För många sekler sedan, vid en vacker sjö omgiven av mäktiga berg låg templet Lao-Tsun. Det vaktades av etthundra katter med lång silkig vit päls och guldgula ögon. Templet hade byggts till ära av en gudinna vars kropp var av renaste guld och ögon av gnistrande blå safirer.

Hennes namn var Tsun-Kyan-Tse och hennes uppgift var att skydda prästerna som bodde i templet. Översteprästen, Munh-ha sågs ofta knäböjd framför sin gudinna, djupt försjunken i meditation. Vid hans sida fanns alltid hans trogna och högt skattade tempelkatt Sinh. Medan Munh-ha ägnade sig åt böner, sågs Sinh ofta betrakta gudinnans safirblå ögon.

En natt hände något fasansfullt. Templet invaderades av rövare, och när Munh-ha försökte hindra dem från att stjäla statyn av den gyllene gudinnan sårade de honom dödligt med sina knivar.När Sinh såg sin döende överstepräst, hoppade katten upp på hans kropp, och placerade sina tassar på hans bröst, där blodet vällde fram från otaliga sår. Sinh vände sitt ansikte mot Gudinnan och såg in i hennes ögon. Då hände något sällsamt märkligt...

Sinh´s päls ändrade färg till en gyllene ton, likt solens strålar, huvudet, svansen och benen fick den varma bruna färgen likt bördig jord, ögonens färg blev safirblå som gudinnans ment assarna som vilade på den döende Munh-has bröst förblev vita som oskuldens färg. När de andra prästerna såg detta mirakel förstod de att det var ett tecken från gudinnan Tsun-Kyan-Tse och detta gav dem mod och kraft att jaga rövarna ut ur templet. När morgonen grydde upptäckte de att alla de övriga nittionio tempelkatterna också ändrat färg, och såg ut som Sinh. Lugnet var nu återställt i templet, men Sinh vägrade överge sin döde överstepräst.I sju dagar och sju nätter vakade Sinh, och hennes ögon lämnade aldrig Gudinnans.

På den åttonde dagens morgon dog Sinh, och hennes själ återförenades i evigheten med sin avhållne överstepräst, Munh-ha.