SAKNAD

Ängen var grön. Sköna, svala fläktar av vindar från glömda tider for över hemlighetsfulla gömmen, sakta och virvlande som de knappt märkbara ringarna i skummet vid vattenbryn. Allt lekte, skrattande i vinden, vilda lekar sedan urminnes tider. Vindens motsats fanns inte, ty alla rubbades av den: de böjdes de knäcktes, flög bort i vinden, ingen kom undan. Berg bröts av stormvindens lekar och havet gick upp i ånga. Världen var vindens, som den behärskade. Krossa, knäcka, vinden kunde mer än så. De mjuka rörelser som lekte vid ängen kunde knappast krossa eller förstöra, endast förändra, lätt och försiktigt utan våld eller raseri. De fick grenarna att sjunka, gräset att buga vördnadsfullt mot marken, fick världen att långsamt uppslukas av en virvlande, lockande våg. Må vinden härska, den kan inte styras.

Jag färdades över milsvida vatten, steg och sjönk så som solen själv i förhållande till den uråldriga Jorden. Genom vilda stormar for jag, svävande genom deras rasande härjningar och dansande på deras vågor i enighet med stormarnas strömmande böljor- havet, det märkliga och starka.

Jag känner det bättre nu. Frågorna har fått sina svar. Dock var havets gömmen aldrig ett mysterium för mig. de frågor jag ställde var av inre börd, de kom från känslorna när jag vilt kastade mig ut över havets lekande vattenmassor, när jag flydde ut över de blanka spegeltjärnarna. Jag känner svaret på dessa frågor nu. Långt bortom horisonten lärde jag mig dem, långt bortom den inre horisonten. Färdats har jag gjort, färdats ständigt, färdats sedan flydda tider.

Världen hade förändrats. Från det första gryningsljusets framträdande hade världen formats, förändrats, omskapats, men inte uppstått eller försvunnit, ty det som en gång existerat kunde inte försvinna. Skogen stod lugn och fridfull i det svaga solskenet. Skuggor av invånarnas grenar föll på marken. De växlande kontrasterna mellan mörker och ljus tycktes fylla de dunkla snåren med livsglädje och mystik. Skuggorna symboliserade växlingarna mellan dag och natt, mellan vakenhet och sömn. Det fanns ingen skräck och sorg i det, fanns ingen klagan. Livet, döden och natten, de var en del av alltet, formade liksom detta. Bortom livet och döden fanns Intet, det tomma Intet som var början till allt. Ty ingenting kunde skapas ur tomheten, ingenting kunde framträda ur något som inte existerade, och sålunda var inte Intet ett ingenting som inte fanns, utan ett Något som ingen kände till.

Jag känner marken gunga under mig. Pumpande rörelser som av ett hjärtas slag når mina sinnen. Djupt nere under marken bubblar starka strömmar av het eld, lysande under den kalla skorpa som är deras skal. Jag känner dem dunka, känner dem samla sig till en rasande stöt för att krossa det stängsel som håller dem inne. Marken gungar, den biter sig samman, kämpar en lönlös strid för att hålla ihop sina massor. Från jordens innandöme stiger en eldkvast av lava, stark och mäktig som livskraften själv. Den stiger upp mot skyn, krossar jorden som pulsåderns blod när det krossat hudens skyddande skorpa. Jordhjärtats dunkande rörelser kastar upp sitt eget livsblod mot rymden, vilt, trotsigt. Jag känner alla dess rörelser. De göms inte för mig, kan inte gömmas. Svaren på frågorna är mina. Svaren på alla frågorna. Nåväl, inte alla.

Svarta moln for över himlen. De formades och skiftade sakta gestalt. Hotfulla bilder höjde sig över marken, mörka moln fyllda av regn. Bilderna förändrades, de flög som fåglar över skyn, bilder av grått töcken åkte mot ett mål. Nästa sekund var de borta. Stora, bulliga kringlor skilde som en svartgrå matta den gyllene solen från den mörka, skugglösa marken. Ingenting stannade upp i sin oändliga förvandling, allting fortsatte, växte och krympte under vindens nyckfulla lekar. Regndroppar träffade marken med lätta, svaga dunsar, beröringar utan skadeverkan. Från molnen letade de sig sakta ner, droppar från andra horisonter, vackra och glimmande liksom tårdroppar. De hade egentligen samma ursprung, regndropparna och tårdropparna. Ännu fler regndroppar slog mot marken. De samlade i skaror, krossade sina ännu avlånga former och förenade sig med andra till ett enda. Efter sin långa vandring sjönk de äntligen ner i jorden, som en slutgiltig suck innan ögonen sluter sig i det sista vakna ögonblicket. De hade nått sitt mål. Nu kunde de vila, vila tills färden började på nytt. Regnet slog med rasande piskslag mot marken. Ovanför den grå muren av regn minskade molnen sin tyngd och förvandlade sitt överflödiga vatten till regn. Vattenmassorna hade legat som en börda över dem och de gjorde sig av med det, drog med våld bort sin färglösa massa. H2O, vinklad, livgivare...

Rymden är svart. Den sträcker sin oändliga längd åt alla håll från mina ögons synvinkel. Sedan tidernas gryning finns den där: svart, färglös, oändlig, början till allting. Vild och fri existerar den, ty den kan inte göra något annat. Den kan inte skapa, men saker kan skapas i den, som i en livmodersäck, oändlig och tom, men med ett löfte om något som skall komma. Ja, jag känner rymden, men vem gör inte det? Den är det enda trygga som aldrig förändras, ett lugnt vakuum där ingenting existerar, men någonting finns. Alla känner rymden, den yttre eller den inre. Rymden känns omkring mig. Vaga moln av grusstoft flyger genom den. De passerar nära, jag kan känna deras lätta beröring. Deras färg är grå, gråa moln av virvlande livsmassa, de första byggklossarna i ett verk av en skapande konstnär av oändlig karaktär. Jag känner konstnären mig. Ingen av dennes hemligheter är mig okända. De fyller mig och stärker mig till fullo. Jag vet vad de är, vid världens början visste jag vad de var, en kunskap som är endast min.

Från djupa mörker kom världen; byggstenar, rester, kvarlevor efter gamla orter som samlades och krossade, en omvandling utan ände. Livets djupa gåta är min, ingen annans. Omvandlingen är min att känna. Jag känner allt, alla gåtor... utom den enda. Delaktigheten svävade genom rymden. Den kom från glömda dalar, från okända makter och vitnande mylla, från det enkla som kan betecknas liv. Ingen lämnades utanför. Ingen kunde lämnas utanför.

Genom dungen for lätta briser. De mildrades och stärktes, uttryckande sin ängslan och glädje genom vilda danser, lekande i månljuset. Mörkret var omkring dem och livet dunkade i marken. Ljud av tusen röster hördes i natten. De kom från osedda hålor, försiktigt viskande och lockande. Ljuden var inte obekanta, det kunde de inte vara, ty deras ursprung var äldre än de själva, nedärvda i minnen och nylärda lekar. Livet dunkade i nattdungen. Varelser som skydde solljuset samlades, och visste om sin knappa tids innebörd. De var alla där, de visste och kände, och de hade alla ursprunget i sig. Lätta fläktar av nattfjärilarnas vingar nuddade marken, och ögon, vilda och klara betraktade de små oförsiktiga rörelser som uppstod när vindarna böjde markens grässtrån. Ingenting var lugnt i nattdungen, om man bara hade ögon att se detta. Ingen äger allseende ögon. Ingen, nej... ingen.

Jag färdas över milsvida vatten, stiger och sjunker såsom solen själv i förhållande till den uråldriga Jorden. Genom vilda stormar for jag, svävande genom deras rasande härjningar och dansande på deras vågor i enighet med stormarnas strömmande böljor. Jag känner marken gunga under mig. Pumpande rörelser som av ett hjärtas slag når mina sinnen. Djupt nere under marken bubblar starka strömmar av het eld, lurande under den kalla skorpa som är deras skal. Svaren på frågorna är mina. Nej, inte alla...

Rymden är svart. Den sträcker sin oändliga längd åt alla håll från mina ögons synvinkel. Svaren på alla frågorna. Nej, inte alla... svaren... svaret... Svaret, som legat fördolt för mig, svaret som genom sin förtrollande betydelse skulle kunna ge mig allt jag eftertraktar. Ty genom tidens väntande gång har bara en enda fråga ställts mig, som jag inte kunnat besvara. Min makt och mina krafter är allomfattande, och de har alltid varit det. Sedan livets början och intill livets slut lever kunskapen i mig och denna vishetens makt gör mig mäktigare än alla andra. Men denna makt traktar jag inte efter. Jag äger förmåga att härska och skapa, jag har makt att krossa eller frälsa, att döda eller ge liv. Men dessa krafter synes mig så maktlösa. Alla väsen har traktat efter detta kunskapens klimax. De vet ej , att de genom svaret på den enda frågan äger en kunskap som skänker deras sinnen en vishet jag aldrig kan uppnå. Jag är här. Mitt sinne känns nära mig. Det har alltid varit nära mig. Det har alltid varit nära, i närheten av allt. Jag är överallt. Dunklens vilda riken är mig väl kända. De göms inte för mig. Ingenting göms för mig. Ingenting utom det enda.

Det var natt, det var dag, förvillande tider. Genom mörkret och ljuset flöt det, världen kände dess närhet.

Ängen var grön. Sköna, svala fläktar av vindar från glömda tider for över hemlighetsfulla gömmen, sakta och virvlande som de knappt märkbara ringarna i skummet vid vattenbryn. Skogen stod lugn och fridfull i det svaga solskenet. Skuggor av invånarnas grenar föll på marken. Svarta moln for över himlen. De formades och skiftade sakta gestalt. Hotfulla bilder höjde sig över marken, mörka moln fyllda av regn. Delaktigheten svävade genom världen.

Så stilla, allting är så omstörtande och fridfullt. Äng, hav ,vind, skog, lava, moln, rymd. Jag lägger mig ner, sjunker långsamt ner i jorden, och är borta.