Hon drog igen den tunga dörren ordentligt och så lämnade de stugan och gav sig av nerför berget. Genom den snåriga skogen, på de branta berghällarna och längs med skogssjöarnas stränder vandrade de. Dagen var het och färden lång och de tog god tid på sig. En märklig känsla av melankolisk frihet kom över honom. Han ägde ingenting, och det kändes som om hans liv hade börjat om, som om den han tidigare var hade dött med den familj som tillhörde honom i staden. Nu var han bara Alexander, och ibland var han Alexander och Isabelle och det var det som höll honom vid liv.

  Precis där bergen började plana ut och skogen glesnade och gav plats för fälten och åkrarna fanns en liten klar sjö, vilken fick sitt vatten från de små kalla och livliga bäckarna, som kastade sig utmed bergen i branta, slingrande banor. Det tog dem nästan två timmar att nå dit, och när de kom fram stannade de för att skölja svetten ur sina heta ansikten och dricka det kalla vattnet. Hon satte sig ner på stranden och han kavlade upp sina byxor över anklarna och gick ut en liten bit i vattenbrynet.
-Varför är du inte i armén? frågade hon. Du borde väl göra din plikt som medborgare också?
-Vad är det för någon plikt?
-Att skydda ditt folk.
-Skydda mitt folk från vem?
-Från oss. Mitt folk.
-Jag tror inte att någon skulle känna sig tryggare bara för att jag tog värvning. Särskilt inte jag.
-Du vågar inte... Hon log ett slocknande leende. Du är rädd att dö.
-Är inte du det?
-Nej, jag är bara rädd för imorgon.
  Han slog undan blicken och böjde sig ner och såg sin egen smutsiga avbild i vattnet innan han drack. När han reste sig upp stod hon alldeles intill honom ute i vattnet och han såg att inte heller hon hade lyckats gnugga smutsen ur sitt ansikte och det var det vackraste ansikte han kände och han lät sina läppar snudda vid hennes och hon la armarna om hans hals och besvarade kyssen och när han drog undan sin mun sade han:
-Jag är inte rädd att dö längre. Men jag är rädd att mista dig.
-Det kommer du att göra, och om inte du mister mig så mister jag dig, och det vill inte jag heller, men sådant är livet och världen gör vad den kan för att behålla det på det viset, viskade hon och hennes röst vibrerade tätt intill hans öra. Nu måste vi gå vidare.

 Hon tog hans hand och drog honom med upp ur vattnet och de fortsatte långsamt längs den smala skogsstigen som ledde dem ut på landsvägen i dalen, över det torra slättlandets minerade åkrar och ända fram till stadens utkanter, där de blev tvungna att ta långa omvägar förbi kvarter med vägspärrar och passager blockerade av utbrända stridsvagnar och raserade hus. Kala hus kantade de vägar de vandrade, områden som var fullständigt öde. Först hade folk flytt från sina hem till andra delar av staden och sedan hade krypskyttarna följt efter i brist på mål och broarna var sprängda och på banvallen vilade en ensam rälsbuss i steril stillhet. Döden var inte här, och inte heller livet.

 Här fanns ingen människa, inga vägspärrar och inga kulsprutor som hindrade dem att komma fram och de kunde lugnt stanna på den enda hela bron som ledde över den leriga floden till stadens centrala delar och de kunde känna den salta vinden från havet som smekte flodvattnets yta i små krusningar mot strömmen och de kunde känna varandras kroppar så nära intill varandra när de lutade sig ut för att se, men när hennes fötter lämnade brokanten och hennes skrik försvann in under den långsamma pråmen stod han fortfarande kvar med händerna om räcket och såg propellrarna piska det bruna vattnet och hennes röda blod till en virvlande vit död. Och så tog kriget hennes liv, det allra sista hon ägde och det enda han kunde sakna, utan att ett skott avfyrats mot henne, och när nästa pråm kom förbi, med skinande nya stridsvagnar på det öppna däcket, släppte också han taget.