Finns det statskrafter i Sverige som inte vill att mordet på Olof Palme klaras upp?

 

 Sveriges statsminister Olof Palme sköts till döds på öppen gata den 28 februari 1986 - Mordet är fortfarande ouppklarat.

Harry Schein, under många år chef för Sveriges Television och nära vän till Olof Palme, har sagt att det funnits statskrafter som inte velat att mordet på Olof Palme skulle klaras upp. Är det av detta skäl som mordutredningen, nästan uteslutande handlat om Christer Pettersson, en missbrukare som varit dömd för flera våldsdåd, samtidigt som det funnits andra, mer intressanta, spår att undersöka? Vilka motiv skulle i så fall kunnat ligga bakom att man inte velat bringa klarhet i mordet av Olof Palme? Vem eller vilka kan vidare ha haft det största intresset av att röja Olof Palme ur vägen just vid tidpunkten för mordet? Vad säger oss slutligen detta mord om maktförhållandena i det Svenska samhället? Är det en sann demokrati vi lever i?

 

Vem var egentligen Anders Larsson?

Den 20: e februari 1986, drygt en vecka före mordet på Olof Palme, lämnade en man vid namn Anders Larsson in två varningsbrev, det ena till regeringskansliet och det andra till UD, med innebörd att Olof Palmes liv kunde vara i fara.

Denne Anders Larsson hade goda insikter i högerextrema gruppers verksamheter. Han hade varit med om att grunda Demokratisk Allians och varit Svensk representant i den ökända internationella anti-kommunistorganisationen WACL (World Anti-Communist League). Denna organisation hade, enligt många bedömare, band till såväl CIA som Pentagon.

 Se t.ex: Inside The League av Scott och Jon Andersson

Fram till början av 86 var Anders Larsson anställd vid Baltiska Kommittén, vars lokaler låg i Estniska Huset på Wallingatan 34 i Stockholm. Detta var en högerextrem organisation som verkade i nära förbund med WACL.

Enligt en artikel av Jesús Alcalá i DagensNyheter-Kultur den 9/10-1996, hade flera personer tipsat Palmeutredarna om att högerextrema polismän, med anknytning till Palmemordet, skulle ha haft en möteslokal på just Wallingatan 34. När polisen sedan kontrollerade denna adress fann man att det så kallade Estniska Rådet hyrt ut lokaler till, vad man kallade för; "Palmefientliga sammanslutningar". Man erinrade sig också att det vid ett tidigare inbrott här, stulits vapen. Dessutom hade detta nästan säkert varit platsen för WACL:s kontor. På dessa punkter är Alcalá mycket konkret och anger även diarienummer på berörda polisrapporter.

När historien om Anders Larssons varningsbrev läckt ut till pressen i maj 1987, visade det sig att SÄPO haft honom under noggrann bevakning. Enligt deras egen uppgift skulle denna ha inletts i augusti 1986, men enligt SÄPO: s informatör, riksdagsstenografen Bengt Henningsson, och journalisten Thomas Kanger, hade bevakningen inletts långt innan mordet på Olof Palme. Kanger menar dessutom att Anders Larsson vid denna tid varit utsatt för övervakning även från den militära underrättelsetjänstens sida.

Detta intresse för Anders Larsson, från SÄPO: s och militärens sida, synes märkligt då en vanlig högerextremist, vilket Anders Larsson var innan Palmemordet, inte brukade ådra sig en sådan uppmärksamhet från detta håll (åtminstone inte vid denna tid). Att informationen om Anders Larssons varningsbrev, av allt att döma, inte fördes vidare till Palmeutredingen förrän efter att de uppmärksammats av massmedia (de registrerades t.ex. först den 15 aug. 87 hos Palmeutredningen), gör saken ännu märkligare.

Kan intresset för Anders Larsson ha bottnat i att man misstänkte den Sovjetiska underrättelsetjänsten för infiltration av de exilbaltiska organisationerna i Sverige? För vem hade, vid tiden för mordet på Olof Palme, intresse av att skaffa sig information om exilbaltiska aktiviteter, om inte den Sovjetiska underrättelsetjänsten. Uppgifter om Sovjetisk infiltration av exilbaltiska organisationer har ju heller inte saknats i samband med olika spionaffärer. Vidare skall Alf Karlsson, dåvarande chefen för terroristroteln på SÄPO, ha antytt för Sune Olofson på Svenska Dagbladet att den estniskfödde sjökapten med kontakter i de exilbaltiska organisationerna, som orsakat att historien om Anders Larsson blev känd, var KGB-agent.

Om Anders Larssons varning hade sin grund i att mordet på Olof Palme planerats i anslutning till de exilbaltiska organisationerna, kan information om detta ha nått den Sovjetiska underrättelsetjänsten. En del av de uppgifter som kom fram i samband med den av Expressen avslöjade "Diplomatbuggningen" har också tolkats som att den Sovjetiska underrättelsetjänsten haft förhandsinformation om Palmemordet. (Se mer om detta nedan)

Detta är intressant då ingen vet vad som kan dölja sig i KGB: s hemliga arkiv.

En annan aspekt: Om det skulle visa sig att de exilbaltiska organisationerna på något sätt var inblandade i mordet på Olof Palme; vilka konsekvenser skulle då detta få för det nuvarande Svensk-Baltiska samarbetet? Detta samarbete, inte minst på det militärpolitiska området, där man hoppas på att kunna sälja JAS, är mycket viktigt för utvecklingen av Svenskt näringsliv och Svensk teknologi. Här kan alltså finnas ett starkt skäl till att vissa krafter i det Svenska samhället inte vill att man gräver för djupt i Palmemordet. 

Mordet på Olof Palme skedde endast några veckor före hans planerade Moskvaresa. Där skulle han för första gången få träffa den nye Sovjetledaren Michail Gorbatjov. Vid denna tid var relationerna mellan Sverige och Sovjetunionen ansträngda på grund av vad man i Sverige ansåg vara ubåtskränkningar av svenskt territorium. Mycket talade för att mötet mellan Palme och Gorbatjov skulle resultera i att spänningen mellan de båda länderna minskades. Inte minst det faktum att Gorbatjov var mycket intresserad av arbetet i den så kallade Palmekommissionen för fred och nedrustning, där Olof Palme var ordförande. Kanske skulle man här också kunnat tillrättalägga en del missuppfattningar i ubåtsfrågan (vilket somliga måhända fruktade). Ett närmande mellan Sverige och Sovjetunionen var ingenting som skulle gynna Balterna, vilka nu kämpade ivrigt för sin självständighet. Inom den Svenska socialdemokratin hade man uppenbarligen ingen större förståelse för dessa strävanden. Sten Andersson, tidigare utrikesminister, sade till exempel., strax innan Sovjetunionens fall, att Balterna måste ta det lugnt med självständigheten. Troligt är att man i exilbaltiska kretsar såg Olof Palme, vilken själv på mödernet härstammade från Baltikum, som en förrädare.

Dessa samband pekar dock inte ensidigt mot de högerextrema exilbalterna. Snarare verkar det ha varit så att deras lokaler, på Wallingatan 34 i Stockholm, frekventerats av alla möjliga högerextrema grupperingar, där också poliser med sådana sympatier ingått.

Anders Larsson avled hösten 1991

Med anledning av Lars Borgnäs TV-program om Palmemordet kan det här vara på sin plats med ett litet klargörande. Som sagts i programmen är det riktigt att Anders Larsson hävdade att han fått uppgifterna om det förestående hotet mot statsministerns liv genom en Bo Ståhl, socialdemokrat på högerkanten med goda kontaktytor till högerextrema grupper. Detta kunde dock aldrig verifieras då Bo Ståhl redan avlidit när Anders Larsson lämnade dessa uppgifter. Själv håller jag dock för troligast att Anders Larsson valde att ange en redan avliden person som källa, då något annat förmodligen skulle ha inneburit större risker för såväl honom själv som andra personer. De förtjänar också att tilläggas att Anders Larsson, innan han kom med denna krystade förklaring, sagt att han fått veta att en avdelning inom CIA, som verkade genom WACL, beslutat ta livet av Olof Palme. Med tanke på att WACL var representerat på hans egen arbetsplats och att han själv varit Svensk representant för denna organisation, är det rimligt att anta att hans informationer kom härifrån.   

Källor är här: "Inuti Labyrinten" av Kari och Pertti Poutiainen sid. 507-531 (om Anders Larsson), "Polisen utredde inte heta tips" av Jesús Alcalá i DN-Kultur 1996-10-09 samt Expressens Webbsidor om Palmemordet.

Mötet som inte fick bli av

I många utsagor om Palmemordet sägs att mordet skulle ske i samband med Moskvaresan. Anders Larsson sade till exempel detta och samma sak förekommer i uppgifterna om det så kallade Norrköpingsmötet (där höga poliser och militärer skulle ha diskuterat ett statsministermord). Men var då denna resa så betydelsefull, Olof Palme hade ju varit i Moskva många gånger tidigare? I och med Michail Gorbatjovs makttillträde hade dock förutsättningarna dramatiskt förändrats. Han var den förste Sovjetledare som kunde frigöra sig från det kalla krigets stela tankebanor. Både i väst och öst fanns det starka krafter som ville behålla den gamla upprustningsfilosofin, och det arbete som bedrevs i Palmekommissionen kunde ses som ett hot mot denna. Kort sagt; kombinationen Palme-Gorbatjov kunde bli en verklig fara för världens mäktiga vapenindustrier. Sant är att USA och Sovjetunionen senare kunde enas om vissa rustningsbegränsningar, men detta skedde först efter det att President Reagan genomfört kraftiga upprusningar av USA: s militärmakt, och i en process som amerikanerna i stor utsträckning kunde styra. Här fanns ett motiv till att mörda Olof Palme som kan ha varit starkare än något annat. Att angripa USA i ord är en sak, men att hota västvärldens militära industrier är betydligt allvarligare. I den typ av västliga ekonomier som vi lever i, spelar vapenindustrierna en avgörande roll när det gäller forskning och teknologisk utveckling och därmed också ekonomisk tillväxt.

Vad Olof Palme i främsta rummet kunnat göra, som till exempel i USA skulle ha setts med ogillande, var kanske att ge Gorbatjov och Sovjetunionen en mer positiv identitet. I den sista intervjun som gjordes med Olof Palme, på själva morddagen, sade han: "Man kan inte annat än välkomna Sovjets beslut att förlänga moratoriet för kärnsprängningar" och vad gällde utsikterna till fred och avspänning i allmänhet: "Jag ser 1986 som de stora möjligheternas år".

Mot den här bakgrunden är det intressant att se hur man på senare tid försökt använda sig av Saddam Hussein och Slobodan Milosevic som de onda krafterna i världen, vilka istället för Sovjetunionen skall motivera till militära satsningar. (Dock vill jag i och för sig inte ta någon av dessa i försvar)

Att i det här sammanhanget skilja på Sveriges och USA: s militärekonomiska komplex är naturligtvis omöjligt. Numera vet vi ju att det förekommit ett intimt samarbete vad gäller såväl försvarsindustri som ren militär- och underrättelseverksamhet.

Kanske kan man här också ställa sig frågan om inte den kritik mot Olof Palme för undfallenhet mot Sovjetunionen och hela det scenario med invasionshot och annat som de Svenska marinofficerarna, med Hans von Hofsten i spetsen, frammanade med anledning av de påstådda ubåtskränkningarna, endast syftade till att försvåra Olof Palmes freds och nedrustningsarbete.  Speciellt då vad gällde möjligheterna till ett närmare samarbete med Michail Gorbatjov i dessa frågor.

Bara tanken på att Sovjet skulle invadera Sverige mitt under Perestrojkan var ju fullständigt vansinnig. Efter andra världskriget hade segrarmakterna delat upp Europa i olika intressesfärer, och de länder där demokratin brutalt krossades av Sovjetmakten hade, med västmakternas samtycke, tillförts dennas intressesfär (även om man idag inte gärna vill kännas vid detta). Till och med Stalin respekterade dessa överenskommelser minutiöst.

Dessa antaganden styrks ju nu också av att USA: s före detta försvarsminister Caspar Weinberger gått ut och sagt att NATO-ubåtar verkade på svenskt vatten under 1980-talet, med godkännande från den Svenska marinen. Här undrar man ju verkligen om inte Hans von Hofstens och USA: s agerande var rena lurendrejeriet för att falskeligen påvisa en Sovjetisk aggression riktad mot Sverige. Och då blir frågan: Hur bedömde man situationen när Olof Palme ändå beslöt sig för att åka till Moskva för att tala nedrustning med Gorbatjov. Är det i det här sammanhanget man ska se uppgifterna i TV-programmet Dokument Inifrån om att Hans von Hofsten skulle ha deltagit i möten med högerextrema poliser i Gamla Stan i Stockholm, där man bland annat diskuterat olika sätt att få bort Olof Palme??

Han sökte en vänsterkonspiration men fann en högerkonspiration…

Som många av oss minns åkte polismannen Per-Ola Karlsson fast i tullen i Helsingborg då han i juni 1988 försökte föra in olaglig avlyssningsutrustning till Ebbe Carlssons hemliga PKK-spaningar. I Ebbes fantastiska teoribildningar utgjorde just den så kallade "Diplomatbuggningen" en hörnsten. När han fick kännedom om de avlyssningar som gjorts, under bland annat själva mordnatten, av den Sovjetiske diplomat vilken misstänktes vara agent och att dessa tolkats som att den Sovjetiska underrättelsetjänsten haft förhandsinformation om Palmemordet, blev naturligtvis slutsatsen att; förutom PKK och Iran, så måste även Sovjetunionen ha varit inblandat i statsministermordet.

Här blir naturligtvis frågorna många. Hur kommer det sig till exempel att dessa för Palmeutredningen högintressanta uppgifter blir aktuella först våren 1988, och då i Ebbes Carlssons privatspaningar? Hur kunde vidare denne få tillgång till så superhemlig information?

Anna-Greta Leijon ger i sina memoarer intryck av att de SÄPO-män som samarbetade med Ebbe Carlsson, Jan-Henrik Barrling och Walter Kegö, var missnöjda med SÄPO:s operative chef P-G Näss och dennes sätt att hantera PKK-spåret. Här kan man ana en fraktionsstrid inom SÄPO, där några med P-G Näss i spetsen velat avbryta efterforskningarna kring PKK och "Diplomatbuggningen", och där andra blivit förbittrade över detta. Om man antar att den Sovjetiska underrättelsetjänsten faktiskt fått någon sorts förhandsinformation om Palmemordet, men att detta inte haft någonting med PKK att göra, utan istället pekat mot grupper som vissa kretsar inom SÄPO velat skydda, blir ett sådant handlingsmönster begripligt. Likaså att någon förvånad och förargad SÄPO-tjänsteman läckt till Ebbe Carlsson (förmodligen Walter Kegö som var den som i början av 1988 skulle ha kommit i kontakt med uppgifterna om ”Diplomatbuggningen”). Det är också anmärkningsvärt att den dåvarande rikspolischefen Nils-Erik Åhmansson sade sig ha fått mer initierad information av Ebbe Carlsson än av sina egna medarbetare (enl. Anna-Greta Leijons återgivning av ett samtal med Carl Lidbom). Säkert måste också Nils-Erik Åhmansson haft starka skäl för att stödja Ebbe Carlssons undersökningar.

I det här sammanhanget bör det också tilläggas att det hos SÄPO verkar ha funnits mycket, för Palmeutredningen, intressant material, men som aldrig tillförts denna (utom möjligen efter det att uppgifterna läckt ut till massmedia). Det handlar här till exempel om sådana saker som Anders Larssons varningsbrev och dokumentationen om det så kallade Norrköpingsmötet

Själv har jag aldrig trott att det var genom en slump som Per-Ola Karlsson åkte fast i tullen. Polismän som vill föra in hemlig utrustning i landet åker näppeligen inte fast i tullen, utan självklart blev man tipsad av någon som ville sätta stopp för Ebbe Karlssons efterspaningar. Kanske därför att denne kommit över känsliga uppgifter. Låt vara att han själv inte förstod innebörden av dessa.

Anna-Greta Leijon ställer i sina memoarer den för många självklara frågan: ”Skulle det verkligen kunna vara så att underrättelsetjänsten i Sovjetunionen känt till att ett mord planerades på Sveriges statsminister och inte sökt förhindra det.” Naturligtvis skulle den sovjetiska underrättelsetjänsten inte ha ingripit i ett sådant läge. Det hade ju inneburit att man blivit tvungen att avslöja den egna organisationens arbetsmetoder, vilket naturligtvis måste ha varit uteslutet under denna tid. Dock måste vi komma ihåg att det faktiskt kom en förvarning om Palmemordet. Men hur kan det då komma sig att ingen f.d. Sovjetisk agent nu träder fram och berättar vad han vet, för det fall att man faktiskt fick en förvarning? Vi måste ju här också betänka belöningen på 50 miljoner kronor. För det första är disciplinen fortfarande mycket stark inom de organ som ersatt den gamla Sovjetiska underrättelsetjänsten. Vidare är belöningen bara en chimär. För det är ju ändå den Svenska polisen som till sist avgör om ett tips är av värde eller ej, och här har man ju deklarerat att alla konspirationsteorier är ointressanta (utom konstigt nog PKK-spåret), då de ej stämmer med fynden från brottsplatsen. Uppgifter från en f.d. Sovjetisk agent om att till exempel utländska och inhemska militära krafter i förbund med högerextrema grupper legat bakom Palmemordet, skulle därför bara avvisas som fria fantasier. Sådana grundläggande förutsättningar är naturligtvis erfarna underrättelsemän väl medvetna om. Det kan till och med vara så att det för personer med initierad information om Palmemordet, är mest lönsamt att hålla tyst. Det är väl också troligt att man inom den Sovjetiska underrättelsetjänsten (och kanske även inom den nuvarande ryska) i hög grad besjälades av den gamla "kalla kriget mentaliteten" och därför inte hyste någon större sympati för Olof Palme.

Den mystiske före detta polismannen och vapenhandlaren ”Ö”

Författaren Gunnar Wall menar i sin bok Mörkläggning att den Per-Ola Karlsson, som den 1 juni 1988 åkt fast i tullen i Helsingborg, och som formellt var Ebbe Carlssons livvakt, egentligen hade en helt annan funktion. I själva verket, menar Wall, hade Per-Ola Karlsson anlitats emedan han hade kontakter som gjorde det möjligt för honom att anskaffa avlyssningsutrustning (som man inom Ebbe Carlssons hemliga spaningsgrupp, tänkte använda för att avlyssna en avhoppad Kurd). Per-Ola Karlsson hade nämligen under sin tidigare livvaktstjänstgöring hos Hans Holmér haft titeln ”First Equipment Officer”. I denna egenskap hade han hos sin gamle vän vapenhandlaren och f.d. polismannen Carl Gustaf Östling, för Holmérs räkning och vid sidan om alla normala rutiner, anskaffat mängder av vapen och säkerhetsutrustning. Denne Östling har i massmedia oftast betecknats som ”Ö”. Hans nazistiska sympatier och hans förehavanden under mordkvällen har utförligt behandlats i Lars Borgnäs TV-program om Palmemordet och jag finner ej anledning att här gå in i detalj på detta. Det räcker med att konstatera att han tillhörde en grupp högerextrema poliser som inte tyckte om Olof Palme, vilket också den tidigare spaningsledaren Hans Ölvebro medgivit.

Gunnar Wall har här ställt frågan hur det kan komma sig att Ebbe Carlsson vågade anlita en person som ”Ö” till att leverera hemlig och otillåten spaningsutrustning, då han borde kunna ha ansetts vara en säkerhetsrisk. För Gunnar Wall (och mig själv också för den delen) är detta en rimlig frågeställning, men hur ställde sig saken för Ebbe Carlsson?

I och för sig hävdade Ebbe att han inte kände till vem som försåg PO Karlsson med de hemliga varorna. Men detta var, som Gunnar Wall påpekar, ett fullständigt orimligt påstående. Bortsett från att Ebbe Carlsson borde ha haft ett starkt säkerhetsmässigt intresse av att ta reda på detta, så var han dessutom nära vän till Hans Holmér, vilken var väl medveten om identiteten på PO: s leverantör.

När Gunnar Wall, vid en intervju i efterhand ändå konfronterar Ebbe med dessa betänkligheter, verkar det som om han inte alls förstår vad Wall menar, utan denne tvingas förklara detta i detalj, varefter Ebbe bara säger ”Jag skiter i det”.

Förklaringen till detta tror jag ligger i att Ebbe Carlsson var så total inriktad på sitt PKK-spår med Iransk och Sovjetisk anknytning att någonting annat föreföll honom fullständigt otänkbart. Dessutom var säkert högerkonspirationer med förgreningar in i polisen helt otänkbara i den kallakriget-mentalitet som Ebbe verkade befinna sig i. Så till exempel beskrev han hur reagerade med tanken ”Där kom det ”när han för första gången fick höra talas om ”Diplomatbuggningen ”. Hans scenario kändes ofullständigt om han inte fick med en ryss på ett hörn.

Själv tror jag att denna Ebbe Carlssons blockering av synfältet blev ödesdiger för honom.

Gunnar Wall beskriver i sin ovan nämnda bok hur ”Ö” följer med PO Karlsson i bilen till Helsingör under den sista insmugglingsresan, och därefter skiljs från denne för att på egen hand ta båten över till Sverige. De träffas ej heller under den korta överfarten. Naturligtvis kan detta leda tankarna i en viss riktning när det gäller frågan om vem som kan ha tipsat tullen i Helsingborg. Att någon i detta skede var ute för att stoppa Ebbe Karlssons hemliga PKK-spaningar styrks också av det faktum att uppgifter om dessa börjat läcka ut till pressen redan innan PO Karlsson åkt fast i tullen i Helsingborg. De första uppgifterna publicerades faktiskt bara några timmar innan dess.

Bara några reflektioner i anslutning till Gunnar Walls bok ”Mörkläggning”

Gunnar Wall driver i sin bok Mörkläggning tesen att Hans Holmér och Ebbe Carlsson uppträtt som regeringens utsända emissarier för att med hjälp av PKK-spåret mörklägga hela mordet av Olof Palme. Det skall medges att den långa indiciekedja som Wall här presenterar är både imponerande och suggestiv. Dock menar jag att denna tanke är orealistisk, kanske främst därför att PKK-spåret, speciellt med Iransk och Sovjetisk anknytning, var ett uruselt mörkläggningsspår. Detta belyses väl av att Sten Andersson inte ville ge offentlighet åt Ebbe Carlssons teorier, när uppgifterna om dennes hemliga undersökningar läckte ut, med motiveringen att regeringen inte hade råd med utrikespolitiska komplikationer eller en schism med Säpo. Naturligtvis var ett mörkläggningsspår som inbegrep Sovjetunionen och Iran som ansvariga för mordet på Olof Palme, fullständigt oanvändbart. Rimligen måste Ebbe Karlsson ha insett detta och för övrigt var ju såväl Carl Lidbom som Anna Greta Leijon invigda i hans teorier och ingen av dem tycks heller ha reagerat.

Mörkläggning? Javisst, men denna verkar, i vart fall för regeringens del, ha initierats av någonting som följt i kölvattnet på Ebbe Carlssons undersökningar, och sedan omfattas också hans verksamhet av mörkläggningen.

En annan sak som tyder på att det från början inte förekommit någon mörkläggning av Palmemordet med regeringens stöd, är det positiva omdöme utrikesminister Sten Andersson gav kring årsskiftet 87/88 om Sven Anérs bok ”Polisspåret”. Senare har endast pensionerade eller avgångna regeringsmedlemmar gett kommentarer av detta slag om konspirationsteorier med inriktning på högerextrema grupper.

Men här undrar man ju då till att börja med vad det kan ha varit i Ebbe Carlssons undersökningar som var så farligt att dessa till varje pris måste stoppas?

Själv kan jag bara se en enda sak och det är just ”Diplomatbuggningen”. Och här har ju Gunnar Wall verkligen kunnat påvisa att det förekommit mörkläggning. Enligt honom tog regeringen ett hemligt beslut i april 89, bara några månader innan uppgifterna om diplomatbuggningen läckte ut, med innebörd att inga misstankar om olovlig avlysning av främmande makt fick utredas av åklagare. Jan Danielsson, som var den åklagare som utrett övrig olovlig avlyssning som gjorts av polisen, har också för Wall medgivit att han genom myndighetsbeslut tvingats avstå från att utreda just ”Diplomatbuggningen”. Vidare förhindrades Ebbe Carlsson själv från att tala om denna då han genom beslut av Kammarrätten ansågs ha tystnadsplikt.

Som framgår av Walls bok har också mörkläggningen av ”Diplomatbuggningen” varit så framgångsrik att det än idag är oklart vad som egentligen förekommit.

Men om då ”Diplomatbuggningen” var den känsliga delen i Ebbe Carlssons undersökningar, undrar man ju om det genom denna, för regeringen, uppdagats förhållanden som man bedömde nödvändiggjorde en mörkläggning av hela Palmemordet?

Självklart måste statsmakterna haft synnerligen starka skäl för att på detta sätt stoppa offentliggörandet av någonting. Wall ställer själv frågan om det var någonting mer än själva det faktum att en utländsk diplomat avlyssnats, som gjort denna fråga så känslig. Och han har, tycker jag, inget tillfredsställande svar att ge. När dessa förhållanden började läcka ut till massmedia var de ju redan historia och buggning av diplomater var snarare regel än undantag under Sovjettiden, och detta från båda sidor. Hela den Svenska ambassaden i Moskva lär ju till exempel ha kryllat av dolda mikrofoner. Därför gömmer det sig säkerligen långt mer än så i detta.

Själv tycker jag det hela är ganska uppenbart: När regeringen via Ebbe Carlsson (som alldeles uppenbart agerade med regeringens fulla stöd) fick uppgifterna om ”Diplomatbuggningen”, måste man rimligen ha vidtagit vissa åtgärder. Bland annat såg man säkert till att Palmeutredningen (i vart fall dess chefer) tillfördes dessa uppgifter. Det i sin tur har förmodligen resulterat i att någon känt sig tvingad att klargöra, för såväl regeringen som Palmeutredningen, den allvarliga innebörden av de uppgifter som kommit fram genom ”Diplomatbuggningen”. Dessa insikter har sedan med största sannolikhet haft en avgörande betydelse för regeringens hållning till allt som rört mordet av Olof Palme.

Här finns ytterligare en sak som kan ge en fingervisning om när och varför regeringens deltagande i mörkläggningsprocessen inletts: Som det sades, efter påtryckningar från bland andra Jan Eliasson, som i april 1988 blev FN-ambassadör i New York, om att göra något at de internationella uppslagen, formulerade biträdande spaningsledaren Ingemar Krusell en skrivelse med frågor rörande en möjlig inblandning från CIA: s sida i mordet på Olof Palme. Denna skrivelse, som var avsedd att gå vidare från UD till den Svenska ambassaden i Washington, stoppades dock genom ett ingripande från dåvarande kabinettssekreteraren Pierre Schori, och detta skedde den 7 juni 88 – strax efter det att Ebbe Carlssons privatspaningar avslöjats.

Vad betyder då detta? Naturligtvis var en skrivelse av detta slag fullständigt meningslös. Rimligen måste det ju ha funnits bättre källor än den Svenska Washingtonambassaden, om man nu verkligen velat skaffa sig kunskaper om till exempel CIA: s inriktning och arbetsmetoder. Om man ändå velat tala med folk inom utrikesförvaltningen, hade det väl varit bättre att göra detta på informell basis.  Däremot kan syftet, med en formell begäran av detta slag, ha varit att, för framtiden, få det klarlagt att regeringen bar det yttersta ansvaret för att dylika spaningsuppslag ej blivit utredda. Man ville kanske från polisens sida tvinga fram någon sorts ställningstagande, om än passivt, från statsmakternas sida. I vart fall torde man inom polisen ha ansett att ”CIA-spåret” var så hett att man inte utan risk kunde lämna det helt utan avseende. Och en intressant fråga här blir naturligtvis om någonting som kommit till Palmeutredningens kännedom i samband med Ebbe Carlsson-äffaren, indikerat att CIA skulle vara inblandat i mordet på Olof Palme. Naturligtvis tänker jag då i första hand på på de samtal som avlyssnats genom ”Diplomatbuggningen”.

Kanhända ska man ändå inte döma Pierre Schori alltför hårt på grund av just detta. Som sagt var ju skrivelsen som spaningsåtgärd betraktad, så klumpigt genomförd, att den knappast kunde tas på allvar. Men just därför kunde naturligtvis Pierre Schori misstänka att det inom polisen inte fanns någon större vilja till att utreda spaningsuppslag med anknytning till västliga underrättelsetjänster, vilket varken han eller någon annan i regeringen gjort någonting åt. Passivitet av detta slag bildar kanske, med några få undantag, mönster för regeringens medverkan till mörkläggningen av mordet på Olof Palme.

Polisspåret, Sydafrikaspåret m.m.

Många har spekulerat i om poliser kan ha varit delaktiga i mordet av Olof Palme. Man har till exempel undersökt vad medlemmar i det nätverk av högerextrema poliser, som uppenbarligen den ovan nämnde ”Ö” tillhörde, haft för sig under mordkvällen. Uppslag med denna inriktning har gått under samlingsbeteckningen ”Polisspåret”.

Inledningsvis vill jag här jag här säga att jag tycker detta varit är en olycklig och provocerande benämning som kommit att uppfattas som ett angrepp på hela poliskåren. För visst kan det ha funnits små grupper av polismän som haft ett finger med i spelet när det gäller Palmemordet och mörkläggningen av detsamma, men trots allt är det min fasta övertygelse att den överväldigande majoriteten poliser är hederliga. Jag tror också den före detta Palmeutredaren Alf Andersson när han försäkrat mig om att de vanliga Palmeutredarna är vita som snö men att ledningen för Palmeutredningen visat flathet

Jag tror att den argumentering som fördes inom de olika extremhögerorganisationerna, av vilka några hade kontakter med en del polismän, som till exempel gruppen kring tidningen ”Contra”, var alldeles för vansinnig för att kunna tas på allvar av förnuftiga människor. Därför tror jag inte heller att dessa så kallade ”landsförrädarmotiv” ytterst legat till grund för att Olof Palme mördades. Detsamma gäller de argument som fördes fram av u-båtsjägarna med Hans von Hofsten i spetsen. Denna argumentering med innebörd att Olof Palme höll på att sälja ut Sverige till Sovjetunionen, kan i stället ha tjänat ett syfte att motivera till exempel högerextrema poliser att deltaga som lydiga redskap i det attentat som säkerligen planerades och huvudsakligen genomfördes av betydligt mer kompetenta och mäktiga krafter. Men visst måste det här ha funnits ett behov av stöd från pålitliga polismän.

Vad gäller det så kallade Sydafrikaspåret, så tror jag inte att vare sig Sydafrika eller dess säkerhetstjänst hade ett tillräckligt starkt självständigt motiv till att organisera ett mord på Olof Palme. Icke desto mindre är det sannerligen märkligt att den tidigare Sydafrikanske polischefen Eugene de Kock, i den pågående processen mot honom själv, för de brott han begått under apartheidregimen, plötsligt antytt att han hade informationer om mordet på Olof Palme, som då låg tio år tillbaka i tiden och dessutom ägt rum i ett för honom avlägset land. Naturligtvis måste de Kock haft ett syfte med att nämna just detta mord.

Det här får mig att tänka på den smuggleriutredning där, bland andra, säpomannen Walter Kegö var misstänkt för att ha hjälpt Ebbe Carlsson att smuggla in hemlig och otillåten avlyssningsutrustning. Kegös advokat Ingemar Wahlquist, hotade i detta läge med att låta sin klient berätta allt han visste om ”Diplomatbuggningen” för det fall att smuggleriutredningen inte stoppades (detta hot lyckades man dock avvärja genom bland annat strikta sekretessregler för rättegångarna).

Kanske bedrev  de Kock en liknande form av utpressning i det han hoppades att mäktiga internationella krafter skulle utverka en strafflindring för hans del hos Sydafrikas nya makthavare, mot att han höll tyst med vad han visste om Palmemordet .

Hursomhelst är de Kocks uttalanden härvidlag ett starkt indicium på att han genom personer han kände inom apartheidregimens polis och underrättelseväsende hört någonting om mordet på Olof Palme. Detta i sin tur kan tyda på att man i västliga underrättelsekretsar diskuterat ett mord på Sveriges statsminister och att mordet haft sin upprinnelse utanför Sveriges gränser. Det är väl känt att det på 1980-talet förekom ett intimt samarbete mellan apartheidregimens säkerhetstjänst BOSS och övriga västliga säkerhetstjänster som till exempel CIA och SÄPO.

Se t.ex. In Search of enemies av John Stockwell (Norton 1978)

Det är ju faktiskt möjligt att man använt sig av detta samarbete för att låta Sydafrikanska agenter genomföra mordet på Olof Palme, då man här hade behov av personer som var helt okända i Sverige. Men i sådant fall har dessa bara använts som redskap av någon som haft ett starkare motiv till att få Olof Palme ur vägen.

Spindeln i nätet

Mycket av det som jag beskrivit här synes mig tyda på att det bakom mordet på Olof Palme funnits en mäktig kraft som kontrollerade skeendet.

Om vi för ett ögonblick tittar på regeringens agerande i förhållande till Palmeutredningen, så är det ju till och börja med naturligtvis så att de inte ska gå in och genom ministerstyre lägga sig i polisens spaningsarbete. Men detta har man ju bevisligen ändå gjort. Ta bara en sådan sak som Anna-Greta Leijons rekommendationsbrev till Ebbe Carlsson eller Laila Freivalds agerande i samband med Sydafrikaspåret som exempel.

Dessutom är det ju ändå så att regeringen har det högsta ansvaret för landets rättväsende. Och har saker och ting här utvecklats på ett fullständigt oacceptabelt sätt, så har man inte bara rätt att vidtaga åtgärder, utan också en skyldighet att göra så. Instrumenten här är naturligtvis främst tjänstetillsättningar och organisationsformer.

Och på goda grunder tycker jag att man kan säga att till exempel utredningen mot Christer Pettersson gick fullständigt överstyr. Den förre Palmespanaren Alf Andersson har karaktäriserat behandlingen av Christer Pettersson som ”det värsta rättsövergrepp som skett i Sverige”. Och visst är det häpnadsväckande att såväl polis som åklagare, trots den friande hovrättsdomen, gått ut offentligt och talat om Christer Pettersson som skyldig till mordet av Olof Palme. För att nu inte tala om den halsstarriga resningsansökan med alla dess egendomligheter i form av ”bombmannens testamente” och nya vittnen som efter många år plötsligt börjat minnas saker.

Visserligen tillsatte regeringen en tredje granskningskommission som i juni 1999 kom med en i grunden uddlös rapport. Men det mest talande här tycker jag har varit den rädsla kommissionens medlemmar, och inte minst dess ordförande Lars Eric Ericsson, visade när det gällde att kommentera rapporten i massmedia. Den tama rapporten kan också kontrasteras mot vad en del av kommissionens medlemmar tidigare sagt om mordutredningen. Vi kan här ta vad Inga-Britt Ahlenius skrev om polisspåret i mars 1996 som exempel:

”Polisspåret är utrett i botten är en vanlig kommentar som vi hör – inte minst från polisen. Min slutsats från kommissionsarbetet är precis den motsatta: polisspåret har aldrig systematiskt granskats” och vidare: ”I Palmeutredningen har framkommit utomordentligt graverande omständigheter vad gäller ett antal polismäns mer eller mindre nazistiska sympatier och aktiviteter. Det är lika utomordentligt uppseendeväckande och graverande att inte Palmeutredningen eller polisen i största allmänhet gått till botten med dessa företeelser”.

För även om denna kritik i viss mån fanns med i kommissionens rapport menade man ändå att polisspåret i stort sett var färdigbearbetat och att dådet troligen genomförts av en ensam person.

Regeringens agerande, eller kanske snarare brist därpå, när det gäller mordutredningen efter Ebbe Carlsson-affären, ger mig en känsla av att man varit utsatt för ett starkt yttre tryck, som naturligtvis också förts vidare till granskningskommissionen.

Men då måste man ställa sig frågan vilket organ eller vilken nation det kan vara som har en sådan makt att man kan få den Svenska regeringen att spela med på en mörkläggning av mordet på landets statsminister.           

Alf Andersson har sagt att ledningen för Palmeutredningen visat flathet. Flathet mot vem då? Mot SÄPO, eller till och med mot regeringen? Och som sagt, i sådant fall kan man ju undra om det inte finns någon ännu mäktigare som styr även dessa.

Som tidigare framgått tror jag inte att de Svenska marinofficerarna eller de högerextrema organisationerna, med kontakter inom polisväsendet, agerade på egen hand i sina aktioner mot Olof Palme. Mycket talar för att till exempel Hans von Hofsten samarbetade med USA när det gällde att dupera den Svenska allmänheten om de påstådda Sovjetiska u-båtskränkningarna. Säkerligen använde han också dessa som slagträ när han i Gamla Stan i Stockholm deltog i möten med poliser där man, enligt von Hofstens dåvarande chef Cay Holmberg, talade om att få undan Olof Palme.

Vad som ligger bakom staters handlande i dagens värld är, enligt min mening, främst ekonomiska motiv. Ideologier, vare sig till höger eller vänster, synes här ha en väldigt undanskymd plats.

Som omtalats ovan var, vid tiden för mordet av Olof Palme, President Reagans upprustningar med Stjärnornas krig av vital betydelse för det amerikanska näringslivet, inte minst på grund av de teknologiska landvinningar som här ställdes i utsikt.. Här fanns alltså ett uppenbart motiv till att mörda någon som kunde lägga hinder i vägen för dessa.. Det hade varit ett allvarligt bakslag för USA om Olof Palme fått med sig inflytelserika politiker i Europa, och kanske till och med i USA, på krav om rustningsbegränsningar som inbegrep Stjärnornas krig (även om detta projekt senare skulle visa sig omöjligt att genomföra fullt ut).

Om det nu är sant, som Caspar Weinberger gått ut och sagt, att NATO-ubåtar på 80-talet opererade på Svenskt vatten efter godkännande från den Svenska marinen, är också detta ett starkt indicium på med vilket allvar man från USA: s och den Svenska marinens sida, såg på Olof Palmes fredsansträngningar. (Att detta uttalande av Weinberger i efterhand dementerades, var väl bara vad man kunde vänta sig. Kanske var det så att Weinberger, på sin ålders höst, inte insåg sprängkraften i sina ord.)

Att CIA vid ett flertal tillfällen organiserat politiska mord för att främja amerikanska intressen, är väl belagt. Bland annat genom den kongressutredning som genomfördes i USA 1975-76 under senator Frank Churchs ledning.

Den tidigare omnämnde Anders Larssons påstående om att CIA genom WACL legat bakom mordet av Olof Palme är väl, även om han senare gav en annan version, ändå ett ett indicium på att också detta mord kan ha burit den amerikanska spionorganisationens märke. Han som varit svensk WACL-representant, och dessutom arbetade där de med största sannolikhet hade sitt kontor, borde ju kunnat känna till detta. Det finns förresten ytterligare en omständighet som pekar mot en möjlig WACL-inblandning: Enligt ett brev, riktat till den förre amerikanske senatorn Alan Cranston, från en fånge vid ett Kaliforniskt fängelse, så var det just WACL som gjort upp planerna för mordet på den  Svenske statsministern.

Den ovan behandlade skrivelsen från Ingemar Krusell, som bland annat grundade sig på att det till Palmeutredningen inkommit en rad tips med innebörd att CIA skulle vara inblandat i mordet, talar väl också sitt tydliga språk. Vi kan förresten titta lite närmare på en av frågorna i denna skrivelse: ”Är det i det utrikespolitiska perspektivet frekvent såsom företeelse att stormakternas underrättelseorganisationer undanröjt resp. låtit undanröja för dem politiskt obekväma personer i statsledande funktion? (Frågan ställes utifrån den idag ofta förekommande invändningen, att ifrågavarande stormakts goodwillförluster vid uppdagandet av dess underrättelseorganisations gärningsmannaskap är betydligt större än de eventuella fördelarna av att personen ifråga undanröjts.)”. Att märka här är dock att dessa så kallade goodwillförluster omöjligt kan uppstå om ifrågavarande stat inte törs utreda, och än mindre avslöja, en eventuell inblandning från CIA:s sida i ett politiskt mord.

 

Kan en lösning av mordet på Olof Palme hota den "politiska stabiliteten" i Sverige

Göran Perssons uttalande i Kina om den "politiska stabilitetens" välgörande inverkan på den Kinesiska ekonomin (vid en tid då andra fördömde Kina för dess kränkningar av de mänskliga rättigheterna), visar på en kraftig skillnad mellan honom och Olof Palme. Det markerar en återgång till den politik där eftergifter och samförstånd gentemot för Sverige viktiga nationer och maktgrupperingar, bildar grunden för en stabil politisk och ekonomisk utveckling inom landet. Denna politik har varit ledande för Svensk socialdemokrati sedan långt tillbaka och Palmeépoken kan här betraktas som en parentes. I dag är Kina en mycket viktig nation för den Svenska exportindustrin och under andra världskriget var Nazityskland mycket viktigt för Sverige, framför allt politiskt men också ekonomiskt. Även inrikespolitiskt har samförståndet varit ledstjärna, markerat av den så kallade Saltsjöbadsandan (samförståndet mellan arbetsgivare och fackliga organisationer).

Regeringen Persson kan beskrivas som alltigenom pragmatisk och verkar göra nästan allt för att hjälpa fram det svenska näringslivet. Så till exempel förmådde man den Svenske kungen att åka till Chile för att där understödja marknadsföringen av stridsflygplanet JAS . När en högt uppsatt deltagare i en Lettisk delegation som besökt Sverige, på hemmaplan sedan medverkade i en nazistisk manifestation, protesterade man inte. Sådant skulle ju kunnat skada, det för Svenskt näringsliv så viktiga, Östersjösamarbetet. När den Svenska regeringen sedan ordnar aktiviteter mot nazism, visar detta på en dubbelmoral som inte förekom under Palmes tid.

Om det, till exempel, skulle ha visat sig att andra staters organ i förbund med högerextrema grupper i Sverige och med stöd av några få utvalda individer inom polisväsendet, legat bakom mordet av Olof Palme, hade detta lett till en diplomatisk kris och kunde också  ha skadat Sveriges ekonomiska relationer med omvärlden. Dessutom kunde detta ha stärkt olika vänsterkrafter och skärpt de politiska motsättningarna i samhället. Denna typ av avslöjanden kunde också ha minskat medborgarnas förtroende för viktiga institutioner och befattningshavare, vilket i sin tur kunde ha skadat den auktoritetstro som är en förutsättning för den Svenska förmyndarmentaliteten. Allt detta naturligtvis ägnat att skada den av Göran Persson omhuldade politiska och ekonomiska stabiliteten.

 

Christer Pettersson - Den idealiske gärningsmannen

Om det nu funnits tänkbara lösningar på Palmemordet som skulle kunnat skada den politiska stabiliteten, så var i stället, ur denna synpunkt, Christer Pettersson den idealiske gärningsmannen. Han var bara en vanlig kriminell och bakom honom stod inga farliga politiska eller ekonomiska intressen.

En sak som många människor hängt upp sig på när det gäller mordet av Olof Palme, är att Lisbet Palme pekade ut Christer Pettersson som gärningsman. Mycket har anförts om bristerna i detta utpekande (vilket var det enda av tyngd som polisen hade emot honom), både i Hovrättsdomen och på andra ställen.

Det som för mig varit viktigast i det här sammanhanget är dock att Lisbet Palme, före sitt utpekande av  Christer Pettersson, av Palmeåklagaren Jörgen Almblad fått informationen att den misstänkte skulle vara alkoholist och att det första hon sade när hon såg Pettersson i konfrontationsgruppen var ”Det ser man vem som är alkoholist”.

Om Lisbet Palme verkligen känt igen  Christer Pettersson från mordkvällen nästan tre år tidigare, hade väl den rimliga psykologiska rektionen varit ett dramatiskt återkallande av minnesbilderna från Sveavägen och att hon utbrustit någonting i stil med ”Det är han”.

Vidare kan man naturligtvis undra om en erfaren åklagare som Jörgen Almblad, verkligen kunde begå ett sådant här kardinalfel på grund av ren inkompetens. Jag tror inte det. och då blir den enda rimliga slutsatsen att man försökte manipulera Lisbet Palme till att peka ut Christer Pettersson.

När det gäller bedömningen av Christer Petterssons förehavanden under mordkvällen den 28 februari 1986, finns det en sak som jag tycker är av central betydelse. Åtminstone vid denna tid var Christer Pettersson amfetaminmissbrukare, och syftet med hans resa från bostaden i Rotebro till Stockholms centrum denna kväll var just att anskaffa amfetamin. Således bör allting annat, för honom som missbrukare, ha varit av mindre vikt.

Mot den här bakgrunden finns det ett par viktiga frågor att besvara:

 

 

Om vi så börjar med den första frågeställningen, så sade Christer Petterssons kamrat Ulf Spinnars, vilken befann sig i Petterssons lägenhet från det att denne åkte in till Stockholms centrum vid 19.00-tiden till dess han kom tillbaka kring midnatt, att Christer Pettersson vid hemkomsten meddelade att han inte lyckats skaffa något amfetamin. Själv menade Christer Pettersson att han sade detta endast för att behålla amfetaminet för egen del. I själva verket hade han varit hos sin vän Sigge Cedergren på spelklubben Oxen vid Oxtorgsgatan, som denne var delägare i, och av honom fått ca 3 gram amfetamin. Sigge Cedergren (som nu avlidit) medgav i Tingsrätten att han träffat Christer Pettersson på spelklubben denna kväll och antog att dennes besök gällde amfetamin. Något bestämt svar på frågan om Christer Pettersson fick tag på amfetamin eller ej ger inte detta. Och det kan ha funnits skäl för honom att påstå att han fick amfetamin på spelklubben trots att detta ej var sant, vilket för oss till nästa frågeställning.

Christer Pettersson själv hävdade att han under mordkvällen aldrig befunnit sig norr om Kungsgatan, och att han direkt efter besöket på spelklubben tog ett pendeltåg hem klockan 22.45. Hovrätten däremot ansåg att det förelåg en betydande sannolikhet för att Christer Pettersson faktiskt varit utanför biografen Grand när makarna Palme lämnade den, och detta av följande skäl :

Vittnet Lars Erik Eriksson sade att han såg en man som var mycket lik Christer Pettersson stå utanför biografen kl.22.50, men att denne gått därifrån vid 23.20-tiden.

Vittnet Roger Östlund, som kände Christer Pettersson sedan tidigare, sade sig ha iakttagit denne utanför Grand under mordkvällen. Detta när han själv befann sig vid biografens telefonautomat och stod i begrepp att ringa till Sigge Cedergren i dennes lägenhet på Tegnergatan alldeles i närheten. Han kunde dock ej närmare ange när detta skulle ha varit, men sade att han innan dess haft ett bråk med några ungdomar vid en busshållplats på Sveavägen alldeles utanför Grand. Roger Östlund var vid tillfället påverkad av såväl alkohol som narkotika och han hade tidigare haft många kontroverser med Christer Pettersson. Trots detta ansåg Hovrätten honom ganska trovärdig då han kände Christer Pettersson till utseendet och iakttagelsen skett på nära håll på en väl upplyst plats.

Viss ledning till när Roger Östlunds telefonsamtal kan ha ägt rum får vi dock av en del andra vittnesmål.

Pia Engström kom, efter en filmföreställning, till busshållplatsen utanför Grand omkring 23.10. Hon såg makarna Palme gå söderut på Sveavägen och vid 23.20-tiden kom en påtänd man (som hon senare identifierat som Roger Östlund) fram till henne och bad om eld. Denne hade därefter ett bråk med några ungdomar. Efter detta tog Pia Engström bussen som skulle gå 23.28, vilket hon trodde att den också gjorde. Alltså, om Roger Östlund sett Christer Pettersson efter det han sammanträffat med Pia Engström, måste detta ha skett långt efter det att Olof Palme mördades 23.21(och då hade ju som bekant mördaren då flytt längs Tunnelgatan och David Bagares gata och befann sig definitivt inte utanför Grand). Pia Engström sade ju till och med att hon sett makarna Palme försvinna innan Roger Östlund dök upp.

Andra vittnesmål ger ytterligare styrka åt denna slutsats. Biografvaktmästaren Peter Olofsson som iakttog Roger Östlund i biografens foajé, placerade dennes telefonsamtal i tiden till strax före kl . 23.45 (även om han i hovrätten medgav att det kan ha varit tidigare). Den tidigare omnämnde Lars-Erik Eriksson sade sig också ha sett Roger Östlund vid telefonautomaten i biografens foajé, och trodde att detta varit något innan 23.30.

Det fanns  dock en sak som talade mot att Roger Östlunds iakttagelse av Christer Pettersson ägt rum efter det att Olof Palme mördats, och som Hovrätten tillmätte stor betydelse. Enligt protokollet över den telefonavlyssning som polisen gjort av Sigge Cedergrens telefon skulle samtalet mellan denne och Roger Östlund ägt rum kl. 23.15-23.21. Emellertid hade, enligt de rutiner som rådde för telefonavlyssning vid narkotikaspaning, bandet med det inspelade telefonsamtalet förstörts…..

Sigge Cedergren själv ifrågasatte denna uppgift med hänvisning till att han vid den aktuella tidpunkten befann sig på hemväg från spelklubben Oxen i bil. För detta fick han också stöd av Reine Jansson som åkte med honom i bilen.

Även om det varit så att Christer Pettersson faktiskt uppehållit sig i närheten av biografen Grand denna kväll var det begripligt att han förnekade detta, då han ju hela tiden varit starkt medveten om polisens strävan att till varje pris binda honom vid statsministermordet. Det tycks som man utgått ifrån att om Christer Pettersson varit vid Grand, så kan syftet med detta bara ha varit att mörda Olof Palme. Det kan mycket väl ha varit så att han inte fick något amfetamin av Sigge Cedergren på Oxen och därför senare begav sig till dennes lägenhet på Tegnérgatan, alldeles i närheten Grand, för att hämta narkotika som Sigge inte vågade förvara på spelklubben. När han så kom till Tegnérgatan och fann att Sigge inte svarade på porttelefonen gick han runt i omgivningarna ett tag, vilket kan vara förklaringen till att han iakttagits vid olika tidpunkter framför Grand av Lars Erik Eriksson respektive Roger Östlund. Kanske missade han därför också Sigge Cedrlund när denne kom hem. Möjligen sökte sig också Christer Pettersson till Grand för att, liksom Roger Östlund, få tag i en telefon men ångrade sig när han såg denne, som han ej ville träffa, stå vid telefonautomaterna.. Det kan till och med ha varit så att han senare förstod att ett våldsdåd begåtts på Sveavägen och därför skyndsamt begav sig hem för att slippa bli misstänkt eller att Sigge Cedergren, som faktiskt sade sig ha hört skott på hemvägen från Oxen, blev rädd och därför vägrade släppa in Christer Pettersson (eller kanske gjorde han detta av helt andra skäl). Att Christer Pettersson sedan hävdat att han fått amfetamin av Sigge på Oxen kan ha berott på att han inte ville att polisen skulle tro att han haft någon som helst anledning att besöka trakterna kring Grand.

Egentligen tycker jag att hela tanken på att Christer Pettersson skulle ha mördat Olof Palme är fullständigt absurd. Åklagarna har ju hävdat att Christer Pettersson sett makarna Palme gå in vid 21-tiden och sedan väntat ut dem tills filmen var slut, för att då genomföra mordet. Kan man verkligen tro att en impulsiv våldsverkare, som aldrig tidigare genomfört ett planerat dåd, skulle vara mäktig något sådant? Lägg därtill att Christer Pettersson vid den här tidpunkten måste ha drivits av ett starkt begär efter amfetamin och att han aldrig tidigare använt skjutvapen.

Antag att en President, som var hatad av landets militärmakt, i till exempel något latinamerikanskt land, mördades och att myndigheterna därefter tillkännagav att en vanlig brottsling ensam utfört dådet. Skulle någon tro det? Är förhållandena verkligen så annorlunda i Sverige ?

Sant är att den tidigare justitieministern Laila Freivalds förmått den dåvarande spaningsledaren Hans Ölvebro att åka till Sydafrika, men detta var en i grunden meningslös åtgärd som nog snarast var ämnad att tillfredsställa en opinion bland det socialdemokratiska fotfolket. Om den Svenska regeringen verkligen velat få till stånd en förändring av inriktningen i Palmeutredningens arbete, hade man säkert gått till väga på ett helt annat sätt. I huvudsak tror jag att det rådde enighet inom det Svenska maktetablissemanget, inklusive den socialdemokratiska partiledningen, om att Christer Pettersson var det för samhället bästa spåret i Palmeutredningen. Detta för den heliga politiska stabilitetens skull.

Jag vill avsluta detta avsnitt med några ord som Christer Pettersson sagt i en intervju till Aftonbladet: "Det vore beklagligt om inte Palmemordet klaras upp. Då kommer jag att gå till historien som den främste misstänkte". Kanske är detta det viktigaste och mest bestående resultatet av alla rättsprocesser mot Christer Pettersson.

 

Har dessa förhållanden någon som helst betydelse för dagens politiska situation?

Man har sagt mig att detta är en gammal debatt. Jag menar dock att ämnet nu är angelägnare än någonsin, för mordet på Olof Palme berör själva kärnan i den Svenska demokratin. Om det finns krafter som verkar i vårt samhälle, och som, med ett brutalt mord, kan påverka inriktningen av Svensk politik, då kan man sannerligen fråga sig om det råder demokrati. Idag säger t.o.m. riksdagsmän att den politiska makten i själva verket ligger någon annanstans än hos de folkvalda. Är också mordet på Olof Palme, och mörkläggningen av detsamma, ett uttryck för detta? Kan det låga valdeltagandet och det bristande intresset för politik i Sverige, till en del, förklaras av att Palmemordet fått många människor att inse att det finns gränser för vad folkvalda politiker får göra? I Chile lär ju General Pinochet ha sagt att man accepterar det demokratiska styrelseskicket endast under förutsättning att politikerna håller sig inom vissa ramar.  Kanske gäller i grunden samma förhållande hos oss, bara med den skillnaden att detta inte kan sägas öppet. En intressant fråga är ju också vem som i så fall ytterst anger dessa ramar, såväl i Sverige som i Chile. Kan det rent av ha varit så att General Pinochet och Olof Palmes mördare hade samma arbetsgivare?

 

Nödvändigheten av att mordet på Olof Palme klaras upp

Vi måste leva i en stark förvissning om att vårt samhälle står för de demokratiska grundvärderingarna. Hur skall vi annars, på ett övertygande sätt, kunna lära våra barn att respektera dessa värderingar och hålla de odemokratiska krafterna stången? Det är därför av yttersta vikt att hela sanningen om mordet på statsminister Olof Palme kommer fram, hur osmaklig den än är. Ty det är först då som en nödvändig nationell renings- och försoningsprocess kan komma till stånd. Jag tror att det tillstånd av tvivel som vi nu lever i är det mest demoraliserande av allt.

 

Torbjörn Klartell

 

Epilog:

Jan Guillou och Olof Palme

 

Jan Guillou har ju ondgjort sig över det ”dårfinkeri” som upprepas varje år när olika detektivjournalister presenterar sina teorier i anslutning till Olof Palmes dödsdag.

Här kan han emellertid få någonting att fundera över – också mellan dödsdagarna.

Antag för ett ögonblick att vi som tror att det bakom Palmemordet måste ha legat en stor och mäktig stat/organisation, skulle ha rätt. Så länge mordet är ouppklarat är ju detta ändå en möjlighet.

Men om nu några resursstarka intressen ville få bort Olof Palme, vore väl ändå inte ett mord den första åtgärd man skulle tagit till. Snarare skulle man väl försökt kompromettera honom så att hans ställning som svensk statsminister och internationell fredsmäklare blivit ohållbar.

Först efter det att försök i denna riktning misslyckats är det väl rimligt att tänka sig att man skulle ha övervägt ett statsministermord.

Alltså, om denna typ av konspirationsteorier skall vara realistiska, måste vi hitta personliga eller politiska angrepp på Olof Palme i nära anslutning till mordet.

Här har vi naturligtvis de svenska marinofficerarnas anklagelser mot Olof Palme om undfallenhet emot Sovjetunionen med anledning av de påstådda u-båtskränkningarna.

Men här finns också den s.k. Harvardaffären där Jan Guillou sommaren 1985 anklagade Olof Palme för att inte ha deklarerat en inkomst för en föreläsning vid Harvarduniversitetet som skulle ha utbetalats på så vis att hans son Joakim fått ett stipendium vid detta universitet.

När Jan Guillou senare, av en journalist, fick frågan om inte detta var någonting som tagits fram av SAF:s propagandaapparat svarade han efter någon sekunds betänketid att :”Det är ju så det brukar gå till”.

Det här med SAF skall vi nog inte ta så allvarligt på, det var ju bara en spekulation från en journalists sida. Men det intressanta med frågan och Guillous svar är att de indikerar att någon annan försett honom med dessa uppgifter.

Nu var ju för all del inte de här anklagelserna så allvarliga. Visst blev Olof Palme skakad, men hans ställning som politiker med internationellt anseende hotades aldrig. Förmodligen hade man hoppats på att få fram mer graverande uppgifter, men när detta inte gick lät man ändå Jan Guillou presentera vad man fått fram.

Den fråga som hänger i luften är naturligtvis om den store Jan Guillou, som nästan kommit att personifiera den fria och kritiskt granskande journalistiken, här agerat som ett viljelöst redskap åt samma dunkla krafter som ytterst låg bakom mordet av Olof Palme. Detta i sin iver att få till stånd en vendetta för de oförrätter som han ansåg sig ha blivit utsatt för i samband den s.k. IB-affären och som han menade att Olof Palme var ansvarig för.

Är då inte detta att dra för långtgående slutsatser av ett ganska tunt material? Ja kanske, men det är ändå en möjlighet. Och visst är det bestickande att de två ändå tyngsta massmediala attackerna mot Olof Palme (i vart fall under hans livstid ) inträffade inom en åttamånadersperiod före mordet.

Vidare tycker jag inte detta är värre än det angrepp på Olof Palme som Jan Guillou levererade i Aftonbladet 1997-09-08 under rubriken ”Sverige spionerade på Vietnam åt USA”.

Här menade Guillou att Sverige på 1970-talet bedrev ett dubbelspel i Vietnamfrågan på så vis att man samtidigt med Olof Palmes USA-kritiska tal försåg amerikanerna med uppgifter om nordvietnamesisk militär aktivitet. Dessa uppgifter skulle ha lämnats ut av utrikesminister Sven Andersson.

Vad detta förmodligen handlade om, och som Olof Palme givit offentligt uttryck åt, var att man med vietnamesernas samtycke skulle lämna ut information som visade att de amerikanska propagandauppgifterna om en förestående nordvietnamesisk storoffensiv var felaktiga.

Möjligen kan den mer västvänlige Sven Andersson ha dragit lite för stora växlar på detta, vilket kan ha varit ett skäl till att ingen inom socialdemokratin här kommit till Palmes försvar.

Jan Guillou skriver ju också mycket försåtligt i sin artikel: "Om Sven Andersson inte hade Olof Palmes uttryckliga tillstånd att lämna ut spioneriuppgifter till USA så gjorde han sig själv skyldig till brott. Hade han Olof Palmes tillstånd så var det helt okej, i laglig mening". Hur kan nu någon försvara Olof Palme utan att samtidigt angripa Sven Andersson?

Jag är också övertygad om att ingen hade kunnat rikta en anklagelse av detta slag mot Olof Palme medan han ännu var i livet.