Den kraftiga dörren verkade ha vuxit fast i dörrkarmen. För att komma in var han tvungen att pressa all sin kroppsvikt mot dörren innan den knakande gav upp och lät sig öppnas. Lukten innanför var tyngd av många ensamma år då ingen någonsin vädrat ur ordentligt. Dammet trängdes tillsammans med döda insekter på golvet och fönstret i farstugan skymdes av en fläckig gardin. I öppningen mot köket stod ett par nötta trätofflor och spegeln på väggen mittemot var sprucken tvärsöver. Han gick in i köket men lämnade dörren öppen. Gångjärnen gnällde motvilligt när vinden fick grepp om dörren och långsamt vred upp den mot husväggen. Från det gulnade kylskåpet kom en obehaglig stank. Han tordes inte öppna luckan och se efter vad det kunde vara, blotta tanken föreföll nog så avskräckande. Vaxduken på matbordet hade stelnat i sin form och ytan bar spår av oräkneliga måltider som intagits i oskuldsfull brådska någon gång för längesedan. I hörnet stod soffan kvar, en nött gammal kökssoffa av trä där allt hade vänt, och där satt hon barfota med smutsiga fötter, uppkrupen i skräddarställning.

 Hon bar slitna ljusblå jeans och en alltför stor vinröd stickad tröja som täckte hennes tunna överkropp. Hennes röda hår var uppsatt i två flätor och hennes stora bruna ögon betraktade honom med skepsis. I hennes hand glödde en egenrullad cigarett och på golvet stod en halvdrucken flaska rött vin och i en askkopp brann ett värmeljus med flämtande låga. Han kände doften, den söta haschdoften som fyllde rummet och följde med röken från öppna spisen genom skorstenen ut i den mörka atmosfären och han hörde hennes röst, den lätt hesa, frånvarande hälsningen som hon gett honom. Väl medveten om vem hon var och varför hon befann sig just där just då, vek han osäkert undan blicken och försvann ut ur köket, utan att ens svara henne. Aldrig hade han skämts som då. Ödets ironi medförde att han resten av den kvällen hade gömt sig för henne i sovrummet, på samma säng där de senare skulle komma att älska för första gången.

 Genom husets tunna väggar av trä hörde han henne ta upp glaset och sätta ned det på golvet igen med jämna mellanrum och andlöst tyst låg han timme efter timme och lyssnade efter knarrandet i bjälklagret som uppstod när någon rörde sig i huset, men till slut hade han somnat ovanpå sängen utan att hon hade rört sig från sin plats på soffan.