Zibaahra

Zibaahra är inget stort område men relativt värdefullt då det finns fina odlingar av druvor här. Marken är relativt god och man är i stort sett självförsörjande. Någon annan export än druvor, russin och vin är dock mycket liten. Zibaahra är ett relativt kulligt område med mycket få skogar. Det finns små dungar som mest blivit bevarade för hamling och av estetiska skäl. Åt väster avgränsas området av Hadra-slätten. Rent tekniskt sätt så går Zibaahra en bit in i Hadran och de få bönder som bor i de västligaste delarna är skattepliktiga till na`Sulga. Inkomsten därifrån är dock mycket sparsam. Slätten är en liten högplatå och är både torrare och blåsigare än områdena runt omkring. Jordtäcket är även tunnare här och växtligheten inte alls lika frodig. Dess höga läge gör att det på hösten och vintern kan bli mycket kallt här, ner mot -10 grader. Zibaahra ligger för övrigt ganska mycket i en dal trots dess kullighet och växtligheten är frodig här. De flesta har någon anknytning till vinodlingen och man tillverkar speciellt ett mycket gott mousserande vitt vin.

Byn/staden Zibaahra består av ca 100 hus varav ca hälften åtminstone delvis är boningshus. Byn har ett värdshus (Skönhetens vila) och en pub (Vinhandlarens stolthet). I anslutning till puben finns även ett glädjehus. Byn har också en smed, 2 vinhandlare, en diversehandel, en mjölnare, 3 dansare (+servitriser) och två trubadurer. Mitt i byn står ett tempel där Eyaana och Atymoon finns representerade och en kammare för annan dyrkan finns. Byns två präster är båda Eyaana-präster. Det finns även tre noviser i templet, en av dem utbildas dock mest till herbalist.

Byn lever på sina vinodlingar och det finns många sådana spridda i landskapet, dock bara fyra större. Vinodlingslandskapet sträcker sig så långt bort som en halvmil. Åkrarna ligger rätt nära byn, inte mer än högst en kilometer bort. Man odlar olika sädesslag och en del betor. Några få fruktträd finns det också. Beten och ängar är spridda i landskapet. De finns på max en halvmil bort och är till viss del orienterade efter vinodlingarna. Ca 200-300 meter söder om byn finns en å (väst- öst) och liten sjö (diam. ung. 200 m). Ett par små fiskestugor på pålar står vid den.

Söderut fortsätter grässlätter med enstaka skogsplätter på (mest smådungar, fruktträd och hamlade träd). Ung. 2,5 mil söderut och 1,5 mil norrut ligger andra byar. Västerut börjar slätten efter ung. 2- 3 mil. Den "verkliga" slätten (inga hölador mm) börjar efter ca 4-5 mil.

Slätten: först områden med hölador, sedan små dungar, små skogspartier (framförallt södra delarna), längre in mer och mer torrslätt, vindpinat och med mycket buskar och få träd, en stäpp eller hedartad vegetation. Efter ung. en tredjedel av slätten österifrån räknat och ung. mitt i i nord-sydlig riktning så finns en kaospunkt. Detta är en nod med kaosmagi vid vilken man kan finna naturliga kongelat. Det är en stenigt, sprucket, vindpinat område med mycket liten jordmån. Ibland bildas som cykloner eller luftvirvlar med torr jord eller sand. Ju närmare kaospunkten man kommer desto värre fungerar kompassen. Kaospunkter kan vara mycket skadliga om man vistas vid dem någon längre tid (mutationer mm). Det har en tendens att ofta vara molnigt kring kaosområdet och ibland kan små korta skurar komma, dock inte särskilt mycket. På vintern är området mycket kallt och det ligger ofta snö här.

Familjen na`Sulga

Familjen na`Sulga har ägt Zibaahra under de senaste 150 åren. De var tidigare storbönder som blev adlade. De är relativt omtyckta, mycket på grund av den nuvarande baronens far som var en mycket givmild och mer eller mindre slösaktig person. Nu för tiden upprätthålls kontakten mest genom sonen Haneb som är mycket folklig av sig.

Han har skött länet relativt bra. Han är en rätt säker person. Hans far (Kalim) hade ekonomiska problem - både pga missväxt och självvållat genom slöseri. Kalim var dock väldigt omtyckt då han gav stora fester även för folket på bygden och var relativt "givmild" (=slösaktig). Detta ledde till problem som sonen ärvde. Familjen var tvungen att ta lån som de hade svårigheter att betala. Lösningen på detta blev att Eregezo (sedan fadern dog i en olycka då han var full och ute och red) gifte sig rikt. Den lämpliga partnern blev Adriaana na`Kylimaa, vars familj var (och är) mycket rika. Dessa var betydligt högre upp i adelshierarkin är na`Sulga, men hade (och har) också dåligt rykte pga att de fanns några demonbesvärjare i familjen för några generationer sedan som blev galna och ställde till en del problem. Det går rykten om att familjen har galenskapen i släkten. Äktenskapet var arrangerat och de båda älskar inte varandra särskilt mycket, de tolererar varandra.

Fadern är fullt på det klara med vad som sker i Zibaahra. När hans dotter började praktisera nekromanti var han först mycket skeptisk (mer eller mindre chockad) men när han såg fördelarna lät han henne hållas. Ekonomin steg, välståndet steg. Han hälskar sin äldsta dotter över allt annat och skulle göra allt för henne. Han har hjälpt henne att dölja de misstag hon gjort. Eregezo är relativt ekonomiskt sinnad och en realist i de flesta sammanhang. Han är artig och belevad, men blandar inte in känslor så mycket överhuvudtaget i sitt liv. Till sina andra barn är han sval, framför allt till sin yngste son som han tycker liknar hans egen slösaktige far för mycket. Han hade ett relativt positivt förhållande till sin äldste son, innan olyckan hände.

Adriaana är född i rik, högadlig, med illa omtalad familj. Äktenskapet var praktiskt och båda tjänade på det. Hon är rätt tillbakadragen och sysslar mest med att läsa eller gå på bjudningar och lugnare fester. Hon är utåt mycket proper och korrekt och är mycket medveten om att hon gift ner sig. Egentligen föraktar hon hela adeln och öskar dem alla lika illa som de behandlat henne, åtminstone innan hon gifte sig med Eregezo. Hon har på senare år (efter 35) börjat få känningar av den omtalade galenskapen- hon går i sömnen och företar sig ganska avancerade saker, som skadegörelse på huset. Hela familjen och större delen av tjänarna känner till detta. Det är dock något man inte talar om. Adriaana känner till vad hennes dotter håller på med, hon hjälpte henne t.o.m. i början med böcker Familjen na`Kylimaa har nämligen tillgång till avancerade nektomantiböcker. Det var genom utövande av nekromanti som"demonbesvärjarna" i släkten egentligen råkade i problem- detta är dock en extremt välbevarad hemlighet som endast bara släkten na`Kylimaa känner till, i famlijen är det bara dottern som också vet om det. Både modern och dotter (och familjen na`Kylimaa) skulle tveklöst döda alla som kommer på denna hemlighet.

I grunden älskar inte Adriaana någon, även om hon känner en gemenskap med Vatina. Hon tycker egentligen inte om folk, hon vill ha hämnd (medvetet eller omedvetet)! Till resten av familjen känner hon bara ett vagt avstånd. Hon låtsas vara mycket fäst vid sin yngre dotter, och dottern avgudar henne, men det är bara ett spel. Adriaana har blivit mer och mer världsfrånvänd, och förlorar fler och fler emotionella band med världen. Hon är dock mycket bra på att vara proper, belevad och korrekt och verkar artigt trevlig och intresserad när man pratar med henne. Etiketten sitter i ryggmärgen.

Som varande äldsta dotter har Vatina egentligen laglig rätt till titeln, men då hon valt att bli magiker (och dessutom är kvinna) ansågs det bättre att hennes yngre bror blev arvtagare till titeln. Vatina har alltid varit karriärlysten och när hon i 12-års åldern upptäckte att hon kunde magi kastade hon sig in i arbetet med sin fulla koncentration. Hon gjorde mycket bra ifrån sig och hade en talang för biotropi. Hon var mycket duktig och kunde ha tagit examen tidigare än hon gjorde om hon velat. Hon stannade kvar ytterligare några år innan hon lämnade akademin. Anledningen var officiellt att hon med hjälp av sin magi ville hjälpa sin far att få Zibaahra ordentligt på fötter igen. Detta var dock bara en del av sanningen. Det var nämligen under denna period som hon upptäckte sin talang för nekromanti, både mha sin mor och genom några gamla luntor hon hittade på ett undanskymt ställe i biblioteket på akademin. Nekromantin passade henne som handen i handsken och höll en makt som hennes ärelystna sinne inte kunde motstå. I början gjorde hon enklare saker, som att hela folk, något som kunde tolkas som biotropi, men undan för undan lärde hon sig alltmer avancerade besvärjelser och ritualer (mkt mha na`Kylimaas böcker). Idag är hon en mycket duktig (och farlig) nekromantiker och har utarbetat ett antal egna ritualer och besvärjelser som är förstklassika och till viss del nydanande (inte svårt i Kamaar i och för sig).

Vatina är egentligen inte intresserad av världslig makt. Den andliga och astral är så mycket mer intressant och reell. Att känna sitt eget sinne betvinga någon annans ger Vatina en känsla av kontroll och makt som är nästan euforisk och erotisk till sin natur. Vatina lärde sig redan under de första åren efter akademin att ta sig till andevärlden (hon kan en del om shamanism) och ta kontakt med andar där. Hon har ett relativt dåligt rykte där och går under namnet "Förtäraren". I den världsliga världen är hon känd som en inte exceptionell men duktig biotropiker och har hjälpt trakten många gånger under tider då skördarna inte var så bra. Detta har gjort att hon är rätt så omtyckt. De "olycksfall" som hennes nekromanti har förorsakat har dolts eller förvanskats av hennes far. Vatina är fullkomligt skrupellös, och kommer att gör allt för att nå sina mål. Hon har dock också tålamod, och vet när det är dags att agera och när man inte ska göra det.

Vatina bryr sig egentligen inte om någon annan än sig själv. Hon hyser en vag affektion och samhörighetskänsla med sin mor eftersom det var hon som introducerade Vatina till nekromantiker. Sina syskon ser hon som objekt som kan användas på olika sätt. Hon tycker relativt illa om Haneb som hon anser är en slusk. Denna åsikt är väl den enda hon har gemensam med sin syster. De båda har annars inget gemensamt och undviker varandra. Vatina anser systern vara en idiot. Innan olyckan var hon relativt positiv till sin bror, men bara som objekt att utnyttja, vilket är samma sätt på vilket hon betraktar sin far, även om hon låtsas älska honom mycket.

Formler: dra livskraft, söva, smärta, sjukdom, hela (trauma , smärta blod), stärka växter, väcka vandöda, kontrollera vandöd, dra själskraft, överföra själ, rena, paralysera, viljestärkande, slita sönder ande……

Navaroko fick tidigt veta att han skulle ärva titeln och marken och tog sin an uppgiften med största allvar och hängivenhet. Han är den av syskonen som var mest lik sin far och hade samma ekonomiska sinne som fadern. Han har uppfostrats att bli landägare och är det också, ut i fingerspetsarna. Han kände ett ansvar för folket i Zibaahra för deras egen skull som inte delas av någon annan i familjen. Han var lika mycket en realist som sin far, och såg världen med intresserade, analyserande ögon. De få sexuella affärer han hade var relativt korta och fulla av artighet och hängivenhet, men aldrig passion. När olyckan hände hade han precis börjat utarbeta ett nytt system för administrering tillsammans med marskalken.

Haneb är play-boyen i familjen. Han umgås med lokalbefolkningen och har trots sina unga år haft affärer med större delen av de unga kvinnorna på bygden. Han tycker om att festa och prata med folk, och är ofta generös med både sig sjål och sina pengar. De flesta i familjen betraktar honom med mild irritation och överseende, som en fåne. Men Haneb vet och ser mer än någon i familjen tror. Han må inte veta exakt vad hans syster sysslar med, men han vet att det inte bara är biotropi och han vet definitivt att den som hände Haneb inte var/är någon demonbesättning. Han ser familjens fel och brister och lider av den kyla som de visar varandra. Han är en mycket empatisk person och moderna världsfrånvaro, faderns obesvarade kärlek till sin dotter, Vatinas beräknande maktgirighet, Vatinas högfärdighet och framförallt broderns olycka plågar honom. Den enda han kom riktigt bra överens med var Nevaroko, och sedan olyckan är Haneb mer världslig än någonsin. Innerst inne hatar han sin syster för att hon tagit ifrån honom den enda som han kände något samröre med. Men samtidigt så har Haneb samma ansvarskänsla som hans bror hade, och han hyser en pliktkänsla mot sin familj som är nästan lika stor som hans smärta. Han är i grunden en både harmonisk och trevlig person, men de senare åren har satt djupa spår. Han tycker om att umgås med folk, och när han är riktigt uppsluppen är det nästan som att han glömmer sina problem. Men Haneb är mycket skärpt, precis som Vatina, och han ser snabbt samband och drar snabbt slutsatser ur olika fenomen. Ibland önskar han att han inte hade den förmågan. Han tycker om och respekterar sin far och mor, han hyser en viss tillgivenhet för Cortizia, men den person han egentligen älskade var Nevaroko. Om man träffar på Haneb när han inte är på sitt spjuveraktiga humör så verkar han mycket skärpt, beräknande och en aning deprimerad.

Vatina är den i familjen som har minst kontroll på läget. För henne uppträder bara familjen omoget och konstigt. Alla förutom hennes mor. Hon avgudar sin mor och anser sig ha rätt till att behandlas som en högre adelsperson som hennes mor en gång var. Hennes främsta mål i livet är att hamna i den inre sociteten. Hon är dessutom mitt i den pubertala krisen och vet inte vart hon ska vända sig. Hon har en affär med en av de unga männen i de adelskretsar som hon rör sig i, och odlar den tafatt men bestämt. Hon har egentligen ett ganska milt sinnelag men omgivningen gör att hon känner sig förvirrad och osäker på vem hon egentligen är. Eftersom hennes mor verkar vara den mest säkra och trygga så håller hon sig till henne. Hon tycker egentligen om större delen sin familj, med mer eller mindre ett barns tillgivenhet, hon vet bara inte hur hon ska hantera det. Å ena sidan vill hon ha deras kärlek tillbaka, å andra sidan vill hon vara vuxen, korrekt och sofistikerad. Hon löser detta genom att söka stöd i etiketten.

Marskalken vet allt, ser allt, förstår allt. Han har full kontroll över vad som pågår i huset. Allt. Större delen av tjänarkåren rapporterar allt till honom om de vet vad som är bra för dem. Den kyligt högdragna, effektiva marskalken är mer effektiv än vad någon vet. Han vet om dotterns små "olyckor", han vet om faderns döljande av dem, han vet om vad som sker med Adriaana, han vet varför Haneb spelar play-boy, han vet varför Cortizia är så kylig och han vet vad som hände med Nevaroko. Det sistnämnda vet ingen annan i familjen om att han vet, och både Adriaana och Vatina skulle döda honom om de hade en aning om att han kände till nekromantin. Detta vet han också, och därför håller han tyst om det. Mycket tyst. Faktum är att han håller tyst om det mesta han vet, om inte Eregezo direkt frågar honom om något specifikt. Det är mycket lite som undgår ?????? , oavsett om det sker i huset eller i byn. Han är äldre än man tror, faktum är att han är mycket äldre. Faktum är att han har varit i den här familjen i 150 år, allra sedan de först blev tilldelade huset. Faktum är att han är något så ovanligt som en hus-ande, en av småfolket om man får säga så. Han gjordes om till "människa" i samband med att den gamla familjen flyttade ut. Den gamla magikerfamiljen som bodde där innan ålade honom att ta hand om huset och dess invånare. Detta har han gjort. Stundom har han tyckt ill om sin uppgift, men han har alltid utfört den till perfektion. Han har varit tvungen att lämna huset kortare perioder, figurera sin egen död, förfalska handlingar osv, men i stort sett har han alltid funnits i huset fast med olika namn och utseende.

Marskalken föraktar familjen. Han avskyr faderns vilja att tänja på sin moral och sina principer för att anpassa sig till sin dotter. Han föraktar Adriaanas sätt att lida i tysthet och söka sig bort från världen istället för att ta itu med sina problem. Han ogillar Vatinas skrupellösa sökande efter det hon kallar makt. Han ser med stor irritation på Haneb som har tillräcklig med kunskap för att lösa många problem men som dränker sig i vin och förlustelser. Han ser med nedlåtande medlidande på Cortizia, som desperat försöker hitta sin plats i världen. Den enda han hade någon respekt för var Nevaroko, och efter olyckan föraktar han familjen desto mer för att de lät det hända. Själv ingriper han nästan aldrig, men det finns tillfällen då han undrar om han inte skulle gjort ett undantag i det här fallet.

Marskalken ger aldrig mer än han måste. Han hör till huset lika mycket som vilken möbel som helst, förutom att han mer eller mindre styr det. Alla tjänare vet detta. Det flesta är livrädda för honom, något som egentligen är svårt att förstå då ingen någonsin kan påminna sig att han någonsin slagit eller ens skrikit åt någon. Det är något i hans sätt som gör folk mycket osäker när han är missnöjd med dem. Om familjen fick veta detta skulle det förvåna dem. Han är aldrig annat än kyligt artig mot dem. Men han är fortfarande lojal mot huset och dem som bor i det och skulle aldrig aktivt arbeta för deras fall. Men hans lojalitet har drivits till sin spets och om situationen förvärras än mer finns det en stor chans att han kommer att agera. Han hyste stort hopp till Saladin, men då denne förolyckats även han så börjar han fundera på att åtminstone indirekt ingripa.

Kapten Burrozo är till kropp och själ Eregezo na´Sulgas man. Han är en mycket duglig militär (och polis), och har hittills klarat av alla mindre problem i trakten. Han är en relativt enkel man med livsåskådningen att man ska göra sin plikt i samhället. För att vara Kamaarier är han ovanligt korthuggen och grov i både sitt sätt och sitt språk. Hans familj har tjänat na`Sulga i flera generationer och Burrozo tänker inte vara sämre. Han är gift och hans fru arbetar som kokerska på värdshuset, åtminstone under högsäsongen. Burrozo är världsvan och kan ta i med hårdhandskarna om det behövs.

Värdshusvärden

Pubägaren

Smeden

Vinhandlaren

Alaam, Oliew, Khardan