Hungern försvann och han lade tillbaka brödbiten i burken. Återigen skådade han ut genom fönstret och sökte efter flickan som verkade ha försvunnit ut i den täta dungen utanför huset, där solen just nu silades genom de doftande trädkronornas höga valv och färgade gläntornas gräs i guld. Plötsligt kändes det som världens mest självklara sak att de hörde samman, att de två delade huset och trädgården och de blommande körsbärsträden och solen och sorgen och skräcken för krypskyttarna och splittergranaterna, oavsett vilken sida de kom ifrån. Han hade haft lika mycket tur som hon när han undkommit bomberna som malt ner deras kvarter och deras hus och hem och splittrat och dödat deras familjer när de fälldes över kvarteret, och vid blotta anblicken skulle ingen kunna skilja vän från fiende, ond från god.

 Han var knappt medveten om det men hans ben bar honom ut att följa henne. Även han var barfota och gruset i gräset och barren i dungen stack honom argsint i fötterna, men det förmådde inte stoppa hans jakt. Han fann en stig som ringlande försvann in mellan de höga tallarna, och på marken anade han lätta avtryck av fötter. Med bara en vag uppfattning om vad han egentligen ville störtade han in längs stigen. Lungorna protesterade, blodet pulserade allt hastigare, benen stumnade och fötterna värkte snart av den hårda, ojämna terrängen men ingenting bekom honom. Inga rationella överväganden drev honom, det var en känsla som hade vuxit sig stark under morgonen som nu bestämde och förde honom vidare, ända tills träden började glesna och han fick syn på sin hemstad. Överraskad över hur nära den låg tvärstannade han och förblev stående. Han kunde ana ruinerna, han såg den stolta kyrkan och bakom den stadens centrala delar med glest placerade, praktfulla skyskrapor som desperat reste sig ur dammet från omkringliggande sönderbombade husfragment och väntade på sin undergång. Runt staden skymtade han enstaka vägspärrar, och mullret från stridsvagnarna låg som en avlägsen ljudmatta över nejden. Tre flygplan växte fram ur fjärran, små som flugor och han visste att den klarblå himlen snart skulle fälla sitt regn över staden och att någon just nu väntade på döden.