Hej, och välkommen till Fannys hemsida!

Hon är en svensk Golden Retriever som föddes sommaren 1996. I kullen fanns 8 syskon, 3 hanar och 5 tikar.

Valptid | Unghund | 1 år | 1998 | 1999 | 2000 | 2001

Valptid

Vi har tidigare haft 2 Goldenhanar och självklart skulle vi även denna gång ha en hane. Tanken på en tik existerade inte ens. Hane, så skulle det vara.

Vi tog kontakt med en uppfödare, men i kullen var hanarna redan tingade. Jag (matte) funderade några sekunder och hör till min förvåning min egen röst säga "Jaha, men man kan väl ändra sig. Vi kan komma och titta!". Sagt och gjort, vi åkte de 8 milen och föll totalt för vår kommande Fanny. Det går bara inte att åka och titta på härliga, busiga Goldenvalpar utan att vara hundägare när man åker därifrån.

"Fanny" var en charmig liten tik som inte drog sig för att ta bollen från de andra, och hon tyckte också om att sitta och gosa i vårt knä. Vi föll som en sten, hårt och obevekligt.

Vi hade många diskussioner om vad vi skulle kalla henne och enades till slut om Fanny.

En septemberkväll kom hon hem till oss efter att ha levt loppan på landet i 9 veckor. I bilen låg hon i mitt knä medan husse körde. Vi körde ca 1 timme, då spydde hon. Sedan igen och igen och igen. Hon började hulka och jag rafsade snabbt fram de servetter vi av en slump hade liggande i bilen. Hon var ju så liten så det räckte att hålla en av servetterna under munnen så var det klart. Det var ingen lycklig valp som kom fram till sitt nya hem.

Vi satte ner henne på stenplattorna och öppnade ytterdörren. Hon tvekade inte att gå in, men rusade heller inte. Hon såg sig om på nedervåningen i sin egen takt och luktade och undersökte precis allt. Sedan letade hon upp oss och viftade på svansen. Vi kelades och lektes och pratades en stund och hon verkade inte ett dugg orolig att hennes tidigare familj var borta.

Det var sent och hon fick följa med ut på tomten. Hon gjorde sitt med en gång. Vi bar henne upp för trappan till övervåningen och hon gjorde om sin undersökning av de nya rummen. Husse och jag gjorde oss iordning för sängen och lade Fanny på den hopvikta handduken nedanför min säng. Hon rullade genast ihop sig och slöt ögonen. Hon var nog alldeles färdig för hon sov hårt hela natten utan att säga ett pip.

Följande natt pep hon flera gånger men somnade om när jag sträckte ner handen till henne. Vi hade bestämt att hon inte skulle få sova i vår säng.

De första veckorna förflöt med tidig morgontoalett på tomten, frukost, utgång igen, sova. Utgång, lekstund inne, utgång, sova. Utgång, lunch, 1-2 timmars utevistelse med minutövningar, lek och utforskning av tomten, sova. Utgång, lekstund inne, någon minutövning, utgång, sova. Utgång, middag, utgång, husse kom hem, lek, utgång, sova. Kvällarna förflöt med att sova i mattes/husses knä framför TVn, lek och utgång. Sista utgång för natten och rulla ihop sig på sin filt nedanför sängen.

Fannys första 4 månader hos oss var matte hemma hela dagarna, och även om jag jobbade kunde jag ägna den mesta tiden åt henne.


När det gäller rumsrenheten hann hon ut för det mesta och vi lärde oss också att se på henne när det var dags. Efter mat och sovstund var det givet. Men också när hon lekt en stund och tappade intresset för oss och gick iväg, då var det väldigt bråttom. Var vi inte med de första 5-6 stegen ifrån oss, hände det en olycka. Vid dessa tillfällen lyfte vi bara lugnt upp henne och bar ut henne så hon fick forsätta på gräset istället.

Vi tränade också vid dörren när vi visste säkert att hon ville ut ex efter maten eller en sovstund. Vi bar henne fram till dörren, satte ner henne och uppmuntrade henne att säga något med bara en springa öppen i dörren och frågor som "Vad vill du?" Hon var nödig och hon ville ut, så det blev ett litet pip, och dörren öppnades omedelbart. Efter ca 2 veckor kopplade hon pip vid dörren med att den öppnades. Men det gällde att vara lyhörd, för det var mycket svaga pip i början. När hon blev säkrare och förstod vad hon gjorde skällde hon till om vi inte hörde pipen.

På natten hade vi i början en tidning vid trappan till nedervåningen, och den gick hon oftast till om inte jag vaknade av att hon reste sig. När vi sedan tog bort den, vågade hon inte gå ner för trappan själv utan kom på efter ett tag och några olyckor att hon kunde pipa ovanför trappan. Då kom matte genast och bar ner och ut.

Efter 3-4 veckor gick det helt att lita på att hon pep vid dörren när hon ville ut och det ständiga passandet var över, vilket var väldigt skönt.

När hon väl lärt sig pipa upptäckte hon att det även var användbart i andra sammanhang för att påkalla vår uppmärksamhet. Tex om en av hennes bollar hamnade under soffan och hon inte fick ut den med tassarna. Om det stod en stol ivägen framför drickskålen eller om dammsugaren var olämpligt placerad. Men dammsugaren fick hon faktiskt gå runt eller kliva över även om det upplevdes som väldigt hemskt. Hon kom också på att om hennes sovfilt åkte in under sängen eller blev tillknöcklad på natten, så kunde hon pipa och matte sträckte lydigt ner en hand och gjorde i ordning den.

Bil åkte vi små korta sträckor nästan varje dag för att vänja henne och bli av med åksjukan. I stället för att vara på tomten tog vi en tur till något skogsparti eller en äng där hon kunde få busa lös och lära sig följa mig. Någon gång var vi uppe på ett bergsparti med en del block och skrevor och jag gick lite taskiga vägar för att hon skulle lära sig att ta sig fram i svårare terräng. Ibland pep hon när hon inte visste, men med lite uppmuntrande ord löste hon situationerna.


På helgerna åkte vi längre turer, oftast till ett stort fält där det alltid fanns många andra hundar och där hon kunde gå lös. Hon älskade att vara på detta fält, men höll sig väldigt nära oss i början. En gång höll hon på att tappa bort oss och trodde att vi var några andra längre bort. Hon satte fart och varken hörde eller såg oss. Hon var borta en bra stund innan hon kom i fatt dessa och insåg att det inte var vi och sedan springa på varenda människa på vägen tillbaka tills hon hittade oss och var överlycklig.

Vi tog också små korta promenader i stadsmiljö och längs trafikerade vägar för socialträningens skull. Det mesta var spännande och kul, utom bilen. Men hon spydde mindre ofta ju längre tiden gick.

Matte höll på att skämma bort Fanny ordentligt dock. När jag satt vid bordet och åt kom hon gärna och pep nedanför och ville sitta i knät, hon tiggde inte och var inte intresserad av min mat, men ville sitta i knät. Och jag tog upp henne, egentligen utan att tänka på det. Detta fortsatte vi med nästan varje dag tills husse kom på oss en helg och ifrågasatte det hela! Jag tyckte bara det var gulligt att hon ville sitta i mitt knä, men som vuxen hade jag knappast velat ha henne i knät när jag åt, och det hade heller inte dröjt länge innan hon blivit intresserad av vår mat. Godbitar vid matbordet var vi dock stenhårda på att inte ge minsta lilla innan 1 års ålder.

Ensamhet tränade vi också en stund varje dag. I början bara att gå ut till brevlådan, sedan gå bort med soporna eller gå runt en stund på tomten. Hon fann sig med en gång och gnällde aldrig. Vi stängde in henne i köket med en gallergrind i trä och flera av hennes leksaker och ben. Hon gnagde aldrig på något mer än sitt eget. Först efter några veckor var vi borta upp till en halv timme och en timme. Efter några månader ökade vi någon gång till några timmar. Men vi fortsatte att variera tiden.

En morgon när hon varit ute med husse på morgonen kom hon upp till mig i sovrummet för att sova vidare. Hon dregglade en del och jag tyckte det var lite konstigt att hon sprungit så mycket, men reflekterade ändå inte mer på det. Efter ca 10 minuter rann det ur munnen på henne och hon fick kraftig diarre. Hon blev kraftlös och det rann ur henne både fram och bak. Ringde veterinären och vi fick komma in med en gång. Hon blev inlagd med dropp direkt, hon var ca 11 veckor. Veterinären trodde att det rörde sig om en förgiftning med något frätande eller en giftig växt på grund av den snabba kraftiga reaktionen.


Dagen efter var det en mycket medtagen Fanny som kom hem, men hon hämtade tillbaka krafterna på några dagar. Men magen blev inte bra på flera månader. Till och från fick hon akuta diarrer på nätterna så matte fick springa upp ca 3-4 gånger per natt och släppa ut henne. Fekalierna såg ut som om de var inkapslade i vit till gråaktig gelé. Någon enstaka dag bröt det också ut. Det kunde pågå 2-3 nätter i rad, sedan var det helt plötsligt helt bra igen. Hon kunde även ha diarre 2-3 gånger på en natt, men på förmiddagen var fekalierna helt normala, och resten av dagen, för att sedan bli diarre på natten igen. Hon fick dietmat, vi bytte foder, men inget hjälpte.

Vi började misstänka allergi, för om hon inte fick något annat överhuvudtaget än sin mat, så gick det för det mesta bra. Men diarrerna började komma allt mer sällan och efter ca 7-8 månaders ålder upphörde de helt. Troligen härrörde de från förgiftningstillfället för sedan kan hon också äta allt utan att det händer något. Vi finkammade för övrigt tomten på orsaker, men det enda vi kunde hitta var att hon eventuellt satt i sig gödningspellets till häcken. Matte tror så, men inte husse.


En av Fannys favoritplatser är trappan. Än så länge får hon bra plats, men det blir nog svårt att ligga där när hon blir vuxen.

När Fanny blivit 4 månader skulle matte jobba borta delar av dagen i några veckor. Vi kontaktade ett dagis i närheten av där matte skulle jobba. Fanny var välkommen även om hon var alldeles för ung för att börja. Men det skulle bara vara delar av dagarna och en begränsad tid av 4 veckor. De första dagarna var det någon som höll henne sällskap hela dagarna, och hon var bara inomhus ihop med andra hundar. Efter ett tag kunde hon gå i utomhusrastgårdarna mellan promenaderna. Hon hade alltid sällskap av andra hundar dock. Rastgårdarna var byggda så att hundarna kunde välja på att vara inne eller ute. Fanny trivdes bäst utomhus, även om det var kylig november. Pälsen blev jättetjock. Promenaderna bestod av lösa skogspromenader och hon trivdes utmärkt.

Även när hon var hemma trivdes hon bäst utomhus och kunde sysselsätta sig själv flera timmar.


Under jul och nyår åkte vi och hälsade på "farmor" och "farfar" och deras 2 hundar. Fanny tyckte det var spännande med nytt hus och hon fattade snabbt att man kunde gnälla vid terassdörren om man ville ut. Julklappen förstod hon sig inte på först. Den var skoj att bära runt, men det tog flera timmar och lite hjälp med att förstå att om man bet av papperet fanns det något gott inuti. Det var också väldigt konstigt att man inte fick gå in i vardagsrummet med en grind för dörren. Hon kunde sitta långa stunder utanför och bara titta helt oförstående. Hon var utestängd och alla vi var där innanför! Så kan man väl inte göra? Dock fick hon ligga i vår säng på nätterna. Vilket hon mer än gärna gjorde.

Till vår förvåning blev hennes kolsvarta nos alldeles brun på bara några dagar. Vi hoppas att det bara är något tillfälligt.

Unghund

När Fanny fyllde 6 månader skulle matte återgå till sin ordinare arbetsplats och heltid. Det var lite långt till det dagiset hon varit på innan så vi letade och fann ett längs med vägen till jobbet. Tyvärr fanns inga uterastgårdar. Vårt största krav var dock att hon inte skulle vara i box, och det behövde hon inte här heller. Vi vägde fram och tillbaka, men det kändes dumt att åka en stor omväg när det fanns ett dagis så nära. En timmes promenad mitt på dagen och en mindre på eftermiddagen ingick.

Fanny trivdes bra med en gång. Hon var dock väldigt osäker i början men det vände snabbt och hon och en annan tik blev ledarna bland rummets hundar. I början var hon mycket trött när hon kom hem och sov resten av kvällen. Men efter några månader började hon sova ca 2 timmar när hon kom hem och är sen pigg igen. Det är även skönt för oss att inte komma hem till en utvilad och sprallig unghund. Några ovanor har hon dock lärt sig där, som att dra i kopplet.

Bilen är fiende nummer ett fortfarande. En söndag åkte vi till brukshundsklubben och kollade. Vi var ensamma där och hade parkerat på en stor grusplan. Fanny sprang lös och efter ett tag skulle vi åka hem igen. Hon följde oss tills hon förstod att det var bilen vi skulle till. Då sprang hon. Och hon vägrade att komma. Gick vi 25 meter därifrån kom hon glatt till oss, men sprang igen om vi tog ett steg mot bilen. Vi fick gå därifrån och kalla in henne, koppla och gå en liten promenad och sedan till bilen som hon motvilligt hoppade in i.


Första löpningen kom i april vid 9 månaders ålder. Hon verkade inte alls förstå vad som hände med henne men hon höll väldigt bra rent själv. Hon fick ett så förvånat uttryck när hon kände att det kom något och såg lika förvånad ut när hon slickade sig. Vi hade tidigare köpt tikskydd men tyckte att vi kunde prova utan först. Mattorna tog vi bort. Det verkade inte komma speciellt mycket blod och vi märkte bara enstaka fläckar på golvet. Då vi inte har någon tidigare erfarenhet av tikar hade vi inte en aning om hur en löpning gick till. Visst visste vi att tikar löper med ca 7-9 månaders mellanrum och ca 3 veckor åt gången och höglöpet är runt 12-14 dygnet, men inte hur det praktiskt var. Jag tyckte faktiskt att det var jobbigt att hon måste gå i koppel jämt och inte kunde vara ute på tomten heller ensam. Det svåraste att komma ihåg var tomten.

Våren kom så småningom och vi provade på det våta elementet. Fanny plaskade lite i kanten vid första mötet och visade ingen vilja att slänga sig i. Vi provade att slänga en apport och då tvekade hon inte en sekund att simma, dyka eller hoppa från en brygga. Vi upptäckte att hon älskade vatten. Men badandet i sig verkar inte vara så kul, utan att släpa upp saker ur vattnet.

Helt plötsligt återkom den svarta nosen.

1 år

Mitt i sommaren fyllde Fanny 1 år. Det firades med tårta. Hon är stora damen nu, men väldigt liten i sina mått. Hon når precis upp till gränsen på 51 cm för tik. Vikten ligger runt 22 kilo.

Som valp märktes ingen skillnad alls mellan tik och hane, men ju äldre hon blivit desto gradvisare blir skillnaderna. Hon är godmodigare och har en helt annan slags charm än en hane. Inte mer eller mindre charm, men annorlunda. Det är svårare att säga nej till henne har vi upptäckt. Men det är skönt att alltid kunna möta vilka andra hundar som helst utan att ens behöva fundera på rangordning eller styrkedemonstrationer. Husse är helfrälst i tik, men matte är trots allt mycket mer förtjust i hanar. Det är absolut inget fel på Fanny, hon är hur underbar som helst, men jag tror hanarnas temperament passar mig bättre och jag vet faktiskt inte om jag vill ha en tik igen. Hon är mysigare, mildare och på sätt och vis goare, men ändå.


Sommaren var härlig med mycket bad och sol. Nära mattes arbete finns en badplats där även hundar är välkomna. Dit gick vi ofta efter jobbet. Men Fanny tyckte fortfarande inte att badandet hade något egenvärde. Hon talade hela tiden om att jag skulle kasta apporter, både med rörelser och röst. Promenerade vi utefter en strand vätte hon inte ner sig mer än lite drygt tassarna. Slängde vi en apport fanns det inget hinder i världen hon inte kunde forcera.


En av helgerna skulle vi åka bort utan henne på en långweekend. Hon blev då inackorderad på dagiset. Första kvällen när vi inte kom och hämtade henne hade hon varit mycket konfunderad och undrande när alla hundar gick hem utom hon och hon fick följa med "fröken" istället. Undrar om hon tog det som att vi övergivit henne? Andra kvällen var det bättre, men hon blev helt överlycklig när vi dök upp igen och gnydde och kastade sig på oss.

Till saken hör också att eftersom hon avskyr att åka bil blir hon inte glad när vi kommer. De första månaderna sprang hon sin väg när matte kom för att hämta. Den enda hunden på hela dagiset som inte blir glad när man kommer! Numera kommer hon oftast fram, men först när jag ropat på henne. Och hon viftar inte på svansen. När bekanta eller husse ibland har hämtat henne blir hon väldigt glad, för då är det något nytt hon inte förväntar sig. Jag promenerade till jobbet rätt ofta under sommaren och då blev hon hemskt glad när jag kom och hämtade, "jippi, ingen bil". Då kunde hon till och med hoppa på grinden för att komma ut. Vi har märkt mer och mer att det är en mycket bestämd liten dam som tydligt talar om vad hon gillar och inte gillar. Och att mattes och husses uppgift här i livet är att göra tillvaron så behaglig som möjligt.

Går vi ut och går och passerar bilen sneglar hon mot den och rusar iväg i kopplet i en vid båge runt bilen. Hon har varit rolig med min bil också. Den har en hög kant som hon måste hoppa över. När hon var liten lärde jag henne att hoppa upp med framtassarna när jag sa "upp", så lyfte jag baktassarna. Det gick bra när hon var lätt, men nu var hon tung. En kväll när vi skulle åka från dagiset och jag lyfte in henne, sa jag till henne, att "nu är du faktskt så stor att du faktiskt kan hoppa in själv!" Hon tittade storögt på mig. Men morgonen efter hann jag knappt få upp luckan innan hon flög in. Jag blev alldeles paff, för hon har tidigare inte visat minsta intresse för att vilja hoppa in själv, inte ens hoppa upp med framtassarna utan att jag sagt "upp" först. Det tog tydligen skruv att säga till henne att det var dags? Det var så man började tvivla på sig själv, hon kan inte förstå vad jag sa, men ändå praktiserade hon det vid nästa tillfälle.


Husse har numera veknat med att ha henne i sängen. Det började med att vi tog upp henne för en gosestund på helgmorgnarna. Sedan började hon med att då och då pipa nedanför husses säng på kvällarna. Hon fick då ibland komma upp. Detta utökades raskt till varje kväll och fick hon inte hoppade hon upp när husse somnat. Hon lägger sig längst ner vid fotändan och gör sig mycket liten. Och husse kan inte säga nej. Drar man i henne är det en mycket tung och fullkomligt lealös hund man har att göra med. Och som gärna blundar också.

Hon tigger sällan vid bordet, men hon kan få en godbit då och då nu när hon är så gammal. Och det är inga problem med att säga till henne att gå och lägga sig. Vi höll faktiskt på att aldrig ge en godbit vid bordet innan 1 årsåldern. Det var hemskt påfrestande ibland, men bara att ta ett djupt andetag och lägga biten åt sidan tills vi rest oss. Det uppväger absolut att inte ha en tiggig hund i resten av hennes år.

På dagis har hon allehanda hyss för sig. Hon är hemskt morgontrött och vi får släpa upp henne ur sängen när det är dags att gå. Vilket säkert har mest med bilen att göra. Väl på dagis kan hon grina sig igenom de hundar som hälsar på henne och hoppa upp i soffan, tvärvända, morra och visa hela garnityret om någon skulle ha följt efter henne. Sedan skall hon sova X antal timmar. Ibland 1, ibland hela förmiddagen. Sedan är det en strålande glad Fanny som skall dra igång alla i lek.

Ett tag roade hon sig med att ta en leksak i munnen, gå fram och fresta någon annan hund att ha dragkamp. Tog "offret" tag i leksaken släppte Fanny genast och högg, i nosen eller i benen, hårt. Hon hade tydligen jättekul, men det resulterade i att ingen ville "leka" med henne. En annan favoritsysselsättning är att samla ihop samtliga leksaker mellan frambenen och morra åt alla som råkar titta på henne. Ve den hund som kommer nära.

Under hösten skaffade en av "fröknarna" en valp. Han och Fanny blev hemskt förtjusta i varandra. Ju äldre han blev ju vildare blev leken. Båda bet, båda skrek, men ingen släppte!

Julens alla veckor tillbringade Fanny ensam hos "farmor" och "farfar" när matte och husse var ute och reste. Tyvärr började hon löpa precis innan hon skulle dit. Eftersom de har två hanhundar visste vi först inte vad vi skulle göra. Men det löstes med att Fanny fick vara på ena våningen och hanarna på den andra med avspärrningar både neråt och uppåt. Förutom att det var besvärligt för "farmor" och "farfar" att ta sig mellan våningarna och tugg på trappans spjälor av ena hanen så gick det smärtfritt. När de skulle gå ut på tomten fick först Fanny gå ut, sedan blev hon instängd på toa en stund medan hanarna var ute. Efter några dagar gick hon genast själv in på toa när hon varit ute och lade sig där, för så skulle det ju tydligen gå till.

Hon blev hemskt glad när vi kom hem igen. Men nu hade hon blivit bortskämd ordentligt. Hon hade gått upp ordentligt i vikt, men det var bara bra för hon var väldigt smal innan. Hon hade också fått lära sig att man skall skälla vid bordet så får man. Först kommer hon och säger lite grrrrr, då uppmuntras hon att det skall vara högre och det kommer lite muffanden, men uppmuntras igen och det kommer ett tydligt skall och en godbit ges. Detta praktiserades friskt flera gånger varje måltid. Hanarna hade däremot helt slutat själva tiggandet vid bordet och lät Fanny sköta det.

Deras hundar brukar också få hundgodis utslängt på golvet att söka upp. När detta skall ske brukar den ena hanen tala om med att skälla. Godiset finns i ett speciellt skåp. Det hade Fanny fattat, så när han skällde för att få godis sprang hon bort till skåpet och satte sig, trampade på stället och viftade på svansen.

Skällandet vid bordet praktiserades även hemma. Men vi pratade bara med henne, klappade lite och frågade vad hon ville. Så efter ett tag slutade hon, men så fort hon är hos "farmor" och "farfar" återupplivar hon det.

1998

Det var inte populärt att återvända till dagis efter bortavaron. Hon var väldigt knepig de första dagarna. Mycket grinig och hängig. "Fröken" undrade om hon var sjuk, men hon var väldigt pigg och alert hemma. Så det var väl omställningen. Hon kunde sitta mitt på golvet och bara titta ledsamt på de andra hundarnas lek. Veckan efter var det lite bättre och sen blev hon sitt vanliga jag igen.

Fanny har under våren tagit kommandot över husses säng. Är det varmt hoppar hon upp och ner. Ligger han då i vägen med benen när hon skall upp igen piper hon och han flyttar snällt undan benen i sömnen. Hon tar gärna också mer och mer av sängen än fotändan och husse kryper ihop eller lägger sig snett in i mattes säng. Priset hittills kom en kväll när husse skulle ta en tupplur. När han vaknade efter någon timme låg han med en hund i famnen som också hade sitt huvud på kudden och låg utsträckt under täcket.

Det märks nu att hon kommit in vuxenmognaden. Hon har inte haft någon trotsperiod alls förut där hon ifrågasatt oss eller rangordning. Men på sistone har hon framförallt på promenader i skogen blivit mer oregerlig och hållt sig längre bort. Hon följer fortfarande och sticker inte och vill inte tappa bort oss, men vi är inte så intressanta. Hon kommer när vi ropar, men inte alltid med en gång. Hon älskar att springa och greja med sitt i skogen. Energin är mycket stor. Även om hon varit ute två timmar och i stort sett gallopperat runt hela tiden kan hon ändå bete sig, när vi kommer hem, som att hon inte varit ute på hela dagen.


Vi har jobbat för lite med henne under vintern och det märks att hon är understimulerad. Dags att börja träna igen innan hon befäster olater som att vilja jaga hare och rådjur. Än så länge kan vi stoppa henne om något springer upp, vilket det gör ofta, men det märks att intresset bara ökar, snart struntar hon säkert i att lyda vårt stopp. Bättre att hon får använda hjärnan på apportering och spårning, och förhoppningsvis återupptäcka att det är roligare att göra saker med oss än att spåra runt hela skogen och försöka springa efter allt som rör sig.



Under våren 98 skaffade sig "farmor" och "farfar" ännu en Vorsteh. Han tydde sig omedelbart till Fanny och hon var mycket mån. När han blev några månader blev det många roliga lekstunder.

Sommaren bestod av många härliga härliga dagar på landet.

Vi hade vinprovning på jobbet. Fanny fick vara med. Hon blev mycket matad med kex och ost och trivdes väldigt bra.

1999

Hon får fortfarande plats i trappan och det är hennes absoluta favoritplats.

Fannys dagis åkte på badutflykt, tyckte Fanny var toppen!

© Alla 3 bilderna Sweet Hard

2000

Matte började året med att jobba mycket övertid på kvällarna. Praktiskt att ha dagiset så nära. Bara att åka och hämta.

Sen tyckte inte Fanny det var jättekul att ligga på rummet var och varannan dag. Hände ingenting och inte fick hon lämna rummet heller.

Sommaren var mycket bättre med härliga dagar ute i trädgården, promenader och bad.

Det blev en stor förändring i Fannys liv i september. Zimba flyttade in. Först var hon väl inte så poppis men accepterades mer och mer.

Mycket fick man stå ut med de första dagarna tyckte Fanny

Fast det gick ju att leka med henne.

Zimba fick till och med sova i tryggheten hos Fanny. Men Zimba får inte bära på någonting, då kommer Fanny rusande omedelbart och tar det. Poängen är inte att Fanny vill ha saken, utan att Zimba inte skall ha.

När Zimba fick filmjölk ansåg Fanny att hon också skulle ha.

På julen ville Fanny vara med och öppna och husses och mattes paket. Hon ville gärna ha papperet också.

2001

Zimba växer på och kommer att bli större än Fanny.

Nu har Fanny accepterat henne helt och det märks hur mycket de om varandra. Fortfarande får inte Zimba ha någonting för Fanny, men numera går det ganska bra om Zimba håller sig på avstånd.

Tack och lov är inte Zimba åksjuk. Fanny avskyr fortfarande att åka bil. Vi undrade om det skulle överföras till Zimba.

Fanny skakar utanför bilen och när Zimba var några månader reagerade hon också. Men när hon kom in i bilen såg hon alltid ut som att "vadå, det var väl inget". Så nu har hon slutat reagera på Fanny.

Zimba hade sin första löpning i april. Fanny har alltid fått vara i sovrummet och sovit i sängen. Hon har alltid legat helt stilla på ett enda ställe. När hon löpt har vi bäddat hennes ställe ordentligt. Men Zimba har alltid varit som en tornado i sängen, så vi insåg med en gång att hon fick inte vara i sängen när hon löpte. Alltså åkte båda 2 ut ur sovrummet och en grind ställdes upp. Fanny var mycket missnöjd och ledsen och var helt på klara med att det var Zimbas fel. Vi upptäckte hur skönt det var att inte sova med Zimba, så det bestämdes att de bara får komma in i sovrummet på helgmorgnar när man inte längre vill sova. Men det har varit jättesvårt att göra så här mot Fanny.

Zimba har haft flera valpträffar där Fanny också har fått vara med. Det har varit väldigt skönt att ha en väluppfostrad hund som man inte behövt bry sig om ihop med alla glada valpar som vält skogen. Nu börjar Fanny känna igen träffarna och hundarna. När de var 8 månader stod vi först på parkeringen i lite olika grupper och pratade. Fanny var lös. Plötsligt ser jag vad hon håller på med. Hon gick runt till varje grupp av hundar, nosade lite och sedan morrade hon ordentligt, så sprang hon till nästa grupp och gjorde likadant, och nästa och så började hon om igen med första gruppen. Hon hade jättekul! Men sen kom matte och förstörde genom att fråga vad hon höll på med.

Vi var på besök hos mattes mamma som har en automatisk gräsklippare. Zimba konstaterade att den fanns och att den rörde på sig sedan var det inte så mycket mer. Men Fanny var mycket fascinerad av den konstiga saken och följde den runt hela tomten.

Äggkartonger får de hos mattes mamma också, vilket är jättekul att riva sönder och sprida över hela huset och tomten.

Vi var också på landet och träffade Vorstehn. Zimba och han leker väldigt mycket. Fanny vill vara med ibland.

Överst | Valptid | Unghund | 1 år | 1998 | 1999 | 2000 | 2001

2002

Överst | Valptid | Unghund | 1 år | 1998 | 1999 | 2000 | 2001

Vi ställer ut

Matte är väldigt intresserad av utställningar, så vi anmälde oss till en valputställning när Fanny var 4 månader. Redan från det hon kom till oss tränade vi "stå fint, stilla" en gång var eller varannan dag med lite godis. I början fick hon godiset med en gång, sedan fick hon vänta några sekunder och efter några veckor flyttade vi ben och tassar så hon stod "snyggt". Sedan ökade vi tiden upp till ca en halv minut och att springa "fint" i utställningskopplet.

Dagen innan utställningen badades hon. Hon tycker inte att det är speciellt trevligt att bli duschad och tar varje tillfälle i akt att försöka smita. Däremot är hon helt tokig i att bli torkad. Hon slänger sig in i handduken och borrar in huvudet och framtassarna i vårt knä. Ju mer invirad hon blir desto nöjdare hund.

Det var många hundar och människor på utställningsplatsen. Fanny verkade lite förvirrad först, men sedan ville hon bara leka. Vi fick vänta flera timmar innan det var hennes tur. Fanny sov inte mycket, men var ändå pigg och alert när vi kom in i ringen. Hon stod stilla ganska länge i taget, men gjorde små skutt emellanåt när vi sprang. Hon blev placerad tvåa bästa tik med HP och matte var jätteglad över rosetterna.

Några månader senare var vi på en ny utställning. Fanny hade precis fyllt 6 månader. Hon fick ligga flera timmar även denna gång innan det var hennes tur. Men då hade hon minsann ingen lust att ligga stilla på sin filt och vänta. Det var mycket krypande och muttrande och utfallshälsningar mot andra hundar som gick förbi. När hon äntligen skulle in i ringen hade hon definitivt tröttnat. Hela hunden såg sur ut och hon ville varken springa eller stå, hon ville absolut ingenting av vad matte ville. Men leka ville hon, och bli fri från både koppel och matte. Mot de andra hundarna viftade hon på svansen med spetsade öron och på matte stirrade hon surt med hängande svans och krälade undan när jag skulle ställa henne. Efter första omgången stod vi utanför ringen och väntade på vår tur för den enskilda bedömningen. Då satt hon och tittade uppfordrande på mig och skällde. Sa jag "tyst" pep hon och försökte gå sin väg, sen började hon skälla igen. När vi återigen kom in i ringen var hon helt apatisk och stirrade fortfarande surt på mig.

Domaren tyckte inte alls om hennes typ och hon blev placerad sist. Valpklass har enbart konkurrens. Vi har sett att hon utvecklats mer och mer mot jakttypen och inte utställningstypen, så vi hade väl inte heller förväntat oss mer. Antagligen blir det nog inte så många fler utställningar.


Vi har ställt ut på distriktsmästerskapen 1997 och 1998


Debuten i öppen klass skedde en solig majdag våren 99. Det var en stor SSRK utställning med över 800 anmälda hundar. Totalt var det 70 goldentikar, varav 29 i öppen klass. Vi fick vänta några timmar innan det var vår klass. Vår uppfödare var där och tog sig an Fannys trimning av bröst/hals och öron. Något mer lidande i hundväg än under denna trimning får man leta efter. Hon såg ut som om hon hade sålt smöret och tappat pengarna 10 ggr om + att all världens olyckor hade ramlat över henne samtidigt. Hade hon kunnat gå därifrån så hade hon gjort det, men jag satt ju precis bredvid, och hade dessutom, ve och fasa, tom sanktionerat denna kränkande behandling, som dessutom utfördes av en tämligen okänd.

Vi gick in allihop och ställde upp, det var knappt vi fick rum runt ringen. När vi skulle springa allihop delades vi upp i 2 grupper. Sedan var det enskild bedömning. Ringträning hade vi inte gjort sedan förra årets DM, men jag trodde hon skulle komma ihåg vad man gjorde. Hon visade också upp sig ordentligt och tyckte det var kul att chowa. Och hon fick sin 2a. En etta visste jag att hon inte skulle få, själv bedömer jag henne som en 2a, men var ändå rädd för att en domare skulle ge en 3a. Så det kändes skönt att få 2an bekräftad. Uppvisningen däremot gick så himla bra så domaren tyckte att jag skulle skaffa en ny hund, hmm!

Nu har hon fått sin 2a, så det målet är uppfyllt. Nu är det bara DM-utställningsdelarna som är aktuella i fortsättningen.

Överst | Valptid | Unghund | 1 år | 1998 | 1999 | 2000 | 2001