| Med
öppna ögon mot Nirvana
-
Genom zazen har jag förstått glädjen i Blümchens musik, säger Stefan
Ödman och skrattar. - En "hardcore-zenbuddhist" skulle säga att zazen är det enda viktiga i livet. Genom meditation kommer du förbi alla dina världsliga problem och når tillslut upplysning, förklarar Stefan under en promenad i klostrets omgivningar. - För mig har meditationen bland annat gjort att jag inte tar lika allvarligt på saker längre. Saker som egentligen är rätt oviktiga kunde bli så stora förut, men nu har jag fått bättre perspektiv. |
 Stefan ringer in till zazen. |
 En av avskiljningsskärmarna i dokusan. |
Första meditationspasset på gården börjar redan klockan 05.45 på morgonen och jag känner mig lagom sliten och grusig i ögonen när jag slår mig ner framför en av salens avskiljningsskärmar av juteväv. I ungefär en och en halv timme kommer vi att sitta blickstilla. Ögonen ska vara öppna, men utan att blicken fokuserar på något speciellt. De som inte har mediterat så länge gör en lättare övning som går ut på att räkna sina andetag. Andas in - ett. Andas ut - två. Andas in -tre. Andas ut - fyra. Efter tio börjar man om från början. De riktigt avancerade räknar inte. De försöker att inte tänka på någonting alls, medan de bara koncentrerar sig på in- och utandningen. Ett tag går allting riktigt bra och jag känner mig rätt nöjd över att jag klarar att koncentrera mig, trots den tidiga timmen. I den skumma belysningen från rislamporna i taket blir det dock allt svårare att hålla räkningen. Andas ut - elva. Andas in - tolv. Ögonen börjar klippa och fram böljar olika mönster i jutevävsskärmen. Dödskallar, grekiska gudar och små, tjocka kinespojkar i fruktträd. |
Som ett skönt avbrott kommer kinhin, vilket är gående meditation. Under kinhin går alla runt i en lång tyst ringdans med händerna i höjd med hjärtat, blicken sänkt och armbågarna ut. Det enda som hörs i den träklädda salen är fraset från de långa, mörka dräkterna och fötter som trampar framåt i bestämd takt. Stomp, stomp, stomp. Efter fem minuter plingar någon i en liten klocka och det är dags att sätta sig igen. För det mesta är zazen uppdelad i två eller tre omgångar, med gående meditation mellan sittningarna. På morgonen är det bara två meditationspass, vilket känns rätt skönt med tanke på kurrandet i magen, som ekar ut i den annars tysta salen och att jag har allt svårare för att motstå frestelsen att lägga mig ner på golvet och "vila lite". Enligt en sägen uppkom zenbuddhismen då Buddha undervisade sina lärjungar och en dag höll upp en blomma i stället för att säga någonting. När en av munkarna såg blomman skrattade han till. Buddha vände sig då till honom och sa: "Du har förstått." Mahakashyapa, som lärjungen hette, hade fått en insikt bortom orden. Sedan den händelsen har zen spridits muntligen från lärare till elever. Religionen har inga gudar, dogmer eller trossatser, utan grunden är meditationen. |
 |
 Meditationskuddarna är hårt fyllda för att ge bra sittstöd under meditationen. |
Morgon-zazen avslutas med recitation. Det innebär att alla med djup magstämma sjungläser zentexter. Sångerna handlar om Buddhas insikter, men det finns några texter som inte har någon egentlig betydelse. De är bara rader av korta ord som ska ha en positiv effekt på sinnet. Mo, po, to - i en svallande våg böljar orden fram och rösterna blandas ihop till en helhet. Det låter som en jätte-humla som surrar runt i rummet. Sången slutar med ett sjunkande bludder och jag ser för mitt inre hur humlan snurrande sugs ner i avloppet. Sedan blir allt knäpptyst. Den kompakta tystnade bryts av ett slag mot klockan. Ding! Passet är slut. Alla reser sig upp, slätar till meditationsdynan och kudden man suttit på och bugar sedan lätt mot Buddha-altaret. |
- Vi ser inte Buddha som en gud. Han en källa till inspiration och en representant för varje persons potential, säger zenläraren Sensei Sante Poromaa. Sensei Sante är född i Kiruna, och påminner lite om Yoda i Stjärnornas krig med sitt smygande leende, pliriga, studerande ögon och till viss del dolda kunskap. Sensei Sante är den enda zenläraren i Norden, och när han kommer till Zengården brukar Sensei Sante hålla dokusan. Det är en form av privatundervisning där han bland annat ger varje elev en koan att jobba med. Det är en form av gåta vars lösning ligger bortom det intellektuella planet. En koan måste man förstå med hjärta och mage. En klassisk koan som de flesta har hört någon gång är när man slår ihop händerna och säger: "Om det var ljudet av en klapp med två händer, vad är då ljudet av en klapp med en hand?" Sensei berättar att av en zenlärare krävs det delvis en fallenhet för rollen, men också att han/hon kommit till insikt och det når man först efter ungefär 250 koaner. Jag kommer att tänka på Jonas Wängestam som bor på Zengården. Han har sökt lösningen på sin gåta i tolv år. Jonas är konstnär och han säger att han utövar zen för nå upplysning och må bra. - Jag har blivit mer harmonisk och fått större självinsikt sedan jag började praktisera zenbuddhism. Meditationen är också ett sätt att komma i kontakt med skapandets källa inom mig själv. |
 En zenbuddhistsensei bär endast kläder som är svarta, bruna, grå eller blå. |
 Frukt, rökelse, en klocka och en blomma. Vid altaret ska det finnas något för alla sinnen. |
Zengårdens falurödahuvudbyggnad var tidigare en skola, och när det är dags för frukost får man hämta sin mat ute i det stora, för detta skolköket. Som en liten gest till Boddhisattvorna lägger alla också en brödkant eller en bit frukt på ett litet offerfat. Zenbuddhismen kommer ursprungligen från Japan och Kina och det är framför allt där som tron på Boddhisattvor finns. Sensei Sante säger att Boddhisattvorna är personer som kommit så nära gudomlighet och upplysning som det går. - De symboliserar olika sidor av vårt sinne och den medkänsla och kärlek som finns hos människor. Dagarna på Zengården är i stort uppdelade på meditation, arbete och matpauser. Alla får olika uppgifter att sköta, exempelvis att grusa gången, laga mat eller ordna blomsterarrangemang vid de små altare som finns i huset. Det mesta går i ett lugnt tempo, men efter ett strikt schema. Vissa dagar är dock friare och då kan de boende till exempel passa på att kolla på tv eller mejla vänner. Stefan berättar att han provade på klosterlivet första gången för några år sedan, under en resa i Sydkorea. - Då kände jag att, det är ju så här det ska vara! Utanför klostret fungerade allt så dåligt, medan där inne fungerade allting så bra. När han kom hem fick Stefan kontakt med Stockholm Zen Center, som ansvarar för klostret utanför Arboga och för cirka ett och ett halvt år sedan flyttade han dit. - Just nu känns det som det här är det vettigaste jag kan göra med mitt liv, och så länge jag inte hittar något bättre alternativ kommer jag att bo kvar här på Zengården. Text och foto: Sophie Mauleon Larsson Tillbaka till början |
|