Lasse Lindroth är död.
Ingen mera Ali Hussein.

Nu vet jag vad Du tänker. Du tänker: "Åh, nej...inte ännu en människa som skall försöka övertyga mig om att han mår jättedåligt över att en kändis, vilken han naturligtvis aldrig har träffat, har dött."

Men den här gången är det annorlunda.
Den här gången känner jag faktiskt saknad.

För inte så länge sedan gick Ernst Hugo Järegård bort. Jag förmodar att alla vet om det med tanke på den enorma mediahysterin det blev kring hans bortgång. Då hette det att "Hela Sverige sörjer" och "Han var kanske den som har betytt mest för svensk filmkultur".

Jag gillade aldrig Ernst Hugo.
Jag saknade aldrig Ernst Hugo.
Jag skickade aldrig vidare kedjebreven på Icq:n som löd "Skicka detta vidare för att visa alla andra att du sörjer Ernst Hugo!". Han må ha betytt mycket och han var strålande som berättare i "Kalle och Chokladfabriken", men så blev han också långt över 27 år gammal och hann ändå inte uträtta lika mycket nytta som Lasse Lindroth gjorde på bara drygt fyra år som komiker.

Ärligt talat så känns det jävligt konstigt att en människa kan få mig att se upp till honom bara genom att vara dumdristig och dra bra skämt. Men ändå inte. För genom att trotsa rasister och skinnskallar trots att han blev misshandlad och mordhotad flera gånger kom Lindroth att betyda mycket för kampen mot rasismen.

Men jag skall försöka sluta gräma mig över det här nu. Jag vill inte försöka rentvå mig själv för någon jävla idealelit och skicka något feset kedjebrev om "respekt" och "sorg". Sorgen tillhör hans fru. Jag kan bara hoppas på att alla vanliga lagomsvenskar (som jag själv) ser till att vidbehålla minnet av en storslagen komiker.