KHARLOVKA River RYSSLAND

oförglömliga fiskedagar i orörd vildmark

Sitter på flygplatsen i Rovaniemi tillsammans med en nyfunnen vän och expeditionsmedlem, Mårten. Han är en Svensk nybyggarson uppväxt i de fjällnära skogarna och har varit i Ryssland och fiskat ett flertal tillfällen tidigare. En otroligt lugn och trygg person som får stressade kontors människor som jag att avundas honom. Vi väntar nu på flyget till Murmansk som snart skall anlända och på att fler expeditions medlemmar skall ansluta. Vi hör ett mullrande från horisonten och efter en stund taxar ett äldre Ryskt propellerplan in på plattan. Ur planet, som närmast kommer från Luleå, stiger Gunnar, Torsten och Peter. De blir mycket glada åt att se oss då vi har fått äran att förvalta deras visum och utan dem är dörren till Ryssland stängd. Nu saknas bara två Shweisare som om allt stämmer redan anlänt till Murmask.

Väl framme i Murmask vidtar ett mindre kaos när alla skall igenom tullen och alla papper detaljgranskas av många par ögon. Här används de där rötgen apparaterna, som i Väst är till för att kontrollera så att ingen smugglar med sig bomber och granater ombord, till helt andra ändamål. Här kontrollerar man att ingen smugglar in varor i landet och allas bagage måste gå igenom denna enda röntgenapparat plus att alla medhavda varor måste deklareras innan man släpps in i landet. Till slut är vi i alla fall igenom och där väntat våra Schweisiska vänner samt en Dansk som är föreståndare för en laxfiskecamp längre nedströms i samma älv som vi skall pröva öringfisket. Vi får reda på att de uppblåsbara kanoter vi skulle haft och paddlat i är fast i tullen och att vi inte kan räkna med att få ut dem. Det vill säga att vi kommer att få gå i stället för att paddla…..

Efter några km bilfärd på gropiga vägar kommer vi fram till det fält där Helikoptern väntar på oss. Bredvid står några stora och mycket gamla dubbeldeckare uppställda. Helikoptern är stor (tar ca 16 passagerare) och ser ut att ha sett sina bästa dagar. Nu vräks packning och passagerare in för nu är det plötsligt bråttom. Dimma är förvarnat från Barents hav och vi riskerar att hamna mitt i ovädret.

Helikoptern sänker sig sakta, sakta genom dimman och det känns lite kusligt. Till slut skymtar vi något ca 20 m under helikoptern. Det är ett upprört hav med skum på vågtopparna. Vi är nu norr om kolahalvön ca 30 mil från Murmansk. Vi smyger sakta in mot kusten och följer sedan denna fullständigt öde och vindpinade kustremsa österut tills vi kommer till en älvmynning. Ca en mil uppströms i älven ligger laxfiske campen. Vi följer den slingrande älven till campen och när vi landat känns det mycket skönt att sätta fötterna på moder jord igen.

På laxfiske camperna erbjuds 8-10 fiskare per vecka ett exklusivt laxfiske med uppassning av guider och markpersonal. För lyxen att ha elström samt rinnande kallt och varm vatten får man förutom ett saftigt pris stå ut med oväsen från ett dieseldrivet elverk. Det är mestadels välbärgade Engelsmän och Amerikaner som har råd med detta fiske. För fisket är bra, mycket bra. Vanligen dras det upp 100-150 laxar per vecka. Att fisket är så bra beror på att Ryska staten förbjudit allt yrkesfiske efter lax i havet och i älven. I stället tar man ut ett saftigt pris för fiskelicensen och tjänar mer pengar på detta sätt än man hade gjort på att sälja laxen. För sport fiskaren gäller att endast flugfiske är tillåtet och att så gott som alla fiskar med varsam hand måste återsättas för att kunna fortsätta upp i älven och leka.

Provar en svart streamer först utan resultat, byter till nymph och får genast en liten 3 hg öring. Jag fiskar vidare men det dröjer med mera hugg så jag byter till en stor torrfluga som liknar de nattsländor som sporadiskt kommer med strömmen. Hugg i första kastet och en ettrig öring på ca 8 hg krokas av och får återvända ut i älven. Jag fiskar ny systematiskt av forsnacken och på tredje kastet sugs flugan ned. En vild rusning och tunga knyckar i spöt bekräftar att detta kan vara mina drömmars öring. Jag har inte fiskat i mer än ca 20 minuter och står redan och drillar en av de storöringar vi kommit hit för. Efter en stund tröttnar öringen något och jag kan leda den uppströms, in på lugnare vatten. Efter ytterligare några mindre rusningar glider en underskön guld- skimrande prickig bjässe in mot mig. Jag får tag om stjärtspolen och lyfter försiktigt upp den. Jag uppskattar vikten till ca 3 kg och den är mitt livs största insjööring. Försiktigt krokas den av och efter en puss på huvudet får den gå tillbaka till friheten. -Vilket fantastiskt fiske!

Efter några timmar vila kombinerad med flugbindning knallar vi uppströms till flera orörda forsnackar och strömsträckor. Jag stannar vid en nacke där vattnet sveper ut ur ett stort sel och ned i en brusande fors. Då ser jag något som liksom vinkar till i vattenytan precis där vattnet strömmar som snabbast på nacken. När jag kommer närmare ser jag att det är tre öringar som vakar likt delfiner på nacken. Lugna energibesparande vak av stor fisk. Först kommer huvudet upp över ytan sedan böljar ryggfenan i ytan och stjärten vinkar adjö innan fisken försvinner ned igen i den snabba strömmen. Kläckningen av stora nattsländor tilltar och det är ett skådespel att se fisken vaka på detta sätt. Jag vadar ut på lagom kasthåll och låter stor nattsländeliknande fluga driva med strömmen ned mot den närmaste fisken. -Hugg och fast fisk! Fisken gör några tunga knyckar och rusar sedan ut i selet. Här tröttar den snabbt ut sig men vid landningsögonblicket gör den några desperata knyckar med huvudet och flugan lossnar. Jag uppskattar vikten till minst 3 kg. Flygan vevas in och för att bytas mot en ny torr. Då upptäcker jag det som senare under veckan skulle visa sig vara vårt största problem. Kroken är uträtat ! Våra vanliga torrflugekrokar är tydligen inte dimensionerade för dessa stor öringar. Min tafs som sitter mellan fluglinan och flugan håller för ca 4 kg men krokarna håller uppenbarligen för betydligt mindre.

Fortsätter fisket men en av fiskarna är uppenbarligen bortskrämd. Den kvarvarande öringen visar sig vara mycket selektiv och efter ett missat mothugg på torrfluga är den omöjlig att lura. Den vakar stadigt vidare och tar insekter på bara några centimeters avstånd från min fluga. När jag gått igenom olika torrflugor, nympher, puppor och till sist streamers ger jag upp och knallar vidare uppåt älven. Jag går förbi ett sel och en ny forssträcka och finner ytterligare en fin forsnacke. Det är nu mitt i natten och här är konstigt nog ingen kläckning. Inga vak så långt ögat ser. Jag sätter på en nattsländenymph längst ut på tafsen och halvvägs upp mot fluglinan en väl infettad torrfluga som "flöte" och nappindikator.

Mina ögon följer spänt torrflugans minsta rörelse när den accelererar med strömsuget ned mot nacken. Mycket löslina krävs för att den inte skall dragga. När flugan passerar en krusning på vatten ytan som indikerar en undervattenssten vakar öringen som en delfin på min torrflugan. Mothugg och fast fisk som nästan rusar upp på land på motsatta sidan. Den ryggar bort från stranden och fortsätter med tunga knyckar uppströms. Den får rumstera runt en god stund i lugnvattnet ovanför nacken innan den tröttnar och kan landas. Den väger ca 1,5 kg och får bli matfisk. Den första fiskedagen är till ända, Mårten och jag vandrar hemåt för att lägga öringen på gravning.

Jag står åter igen och följer min flugas färd ned mot strömnacken. Den får flyta ostörd några gånger men när jag förlänger kasten något och flugan stryker förbi en stor sten vid andra sidan händer det. Flugan sugs ned och tunga knyckar bekräftar att det är en grov öring. Jag ger den endast mild press av rädsla för att den skall rusa ned i forsen, jag har tur och öringen simmar som en hund i band upp i selet ovanför. Där tröttnar den snart och kan efter beskådande återsläppas. Det är en hanne på ca 2,5 kg med ett litet ärr på ena sidan. Anledningen till att jag berättar detta är att jag senare på natten ser en öring nympha och lyckas med konststycket att fånga fisken med ärret igen, även denna gång på en torrfluga. Det bekräftar att fisken inte tar någon skada av att fångas och återsättas. Att anmärka är att vi fiskar med hullinglösa flugor som gör det mycket lätt att kroka loss fisken. Vi kan inte notera någon skillnad i funktionen i övrigt på de hullinglösa flugorna. Vikigt för att fisken inte skall ta skada är att man blöter händerna innan man tar i fisken, annars skadas fiskens skyddande slemhinna. Efter lite träning upptäckte vi att dessa stora öringar var ganska lätta att greppa runt stjärtspolen, det gick sedan att lossa flugan med den andra handen med fisken fortfarande i vattnet.

Mårten har gått före till en plats där forsen strömmar ut i ett sel. Själv vandrar jag sakta ned längs forsen på jakt efter lovande platser att doppa flugan i. Jag kommer till en plats där vårflodens isbrötar brutit ned björkar långt upp på land och även ändrat om i forsen. En V-formad vall av stora stenar har bildats som löper tvärs över strömmen. Uppströms vallen har det bildats ett mindre stryk med lugnare vatten. Medan jag står och beundrar vad naturens enorma krafter kan åstadkomma ser jag en öring bryta den blanka spegeln på den lilla forsnacken. Jag får vada ut till mitten av strömmen för att få bra kastvinkel. Under tiden fortsättar vaken och det är minst tre stora fiskar som vakar på den lilla nacken. Det är lätt att se vad dom äter för stora gula forssländor seglar nedför strömmen. Talrika silvertärnorna sniffar över forsen och deltar i frossandet. Jag knyter på en torr gul-olive färgad May-fly. På tredje kastet sugs flugan ned och jag har fast fisk. Fisken rusar uppströms, upp i den snabba strömmen, där den står en god stund och spänner emot. Till slut tröttnar fisken något och kommer snällt ned framför mina fötter. Men fisken är inte trött ännu utan gör allt för att skava av tafsen bland alla stenar och klippblock. Den tröttnar dock till slut och jag kan greppa en 2 kilos öring runt stjärtspolen. Fisken har fantastiska färger och behålls för att bli middag senare på kvällen.

Tredje dagen provar jag och Mårten att fiska oss igenom en längre forsande sträcka. Det blir ett stort antal "små" öringar runt 0,5 kg och största på 1,5 kg. Uppenbarligen står de största öringarna antingen på forsnackarna eller där strömmen lugnar ned sig. Vi provar en forsnacke och jag får en öring på ca 2 kg. Sedan återvänder vi till vårt favorit ställe "Dolphin pool". Där kokar vi kaffe och äter polkagris. Öringarna vakar sparsammare i dag. Men en liten öring visar vägen och när kvällen kommer och tärnorna börjar dansa över strömmen börjar även de stora vaka. Öringarna börjar nu bli mer vaksamma och är inte så lätta att lura. Efter många försök så provar jag desperat en stor svart nymph med gummi-ben som jag fått utav en av Peter dagen innan. Den skall vara mycket bra har han lovat. Flugan är tung och svårkastad men till slut hamnar den i det rätta stråket ned mot fisken jag sett vaka. Tafsen stannar upp och liksom dyker djupare ned i vattnet. Jag höjer spöt och pulsen ökar när jag känner fiskens storlek. Det är stumt och fisken går dit den själv vill. Här är det bara att följa med och hålla spöt högt så att inte tafsen skavs av mot någon av de många stenarna. Fisken kämpar länge och tröttnar till slut. Men även en trött stor fisk kan vara besvärlig och jag tvingas följa med fisken nedströms i sten skravlet. Efter mycket snubblande bland stenarna och ca 50 m nedströms lyckas jag få grepp om fisken. Torsten en annan kille i gänget har följt bataljen och hjälper till att föreviga öringen som är på ca 3,0 kg.

Bild 13. "Middag" Även denna dag slutar med öring till middag och fiskesnack runt elden.

Det är mitt i natten och tunga skyar drar snabbt in från norr och en fågel kvittrar. Det är regnfågeln som förvarnar regn säger Mårten och mycket riktigt, under natten får vi regn och friska vindar. Jag klarar mig nästan hem innan regnet börjar. Inne i tältet är det torrt och skönt men vinden sliter oroande i tältduken. Jag går ut och lägger stora stenar som extra förankring på tältduken. Samtidigt passar jag på och gräver ett minidike med en sked så att inte vattnet skall rinna in under tältet. Sedan kan jag sova lugnt resten av natten trots regnets smattrande och vindens försök att rycka sönder tältet.

På morgonen är det strålande sol och ovädret har dragit bort. Fjärde dagen i fiskeparadiset har börjat. Jag beslutar mig för att börja med ett försök på den selektiva öringen som jag misslyckats med att lura några dagar tidigare. Öringen står om allt stämmer precis på forsnacken och helt över bakom en sten på andra sidan älven. Det vakar inget trots en del sländor på ytan. Jag byter till ny tafs och sätter på en ny torrfluga. Fiskar mig närmare öringens ståndplats för varje kast och till slut lägger jag flugan två meter uppströms stället där jag tror öringen står. Ingenting händer. Jag byter till en olivgrön no-hackle torrfluga liknande de gula forsländor vi sett dagen innan. Nytt kast och när flugan kommer svepande över öringens ståndplats försvinner den i ett böljande vak. Fisken känns tung i andra ändan. Denna öring uppvisar ett underligt beteende den rusar inte utan i stället knycker den och ruskar oavbrutet på huvudet. Jag lättar på trycket men den svarar med att låta sig föras med strömsuget över nacken och ned i forsen. Där ser jag den fortsätta ruska på huvudet i ytan innan kroken några sekunder senare lossnar med en 90 graders vridning på krokböjen. Jag sparar denna deformerade fluga som ett minne och traskar vidare upp till en sträcka där älven flyter med jämn ström ut i ett sel. Det ser nästan ut som en kanal omgiven av videsnår. Jag har dagen innan sett ett stort vak ute i selet nedströms. Jag banar mig väg fram genom de 2 meter höga videsnåren och hittar en lämplig plats där det går att någorlunda bra kasta. Jag sitter och iakttar strömmen och ser gula forsländor i jämn ström segla med strömmen ut i selet. Där möts de av en frisk nordlig vind som stoppar upp dem och även tillför fler sländor utifrån selet. Det är som ett band av gula prickar på gränsen mellan stillastående och strömmande vatten.

Plötsligt bryts vattenytan av våldsamma plums. Flera öringar har uppmärksammat ansamlingen av sländor och vakar inte speciellt tätt men våldsamt då vinden gör att sländorna inte ligger stilla på ytan. Det är storöring på jakt. Jag prövar en gul no-hackle torrfluga och låter strömmen föra min fluga ut mot vindkanten. När jag matat ut hela min fluglina försvinner flugan i ett ljudligt smack och jag gör hårt mothugg. Fisken svarar i panik och rusar rakt ut i selet med nästan hela min backing. Sedan lugnar den sig något och rusar uppströms förbi mig. Nu börjar den dock tröttna och efter en ganska lång stunds drillande på nära håll kan jag landa en fisk på ca 2,5 kg. Den behålls för att bli middagsfisk åt mig och Mårten längre fram på kvällen. Jag fortsätter fisket och kan på liknande sätt lura ytterligare en öring som mäter 3 cm längre än någon öring jag fått under veckan. Vikt kanske 4 kg. Eftersom middagen redan är fixad får den återvända till friheten. Något som slår mig är att öringarna nere i selen kämpar bättre än de som tas uppe i strömmarna. Kanske för att de inte har en så fast ståndplats att söka skydd på. Långa fantastiska rusningar där man undrar om backingen skall räcka.

Syns igen !

Vid pennan och kameran / Janne