisning, linförighet, fritt följ, platsläggande under gång, inkallning, stående under gång, hopp över hinder, platsläggning 2 minuter. Klass 2 = fritt följ, platsläggande under gång, inkallande med ställande, stående under gång, apportering, fjärrdirigering sitt och ligg, fritt hopp över hinder, platsliggning 3 minuter utom synhåll.

Vi var 7 anmälda mattar/hussar och hundar av varierande raser. Många hade, liksom jag, siktet inställt på att tävla. Men det fanns även de som bara ville ha lite mer pli på hunden och göra något roligt ihop. Alla utom Fanny hade gått nybörjarkurs eller vardagslydnad innan.

På första träffen började vi inne i klubbstugan (med hund) där vi fick presentera oss och vår hund, vad vi gjort tidigare och om vi hade för avsikt att börja tävla. Alla hundarna hade ungefär samma ålder, runt 1-2 år.

När vi kom ut på appellplan fick vi ställa upp oss på en rad med hunden i utgångsställning, dvs sittande på vänster sida. Därefter körde vi lite linförighet för att ledarna skulle få en uppfattning om oss. Det var många snabba svängar, språng marsch och långsam marsch. Allt för att få hundarna alerta och inte tröttna. Vi gjorde även några platslägganden under gång och inkallanden.

Fanny var mycket alert under linförigheten. De problem vi har är att hon byter position, dvs hon växlar mellan att gå tätt intill benet och en bit ifrån och ömsom går lite för långt bak, perfekt och lite för långt fram. Hon sätter sig lite snett ibland också eller ofta för långt fram. Är hon med och vi bara går några steg åt olika håll, som vi bara tränat hemma, håller hon sig på samma ställe. Börjar vi gå en bit gör hon så här, men jag tror att det bara är träning och uppmuntran att hålla sig på rätt ställe som behövs än så länge. För ju alertare och uppmärksammare hon är på mig, desto mer går hon riktigt även om vi går längre sträckor.

På platsläggning under gång lägger hon sig än så länge för långsamt och uppmärksammar inte alltid heller mitt kommando tillräckligt fort, men det tror jag kommer. På min förra hund lossnade det bara helt plötsligt och han började kasta sig ner, och Fanny visar samma tendenser.

Fanny kommer snabbt när jag kallar in, och jag har alltid från början rört mig bakåt och hoppat och skuttat och klappat i händerna för att få fart och glädje att snabbt komma in. Men vi har lite problem när hon kommer fram. Hon vill gärna rusa förbi en bit bakom och till vänster om mig innan hon kommer in till sidan. Hon sätter sig gärna lite för långt ut från mig också. Jag började stå mer stilla när vi tränade inför DMet utan att hon tappade fart och jag stod även nu helt stilla. Men hon satt helt fast även då hundarna bredvid henne kallades in. Det hade hon ju aldrig upplevt tidigare då jag tränat själv, så det var roligt att hon inte rusade upp.

När vi hade tränat ca 1 timme klarade inte Fanny av koncentrationen längre. Hon gjorde ruscher i kopplet när vi gick fot och höll på att kväva sig och började hosta, så efter 4e gången fick jag koppla om till icke stryp. Men hon klarade inte att gå efter en annan hund utan att försöka hoppa på den, eller också hoppade hon fyrfota bredvid mig, så jag fick gå därifrån en stund och släppa henne på ängen bredvid så hon fick springa av sig lite. Hon sprang och hon sprang och hon sprang ännu mer. Vi gick tillbaks och hon kunde koncentrera sig ca 10 minuter, sen var det färdigt igen och vi fick ta en ny rusch på ängen. Därefter var det bara 5 minuters träning till och det klarade hon ganska bra utan att studsa fram allt för mycket. Men man såg hela tiden hur det kröp i henne och att hon verkligen fick behärska sig för att ex sitta stilla vid kvarsittning.

Nästkommande gånger tränade vi även stående under gång, fjärrdirigering stå, sitt, ligg, hopp över hinder och apportering. Fanny stannar ännu inte tvärt utan dubbelkommando från min hand/arm, men ståendet fungerar nu igen i alla fall. Vid inkallningen fick jag rådet att dels röra mig bakåt och hoppa/skutta för fartens skull, och dels att röra mig framåt när hon kommer på höger sida för att snabbt få upp henne på vänster sida. Fjärrdirigeringen går ganska bra när jag står precis framför henne. Kommandona i sig kan hon för håller jag i bollen och för den upp och ner och ifrån henne, precis framför henne, utför hon momentet snabbt och bra, men inte när jag står en bit bort. Hon kopplar vad hon skall göra mer till mina rörelser än till orden än så länge. Det är likadant när hon sitter eller ligger bredvid mig så vill hon varken lägga sig ner eller sitta upp utan flera kommandon. Men jag har kommit på att jag har nästan aldrig tränat ligg/plats och sitt (upp) mer än platsläggning under gång med bollen slängd till henne och fjärrdirigeringen med bollen. Jag tror inte att hon kopplar riktigt egentligen innebörden av bara orden. Träning hemma alltså nån minut dagligen. Hoppa tycker hon är jättekul och vi ligger runt 9-9½ så där poängmässigt. Tydligen måste jag på något sätt vara bra på att lära in just hoppet för jag har nästan alltid fått 10a på det när jag tävlat tidigare. Varför just det momentet fungerat så bra vet jag inte riktigt. Det Fanny och jag behöver finslipa är att hon verkligen hoppar innan jag rör mig, och att hon sluter upp snabbare vid min sida efter hindret.

När det gäller apporteringen vill hon gärna släppa apporten när hon kommit runt mig. Ibland innan hon satt sig ner eller också direkt efter. Hon har blivit bättre, och det är nu ganska sällan hon släpper en dummie framför mig. Men träapporten vill hon inte gärna hålla kvar. Sitter hon bredvid mig och jag lägger in apporten håller hon kvar tills jag säger "tack". Likaså om jag säger sitt kvar och går. Det är just när hon kommer in med den hon vill släppa. Men med dummies går det nu bra 8 gånger av 10, så det kommer nog med träapporten också om vi tränar omväxlande och också tränar rent "håll fast" "tack" när hon sitter bredvid mig.

Nu har halva kursen gått och idag såg jag att det gett resultat att röra mig framåt vid inkallningen. Hon bromsade för första gången när hon kom på höger sida av mig och slöt upp på vänster utan en extra sväng. Fjärrdirgeringen fungerar tillfredställande när jag står precis framför, men det går inte utan rörelser också. Ett ligg på långt håll och ett sitt på halvlångt avstånd går bra, om jag har bollen i handen och hon omedelbart får den.

Vi provade att hoppa fritt över hindret där Fanny hoppar över själv och på mitt kommando sätter sig på andra sidan och hoppar sedan tillbaka. Har gjort det någon gång förut, och det gick väl hyfsat. Hon fick också apportera med hopp över hinder. Första gången hade hon väldigt svårt att förstå att hon skulle hoppa även på tillbaksvägen men sedan gick det bra om jag klappade i händerna över hindret, backade och kallade samtidigt. Men hon vill fortfarande släppa apporten. Platsläggande och stående under gång märker jag ingen förbättring på ännu. Men vi har inte tränat någonting hemma alls emellan kurstillfällena heller. Kanske skall börja lite med det.

Platsliggning har vi tränat lite grann på kursen tidigare. Nu fick de ligga kvar 5 minuter och med mig utom synhåll halva tiden. Hon ligger så väldigt fast även med störningar att andra hundar går upp eller går fot tätt förbi. Utom synhåll har jag tränat en hel del förut och det gick bra nu med. Men det märktes på henne när jag kom fram igen att hon tyckte tiden var länge, 2 minuter längre än jag tränat tidigare, för det kröp i henne och hon hade svårt att ligga kvar tills hon fick lov att sätta sig upp. Och sedan var det GE MIG BOLLEN som gällde.

De sista kurstillfällena började fjärrdirigeringen fungera riktigt bra med sitt och ligg. Hon sätter sig nu upp även om jag är på 5-6 m avstånd. Lägger sig gör hon nu på upp till 20-25 m. Ståendet stannar hon på mitt i ett steg om jag nuddar nosen med handen. Använder jag inga handtecken tar hon fortfarande några steg framåt. Platsläggandet under gång går fortfarande långsamt. Apportbocken släpper hon inte när vi tränar hemma, men på appellplan åker den ut fort. Vi har tränade lite "hopp, apport" och då höll hon kvar tills hon gått runt, satt sig och jag tog den. Antagligen hade hon så mycket att tänka på med hoppet att hon glömde av att släppa apporten. En ölburk och en visp tränar vi på hemma också för att få metallen.

Hon har verkat lite grann ur humör och var inte längre alls så sprallig. Hon har även haft svårt för att koncentrera sig längre stunder och mest velat leka. Dels har det nog berott på att vi kommit till en inlärningströskel och dels att hon började löpa.

Sista gången hade vi en liten avslutningstävling där vi gick en och en. Fanny var ganska ouppmärksam under linförigheten, men det gick mycket bättre på fritt följ. Hon hade väl inte kopplet att ty sig till längre och var tvungen att vara uppmärksam på mig för att kunna följa mig. Platsläggandet under gång gick snabbt, så jag blev förvånad. Ståendet och inkallningen gick bra. På fjärrdirigeringen ville hon inte sätta sig upp ena gången på första kommandot, men på andra satte hon sig motvilligt. Andra sättandet gick jättesnabbt av någon anledning. Apporten släppte hon naturligtvis när hon kommit runt mig. Hopp över hinder och platsliggning 3 minuter klarade hon galant. När vi var färdiga och kommit av plan fick hon busa med bollen lite och sedan skulle vi gå bort till de andra. Jag trodde att hon kunde gå lös bredvid mig den biten, men hon gick några steg och tog sen världens sats och bara sprang runt, runt, runt. Jag backade iväg och ropade och då kom hon och sprang runt mig istället. Men när jag tog fram bollen rusade hon fram och satte sig framför mig. Hon fick faktiskt mycket beröm för hon kom ju faktiskt. Och jag visade för henne också att matte är roligare än allt runt omkring och hon valde mig. Visserligen var det bollen hon valde, men det var jag som hade den.

Jaha, så var kursen över. Bara träning hemma igen då. Köket och hallen är fortfarande favoritplatsen. Det är så enkelt att göra några moment några minuter under kvällen. Fanny kommer alltid rusande när jag frågar om vi skall göra något skoj. Tänkte också att man kan ju fortsätta att gå bort till appellplan någon gång i veckan. Framförallt för att träna på hindren, men också för miljöns skull. Funderar också på om vi skall gå någon mer kurs till våren. Tävla i lydnadsklass 1 tänker vi dock göra. Men jag vill ha lite mer säkerhet i henne först. Så framåt mars-april blir nog lagom.

Kurssidan överst

Jaktkurser

Jaktapporteringskurs nybörjare våren 1998

Vi är 11 deltagare, de flesta golden. Alla är unga. Fanny var glad och sprallig. När vi gick fram till övningsplatsen från parkeringen skulle vi korsa en kogrind, typ liten liggande stege, men med stegpinnarna mycket nära varandra. Fanny har gått över sådana när hon var valp, så efter lite tvekan gick hon försiktigt över. Vi gick över en äng och kom ifatt hunden framför oss som gick lös. Den vände och sprang mot Fanny och Fanny sprang mot den. När de möttes hade föraren och jag hunnit ta några snabba kliv fram till hundarna, "morrade" båda två, backade och ropade glatt hundarnas namn. De avbröt sig och kom fram till oss. Jag hade sett innan att den här föraren betedde sig exakt som jag själv, med samma rörelsemönster och kommandon och sätt. Det var nästan kusligt, som att se sig själv, när man känner i kroppen exakt vilken rörelse som kommer. Och i denna situation betedde vi oss precis som två spegelbilder, båda "morrandes". Allt för att påkalla uppmärksamhet och vara mer lockande än den andra hunden.

Ledaren samlade upp alla epikage för en genomgång på dagens övningar. Fanny tyckte livet lekte och ville inte alls vara stilla utan rullade sig med små grymtningar, mest hela tiden. Jag lät henne hållas för jag vill inte ta ner henne. Jag visste också att vid nästa paus skulle hon kunna ligga stilla lös utan att jag skulle behöva bråka med henne och ta ner glädjen.
En del övningar skulle vi öva i par, och en del individuellt då alla inte låg på samma nivå.

De första övningarna gjordes ihop med ledaren för att hon skulle testa lite och se vara alla låg.

Fanny fick först gå fot några meter framåt, vändning och några meter tillbaka för att få upp koncentrationen. Ledaren sa att det var bra att alltid gå fot några meter först när en övning börjar för att samla ihop hund och förare. Sedan fick jag kasta en apport framåt, göra en vändning och gå fot några meter. Stanna, "sitt kvar" och ett sändande bakåt med handdirigering "utåt". Först tittade Fanny bara på mig, men när jag upprepade handkommandot och tog några steg framåt mot henne förstod hon och rusade och hämtade apporten. Hon avlämnade den i handen, men tuggade lite.
Därefter gjorde vi en dubbelmarkering med dirigering emellan. Ledaren stod en bit rakt ut från mig och kastade två dummies åt vänster och höger. Jag skickade "apport" och när hon rusade ut kastade jag en tredje dummie snett bakåt från mig. När Fanny kommit in med den första dummien vände vi oss mot den jag kastat och skulle göra ett linjetag, dvs hunden skall på mitt hand- och röstkommande gå rakt ut i en rak linje från mig tills hon stöter på en dummie. Detta kan hon inte vid dolda apporter när hon inte har en aning om att det finns en apport. Hon börjar söka istället. Det blev likadant nu att hon flippade ut på sidan, men innan jag hunnit reagera hade hon fått upp den i vind, för avståndet var så kort, och tog in den. Hon hittade ju apporten och var duktig, men hon tränade inte det hon skulle träna. Därefter skulle dummie nummer två tas in. Men hon kom inte ihåg att den låg där utan sökte runt rakt ut och till vänster om mig. Dummien låt åt höger. Jag försökte avbryta och kalla in, men hon löd inte alls, vare sig pipan eller hit-kommando. När hon sökt färdigt där började hon söka på höger sida och hittade den och kom in med den. När vi tränat hemma brukar jag kunna avbryta söket med inkallning, men det var så mycket ropande och pipvisslande runt omkring överallt, så hon stängde nog bara av.

Nu hade vi ny genomgång och Fanny gick lös bredvid mig tillbaka till uppsamlingsplatsen och kunde sedan sitta och ligga lös vid mig. Tuggade på lite kottar, men höll sig inom en meters radie från mig.

Nästa övning gjorde vi i par. Träning av minne med en dubbelmarkering. Vi stod mitt emot varandra med ca 30-50 meters avstånd. Min partner kastade två dummie, en lite åt höger och en lite åt vänster. Jag skickade "apport" och Fanny tog in dem. På den sista fanns det tydligen mycket goda dofter i marken för hon avbröt sig lite, men letade sedan upp apporten. Även min partners hund fastnade lite där, så det var tydligen någonting. Nu kom Fanny ihåg båda apporterna utan problem när det inte hände något emellan. Vi provade bara en gång, för att det gick bra.

Båda övade en enkelmarkering var för sig. När Fanny kommit in med apporten, satt sig framför och skulle ge den till mig som satt på huk, kom partnens hund rusande och slängde sig upp i knät på mig och på Fanny så hon fick resa sig upp. Men Fanny tittade lite på henne bara, satte sig ner igen och ville avlämna till mig. Jag hade inte heller brytt mig om hunden utan hade koncentrationen på Fanny som fick lämna av. Sånt här är hon normalt inte störd av och det har nog med dagis att göra. Hon är van vid att det är stökigt med hundar och att övningar genomförs även om någon kommer och klättrar på en, för hundarna finns hela tiden och det är övningen som är ny och rolig. Även på det här fältet vi ofta åker till är det roligare att göra något med matte, en gång - och bara en gång, än att någon hund kommer fram har vi upptäckt.

Fikapaus och lite träningstips. Tex. att man går med hunden bredvid sig, svänger upp lite framför mot hunden och blåser stopp samtidigt, och om hunden inte kan visselsignalen lägger på ett "sitt". Detta kunde man träna några gånger varje dag. Jag har inte själv kommit på något bra sätt att träna detta som ren lydnad och befästelse av kommandot utan bara tränat det i samband med dirigering, så det är något som jag tänker börja med.

Nu skulle vi pröva med en hårviltsdummie. Ledaren gick runt till hundarna och skojade med apporten. De flesta var omedelbart intresserade och öppnade munnarna för att vilja ta den. Men inte Fanny. Klart intresserad och ville nosa, men svansen neråt och ganska stel och absolut inte självklart öppna munnen. När de lekt en stund och ledaren till slut bjöd Fanny att ta den, tog hon den dock och blev stolt, med höjd svans, och sprang bort till mig för att visa. Hon fick behålla den och fick beröm, och sedan lekte hon och jag lite med den. Nu skulle vi också vara i par, men med nya partners.

Även här ställde vi oss mittemot varandra. Jag ville först bara ha en enkelmarkering. Apporten jag hade i handen slängde jag ca 2 meter bakom mig som jag brukar. Min partner kastade och jag skickade "apport". Fanny rusade bakåt och skulle ta den jag slängt. Men husse stod där och tog den. Jag kallade lugnt in och skickade igen och då rusade hon ut och tog glatt apporten. Hårviltet var tydligen populärt för med de vanliga dummiesarna går hon aldrig och tar de jag har liggande strax bakom mig.

Partnern tog också en enkelmarkering. Sedan provade vi en dubbelmarkering. Min partners hund var bara 10 månader, och hon kom inte ihåg apport nummer två. Men föraren gick då mycket närmare apporten och skickade "apport" och då hittade hon den omedelbart. Fanny kom faktiskt ihåg båda apporterna. Även här provade vi bara en gång. Men vi fortsatte övningen med att min partner kastade en dubbelmarkering som jag själv tog in. Sedan gjorde han likadant. Där var övningen slut. Fanny kastade sig omedelbart över en stock och satte tänderna i den. När partnerns hund med förare kom fram till oss, hälsade de lite och lekte litegrann precis i vår närhet. Jag undrade om Fanny skulle ta stora ruscher, men det gjorde hon inte.

Dagens övningar var slut och alla fick hemläxa. Fanny skall träna linjetag.

På tillbakavägen till parkeringen skulle vi återigen passera kogrinden. Fanny gick lös bredvid mig hela vägen tillbaka. Nu hade hon lite problem med att passera grinden, men löste det efter en stund och var jätteglad och stolt och fick massa beröm för att hon löst det själv med mattes uppmuntran.

Vid nästa tillfälle fick vi pröva vilt. Vi tog ett rådjursskinn och lekte med först. Fanny var alldeles till sig. Så tog vi även en fågel i handen. Svansen gick helt ner och hon blev stel och ville inte alls busa utan lukta. Vi slängde den en bit, sa apport och Fanny rusade dit, men ställde sig bara att lukta. Ledaren stoppade in den i hennes mun och sa "gå till matte" samtidigt som jag lockade. Då kom hon in med den. Vi gjorde om det och det gick bra. Ledaren sprang iväg med fågeln och lockade och ropade och kastade till slut och jag släppte samtidigt iväg Fanny som rusade dit men ställde sig och luktade. In med fågeln i munnen och då sprang hon till mig. Men greppa själv det vill hon inte.

Ledaren ville få Fanny att gå runt med fågeln och stoppade in den. Fanny gick några steg och släppte. Efter tre släppanden sa ledaren "nej" och tog henne löst i örat, satte in den igen, men det syntes att intresset blev ännu mindre efter nejkommandot. Efter tre "nej" satt ledaren på huk, pratade med Fanny och sträckte fram fågeln och sa "apport". Men det tänkte Fanny absolut inte, hon vände snabbt bort huvudet och sprang bort till mig och gömde sig bakom mina ben. Vi kunde inte låta bli att skratta. Hon fick ta fågeln en gång till, instoppad i munnen, och lämna av hos mig, och det gick bra.

När vi gick ner till vattnet hade Fanny mycket svårt att sitta stilla så jag fick koppla henne. Hon satt och skakade och ville rusa i flera gånger. När det var hennes tur slängde ledaren ut en trut. Hon sam ut till den, nosade och vände inåt igen. Då släpptes ytterligare en hund ut. Så fort Fanny såg det tvärvände hon och tog tag i truten och tog in den. Den är ju äcklig, men hon tänkte minsann inte låta någon annan ta den, så äcklig var den trots allt inte. Vi kastade igen och då tog hon in den. Sedan fick hon vila en stund. När det var hennes tur igen tog hon också in den.

Stora framsteg. Hon bär in viltet. I vattnet greppar hon själv, så fort hon fick klart för sig att någon annan tar det om inte hon gör det. Och på land bar hon det till mig om någon stoppade in det. Med mer träning greppar hon nog själv om ett tag. Dummiesarna greppade hon ju inte heller själv i början om man slängde dem utomhus.

Kurssidan överst

Jaktlydnadskurs våren 2000

Jaktlydnad, det lät kul så vi anmälde oss. Skulle vara 9 gånger för 800 kr, och på vardagskvällar, vilket passade mig alldeles utmärkt. Att få ihop 8-10 helger på raken är fullkomligt omöjligt.

Vi var 5 st som genomförde hela kursen. Två labbar och 3 golden. Bara tikar.

Fanny kunde väl det mesta av själva lydnaden, men jag ville gå för att få träning med andra, och för att lära mig mer om jaktträningen. Även träna på att hon skulle kunna vara utan koppel hela tiden.

De första gångerna gick vi en promenad och stannade för att göra olika övningar. Det kunde vara en kvarsittning, platsläggning, inkallning, gå fot cerpentin mellan de andra deltagarna mm. Vi tränade "stanna kvar" vid ett dike där matte/husse gick över först innan hunden fick komma. Visselpipa, både stanna/sitta (en signal) och inkallning (två signaler). Vi gick också en smal stig där hunden skulle gå bakom och inte tränga.

Det var roliga övningar och att man hela tiden rörde sig. Det blev inte heller den här långa väntan som det vart på jaktkursen. Fanny tyckte också det var kul.

Kommande gånger var vi på ett fält. Mycket stadga. Vi gick på led och ledaren kastade en apport under högljutt kacklande. Vi skulle stanna och sista hund skulle hämta, därefter ställe sig denna hund först och nästa sista hund fick hämta. Vi stod i ring och deltagarna kastade en apport och en annan deltagares hund fick hämta. Mera gå fot i cerpentin. Vi stod på led och en deltagare i taget gick tätt förbi de andra hundarna. Ledaren drog ett kaninskinn i ett snöre framför oss. När den kom på ca 3 meters håll ryckte det till i Fanny och jag trodde hon skulle gå, men hon satt kvar. Tre av de andra gick. Då drog ledaren kaninen knappt en meter framför tassarna på hundarna, då blev frestelsen för stor för Fanny och den andra som suttit kvar första gången. Hon fick en tillsägelse och satt helt lugn tredje gången skinnet åkte förbi. Såg precis ut som en kanin som sprang.

Vi tränade linjetag, att apporten ligger en bit framför och hunden skall gå rakt ut och på apporten vid "ut"-kommando och med armtecken rakt mot apporten för att visa riktningen som hunden skall springa. I början skall hunden se när apporten läggs. Ett tips var att alltid lägga 2-3 apporter på samma ställe och skicka hunden. Apporterna finns alltid på samma ställe, medan man själv ökar avståndet till apporten hela tiden upp till runt 75 meter. Syftet är att få hunden att gå så rakt som möjligt på "ut"-kommandot.

Klockan tränades för att träna "utåt", "höger", "vänster". Hunden sitter ner en bit ifrån en, vänd mot en. En apport läggs en bit bakom hunden, en en bit till vänster om hunden och en en bit till höger. Sedan skickas hunden i någon riktning. Hunden sätt tillbaks och skickas i nästa riktning. För nybörjaren lägger man bara ut en apport och tränar varje riktning för sig. Fanny har tränat rätt mycket på detta, men tycker att det är en synnerligen tråkig övning. Kul en gång men inget mer. Så jag gjorde aldrig om momentet. Jag hade läst tidigare att man kunde träna in själva kommandona inomhus med godis. Så det har vi tränat in när hon var yngre. Hon kan kommandona men är ännu inte riktigt säker på dem. "Utåt" går bäst. Speciellt om det varit väldigt länge sedan hon fått göra övningen. Med godis är det kul att göra övningen flera gånger i rad.

Det är likadant som att hon tycker det är görtråkigt att jag slänger apporten en bit ifrån som markering. Det är kul 2 gånger. Att gömma den är däremot kul, eller om den faller så hon får leta efter den.

Enkel- och dubbelmarkeringar tränades med både dummies och vilt. Det märks att vi aldrig tränat dubbelmarkeringar. Enkelmarkeringar är aldrig några problem, men det är svårt att bedöma avstånd på en flat gräsmatta. Men på dubbelmarkeringarna går varken den första eller andra apporten bra. Det märktes en förbättring på kursslutet. Det är ändå konstigt att det är så stor skillnad på land och i vatten. Där är trippelmarkeringar vardagsmat, och hon bedömer både avstånd och kommer ihåg allihop. Men träningen gör tydligen så mycket.

Vi tränade också sitta på pipa. De första övningarna man kan göra är att gå med hunden vid sidan, blåsa stopp (en signal), ta ett steg framför hunden och höja armen rakt upp (tecknet för "stanna och titta på mig"). När detta fungerar kan man ibland kalla in och sedan blåsa stopp. Steg 2 kan vara att lägga ut en apport, skicka hunden, blåsa stopp och sedan skicka på "utåt" som i klockan. Fanny är osäker, men hon springer inte bara och tar apporten, utan är mer "vad skall jag göra?". Efter några kurstillfällen blev hon säkrare.

Vi tränade också inkallning dolt på pipa. Fanny kom inte alls, utan satt kvar. Det var första gången någonsin som jag gått utom synhåll och kallat in med pipa. Jag har nog nästan aldrig kallat in när jag varit utom synhåll alls tror jag. När jag visade mig, ropade och viftade o visslade igen, kom hon mycket tveksamt, men blev gladare när hejade på henne.

Hon var rolig vid ett annat tillfälle också. Hundarna skulle "sitta kvar" i ring och förarna gick genom ringen ut på andra sidan och sedan skulle vi kalla in allihop. En hund reste sig nästan med en gång och gick inte att fånga in igen. Medan vi väntade reste sig 2 till. Snart sprang allihop omkring, utom Fanny, hon lade sig ner! Jag satte henne, hon lade sig, jag satte henne, hon lade sig. Till slut lyckade hon sitta så länge att jag kunde gå 5 meter ifrån och tillbaka igen utan att hon lade sig.

Ett släpspår på fågel provades. Fanny var mycket undrande de första meterna, men gick igenom och hittade den. Var mycket stolt när hon kom tillbaka.

Vi tränade vatten de sista gångerna. Inte populärt att se andra vovvar hämta apporter i vatten. En av hundarna hade lite problem och ville inte hämta långt ut. Apporten låg länge medan de kastade och tog upp flera apporter precis vi kanten. Fanny satt vid kanten en bit ifrån. När de var färdiga fick Fanny hämta den ratade. Trots att det gått runt en kvart hade hon full pejl på att det fanns en apport och var den låg. Hon hade inte släppt den ur minnet en enda gång skulle jag tro.

En av deltagarna hade varit på ett internat hos en känd uppfödare av "jakt"golden. Vi fick tips på att man kan använda en tennisboll och slå med racket ut i vattnet för att få långa och även skicka ut hunden på dirigering och sedan kunna slå en boll utanför hunden.

Ett annat tips som deltagarna fått vid dirigering och stopp på pipa var att när man lägger ut en apport och sedan skickar hunden, blåser stopp och hunden inte stannar, så skulle man gå dit, inte skälla på hunden, men ta apporten, lägga tillbaka den, koppla upp och gå tillbaka med så stramt koppel att framtassarna nätt och jämnt nådde ner till marken och sätta hunden där den skulle ha suttit, trycka ner den och blåsa samtidigt, 2-3 gånger, gå tillbaka till utgångspunkten och skicka på "ut". Över huvud taget ansåg uppfödarna att man skall använda kopplet mycket.

Jag hade aldrig gjort så på Fanny, jag sätter tillbaka henne men inte bryskt. Visst är kopplet nödvändigt många gånger, men annars är jag av den åsikten att man inte skall använda kopplet. Man kan behöva det för att inte hunden skall sticka, men annars använder jag alltid kopplet så lite som möjligt. För min del tycker jag det har funkat betydligt bättre på de hundar jag haft hand om. Om de inte lyder på rösten med slakt koppel, lär de inte lyda utan heller och lär de sig lyda med slakt koppel har man fortfarande livlinan att de inte sticker tills de kan så mycket att man kan ta av kopplet. Man ser alltför många hundägare utan kontakt med hunden som använder kopplet i stället för rösten och kroppen. Hunden dras med, men den lyssnar inte alls. Men det är min erfarenhet. På en av de kurser jag gick med min förra golden fick vi byta ut kopplet mot sytråd, det var mycket lärorikt.

En övning som inte heller var populär hos Fanny var när vi satt på rad, ledaren gick ut i skogen och lade ut ett antal apporter. Alla såg att hon gick omkring och kvackade. Fanny fick hämta första. Sedan var det annan hunds tur, på Fannys ruta som tog Fannys apporter! Först såg hon alldeles perplex ut, sedan alldeles förstörd, tittade storögt på mig och sedan kom gnällandet. Hon hade däremot bra pejl på var apporterna låg och vilka som de andra hundarna plockade in. När det var hennes tur igen gick hon inte dit där de andra tagit utan direkt på de som hon visste låg kvar. Tänkande är hon ju i alla fall.

Sista gången fick vi prova på viltspår. Fanny gick igenom sitt och hittade klöven.

Det var en rolig kurs. Jag tränade aldrig emellan kurstillfällena. Hon är en sådan hund som inte skall nötas för mycket. En till två gånger i veckan är helt lagom. Min förra golden var sådan att ju mer vi tränade ju bättre gick det, och att man skulle nöta in momenten. Fanny är inte alls sådan. Hon vill bli visad hur man gör (vilket kan gå mer eller mindre fort) och sedan gör hon så. Nötning gör att hon tröttnar fullständigt. Och hon gillar utmaningar.

Några av oss skall fortsätta träna tillsammans. Kul! Den ena av kursdeltagarna blev övertalad att ställa upp på ett av GRKs jaktprov under kurstiden. De fick ett andrapris! Blev bitna och tänker gå fler prov under hösten.

Fanny gick på sitt andra officiella jaktprov i Gävle.

Kurssidan överst

Dirigeringshelg hösten 2000

Såg att Eva Bodfäldt skulle ha en dirigeringskurs för apportörer en helgdag och anmälde dit.

Halva dagen skulle det vara teori och andra halvan praktiska övningar. Zimba var drygt 3 månader och fick följa med för att både husse och matte skulle kunna deltaga.

Vi fick börja med att presentera oss och vad vårt syfte var med kursen. Sedan höll Eva ett mycket intressant föredrag om hur man skall tänka vid dirigeringsövningar och hon gav massor av situationer och träningsförslag. Vi fick också se en film. Man skulle tänka väldigt mycket på att hunden gick rakt och att man alltid hade ett snöre mellan sig själv och apporten och att det var där hunden skulle befinna sig. Vek den av, var övningen för svår. Själv använde hon skålar med godis när hon började träna in kommandona för att undvika en eventuell stress vid apportering och framför allt om inte hunden var en färdig apportör. Inte blanda flera saker på en gång.

Hon poängterade också vikten av att träna mycket på olika övergångar, ex mellan land och vatten. En övning var att hunden satt vid strandkanten och dummien typ 1 meter ut i vattnet. Skicka bakåt med "ut" och träna avlämningen utan att skaka. Svårigheten byggs på med att föraren backar mer och mer ifrån hunden som fortsätter att sitta vid strandkanten. När detta fungerar med föraren på 20-50 meters avstånd kan dummien slängas till simdjupt vatten och avståndet mellan hund och förare kortas igen och byggs åter på upp till 20-50 meter. Hon ansåg det väldigt viktigt att inte träna flera saker på en gång, hunden behöver inte ha simmat långt och kanske letat efter dummien och därefter samtidigt få träna inlämningen, kan jämföras med att man vid lydnad alltid blir rådd att plocka sönder lydnadsmomenten i sina olika delar och träna dem var för sig.

Efter teorin fick vi gå ut. Vi fick prova på att lägga gott medhavt godis i våra medhavda skålar. Först fick vi skicka framåt runt 20 m. Eva gick runt och tittade på oss och rättade till oss. Det var viktigt att hunden satt vänd åt exakt rätt håll och att hunden tittade utmed vår arm och att vi pekade rätt. Hund och förare skulle vara koncentrerade, ingen slarvskickning. Fanny tyckte det var en fånig övning, det var väl inget kul att hitta godis i en skål som hon såg. Zimba fick pröva en gång och rusade på skålen och upptäckte godis och blev alldeles till sig och rusade tillbaka till husse och bara kastade sig över honom. Vi fick prova på flera olika varianter av skålövningen. Sedan lade vi till störning med ännu en skål, nära oss och en bra bit från "snöret". Eva tyckte att vi skulle prova Fanny med dummies istället och det tyckte hon var roligare.

Sammantaget var det en väldigt bra kurs och Eva är mycket duktig. Kursen gav mycket att tänka på.

Kurssidan överst

Jaktinternat hösten 2000

Jag , Fanny och Fannys träningskompis med husse åkte på jaktinternat en helg under hösten. Hade aldrig varit på det förut så det skulle bli kul att se hur det var. Och om Fanny skulle orka mentalt i 2 hela dagar.

Vi kom dit på lördag förmiddag. Denna dag var vädret skapligt. Men på söndagen regnade det mest hela tiden.

Vi blev indelade i 2 grupper. Vi fick träna en hel del "walk up" och stadga. Det var mycket skott och kast. Så länge det var apportkastare och startpistol gick det något sånär att sitta stilla, men när ledaren tog fram ett gevär och sköt med, då gick det inte längre.

Kurssidan överst

Goldenlägret 2002

Så fort jag såg annonsen i januari om GRKs första läger kände jag direkt att DET vill jag vara med på. Helst att både husse och jag kan gå med varsin hund. Sen kom tanken att det kan jag ju inte, jag har 2 bebisar som jag ammar. Men sen tänkte jag, jamen vadå, varför kan inte barn kombineras, de borde väl gå att ta med? Vad är det som krävs egentligen?
Nummer 1 var att jag måste ha med en barnvakt
Nummer 2 var att fråga arrangören om det var OK
Nummer 3 hur fundera över hur mycket jag antagligen skullet amma. Konstaterade att de skulle vara 8 månader alltså var det inte tal om helamning längre, utan antagligen bara på kvällen och kanske på morgonen. Vilket skulle gå att få ihop med lägret. Kvällsövningarna kunde jag antagligen inte vara med på, men det var ändå OK att vara med på resten mot att inte kunna åka alls.

Momor kontaktades och hon var villig att betala dyrt för att vara barnvakt i 4 dagar. Arrangören sa inget om att 2 bebisar var med. Amningen var OK så att jag ändå skulle kunna delta i övningarna. Vi anmälde raskt. Var nog de allra första tror jag.

Min man fick till slut inte ledigt då så vi strök en hund. Men Zimba fick åka med. På plats fick vi höra att det var OK att hundar som var medföljande men inte var med på lägret fick vara med på utställningen så då anmäldes Zimba dit.

Första dagen var vi indelade i grupper efter kunskapsnivån i jaktträningen. Vi var runt 7-8 st i Fannys grupp. Vi började med ett fritt sök som inte Fanny var särskilt engagerad i. Sedan hittade vi inte alla dummys sa ledaren så alla, både människor och hundar fick gå ut och söka, men vi hittade inga. Det var lite trist att ha ett upplägg där man inte vet var dummisarna finns och vet vilka som inte är intagna. Mycket tråkig spilltid. Lunch. På eftermiddagen gick vi till vattnet och gjorde markeringar mm. Middag. Vi blev indelade i 2 grupper. Den ena gruppen skulle se en funktionsbeskrivning och den andra gruppen skulle få info om JUM (Jaktlig och Mental Utveckling). Jag hamnade i JUM-gruppen. Först fick vi allmän info och sedan fick vi se en film om hur ett MH (mentalbeskrivning) går till. Intressant. Sedan var det meningen att JUM-gruppen skulle byta med funktionsbeskrivarna men då var jag tvungen att gå och amma och ta hand om bebisarna. Men det gjorde inget för jag har gått funktionsbeskrivning med Zimba så jag vet hur det går till.

Dag 2 bytte jag grupp. Vi började med lite lydnadsövningar som Fanny tyckte var trist. Sedan pratade jag med ledaren om hennes problem, dirigeringarna. Vi fick göra några olika och jag fick även tips om hur jag skall tänka och träna. På eftermiddagen gick vi till vattnet och fortsatte dirigeringar. Ledaren visade att först kastar jag på ett ställe så att hunden ser när jag kastar. Skickar på dirigering. Kastar igen på samma ställe men hunden är en bit bort med ryggen mot och hör bara plasket. Skickar igen. Tredje gången är hunden helt utom synhåll en bra bit bort så att den helst inte fattar att något hänt. Går dit och skickar.

Bytte område. Lite vatten, flata stenar som gick ut som en liten udde vatten igen och därefter vass. Där visade han att först kan man kasta på hitsidan om de flata stenarna. Sedan kastar man på andra sidan och sedan borta vid vassen. Vitsen är att hunden alltid kan förmås att gå till det ställe där den varit och därifrån kunna förmås skickas längre bort. Hade vi börjat med att kasta vid vassen hade hunden med stor sannolikhet fastnat vid de flata stenarna och bara sökt där och struntat i vad vi sagt. Det fungerade jättebra för Fanny.  Nu var Fanny mycket gladare och mer till lags att lyda mig. Såg också att det nu var en rutinerad dam som insåg att vi skulle hålla på länge. Så så fort hon inte gjorde något uppsökte hon en plats, rullade ihop sig och somnade. Det där har hon lärt sig i fjällen. Vila medan du kan!

Vi hade lite tid över på eftermiddagen och då tog jag med Zimba till vattnet för att träna lite. Några andra kom ner och skulle ha en egen apportträning så vi frågade om vi fick vara med. De kastade långa markeringar på vattnet till Zimba som gick bra. Sedan gick jag och provade dirigeringsövningarna med Zimba. Och det fungerade med henne också. Jättebra! De andra försvann och det var en ljuvlig seneftermiddag och varmt i vattnet. Bestämde mig för att ta ett dopp. Jätteskönt.

På kvällen skulle vi ha trimning. Bestämde mig för att det skulle Zimba få göra. Så visade det sig att en av de jag pratat mycket med tänkte låta sin hund vila så hon hade ingen hund med sig. Jag frågde snabbt om inte hon ville ta Zimba då, för jag skulle antagligen få gå min väg rätt fort. Det ville hon.
Först pratade den kommande utställningsdomaren om utställningar och hur man ställer hunden etc. Jag fick gå en stund och när jag kom tillbaka såg jag att de hade Zimba som uppvisningsobjekt för hur man ställer och går med hunden och vad domaren tittar på. Zimba såg ut att trivas. Sedan var det dags för trimningen. Jag hann trimma Fanny lite grann, sedan fick jag gå och amma och ta hand om bebisarna. När Zimba var färdigtrimmad, mycket fint, får tacka väldigt mycket!, fick jag gå och hämta henne.

Dag 3 hade vi workingtest. Fanny började med fria söket. Kom utanför området och hittade en kvarglömd dummy. Och det var ju inget att säga om, dummy som dummy. Men hon är ju långsam på söket så hon fick 12 av 20p. Därefter var det markering på vatten, 17 av 20 pga några omvägar. Dirigering. Hon gick lite snett så jag stoppade henne och visade åt vänster och hon gick direkt till vänster och hittade. Domaren på det momentet fick fundera en stund. Hade det varit jaktprov hade det varit en solklar etta, men nu är rakt ut och rakt in 20p. Till slut bestämde han sig för att ge henne 16p. Sista station var en dubbelmarkering. Hon sökte bra först efter den ena men var lite för långt till vänster så hon missade och när hon sökt en stund bestämde hon sig för att leta upp den andra istället. På nästa skick gick hon inte heller dit hon skulle så vi fick bryta. Hon fick 8p.

På eftermiddagen hade vi olika lekar. Dels lite för oss som tipspromenad och att rulla bollar etc. Men en lek var med hundarna. Stora gräsmattan var inhägnad med liggande plastband. Där låg ett stort antal olika föremål. Nu skulle så många som möjligt apporteras in under en viss tid. Alla saker hade olika poäng. Fanny är ju inte så snabb så det gick inte fort, men några lyckades hon få med sig. Först gick det lite tid också när hon ratade sakerna och letade dummy. Men på slutet blev även hon lite upphetsad. Hade det lugnt på kvällen och satt o pratade i köket ett tag med bebisarna på en filt.

Fjärde och sista dagen. Utställning. Hanarna gick först. Eftersom jag hade 2 hundar spanade jag in hanhundsägarna efter någon lämplig som skulle kunna ta Zimba först när alla skall in samtidigt. Fastnade för en tjej, jag tyckte om hennes sätt att visa sin hund och frågade. Hon blev glad och sa ja. Utställningen gick jättebra. Fanny vann tikklassen och Zimba kom tvåa! Det var jättekul att stå längst fram och bli placerad. Hanen slog henne så Fanny blev BIM!

Final bland de workingtesthundar som fått samma poängantal. Det fanns bara en hund bland de icke deltagande hundarna som var mycket intresserad av vad som pågick, framförallt när de också sköt med gevär. Och det var Fanny. Hon var inte speciellt trött över huvudtaget. Men hon vet ju hur man gör för att spara sig. Hörde efteråt många som sa att deras hundar var trötta i flera dagar efteråt, men det var inte Fanny alls. Det märket ingenting på henne dagen efter vi kom hem.

Stor prisutdelning. Pris till bästa utställningshund och till workingtestvinnarna. Diverse olika priser utdelade av kursledarna till olika deltagare av olika anledningar. Sedan skulle Dual-segraren utses. Jag visste att jag skulle komma högt eftersom jag kommit 2a på utställningen. Fler och fler fick hämta sina diplom till slut insåg jag att det var bara jag kvar. Hanen som vann utställningen kom 2a. 

Men Fanny blev bästa Dual Purpose! Jättekul och jätteglad! Jippi! Vi fick en fin snidad kniv som en av arrangörernas pappa gjort. 

Det var ett mycket trevligt läger, hoppas att det blir en fortsättning kommande år. Bra boende och väldigt god mat. Och nära till träningarna. Arrangörerna ansåg att det fanns ingen anledning att stövla flera km ut i skogen för att kunna ha en övning. Väldigt bra tanke. Bättre att lägga tiden på träningen i stället för transporter.

Kurssidan överst

Fågelhundskurs 2003

Vi har börjat på en Fågelhundskurs inriktad på stadga inklusive stadgeövningar på duva och fasan. Kursen ges av Studiefrämjandet Roslagen som har flera hundinriktade kurser, både inom jakt och annat. Efter Fannys framfart i fjällen på ripjakten i höstas är det verkligen en kurs för henne. Det är stående fågelhundar, spaniels och 2 golden på kursen. Kursen är 6 gånger totalt. Vorstehn vi jagar ihop med går också kursen.

030323 Första tillfället. Vi träffades i Åkersberga för lite teori och några grundläggande lydnadsövningar. Vi har 3 ledare på ca 12 hundar vilket är bra för när en instruerar vad vi skall göra kan de andra 2 titta och hjälpa enskilda utan att vi andra måste vänta.
Vi fick bla gå "fot", för Fannys del "fint" vid sidan runt de andra hundarna. Sitta kvar. Ledaren kastade dummies och drog änder framför oss. Efter några gånger satt alla stilla. Vi fick göra en inkallning med dummies liggande lite här och där på marken. Hundarna skulle då inte avvika och ta någon dummy. Då hade vi Fanny i ett nötskal. När jag gått iväg och vänder mig om ser jag att hon precis lägger sig ner och lägger sig tillrätta. Jag visslar och gör inkallningstecken, hon tittar upp men ingen reaktion. Jag ropar "Fanny" med tonfallet "kom igen nu, du vet precis vad vissling och tecken betyder". Då reser hon sig mycket omständligt upp och går med tunga steg mot mig så jag frågar henne om hon är 10 år, för det är precis vad det ser ut som. Hon ser ut som om hon suckar djupt "måste jag verkligen gå ända dit bort helt meningslöst".
De hade precis haft en viltspårkurs efter vildsvin så vi som ville fick prova hundarnas reaktion på vildsvinsskinn. Fanny tyckte den var lite läskig. Ledarna sa att många hundar reagerar väldigt starkt just på vildsvin.

030329 Stadgeövningar på duva på Öster-Malma Jaktvårdsskola. Jägareförbundets kursgård. Vi skulle träffas 10 och hålla på till 15. Som instruktörer hade vi Sörmlands Hundskola från Gryts Gård i Flen. De var mycket kunniga och duktiga. Och det som de lärde ut fungerade omedelbart. Jag har gått många kurser under åren i alla möjliga regier, såväl bruks som allmänlydnad som jakt. Men inga har gett det där omedelbara, både hos deras egna hundar och hos kurshundarna även när deras ägare har gjort som instruktören sagt. Inte sedan det ungdomsläger jag var på för länge sedan hos Anders Hallgren. Där fanns exakt det som jag vill ha hos både de hundar han själv höll på med och mellan hans medarbetare och deras hundar samt att när lägerdeltagarna gjorde som han och medarbetarna sa gav det omedelbart resultat. Nämligen en glad svansviftande hund som har kontakt och som tar kontakt och som bryter intresset för annat närhelst ägaren så ber. Och detta har jag inte hittat någon annanstans med detta omedelbara resultat för kursens hundar och deras ägare.

Instruktörerna jobbade med som de kallade mjuka metoder och inte hårda (slag o slänga i backen etc). De ansåg att det går alltid att få en hund att lyda med hårda tag, men då kanske heller inte hunden vågar jaga som den skall och blir totalt värdelös som jakthund.

Det här med mjuka tag. Jag tycker det finns så mycket missuppfattningar och som man tydligen dessutom verkar lära ut på många ställen och som också många gånger hänvisas till Anders Hallgren.
Att mjuka tag skulle innebära kravlöshet.
Det var inget som han lärde ut till oss på lägret i alla fall. Mjuka tag, så som jag har fått lära mig av Anders Hallgren, har absolut ingenting med kravlöshet att göra. Säger jag "sitt" och hunden inte sätter sig har den samma krav på sig att utföra "sitt" vare sig jag arbetar med mjuka eller hårda tag och jag måste handgripligen visa hunden vad jag menar. Sen är det skillnad i hur hårt och på vilket sätt jag handgripligen visar detta. I vissa fall är det handgripliga dessutom en korrigering, i andra fall inte.

• Det är där skillnaden är, HUR jag handgripligen visar en hund som kan ett kommando, men inte lyder, vad det är den skall göra, korrigering eller inte - dock inte kravet i sig!

Instruktörerna började med att prata om vad man skall titta efter hos sin hund, vilken reaktion man är ute efter hos hunden både i inlärningen, vardagen och jakten. Hunden skall vid korrigering ta kontakt men fortfarande vifta på svansen. Och med kontakt menas hundöga till människoöga-kontakt inte hundöga till godisbit-kontakt. Det är lätt att man tror att man har kontakt, fast hunden fortfarande struntar i en och bara är koncentrerad på godiset. Godis är förstärkning - inte kontakt!

• Tar hunden kontakt men tappar och slokar eller i sämsta fall lägger sig på rygg vid en korrigering har man tagit i för mycket.
• Tar hunden inte kontakt och struntar i en fast man ger en korrigering har man tagit i för lite.

HUR man sedan ger korrigeringen (dock ej slag etc) är individuellt för olika hundar i olika situationer och för olika ekipage (hund/förare ihop). Här får man prova sig fram tills man hittar balansen. Man skall också prata lågmält med hunden, den hör utmärkt så det finns ingen anledning att skrika.

Vidare pratade instruktörerna mycket om jaktinstinkten, kamplusten och den sociala biten. Vilket det är man vädjar till i olika situationer och hur man kan bygga upp en övning, i detta fall sätta sig o sitta still på kommando samt ta kontakt, med hjälp av en boll och en dummy. Övningen demonstrerades samtidigt av den andra instruktören och en av deras hundar (en nyss kommen omplaceringslabtik, alltså inte en färdig väldresserad jakthund). Han poängterade också hela tiden hur man skall tänka och vad man vill se hos hunden, inte bara att "den här övningen skall du köra för att uppnå det här". Och varför han tyckte sådana här övningar är bra och vad det syftar till och vad han bygger de olika delarna av övningen på i jakt/kamp/socialt. Och varför det kan vara bra att bygga upp ett föremålsintresse för ex. en boll. Han ansåg också att det går utmärkt att kampa med en retriever - förutsatt att man gör det på rätt sätt. När det gäller belöning så är det olika för olika hundar och typer av hundar. En del vill ha godis andra tycker inte godis är gott etc. Man får prova sig fram till vilken typ av belöning ens egen hund vill ha i olika situationer.

Man skall också tänka på att det är väldigt frustrerande för en hund att vilja men inte kunna, ex när hunden vill springa efter något och kopplet tar emot. Frustrationen gör att hunden lägger kraft på att komma loss och till slut kommer gnället och pipet. Det man skall göra är att man alltid har något annat att erbjuda hunden. "Du får inte göra det här, MEN vi gör det här istället." Och inte bara det negativa "Du får inte." Eller i värsta fall bara använder kopplet som stoppkloss och inte erbjuder vare sig "Du får inte" eller "Vi gör det här".

De pratade också om att lägga upp övningar och hur man stegrar. Passiv hund/passivt "byte", passiv hund/aktivt "byte", aktiv hund/passivt "byte" och slutligen aktiv hund/aktivt "byte". Allt för att man hela tiden skall ha full kontroll över övningarna. Den sista stegringen gjorde vi inte på denna kursdag, det hade varit att stegra alldeles för fort på för kort tid.

Nu var det dags för praktiska övningar. Vi fick sätta hundarna på rad och de fick olika störningar. Detta var för basic för Fanny så jag bytte till Zimba. Först fick vi stå bredvid eller lite framför hundarna, vilket vi tyckte var bäst ur synpunkten att de inte skulle resa sig. Det kastades dummies, drogs trasor på lina och en elektrisk hare. När detta gick hyfsat fick vi stå på andra sidan linan och "haren" drogs mellan oss och hundarna. Instruktörerna pratade mycket om att man börjar med det lilla och sedan stegrar succesivt. Hundarna måste få en bild av vad det är de skall göra innan de blir provocerade. 

• Man skall aldrig börja med att provocera innan hunden vet vad det är som förväntas av den.

Duvor. Instruktören hade en duva i handen som han gick framför hundarna med, som skulle sitta stilla. Passiv hund/aktivt "byte". Det här fick Fanny göra. Man märkte snabbt att doften och synen var OK, men så fort den flaxade, oavsett om hon såg den eller inte så tände hon kroppsligt. Kroppen gick igång, sådär som man gör själv när telefonen ringer tex.
Duvan sattes under en korg och vi fick gå förbi och få hunden att under kontakt följa med. Aktiv hund/passivt "byte". Jag gick med både Fanny och Zimba. Det gick bra.
Duvan skulle flyga. Passiv hund/mer aktivt "byte" än förut. Vi satt i ring runt korgen som rycktes av. Duvan började med att gå mot Fanny och sedan flög den upp precis framför nosen på henne. Fanny ville väldigt gärna springa, men satt kvar. Det märktes att hon tyckte det var en lite konstig övning.

Lunch. Sedan var det mer praktiska övningar. Vi lade in pauser också då och då när hunden fick koppla av lite utan att vara under kommando.
Instruktören höll en duva i handen och vi fick gå "fint" förbi. Aktiv hund/halvpassivt "byte". Jag jobbade enbart med lös Fanny. Här tog jag i för hårt. Hon gick lite ifrån mig och fram till instruktören, jag tog ett steg ditåt och tog lite i skinnet vid kinden och sa ett lugnt "nej", visade godiset och hon tog kontakt o kom med, MEN hon tappade direkt och tyckte inte längre att det var kul. Inte resten av de liknande övningarna heller. Det var ingen stark korrigering i sig, men just då för henne var det för starkt. Tänker jag igenom övningen så skulle jag inte ha korrigerat alls och jag skulle ha haft godare godis, köttbulle eller korv istället för frolic. Då hade jag fått reaktionen att jag kunnat bryta henne och hon hade kommit med, och fortfarande viftat på svansen. När jag gjorde övningen med korgen med Zimba räckte frolicen till för att bryta henne och jag fick en utomordentligt glad hund som efter några gånger enbart sprang med mig och hade kontakt med mig och bara kastade blickar på duvan i korgen. Även för Fanny räckte det med frolic på denna övning.
Jag såg ju detta med Fanny omedelbart. Och hade jag haft köttbullar med mig hade jag då omedelbart bytt till det och gjort om övningen på massa olika sätt att närma mig instruktören med duvan och till slut lyckats plocka upp henne igen och få med mig henne och MED en glad svans igen. Tyvärr hade jag nu inte detta utan jag fick försöka reparera så gott det gick med glädje och positivitet.

Det är här lyhördheten och att kunna läsa hund kommer in. Jag gjorde samma korrigering på jaktinternatet när hon tänkte knallapportera och jag högg tag i kinden/halsen på henne i samma ögonblick hon tog språnget framåt. Då  resulterade det i en glad hund men som lyssnade och sedan satt kvar. Vid detta tillfälle var inte korrigeringen för hård. Så det går inte att säga att en viss korrigering alltid är rätt eller fel. Det beror på tillfälle och situation. Man får helt enkelt prova sig fram och försöka läsa av vilken sorts korrigering man kan behöva just nu. Eller om det är bättre att låta bli korrigeringen och enbart göra en brytning. Gör man för lite så resulterar ju det endast i att man inte får någon reaktion så det är nog bättre att prova en mildare korrigering först om man är osäker. Tar man för hårt är det mycket svårare att plocka upp igen.

Godis. Åsikter hit o dit om mjuka metoder och godismaskiner och att bara kunna "sitta vackert" för godis etc. Men då har man ju egentligen fortfarande inte kontakt med hunden utan den ser bara godisbiten. En hund som koncentrerar sig på duvan och sedan byter koncentrationen till godisbiten ger ju samma effekt som om hunden byter koncentrationen till en annan duva. Ingen kontakt med föraren! Man kan använda godiset och locka framför nosen för att bryta kontakten med "bytet", men sedan är det föraren som hunden skall ha kontakt med. Det är lätt att testa. Har hunden kontakt med föraren har den kvar kontakten, i alla fall några sekunder, även om godisbiten försvinner ner i fickan eller bakom ryggen. Och den återupptas om föraren rör sig och/eller pratar om vad som skall göras. 

• Fortsätter föraren att röra sig när kontakten med "bytet" är brutet och pratar och visar att "vi gör så här i stället" men tar bort godiset och hunden fortfarande uppmärksammar föraren då finns det kontakt.
• Skulle hunden omedelbart godiset försvinner återuppta koncentrationen på gamla eller ett nytt "byte" då har inte hund/förare kontakt. Och ännu mindre om kontakten inte heller återupptas om föraren rör sig eller visar på vad som skall göras i stället.

Kontakten kan byggas upp genom kontaktövningar, som ofta lärs ut på valpkurser och nybörjarkurser och att ALLTID erbjuda att "vi gör så här istället" när man bryter en koncentration med ett "byte". "Bytet" kan vara vad som helst som hunden har en koncentration på. Det "vi gör istället" kan vara vad som helst från en sitt-övning, konst som hunden kan, kela, gå iväg åt annat håll etc etc. Allt som inte innebär passiv förare som står rakt upp och ner och inte gör något alls och som inte erbjuder något förutom det "byte" som hunden just släppt koncentrationen på.

Poängen med brytning är inte att hunden aldrig skall gå fram till instruktören/duvan igen efter första försöket utan att man kan bryta och få kontakt! och kunna tala om att "vi gör så här istället". Självklart måste man träna flera gånger innan hunden tar till sig att föraren inte vill att hunden skall gå fram utan gå fint vid sidan hela tiden. Men jag såg att det gick ändå fort för kursdeltagarna att få till en bra svansviftande kontakt med en hund som passerade duvan och hela tiden gick fint vid sidan. Självfallet innebär inte det att hundarna i fortsättningen alltid kommer att göra så vid varje ny frestning, men det är första grunden till att komma dit. Förarna gjorde som instruktörerna sa och det fick omedelbart effekt. Och effekten höll i sig även när vi bytte till en liknande övning, en fasan i bur på marken. Här skulle vi också passera med hunden gående fint vid sidan.
Här korrigerade jag inte Fanny utan lockade med godiset framför nosen istället för att få till en brytning. Och hon blev mycket positivare och följde mycket gladare i stället för att släpa benen efter sig, men dock ändå ville gå fram till fasanen de första gångerna. Det jag alltså hade lyckats med var att duvan blev förbjuden och hon tyckte att allt var jättetrist, framförallt matte. Och hon tog därför inte heller till sig vad jag egentligen ville. Att hon skulle fortsätta gå fint vid sidan vad vi än passerade. Men de sista gångerna vi passerade gick hon fint utan att avvika och tittade bara på fasanen. Och något gladare.

Instruktörerna poängterade flera gånger att fågel för en fågelhund aldrig någonsin är förbjudet! Men att det är föraren som bestämmer vad och när som skall göras vid en fågelkontakt. Tex får inte en jakthund jaga om den befinner sig på icke jaktbar mark. Då skall den kunna passera alla fågelkontakter. När den sedan kommer in på jaktbar mark skall hunden jaga. Föraren bestämmer! För jakthunden handlar det inte om att jaga eller inte jaga utan om hur och när det jagas! Och att därför inte heller trycka ner hunden så att jaktlusten försvagas eller försvinner.

Sista övningen fick vi sitta i en halvring runt fasanburen. Fasanen släpptes lös och flög. Alla hundar satt kvar. När fågeln flög skulle vi få till en brytning och gå åt andra hållet. Hunden skulle ha koncentrationen på oss och inte vända sig om och titta efter den flygande fasanen. Vad jag såg så lyckades alla med det. Att betänka är också att flygande fåglar är en mycket stark retning för dessa jakthundar, även för Fanny som mer eller mindre fått en betingning på flaxandet.

Nu var klockan närmare halv 5! Tiden hade bara sprungit iväg utan att det varit tråkigt en enda sekund. Vi satte hundarna i bilarna. Instruktörerna rundade av med lite om vad de tyckte om oss och vad vi hade gjort under dagen. Trötta hundar och trötta förare åkte hem.

Det var en alldeles utomordentligt bra kursdag! Hit tänker jag återvända för att även komma så långt i övningarna att jag kan träna aktiv hund/aktivt "byte". För det är dit jag måste komma med Fanny om jag skall kunna få stopp på henne på fjället. Hemma har jag ingenting som har så stark retning att hon inte bryter självmant. Jag kan aldrig provocera henne så mycket i vardagslag. Det närmaste jag kommit är när hon gräver efter sork. Kallar jag in då, tittar hon upp, gör en bedömning och bestämmer sig oftast för att "det är nog inte mig du pratar med". När jag hämtat henne några gånger kommer hon numera. Nu får jag en brytning där, men det räcker inte. Steget från sorkgrävandet till fjället är för stort. Självfallet måste jag fortsätta träna på sorken tills hon alltid alltid slutar gräva och kommer omedelbart. Och där är vi inte riktigt än. Oftast lyfter hon på huvudet, tittar på mig och tänker över situationen först innan hon bestämmer sig för att komma.

Jag vill dels få riktig träning av henne på ett systematiskt sätt, men jag vill också lära mig själv mycket mer om hur jag skall tänka och vad de kan se att jag borde ändra på i min träning. Jag vill lära mig all teori som dessa instruktörer besitter. Så vi kommer att komma tillbaka!

030412  Torstuna Fasaneri. Både Fanny o Zimba löper så jag fick åka på kurs utan hund. Denna gång var det fältövningar på fasan. Kanske mest lämpad för de spaniels som går på kursen och de stående fågelhundarna då detta är deras arbetsmiljö så det gjorde inte så mycket att mina löpte. Men eftersom Fanny används under ripjakten ungefär som en spaniel så hade jag kunnat träna stopp och inkallningar.
Vi hörde fasaner i utkanterna av där vi fick vara, men vi såg aldrig några.

030423 Apportering. Dummies eller änder. Fanny löpte fortfarande så jag åkte med Zimba. Det här var övningar för henne. På vägen från parkeringen och till den äng vi skulle vara var det tänkt att vi skulle träna på att gå bakom. Zimba är ju rätt van så jag kunde snabbt ta av henne kopplet och sedan gick hon så fint bakom.
När vi var framme gick 2 av ledarna ut och lade varsin and i ett skogsområde medan Zimba såg på. Hon sprang ut och greppade med en gång. Bytte område. Nästa övning bestod i att en av ledarna gick ut och släppte en and och kom tillbaka. Då gick den andra ledaren ut till vänster om oss och slängde en markering. Sedan skulle jag skicka Zimba på sök efter den första där hon sett att någon gått ut men inte sett fågel falla. Hon sprang ut och hittade anden, ägnade inte markeringen en blick. Sedan fick hon ta in markeringen. Zimba mindes den trots att vi dessutom bytt startpunkt när jag skickade på den första. Hon var jätteduktig!
Efter dessa övningar hade vi lydnad- och stadgeträning. Hundarna fick "gå fint" vid sidan. Jag hade först Zimba lös men hon ville mer nosa än följa direkt vid sidan så det blev väldigt vingligt och inte alls bra så jag satte på kopplet. Ledarna sa att det var viktigt att förarna var bestämda, tittade rakt fram och gick på med rask takt för då följer hunden bättre. Med koppel och raska steg gick det bra igen. Inkallning en och en. Till skillnad från Fannys inkallning på första träningen så kom Zimba glatt i full galopp. Därefter fick hundarna sitta vid vår sida och den ena ledaren drog fågel i snöre framför några gånger. Det gick bra.

030429 Släpspår. Nu kunde jag åka med Fanny igen, men eftersom det gått bra att ha med båda hundarna förut tog jag med Zimba också. Ledarna hade änder och en iller med sig. Fanny såg på när anden drogs iväg. Jag sa "spåår, apport" och hon spårade iväg. Tog anden och sedan förstog jag inte vad hon gjorde. Fanny gick några meter och sedan släppte hon och fortsatte mot mig. Jag sa till henne att hon skulle ta apporten igen och gick närmare. Fanny stannade och tittade. Då såg jag att det stora, långa snöret satt kvar på anden. Och and med snöre går inte att hämta, den sitter ju fast! Ledaren tog av snöret och kastade anden. Fanny såg inte att den föll men det gick att dirigera dit henne. Då tog hon och bar in utan problem. Det är inte lätt. Rutinerad dam som aldrig varit med om att fåglarna haft snöre och suttit fast.

Zimbas tur. Hon fick prova minken. Villade bort sig lite i spåret men hittade tillbaka och apporterade mink - med snöre. Ledaren sa att hon inte tvekat alls vid minken utan bara tagit den. Hon fick prova en gång till och nu var det raka spåret.
Fanny igen. Provade mink, fast utan snöre. Och det gick bra. Raka spåret och ingen tvekan.
Zimba fick gå på and. Gick också bra och med nöre.

Vid alla gånger jag gick med Zimba tilldelade jag Fanny en plats där hon skulle "vara kvar". Det gick jättebra. Sista gången satte jag henne "mitt i", och gick själv iväg kanske 30-40 meter. Hon var kvar hela tiden. En sen kursdeltagare dök upp och då var jag osäker på om hon skulle låta bli att försöka hälsa när den kom fram. Hon reste sig men gick inte fram. Och hon var kvar på stället ända tills jag kom tillbaka. Alla var så imponerade över att det gick så bra att ha henne så, vilket de också sett på Öster-Malma. Det är väldigt praktiskt att ha ett sådant kommando. Och vi har tränat mycket och varierat. Zimba band jag för jag kände att jag inte skulle kunna ha 100% koll på henne när jag samtidigt gjorde spåren med Fanny. Och då var det bättre för framförallt Fanny att inte vi blev avbrutna för att Zimba eventuellt rörde på sig.

030507 Sista gången - var det sagt. Vatten skulle det varit. Men ledarna och förarna tyckte att det var dumt att försöka få i icke badvana hundar i detta kalla vatten. Bestämde att vi skulle träffas en gång till, 19 augusti, och ha en baddag. Jag ville att mina skulle bada, de är ju gamla och badvana så vi sa att vi gjorde annat och sedan på slutet badade vi de som ville.
Idag fanns det rapphöns, trut och fasan. Med fasanen lade de ett långt släpspår, ca 100 meter. Både Fanny o Zimba gick bra. Fanny återkom till ett ställe 2 gånger men när jag sa det till ledaren sa hon att hon själv strulat där för hon kom inte fram där hon dragit fågeln utan fick gå runt så det var inte så konstigt att Fanny fick det lite svårt där tyckte hon.
Därefter tog jag truten och gjorde en markering med Zimba. Hon tog truten direkt. Kändes bra att stora trutar verkar OK. Fritt sök på 3 rapphönor. Gick bra för både Fanny o Zimba. Inget godis mellan rapphönsen för Zimba och det verkade OK. En av hundarna, mycket ung, som inte tidigare tagit vilt tyckte att rapphönsen var OK och apporterade till mattes stora glädje! Jättekul!
Bad. En ung weimaraner utan badvana skulle prova kanten lite. En av ledarna slängde i truten. Med stövelklädda husses hjälp klev hunden i och nosade på truten men tog den inte. Upprepade det hela och nappade lite men tog inte och ville sedan inte gå i igen. De tänkte ta upp truten med hjälp av en spaniel, som också var den enda hunden förutom mina som ägaren ville bada, och sedan slänga den på nytt till Weimaranen vilket kändes helt fel. I min bedömning var det truten hunden inte ville ta så jag frågade ägaren om hunden tagit trut förut. Nej, det hade den inte, det var första gången den såg en sådan. Jag frågade då efter en dummy och jo en av ledarna hade en dummy. De höll inte med mig först, men jag tyckte absolut att det såg ut som att det var truten hunden inte ville ta för den gick ut i vattnet, nappade men tog inte, och den hade heller aldrig tidigare tagit trut. Jag sa att jag inte visste säkert, men enligt min bedömning såg det ut så. Ägaren gick på min linje och ville ha en dummy. Ledarna tyckte att de skulle prova en dummy då, men slängde den för långt ut, på simdjupt, och dit ville inte hunden gå.  Där insåg de helt själva att det blivit fel och att den kommit för långt ut. Zimba fick ta in dummyn. Sedan slängde de den precis i kanten. Nu tog hunden in den och blev helt överlycklig.
Ledarna har varit väldigt duktiga annars, men inte på detta. Det var ju tre hela nyheter för hunden. Vatten, trut och simma. Då tar man inte allting på en gång vilket jag tycker är väldigt basic och dessa erfarna ledare borde väl också ha den insikten tycker man. Och här syns också hur himla viktigt det är att verkligen läsa hunden in i detalj, vad exakt är det den reagerar på!

Worstehn har varit duktig och gjort framsteg även han.

Det har varit en väldigt bra kurs! Bra upplägg med olika saker. Hundar och förare har lärt sig mycket har man märkt. Framförallt var kursledarna på ÖsterMalma en fullträff. Där fanns det jag letat efter. Dit skall vi igen. 

Kurssidan överst