tillbaka
HON FÅR...

Stackars den som liten är när
dom stora bara ställer till besvär
somliga får, somliga tar
somliga ger och dom får inget kvar

Stackars den som utnyttjad blir
av far som har hjärnan i sitt underliv
dagarna kommer, dagarna går
och far kräver mer och mer för varje år
han knäpper sina byxor och ler

GUD, DU HAR VÄL BARNEN KÄR
MEN SER DU DEN SOM LITEN ÄR

Hennes far var en man i sina bästa år
med fru och dotter på elva år
med frun ur huset söker han tröst
hos sin lilla dotter som knappt fått bröst

Hon har fått lära sig att hedra sin far
med gråten i halsen och med rumpan bar
han tvingar sin dotter till förnedrande sex
kan inte kontrollera sitt dotterkomplex
hon knäpper sina händer och ber

GUD, DU HAR VÄL BARNEN KÄR
MEN SER DU DEN SOM LITEN ÄR

Han får aldrig nog av sitt sjuka begär till sitt barn
hon får aldrig mod att berätta för nån om sin far
hon får aldrig sin oskuld tillbaks
vi knäpper på vår TV och ser

 

ILLUSIONER

Han är fånge på livstid i ett fängelse kallat fabrik
han har inga vänner, pratar bara med sin maskin
ingen frågar någonsin om hur han mår
bara skrattar bakom ryggen och går

ILLUSIONER OCH DRÖMMAR OCH TANKAR
DET ÄR DET SOM HÅLLER HONOM VID LIV

Han är ensamheten själv, han är ångest, han är sorg
ingen bryr sig om honom på verkstans kalla golv
kanske drömmer han om ett annat liv
illusioner om ett liv där han trivs

ILLUSIONER OCH DRÖMMAR OCH TANKAR
DET ÄR DET SOM HÅLLER HONOM VID LIV

Total apati, ja det upplever han varje dag
han är alltid på jobbet, fast han aldrig mår riktigt bra
för så länge han lever i våran värld
är det bara drömmar som är nånting värt

 

I FÄDRENS SPÅR

Tisdag kväll i Strängnäs, onsdag morgon i Flen
vart man än bor, finns där samma problem
ensamhet och ångest, stress och apati
man kämpar och kämpar, försöker slå sig fri

För allt ska räknas i tid
för allt ska vara effektivt

HEJ HÅ, HEJ HÅ ALLA MÄNNISKOR SMÅ
VI SOM VANDRAR OMKRING I FÄDRENS SPÅR

Hon har stått där och tryckt på samma knapp i femton år
hon bara trampar runt i samma nötta gamla spår
han fyller sextiofem, får sin klocka och går hem
han sitter i sin gungstol, hon ligger i sin säng

För allt ska räknas i tid
för allt ska vara effektivt

HEJ HÅ, HEJ HÅ ALLA MÄNNISKOR SMÅ
VI SOM VANDRAR OMKRING I FÄDRENS SPÅR

I fabrikens fikarum dricker dom lila brygg
tar en cigarett och snackar skit bakom någons rygg
där nere på torget dricks t-sprit som saft
dom plockar upp fimpar som chanser dom aldrig haft

 

ATOMVINTERNATT

Långt borta i fjärran Östern
nånstans i ett annat land
där sitter en man och funderar
med ett fotografi i sin hand
en bild av hans enda dotter
ett vackert och oskyldigt barn

Det var länge sen hon lämnade jorden
men hans kärlek, den finns ännu kvar
hans hud är sargad och ärrig
hans kropp är gammal och klen
men han minns ännu den dagen
då deras ögon mötte dödens sken

SOLEN FÖRSVANN
BAKOM RADIOAKTIVT DAMM
HIMLEN BLEV SVART
ATOMVINTERNATT

Marken rasade under deras fötter
trycket blåste bort deras hus
tiotusentals människor blev blinda
när dom såg in i Dödens ljus
sen dess är inget detsamma
folk tänker inte längre som förut

Man har insett att människans dumhet
kan orsaka jordens slut
så han sitter där och funderar
med sin dotters bild i sin hand
varje kväll ser han solen gå ner
vid hans hemstad Hiroshimas strand

SOLEN FÖRSVANN
BAKOM RADIOAKTIVT DAMM
HIMLEN BLEV SVART
ATOMVINTERNATT

I en obeskrivlig hetta
simmade allt i ett hav utav blod
ett inferno av rök och eld
där vackra byggnader en gång stod

Han försöker att glömma
atombombens tillkomst i historien
men han kan bara önska
att det aldrig nånsin får hända igen