Historia Obscura

Om Olof Palmes politiska gärning och hans död i ljuset av denna

 

Förord

 

Många tycker kanske att det har skrivits tillräckligt om Olof Palme och att detta är ett uttömt ämne. Det här är dock en annorlunda skrift, som belyser Olof Palme och den värld han levde i, på ett mycket speciellt sätt.

Denna framställning skiljer också ut sig i det avseendet att det ur Olof Palmes politiska gärning utgår en syn på hans död, som sedan underbyggs med olika händelser och faktiska omständigheter.

Det här är vidare en framåtblickande historia som syftar till att föra in Olof Palme i dagens politiska verklighet. Därför har detta också blivit något av en allmänpolitisk debattskrift. Kanske beror det på att så många kontroversiella politiska frågor ställdes på sin spets just under Olof Palmes tid i regeringen. Det är ju, som sagt, möjligt att också hans död är ett uttryck för detta.

Denna skrift riktar sig till alla som är intresserade av Palmeforskningen, men kanske ändå främst till unga människor som inte själva har några egna minnen av Olof Palme och av vilka en del inte heller har sina rötter i detta land.

De två stora verk, av Kjell Östberg och Henrik Berggren, som på senare tid skrivits i detta ämne är väldigt omfattande, lätt nostalgiska skildringar som jag i första hand tror attraherar 40-talister och 50-talister, vilka vill tänka sig tillbaka till Palmeépoken.

Dock vill jag inte förneka att det i t.ex. Kjell Östbergs böcker finns mycket kunskap.

Jag anser vidare att vi måste sluta hymla när det gäller omständigheterna kring Olof Palmes död. Här talar jag klarspråk då jag, utan omskrivningar, ger min bestämda uppfattning om vad som kan ha skett. Klarspråk var ju f.ö. någonting som kännetecknade Olof Palme själv

Jag tror att det här är någonting som unga människor av idag frågar efter och därför handlar en stor del av denna skrift just om detta.

Det kan t.o.m. vara så att just detta tassande på tå, från politikers och aktade skribenters sida, när det gäller Olof Palmes död; har varit ett av skälen till att man inte, förrän på den allra sista tiden, ägnat honom något större intresse.

För länge sedan hade jag en, efter vad jag förstår, ganska välbesökt hemsida med titeln: ”Olof Palme - Den Antikommunistiske Marxisten.” Här betonade jag starkt Karl Marx materialistiska historieuppfattning som central för Olof Palmes politiska tänkande. Detta gjorde jag bara på grundval av att jag hört honom beskriva denna i en TV-dokumentär.

Nu sedan Kjell Östberg kommit ut med sina böcker om Olof Palme, anser jag mig ha fått stöd för denna uppfattning. I denna skrift har jag kompletterat och reviderat mitt ursprungliga material med vad som bl.a. kommit fram i hans böcker: I takt med tiden och När vinden vände.

När det gäller del 2 i denna skrift, som behandlar mordet på Olof Palme har, förutom mitt eget material, väsentliga källor varit: ”En iskall vind drog genom Sverige” och ”Nationens Intresse” av Lars Borgnäs, ”Inuti Labyrinten" av Kari och Pertti Poutiainen samt böckerna ”Mörkläggning” och ”Mordgåtan Olof Palme” av Gunnar Wall. Jag hoppas att ingen av dem misstycker för att jag använt så mycket av deras material som bakgrundsinformation till min egen framställning.

I övrigt gäller för såväl del 1 som del 2, att jag använt material från en mängd tidningsartiklar, TV-program, statliga utredningar, öppna CIA-dokument m.m.

Till del 2 har jag dessutom använt en del material som jag personligen fått av den förre Palmespanaren Alf Andersson.

Även om detta är en agitatorisk skrift, i det att jag inte döljer att jag har en i grunden sympatisk inställning till Olof Palme och hans politiska gärning; så har jag ändå vinnlagt mig om att beskriva händelserna och slutsatserna i denna skrift på ett sakligt och källkritiskt sätt.

Jag har vidare fokuserat min framställning på områden där jag känner att jag har något att tillföra till det material som redan finns.

Drivkraften till att skriva detta, har varit att jag är förmäten nog att tro att jag har något väsentligt att bidraga med, när det gäller historieskrivningen över Olof Palmes liv och död.

Dessutom tror jag att det i Olof Palmes politiska gärning ligger ett viktigt budskap till oss alla, men förutsättningen för att vi skall kunna tillgodogöra oss detta är att vi förstår honom rätt. 

 

                                                              Torbjörn Klartell,

                                                              Hässelby, hösten 2012

 

Inledning

 

Detta är en berättelse om Olof Palmes politiska gärning och hans död.

Men det blir också, genom Olof Palme, en berättelse om politikens villkor och vad det egentligen är som styr vår historieutveckling och därmed bildar ramarna för våra liv.

Det är vidare inte en levnadsbeskrivning över Olof Palme, utan jag har istället koncentrerat mig på att hitta de principer och drivkrafter som varit avgörande för han politiska gärning, för att sedan i kort och koncentrerad form återge dessa.

Det syns mig dessutom som om dessa principer är lika aktuella idag som de var på Olof Palmes tid.

I dessa tider när den svenska socialdemokratin tycks lida av ideologisk uttorkning, tror jag också att det kan vara dags att gå tillbaka till Olof Palme och se vad han egentligen stod för.

Hans politiska tänkande kan mycket väl vara ett alternativ för de ungdomar som, i det framväxande mångkulturella Sverige, annars skulle söka sig vänsterut eller till miljörörelsen.

Som vi ska se i det kommande, hade Olof Palme en sällsynt förmåga att förstå människor med andra kulturella referensramar än de typiskt svenska. 

Vidare är Olof Palmes framtoning någonting som saknas i dagens politiska liv. Många, inte minst människor med invandrarbakgrund, har klagat på att det saknas passion i de svenska valrörelserna. En passion som kan få människor att gå till valurnorna.

Man har också menat att Olof Palme i sin framtoning var väldigt osvensk och att vi aldrig kommer att få en statsminister som honom igen.

Jag är inte så säker på det. Allteftersom Sverige blir mer mångkulturellt och den svenska nationalkaraktären förändras, kanske Olof Palme kommer att framstå som allt mindre osvensk.

Här kommer vi vidare in på frågor som nästan inte alls diskuteras i den samhälleliga debatten, trots att det handlar om mycket påtagliga realiteter för alla politiska beslutsfattare.

Det kan här till exempel handla om att man måste ta en sådan hänsyn till makt och kapital (eller för att inte säga det ekonomiska systemet), att det egentligen strider emot de demokratiska grundprinciperna, men som likafullt är fullständigt nödvändigt för samhällets fortbestånd.

Tro nu bara inte att jag menar att Olof Palme stod fri ifrån detta, för det gjorde han inte. Tvärtom; han var ganska skicklig på att navigera sig fram i denna djungel av oskrivna regler och påtvingade lojaliteter, men det syns mig ändå som om han försökte verka i enlighet med någon sorts inre definition av politisk hederlighet och integritet.

Bland annat frågor av den här typen kommer att penetreras på de kommande sidorna

Vidare tror jag att människor som vuxit upp efter Olof Palmes död inte riktigt förstår vilket tomrum det blev när han på kvällen den 28: e februari 1986 försvann från den politiska scenen.

Olof Palme hade totalt dominerat det politiska livet i Sverige. Som den gamle kommunistledaren Lars Werner en gång sade; var det omöjligt att tänka sig någon politisk fråga utan att inkludera Olof Palme.

Han var med överallt: inte minst i TV: s nyhets- och debattprogram. En journalist har beskrivit det som att Olof Palme bara behövde gå in i en TV-studio; så var han automatiskt i centrum.

I efterhand har man t.o.m. försökt göra gällande att han bara var en massmediafigur. Ingenting kan emellertid vara mera felaktigt. Som vi kommer att se av det följande är det få politiker, även internationellt, som fått så mycket uträttat som han.

Olof Palme var på ett sätt dominerande, men han var det i kraft av sin begåvning och sitt intellekt och kanske också på grund av sin utstrålning, men inte på grund av att han hade en auktoritär personlighet. Tvärtom har människor berättat att de vid hans tal fått känslan av att han talade med dem och inte till dem. Jag tror heller inte att det fanns någon som egentligen var rädd för Olof Palme.

Den förmåga som Olof Palme hade att sakligt analysera och logiskt förklara olika politiska problem, kunde hos mig, och jag tror också hos andra; ingjuta en känsla av trygghet. Det var som om han kunde bringa ordning i den kaotiska värld vi levde i. Samtidigt fick man också en känsla av att makten var i goda och kompetenta händer.

Det verkar nästan som om den gamle statsministern Tage Erlander hade liknande känslor inför Olof Palme.

De två hade arbetat tillsammans sedan 1953, då Palme blev sekreterare hos Erlander och man har beskrivit deras förhållande som nästan symbiotiskt. Klart är i varje fall att Olof Palme från denna tidpunkt fick ett stort och växande inflytande över svensk politik (och som naturligtvis blev ännu större när han själv, 1969, tog över statsministerposten).

Sven Aspling, som tidigare varit bl.a. socialminister, sade på gamla dar att han fortfarande kunde höra Tage Erlander gå och ropa i regeringskansliets korridorer : ”Var är Olof”. Uppenbarligen blev denne oroad av att Olof Palme var borta när det hände saker.

Att en person som Olof Palme kunde inge känslor av trygghet är sannerligen märkligt med tanke på hans ibland arroganta och nervösa uppträdande och hans drastiska formuleringar, men så var det ändå.

Kanske var det också så att Olof Palmes opolerade uppträdande och tillspetsade språkbruk gav ett intryck av ärlighet. Han blev liksom en levande människa och inte någon tillrättalagd broilerpolitiker.

Att dessa känslor inför Olof Palme inte delades av alla är dock uppenbart. Socialdemokraterna förlorade ju t.ex. två val under hans tid som partiordförande.

Någonting som vidare var väldigt påtagligt under Olof Palmes tid, var att man hade en stark känsla av att Sverige inte var som andra västländer, utan att man hade en särställning vad gällde t.ex. välfärdssystemet, utrikespolitiken m.m.

När man vid denna tid reste utomlands, inte minst i Frankrike, fick man också intrycket av att de som kände till Sverige delade denna uppfattning. Man talade t.ex. om Sverige som ett föregångsland på det sociala området.

På denna tid kunde man också i andra europeiska länder se t.ex. tiggare och människor som vittjade papperskorgar, vilket då ännu inte förekom i Sverige.

Dessutom var kommersialismen mycket mer framträdande och påträngande i andra länder.

I alla dessa avseenden kan man säga att Sverige blivit ett land som alla andra. Nu har vi t.o.m. fått ett främlingsfientligt parti i vår riksdag.

Kort sagt; vi har fått ett hårdare och mer omänskligt samhälle.

När det gäller utrikespolitiken kan vi kanske här citera Richard Burt, som var biträdande utrikesminister hos president Ronald Reagan i USA 1983-1985:

”Regeringarna i Sverige efter Palme sökte inte längre uppnå grundläggande förändringar i världen. De bekymrar sig istället för det som normala regeringar bekymrar sig om, saker som gäller deras inrikesproblem och deras grannar. Efter Palme fanns det inte längre någon global politik”.[1]

Det är emellertid klart att ingen politiker i modern tid haft en sådan betydelse för våra liv som Olof Palme. Tänk bara på sådana saker som den offentliga omsorgens utveckling och tillkomsten av trygghetssystemen och arbetsmarknadslagarna.

Allt detta är sådant som Olof Palme bar ett stort ansvar för och som inte ens moderaterna av idag vågar öppet attackera, även om man nu successivt undergräver dessa reformer.

Skall vi vidare få en helhetssyn på Olof Palmes som politiker, måste vi också undersöka om det var hans politiska gärning som resulterade i hans död. I annat fall blir historieskrivningen över epoken Olof Palme ofullständig. Ska vi sedan kunna lära oss någonting av historien måste vi läsa den rätt och det är min fasta övertygelse att här gör vi inte det.

Detta är skälet till att del två i denna skrift ägnats åt mordet på Olof Palme.

Det här är uppenbarligen något väldigt känsligt i dagens Sverige, där föreställningen om att mordet förövats av en ”ensam galning” (läs Christer Pettersson), upphöjts till officiell sanning.

Man har, på sina håll i massmedia, antytt att de ”privatspanare” som ifrågasätter detta behärskas av någon form av paranoida föreställningar.

Då är det att märka att till dem som uttalat skepsis inför denna officiella sanning hör personer som Sten Andersson, Harry Schein, Michail Gorbatjov och Leif GW Persson, för att nu nämna några. Och ingen skulle väl kalla dem för paranoida.

Även inom polisen har det, trots kårandan, funnits kritiker av den officiella linjen. Här kan nämnas; kommissarie Gösta Söderström, som var högsta polisbefäl på fältet under mordnatten och den som först anlände till mordplatsen. Vidare finns här också den förre spanaren Alf Andersson (som vi kommer att återknyta till ett flertal gånger i denna skrift), som från den 1 mars 1986 till maj 1996 ingick i polisens Palmeutredning. Nu verkar det dessutom som om rikskriminalens tidigare chef Tommy Lindström, är på väg att ansluta sig till kritikerna (mer om detta senare).

Till oss då som ser en annan förklaring till mordet på Olof Palme än den officiella, har man bl.a. sagt: Det här är bara teorier och indicier. Ni har ju inga bevis.

Då är följande att märka: Nu handlar det om historieskrivning; och ingen förväntar sig att man skall ha vattentäta bevis när man t.ex. presenterar teorier om hur Karl den XII dog.

Vidare är ju föreställningen om att en ”ensam galning” mördade Olof Palme, inte heller någonting annat än en obevisad teori. Och som senare kommer att framgå; en mycket sämre sådan än den jag presenterar.

Ett annat argument som flitigt brukats mot dem som haft alternativa teorier om Palmemordet, är att dessa inte utgått ifrån förhållandena på brottsplatsen, utan istället kommit med högtflygande spekulationer; grundade på tänkbara motiv.

Här skulle jag vilja ta upp vad den tidigare FBI-mannen och gärningsmannaprofilexperten Gregg McCrary, kanske en av världens främsta experter på detta område, sade om hur man kunde fastställa om det varit en ensam man eller en konspiration bakom mordet:

”Inte från mordplatsen, det går inte. Man måste se på offret. Man måste också sätta in det i ett politiskt sammanhang. Hände det någonting som var politiskt riskabelt, något vågat, i hans politiska gärning?”.[2]

Man har också hävdat att vi som ser alternativa förklaringar till mordet av Olof Palme till varje pris sökt finna en politisk mening i detta och inte velat acceptera den mest näraliggande förklaringen att, som t.ex. Margareta Grape uttryckt det: ”en alkis löpt amok”.[3]

På något sätt tycker jag också att Henrik Berggren, i sin bok om Olof Palme: ”Underbara dagar framför oss”, indirekt ger uttryck för denna uppfattning om mordet som ett totalt meningslöst vansinnesdåd, då han här endast använder knappa två sidor av drygt 650 till att beskriva detta, och i stort sett bara konstaterar att en man dök upp bakom makarna Palme, under deras promenad hem efter biobesöket under mordkvällen, och sedan riktade två skott mot dem, varav det ena dödade Olof Palme och det andra rispade hustrun.

Detta är ju som att skriva en historia över Gustav den III och sedan bara avsluta det hela med att: När kungen kom in på maskeradbalen, blev han beskjuten av en maskerad man och sedan dog han i sviterna av detta.

En sådan historieskrivning kan ju bara rättfärdigas om man är helt säker på att mordet ifråga inte var ett politiskt motiverat attentat.

Som senare kommer att framgå tycker jag att mycket istället talar för att vissa krafter gjort sitt yttersta för att få mordet av Olof Palme att framstå som verket av en ensam galning.

Att detta mord skulle vara ett vansinnesdåd, stämmer ju också väl överens med den uppfattning, man sökt marknadsföra, att Olof Palme som politiker, särskilt internationellt, inte hade den vikt och tyngd att någon kan ha ansett det nödvändigt att röja honom ur vägen.

Hursomhelst; bl.a. dessa frågor kommer att bli föremål för granskning längre fram i denna skrift.

Det har skrivits många böcker om Olof Palme, nu senast av Kjell Östberg, Henrik Berggren och Göran Greider. Det har också skrivits en mängd böcker om Palmemordet.

Vad som saknas är emellertid en framställning där man, på ett litet mera inträngande sätt, försöker se mordet på Olof Palme i ljuset av hans politiska gärning, precis som Gregg McCrary säger att man måste göra.

Det är bl.a. detta jag har försökt att åstadkomma. För, som sagt, ska man kunna avgöra om Olof Palme mördades genom ett politiskt planlagt attentat eller ej; så är en del att man måste ha en ganska klar bild av vad Olof Palme sysselsatte sig med tiden närmast före mordet och hur detta uppfattades av andra.

Självfallet innebär inte detta att man kan bortse ifrån förhållandena på brottsplatsen, så menade naturligtvis inte heller Gregg McCrary, utan jag kommer också att ägna dessa ett stort intresse.

Om det var så att Olof Palme mördades av politiska skäl, så har detta stor betydelse för hur vi, historiskt, ska se på både honom och hans samtid. Mordet av Olof Palme kan säga någonting om maktförhållandena i den värld han levde i och efter vilka principer den styrdes.

En oerhört intressant fråga är naturligtvis då också om dessa förhållanden och principer består än idag.

Ingen har för övrigt rätt att ta ifrån oss vår historia. Jag är helt övertygad om att Olof Palme själv hade ansett att tillgången till det egna folkets historia är en demokratisk rättighet. Han hade nämligen, som kommer att framgå, en mycket vidare definition av begreppet demokrati än den gängse.

 

Del 1

 

Olof Palme - Den Antikommunistiske Marxisten

 

Inledning till del 1

 

Detta är som sagt ingen levnadsbeskrivning över Olof Palme, utan jag kommer att fokusera mig kring frågeställningar som:

 

·        Vilka var hans drivkrafter och vilka idéer arbetade han utifrån?

·        Vad stod han för och vad försökte han rent konkret åstadkomma?

·        Kan vi lära någonting av Olof Palme, när det gäller svensk och internationell politik i stort?

·        Vilka var hans mäktigaste fiender?

 

Olof Palme (1927-1986) var som person och politiker mycket mer komplicerad än vad de flesta människor föreställde sig. Han passade helt enkelt inte in på en vanlig politisk höger – vänster skala.

Icke desto mindre är det just på en sådan, människor, både under hans levnad och senare, försökt placera in honom.

Så till exempel menade Palmehatarna inom extremhögern, att han i själva verket var en kommunist som strävade efter ett närmande till Sovjetunionen, medan de "intellektuella" Palmekritikerna av idag, med Jan Guillou i spetsen, tycks mena att Palmes vänsteridentitet bara var en maskering som gjorde det möjligt för honom att på ett effektivare sätt tillvarata USA: s intressen.

Återigen andra har försökt göra honom till en traditionell vänsterpolitiker.

Alla dessa föreställningar om Olof Palme är lika felaktiga.

 

Olof Palme - En politiker som såg Sveriges och världens problem med stark känslomässig inlevelse

 

Nyckeln till Olof Palmes personlighet kan man finna i det brev till Olof Lagercrantz, där han skriver om den slags uppflammande vrede han kände då överheten försökte sätta sig honom. Det här visar på det starka känslomässiga engagemang mot förtryck och maktdominans, i alla dess former, som går igen; rakt igenom hela Olof Palmes politiska gärning.

Säkerligen har detta hans känslomässiga patos fått sin näring av rent personliga upplevelser, vilket kan föra tänkarna till Sigtuna Internatskola, där han ofta tvingades hävda sig mot sina större och starkare kamraters översitteri.

Någonting annat som också kan ha präglat Olof Palme i detta avseende, härrör, som Yrsa Stenius påpekat, från hans familjeförhållanden. Sedan både hans farfar och far avlidit 1934, när Olof bara var sju år gammal, kom familjen att domineras av framför allt två kvinnor: Farmodern Hanna Palme von Born och modern Elisabeth Palme von Knieriem.

Farmodern, som var av en mycket högättad finlandssvensk adelsläkt, såg ned på modern vars tysk-baltiska ursprung inte var lika förnämt. Den nedlåtande behandling som Olof Palmes älskade mor här utsattes för, enbart på grund av sitt ursprung, kan mycket väl ha varit grunden för hans senare starka känslomässiga reaktioner inför alla former av klass- och rasförtryck.

Maktdominans och förtryck från Sovjetunionens sida hade han själv starka personliga erfarenheter av. Som observatör vid det internationella studentfackets (IUS) andra kongress i Prag 1950, fick han uppleva hur öststatsstudenterna, som då tagit över denna organisation, ställde sig upp i bänkarna och skanderade "Stalin, Stalin!" Här blev också Olof Palme och de fåtaliga övriga väststudenterna kallade fascister, jordens avskum m.m. Olof Palme har själv kommenterat dessa händelser med orden: "Men då visste man att ens vänner satt i kommunisternas fängelser, så då slogs man med verklig övertygelse.”

Självklart fick upplevelser av detta slag stor betydelse för Olof Palmes politiska orientering och mot denna bakgrund är det inte så konstigt att han rapporterat om bland annat händelserna i Prag till den militära underrättelsetjänsten och att han senare innehaft en tjänst där.

Likaså kan han senare ha varit införstådd med den hemliga underrättelsetjänsten IB:s tillkomst. För vad man än tycker om IB: s arbetsmetoder, så är det ändå rimligt att anta att Olof Palme vid denna tid såg det som absolut nödvändigt att förhindra en utveckling i Sverige liknande den i Östeuropa (se mer om detta i kapitlet Jan Guillou och Olof Palme, del 2).

Mot den här bakgrunden framstår givetvis den kritik av Olof Palme som gick ut på att han skulle ha varit Sovjetvänlig, som fullständigt orimlig.

Samtidigt kom studieåret och rundresan i USA 1947-48, att få stor betydelse för Olof Palmes syn på Sverige och världen. Här tog han starkt intryck av rasismen och skillnaderna i levnadsvillkor mellan människorna. Likaså fick den resa han gjorde till Sydostasien 1953, stor betydelse för hans syn på tredje världens problem och de nationella frigörelseprocesser som höll på att ta form där. Inte minst gjorde här den brutala fattigdom han kunde se i t.ex. Indien ett starkt intryck på honom.

Olof Palme upplevde det säkert inte som konstigt eller inkonsekvent att han, samtidigt med sin antikommunistiska grundinställning, kunde solidarisera sig med olika nationella befrielserörelser världen över. Ty för honom handlade det ju om att reagera mot förtrycket varhelst och i vilken skepnad det än visade sig.

Centralt för Olof Palme var också värnandet om små staters rättigheter i förhållande till de stormakter som sökte dominera världen.

När det gäller de länder i tredje världen som kämpade för sitt oberoende med socialistiska förtecken, så betraktade Olof Palme inte alls dessa som för alltid lierade med Warszawa-pakten (Sovjetblocket).

Tvärtom var det så, menade han, att västmakterna med USA i spetsen, genom sin fientliga hållning till nationella befrielserörelser och sitt ensidiga stöd till korrupta och förtryckande regimer som motsatte sig alla krav på sociala reformer, drev dessa tredje världens länder rakt i armarna på Sovjetunionen.

Detta sökte Olof Palme förhindra genom att inleda vänskapliga förbindelser dessa unga nationer och befrielserörelser. Han ville helt enkelt ge dem möjlighet att, med Sverige och förhoppningsvis också andra västländer som handelspartners och i någon mån bidragsgivare, kunna utvecklas på ett sätt som var acceptabelt för dessa tredje världens folk. Dessutom var det naturligtvis nödvändigt att i-länderna slutade värna om de multinationella företagens rätt till ohämmad exploatering av tredje världens länder.

Olof Palme ansåg att socialismen (d.v.s. den demokratiska socialism som han sade sig stå för)  förenar oss med de fattiga länderna. I ett tal sade han:

”Vi har gått över till den andra sidan, de rikas läger. De privilegier som vi kämpade mot har vi gjort till våra och vi vägrar att släppa ifrån oss minsta bit av dem Det är här som socialismen kommer in: den ålägger oss att göra gemensam sak med de förtryckta och kämpa på deras sida mot de krafter som exploaterar dem”

Ifråga om demokrati måste man, enligt Palme, ha en annan syn vad gällde tredje världens länder. Här var den sociala nöden så stor och de elementära behoven så akuta att man fick acceptera om de befrielserörelser, som med väpnad revolution tagit makten i en del av dessa länder, i första hand koncentrerade sig på att lösa praktiska problem. Det kunde här handla om jordreformer, bekämpande av analfabetism m.m. Det syns mig som om Olof Palme betraktade också dessa frågor som en del av demokratin

Med tiden trodde han dock att den sociala frigörelsen skulle lägga grunden till en verkligt demokratisk utveckling. Men det var orealistiskt att kräva att man i länder, som just genomgått en blodig revolution och som fullständigt saknade demokratiska traditioner, genast skulle införa en parlamentarisk demokrati av västerländskt snitt.

Att Palme även här menade att demokrati måste vara slutmålet styrks av hans agerande när det gällde Nicaragua. När han som den förste europeiske regeringschef besökte landet 1984, höll han där ett offentligt tal vari han bl.a. hävdade att Nicaragua nu, sedan de hade fått revolutionär legitimitet, också måste skaffa sig demokratisk legitimitet genom att gå till valurnorna.

Detta sades i ett läge då pendeln stod och vägde för om man skulle följa den kubanska linjen eller inleda en utveckling mot demokrati. Enligt Pierre Schori (vid den tiden kabinettssekreterare) kan detta därför mycket väl ha varit det som avgjorde att Nicaragua småningom gick till allmänna val. Självklart förde också Palme samtal om detta på tu man hand med Sandinisternas (den rörelse som tagit makten i Nicaragua) ledare Daniel Ortega.

Olof Palme var också besviken över att Cuba, som han besökt tio år tidigare, inte hade blivit ett mer öppet samhälle och han trodde att detta i längden skulle leda till ineffektivitet.

När det gällde den väpnade revolutionen såg Olof Palme denna som en, i många fall, nödvändig strategi för social frigörelse i tredje världen. Dock var han noga med att påpeka att detta inte gällde Sverige, där den politiska reformismen istället visat sig framgångsrik.

Även vad beträffar inrikespolitiken, så var den drivande kraften Olof Palmes starka känsla av solidaritet med de människor som traditionellt sett varit förtryckta av eliten.

Här skulle en social utjämning ske genom skapandet av en solidariskt finansierad och för alla tillgänglig offentlig sektor. Det handlade om att ge alla medborgare, inte bara de privilegierade, tillgång till en bra skola, sjukvård o.s.v. Det var också, i stor utsträckning, under Olof Palmes tid som nära rådgivare till Tage Erlander (med början 1953) och senare som statsminister som det s.k. starka samhället tog form i Sverige.

Kjell Östberg har om Olof Palmes första sju år (1969 – 1976) vid makten skrivit att; ”aldrig har så omfattande reformer under så kort tid genomförts någonstans”. Han illustrerar detta med att statsbudgetens andel av BNP under 1970-tealet ökade från 26 till 38 procent. Enligt Östberg hade Sverige vid mitten av 1970-talet kommit längre än något annat land när det gäller välstånd, jämlikhet, och jämställdhet.

Man kan också, som Göran Greider, påvisa denna utveckling med att under Olof Palmes sista tid ”så hade nästan fyra av tio anställda i Sverige en offentlig arbetsgivare”.[4]  

Vad vidare gäller den sociala utjämningen så har Henrik Berggren om Olof Palmes tid vid makten skrivit att:

”Från att ha varit ett stelt och hierarkiskt klassamhälle omdanades Sverige under Olof Palme till ett av världens mest egalitära länder. Löneklyftorna trycktes ihop. I början av åttiotalet var skillnaderna i inkomstnivå mellan svenskarna den lägsta någonsin”.[5]

Om vi så går till Olof Palmes mycket omdebatterade engagemang mot USA: s krigföring i Vietnam, är det lätt att här se samma känslomässiga reaktion mot förtryck och maktdominans som han visade på hemmaplan. Det han t.ex. sade om att tvinga ett folk till underkastelse under maktspråk, bär samma känslomässiga prägel som en del uttalanden han gjorde om den svenska elitens kamp för att bevara sina privilegier.

När det gäller just Vietnam har man ju från visst håll hävdat att Olof Palmes engagemang inte var uppriktigt, utan rent taktiskt.

Någonting som dock talar emot detta är att Olof Palmes intresse för just Vietnam tycks ha väckts till liv på allvar när han som vikarierande utrikesminister i juli 1965 fick informationer av USA: s ambassadör Ted Heath om den kraftiga upptrappning av de amerikanska krigsinsatserna, som just beslutats av President Lyndon Johnson.

I den rapport som ambassadör Heath skickade hem till Washington, över samtalet med Palme, återfinns en mycket kraftfull kritik av den amerikanska krispolitiken i Vietnam, om än något inlindad i det diplomatiska språkbruket. Olof Palme säger här bl.a. att den folkliga kritiken mot Vietnamkriget hade sin grund i den frånstötande bild man fått av alla USA-stödda sydvietnamesiska regeringar och att man ifrågasätter USA: s bild av det vietnamesiska folkets egentliga vilja.[6]

Om nu Olof Palmes kritik av USA: s krigföring i Vietnam bara hade sin grund i taktiska överväganden, varför då uttala denna i de konfidentiella diplomatiska kontakterna med USA?

När Olof Palme sedan, den 30: e juli, i Gävle samma år, håller sitt första och mycket kraftfulla Vietnamtal, återfinns här formuleringar som han använt ända sedan 1954, t.ex.: ”Det är en illusion att tro att man kan möta krav på social rättvisa med våld och militära maktmedel.” Detta ger ett bestämt  intryck av att det hela grundar sig på en, sedan lång tid tillbaka, starkt förankrad grundinställning hos Olof Palme.

Jan Guillous mer allvarliga kritik om svenskt dubbelspel i Vietnamfrågan under Olof Palmes tid; behandlas i kapitlet: Jan Guillou och Olof Palme i del 2.

När vi nu talar om att Olof Palme drevs av ett starkt inre patos som riktade sig mot alla former av översitteri och maktdominans, så blir ju en fråga verkligt intressant: Tillämpningen av de svenska steriliseringslagarna från 1934 och 1941.

Ty här handlade det sannerligen om samhällets övergrepp mot ganska försvarslösa människor. Och mycket riktig; enligt Maija Runcis som doktorerat i ämnet, var Olof Palme den ende kritikern av tvångssteriliseringarna (han fick dock stöd av Nancy Eriksson). Hon konstaterar bl.a. följande: "I riksdagen 1964 brännmärkte han myndighetstvånget mot i första hand kvinnor som han tyckte var ovärdigt en demokrati. Men han fick inget gensvar".

 

Karl Marx materialistiska historieuppfattning

 

Oaktat sin anti-kommunistiska grundinställning var Olof Palme anhängare av Karl Marx materialistiska historieuppfattning. Denna kan i korthet beskrivas som att grunden för den samhälleliga utvecklingen i politiskt, socialt, och kulturellt avseende, är den ekonomiska och teknologiska utvecklingen. Det vill säga sättet som vi producerar våra varor och tjänster på.

För att konkretisera detta något kan vi ta uppkomsten av de första högkulturerna, de så kallade flodkulturerna som exempel. Här lärde sig människorna att, genom fördämningar, hindra flodernas årliga översvämningar och de byggde sedan bevattningsanläggningar, för att på så vis effektivisera jordbruket. Därigenom hade man skapat ett helt nytt ekonomiskt produktionssystem.

Men till detta behövdes också en ny social struktur. Det fanns till exempel behov någon som organiserade och ledde arbetet, samtidigt som andra utförde det. Den nya produktionsordning, som nu växte fram, ställde självklart krav på förändringar av det politiska systemet, och till exempel de klasskillnader som här ingick, måste legitimeras av ideologier, religioner o.s.v. Allt detta, menade Marx, var överbyggnaden till basen i samhällsstrukturen, som utgjordes av det ekonomiska systemet.

Ett fint exempel på hur det ekonomiska systemet kan påverka religioner får vi i Jonas Gardells bok: Om Jesus.

Författaren menar här att för de tidigaste kristna församlingarna gällde Jesus grundbudskap, vilket var att man endast behövde lyda Gud och ej några världsliga makthavare överhuvudtaget. T.o.m. en slav kunde genom att dö martyrdöden visa att han var en fri människa.

Detta förändrades dock snart och redan under andra århundradet kan man i brev, som tillskrivits Petrus och Paulus men som enligt Gardell troligen är skrivna av senare författare, hitta saker som att:

”Underordna er för herrens skull all samhällsordning, det må vara kejsaren, som har den högsta makten, eller ståthållarna, som är sända av honom för att straffa dem som gör det onda och belöna den som gör det goda” eller: ”Ni som är slavar, underordna er era herrar, lyd och respektera dem, inte bara de goda och hyggliga utan också de orättvisa”.

Kristendomen skulle ju efter hand bli statsreligion i Rom och förmodligen hade man siktat in sig på detta och ville göra läran acceptabel för de världsliga makthavarna och även för den överklass som var slavägare.

Ekonomin i Romariket baserades ju på slaveriet som f.ö. är ett av de stadier för ekonomisk utveckling som finns beskrivet i Karl Marx lära.

Förutsättningen för att kristendomen skulle överleva var m.a.o. att den harmonierade med det ekonomiska systemet, som var basen i samhällsbyggnaden (härmed naturligtvis inte sagt att kristendomen i sig saknar värde eller giltighet).      

Eftersom dessa historiens drivkrafter inte direkt kan styras med politiska medel, ansåg Palme (i likhet med Marx) att den främsta uppgiften för en politiker var att korrekt tolka den ekonomisk-historiska utvecklingen, och sedan anpassa politiken därefter.

Ett betydande mått av frihet finns dock vid denna anpassningsprocess, och därför gäller det att göra den så; att den så långt som möjligt stämmer överens med de politiska värderingar man har. Men det är viktigt att komma ihåg att en politiker inte likt, någon sorts Gud, kan sitta och styra historien.

Någonting som här hamnar i fokus, och som också kan ge oss hopp inför framtiden, är att förändringar i arbetslivet mot mer demokratiska produktionsprocesser, enligt ovanstående resonemang skulle förändra samhället i samma riktning.

Det verkar också som om Olof Palme var av uppfattningen att den ekonomiska och teknologiska utvecklingen drev produktionen i denna riktning och att det genom denna skapades möjligheter att öka de anställdas engagemang i- och utbyte av sitt arbete. På ett möte 1980 sade han bl.a.:

”Det är ju detta som är den demokratiska socialismens uppgift: att söka förbättra tillvaron för människorna genom att utbytet av arbetsinsatserna blir större, genom att arbetet blir meningsfullt, genom att hindren för människors utveckling röjs undan. Den kampen kan aldrig uttryckas i någon enkel formel om nolltillväxt”.[7] 

I det här sammanhanget kan man kanske se Olof Palmes starka strävan till att demokratisera arbetslivet. Utryck för denna var bl.a. de olika arbetsmarknadslagar, främst medbestämmandelagen MBL, som tillkom under hans tid (givetvis var lagen om anställningsskydd också viktig, men den hör inte riktigt hemma här).

Palme menade att det var i kraft av sin arbetsinsats som löntagarna hade rätt till inflytande, snarare än genom ägande (jmf. nedan om löntagarfonder). Tanken var här att få arbetstagarna att ta ett ansvar också för produktionen.

Karl Marx materialistiska historieuppfattning innebär också att om man vill nå praktiska resultat, så är realpolitiken den enda möjliga vägen. Man måste alltså, hur mycket man än ogillar dem, ta hänsyn till de  ekonomiska realiteterna när man fattar sina beslut.

Detta gjorde också Olof Palme, för även om han i stor utsträckning var en känslomänniska, så förhindrade inte detta att han också var en knivskarp analytiker.

Häri kan förklaringen ligga till att en del människor kommit att uppfatta Olof Palme som falsk.

Detta kan t.ex. gälla löntagarfondsförslaget som desarmerades, så att det inte längre blev något hot mot det privata näringslivet. Olof Palme ansåg här förmodligen att det privata ägandet av de stora exportföretagen var en nödvändig förutsättning för att behålla incitamenten och drivkrafterna till ekonomisk och teknisk utveckling.  

Ett annat exempel kan vara främjandet av svensk vapenexport, inte minst vad gäller Bofors Indienorder på 429 haubitsar. Olof Palme insåg försvarsindustrins stora betydelse för svensk ekonomi och teknologisk utveckling och gjorde därför vad han kunde för att Sverige skulle få denna order (han skulle antagligen ha försvarat detta med att Indien var ett demokratiskt land som inte befann sig i krig samt att det handlade om konventionella vapen, inte kärnvapen). 

Hänsynstagandet till de ekonomiska realiteterna gjorde vidare Olof Palme till en ivrig anhängare av den av Kjell-Olof Feldt (dåvarande finansminister) utstakade tredje vägens ekonomiska politik, som syftade till att främja sysselsättning och ekonomisk tillväxt genom en förstärkning av den svenska industrins konkurrenskraft. Detta var ett ekonomiskt restaureringsprogram som tillkom vid socialdemokraternas makttillträde 1982, efter ekonomins förfall under den borgerliga regeringstiden.

Resultatet av tredje vägens ekonomiska politik, vilken inbegrep devalvering, begränsningar av lönehöjningar och budgetåtstramningar, blev kraftigt ökade företagsvinster, stora inkomstskillnader m.m., vilket ledde till starka protester under Palmes sista år. Som Kjell Östberg skriver, såg emellertid Olof Palme detta som ett nödvändigt ont för att rädda den svenska välfärdsstaten 

Olof Palme var alltså en industrialist som värnade om det svenska privatägda näringslivet Ändå sade han sig vara emot överkonsumtionen, hur går detta ihop?

Svaret är enkelt; genom en stor solidariskt skattefinansierad offentlig sektor begränsas utrymmet för privatkonsumtion. Samtidigt måste den svenska exportindustrin vara konkurrenskraftig och effektiv för att vi skall kunna sälja våra varor på världsmarknaden. Klarar vi inte detta blir det ekonomisk och politisk kris, vilket i slutändan kan hota hela välfärdssamhället.

Man kan också säga att i detta ligger vad som varit nyckeln till socialdemokratins framgång i svensk politik, framför andra vänsterrörelser. Ty de ovan angivna resonemangen leder till slutsatsen att det i varje given ekonomisk-politisk situation gäller att låta sig vägledas av vad som faktiskt är möjligt att uppnå och inte av några politiska illusioner som ändå inte leder någonstans.

En politiker med fast verklighetsförankring kan därför inte, vid utformandet av sina strategier, kosta på sig den frihet som vissa s.k. intellektuella skribenter har. Det är heller inga ädelmodiga korsriddare eller Hamiltons, skapade av Jan Guillou, som formar vår framtid, utan det är de arbetande människorna ute i produktionen.

I Karl Marx materialistiska historieuppfattning såg Olof Palme också en stark kritik mot alla former av politisk dogmatism. Den korrelering av politiken mot den socioekonomiska verkligheten, som Marx förespråkar, uteblir i länder (både kommunistiska och marknadsliberala), där den politiska dogmatismen råder. I stället kommer dogmerna att leva sitt eget liv, skilt från verkligheten.

På grund av detta spärrar man in oliktänkande i kommunistländer, samtidigt som människor går under av arbetslöshet och umbäranden i länder där de fria marknadskrafterna hyllas med en nästan religiös vördnad.

Denna Olof Palmes starka verklighetsförankring kunde naturligtvis göra honom oerhört farlig för motståndarna. Ty det var den som gjorde det möjligt för honom att göra verklighet av sina idéer.

Visst, det har funnits, och finns, politiska ledare och rörelser med långt mera omstörtande budskap, men det är just de verklighetsfrämmande inslagen i deras läror som gör att de hamnar utanför allt politiskt inflytande. Och därmed blir de naturligtvis också ofarliga för det bestående samhället (detta torde gälla i ett ganska stabilt samhälle som det svenska, under mer kaotiska förhållanden kan situationen dock vara en annan).

Men detta hänsynstagande till de ekonomiska realiteterna, leder då inte detta till samma totalt hämningslösa ekonomiska pragmatism som kännetecknade t.ex. Göran Perssons s-regering? Nej, Olof Palme sökte alltid strategier för att, så långt som möjligt, förena vad som var politiskt önskvärt med det som var politiskt möjligt.

Vad jag menar är att det trots allt fanns en riktning och en ideologisk förankring i Olof Palmes politik som också satte gränser för ekonomistyrningen av politiken. För honom hade det t.ex. varit omöjligt att, av ekonomiska skäl, utvisa människor som riskerade att utsättas för tortyr.

Statens funktion var, enligt Marx, inte heller verka för kortsiktiga ekonomiska vinster, utan mer att värna om det ekonomiska systemet och samhällets fortbestånd. 

 

Vad ansåg Olof Palme om den europeiska gemenskapen?

 

Många har ställt frågan vad Olof Palme skulle ha gjort i dag, ifall han levat. Hade han till exempel kunnat förhindra dagens kris inom den offentliga sektorn och vad gäller de allmänna trygghetssystemen?

Personligen tror jag att Olof Palme skulle ha kommit till samma slutsats som hans gamle vän Pierre Schori senare har gjort. Det vill säga att det enda sättet att i grunden angripa problemen med offentlig nedrustning och social dumping är inom EU: s ram.

För det som idag sätter tryck på regeringarna att minska skatter, arbetsgivaravgifter och andra statliga inkomstkällor (och därigenom naturligtvis tvingas sänka den sociala ambitionsnivån), är ju det faktum att vissa länder redan gör detta i större utsträckning än andra. Genom att erbjuda lägre skatter och andra kostnader för företag, samt också lägre skatter för höginkomsttagare, kan självfallet dessa länder dra till sig investeringar och arbetstillfällen från de övriga, vilka naturligtvis nu kan bli tvingade att genomföra en liknande politik.

Företag och människor har också blivit mer rörliga över nationsgränserna sedan Palmes tid

Med sitt sinne för politisk-ekonomiska realiteter och sin internationella inriktning, är jag ganska säker på att Olof Palme i detta läge skulle ha förordat mer av europeisk integration och gemensam lagstiftning, inte minst på det sociala området men också vad gäller till exempel arbetsmarknadspolitik, miljöpolitik och ekonomisk politik i största allmänhet.

Vidare är jag helt säker på att Olof Palme hade menat att ett närmare samarbete mellan de socialdemokratiska partierna inom EU: s ram är nödvändigt för att formulera gemensamma strategier och handlingsplaner.

Olof Palme bedrev ju själv ett nära samarbete med Europas socialdemokrater och då inte minst med den västtyske socialdemokratiske ledaren Willy Brandt och Bruno Kreisky som var de österrikiska socialdemokraternas ledare (jmf. t.ex. med kapitlet: Henry Kissinger – Fredspristagare eller krigsförbrytare?).

Kanske vore rentav ett intensivt samarbete mellan Europas socialdemokrater, inom EU: s ram, enda möjligheten att hålla högerkrafterna stången, och skapa och bevara ett människovärdigt välfärdssamhälle, både i Sverige och i andra länder.

Olof Palme ansåg ju också, som tidigare nämnts, att det gällde att korrekt läsa den ekonomisk-historiska utvecklingen och sedan anpassa politiken därefter. Således; blir ekonomin mer internationaliserad, måste även politiken bli det.

Kring 1970, strax efter det att han hade tagit över från Tage Erlander, strävade också Olof Palme länge efter ett medlemskap i det dåvarande EEC (nu EU). Ett av skälen, som han angav till detta, var att han menade att EEC skulle kunna öka de europeiska staternas möjligheter att hävda sig gentemot supermakterna. Säkert ville Olof Palme också få möjlighet att påverka den europeiska politiken i riktning mot den reformistiska socialism, som han förespråkade.

Dock tvingades Olof Palme, som det synes till sin besvikelse, i mars 1971 konstatera att ett medlemskap inte var förenligt med den svenska neutraliteten.

När man 1982 stod i begrepp at sjösätta tredje vägens ekonomiska politik, hävdade också Olof Palme att man utan framgång sökt förmå de europeiska staterna att föra en mer expansiv ekonomisk politik. Tredje vägens ekonomiska politik var ju i själva verket en reaktion på det faktum att det var omöjligt för Sverige att föra en efterfrågestimulerande ekonomisk politik, samtidigt som omvärlden bedrev åtstramningspolitik.

En gemensam europeisk ekonomisk politik (med rätt inriktning naturligtvis), med gemensam valuta, skulle kunna vara lösningen på detta problem.

Även problem som har sin grund i förhållanden utanför Europa, skulle då kunna hanteras på ett bättre och effektivare sätt.

 

Miljöpolitik, Kommersialism m.m.

 

Miljöfrågorna var ju inte lika alarmerande på Olof Palmes tid som de är idag. Hans grundinställning var dock att det krävdes ett starkt samhälle för hävda miljöintressena gentemot de fria marknadskrafterna.

Förvånande är ändå att Olof Palme på frågan om vilket framtidshot han såg som allvarligast svarade: ”Risken för klimatförändringar till följd av människan aktiviteter”.

Detta kan tyckas lite underligt med tanke på att Palme under hela sitt politiska liv sysslade med stora och viktiga frågor som nedrustning, avspänning och världssvält. Ändå verkar det som om han hade en förmåga att se bortom den omedelbara verkligheten och där kunde urskönja nya hot.

En mycket iögonfallande skillnad mellan dagens samhälle och det samhälle som Olof Palme verkade i och reformerade, är kommersialismens utbredning. Överallt ser man idag reklam. På TV, på tunnelbanevagnar bombarderas man av budskap om att ens lycka är gjord, bara man köper en viss produkt.

När Olof Palme 1967 blev utbildningsminister, fick han också hand om kulturfrågorna liksom även frågor rörande TV och radio (vilka han tog med sig från kommunikationsdepartementet som han tidigare haft ansvaret för).

Olof Palme var själv väldigt intresserad av kultur, inte minst litteratur och under hans ledning lades grunderna fast för en kulturpolitik som bl.a. skulle ta hänsyn till eftersatta gruppers behov och motverka kommersialismens negativa verkningar.

Vad gäller radio och TV, var Olof Palme en engagerad försvarare av public service och han tog bestämt avstånd från det amerikanska idealet om eterns frihet, där enligt honom det fria ordet gick förlorat och den frihet som återstod var bolagens frihet att konkurrera i rännstenen. Han gav också en livfull beskrivning över hur han, under en sjukhusvistelse i New York, på TV bevittnat ett betydande antal mord samt lärt sig hur pinglor skall göra för att inte lukta illa och slippa huvudvärk och förstoppning.[8]

Olof Palme tillsatte också under denna tid en speciell reklamutredning som skulle granska reklamens roll i samhället.

Vi redan sett att Olof Palme var emot överkonsumtion – någonting som är nära kopplat till kommersialismens utbredning och har miljöpolitiska konsekvenser.

1974 säger Olof Palme i en intervju för Svenska Dagbladet bl.a. följande, som kan verka belysande för hans inställning i dessa frågor:

”Jag hoppas vi kan ha ett mindre kommersialiserat samhälle, där säljtrycket på folk lättat” och vidare Det är möjligt att den materiella framstegstakten inte blir lika stor framöver. Men då bör istället påfrestningarna på människorna heller inte bli lika stora” 

 

Henry Kissinger – Fredspristagare eller krigsförbrytare?

 

1974 utbröt en militärkupp i det då fascistiska Portugal, vilken hade sin grund i de befrielsekrig som pågick i landets kolonier.

Detta var dock något så ovanligt som en vänsterkupp, iscensatt av yngre officerare som hade blivit inspirerade av frihetsrörelserna i tredje världen och den kubanska revolutionen. Makten samlades nu hos militärernas rörelse MFA, som skulle leda Portugal in i en socialistisk utveckling.

Nu utbröt stor oro i landet. Arbetare tog över fabriker och jordockupationer genomfördes.

Hos regeringarna i Västeuropa och USA ingav den här situationen stor oro, då man befarade en kubansk utveckling.

Här fick de europeiska socialdemokraterna, och inte minst de svenska en huvudroll vad gällde att föra över den portugisiska utvecklingen i demokratiska banor. Även om det här handlade om ett europeiskt land, så skulle Olof Palmes tankar om att förhindra en kommunistisk utveckling genom stöd till- och vänskapliga relationer med revolutionsrörelser, nu prövas i praktiken.

Det svenska stödet till Portugal skulle i första hand vara ideologiskt. Grupper från det portugisiska socialistpartiet, som varit mycket framgångsrika i det val som hållits, kom tidigt till Sverige för att studera svensk folkrörelsedemokrati.

Olof Palme tog själv aktiv del i dessa strävanden. Han var den förste utländske statsminister som besökte landet efter revolutionen och han var, tillsammans med den västtyske socialdemokratiske ledaren Willy Brandt, den mest uppmärksammade talaren på Socialistpartiets valmöten

Senare bjöd man även in representanter för det styrande militärrådet MFA till Sverige Dessa fick nu en grundlig genomgång i hur det svenska samhället byggts upp och fungerade på den reformistiska socialdemokratins grund och givetvis spelade Olof Palme själv en huvudroll vid detta mottagande.

Representanterna från MFA tog så starkt intryck av detta besök att en del utländska bedömare undrat om svenskarna genomfört någon sorts hjärntvätt på dem.

De europeiska socialdemokraterna genomförde ytterligare ett antal aktioner och efter ett antal år blev Portugal ett stabilt demokratiskt land.

Olof Palme hade redan 1975 diskuterat Portugal med USA: s utrikesminister Henry Kissinger, vilken då hade varit mycket pessimistisk och menat att Portugal var förlorat för demokratin. Denna pessimism hade dock inte delats Olof Palme, som istället menat att de fanns åtgärder som de västeuropeiska socialdemokraterna kunde vidta för att förhindra detta.

När de båda sedan träffades igen i Stockholm 1976, medgav Kissinger att Palme hade haft rätt.

De gamla konflikterna om Vietnam hade nu sjunkit undan, och Kissinger menade nu att Sveriges relativt stora inflytande på världspolitiken i huvudsak varit positivt.

Vid detta tillfälle lyckades man också reda ut en del problem vad gällde Portugals forna kolonier Angola och Moçambique, som nu styrdes av de före detta befrielserörelserna MPLA och FRELIMO.

Olof Palme ville här förmå Henry Kissinger att acceptera detta sakernas tillstånd och avstå från vidare inblandning. Kissinger var dock oroad av de kubanska truppernas närvaro som han menade gav Sovjetunionen ett indirekt inflytande. Eftersom Palme hade kontakter med Kuba, kunde han emellertid meddela att dessa trupper inom kort skulle halveras, och det verkar faktiskt som om Kissinger lät sig nöjas med detta.

Man får ändå här intrycket av att Henry Kissinger, åtminstone till viss del, accepterade Olof Palmes tankar om att kommunismen bekämpades bäst genom att stödja rörelser som agerade i folkflertalets intresse och avstå från att hålla korrupta och förtryckande regimer under armarna.

Vad gällde världspolitiken i stort, menade Kissinger att USA inte hade råd att betraktas som orsaken till alla kriser i världen, och han antydde här att Vietnamkriget varit ett misstag.

Ifråga om Latinamerika ansåg han dock att mänskliga rättigheter inte kunde lösa världsdelens strukturella problem.

Henry Kissinger betonade också vikten av fortsatta nedrustningssträvanden i förhållande till Sovjetunionen.

Vid detta möte kom Kissinger också med en mycket allvarlig varning, i det han menade att andra krafter som bland annat stod för en mycket högljudd anti-sovjetism höll på att växa sig starka i den amerikanska kongressen. Till dessa krafter får vi anledning att återkomma senare.

Många har sett dessa Olof Palmes positiva relationer till Henry Kissinger som ett belägg för att han var en falsk personlighet och att hans kraftfulla Vietnamtal bara var spel för gallerierna, när han ändå i grunden stod på samma sida som amerikanerna.

Jag tror att Olof Palme såg det som en politisk nödvändighet att förhandla med USA och Henry Kissinger, helt enkelt därför att han genom detta kunde uppnå positiva resultat. Detta hade i sin tur en så enormt stor betydelse för så många människor, att det hade varit en ren försumlighet att inte tillvarata denna möjlighet.

Kanske var det här också ett uttryck för den politikiska realism som Olof Palme inspirerats till av Karl Marx.

När det gäller bombningarna av Hanoi julen 1972, som man menat att Henry Kissinger var ansvarig för, hade Palme i ett tal kallat dessa för ett illdåd och jämfört dem med bl.a. vad nazisterna gjorde under andra världskriget. Denna kritik hade han aldrig tagit tillbaka.

Visst kan man på grund av detta och även de massiva bombningarna av Kambodja, kalla Henry Kissinger för en krigsförbrytare. Men verklighetens värld består ju inte av enbart goda och onda människor och politiker. Alla har både bra och dåliga sidor.

Henry Kissinger var ändå en väldigt insiktsfull politiker som det gick att föra rationella samtal med. Han insåg att USA inte kunde diktera villkoren för alla världens länder och det verkar som om han, åtminstone till en del, kunde bortse från kortsiktiga amerikanska vinstintressen och ta ett mer långsiktigt politiskt ansvar.

Om Henry Kissinger kan väl också sägas att han spelade en betydelsefull roll när president Nixon, år 1972, öppnade förbindelserna med Kina samt att förbindelserna till Sovjetunionen, under hans tid som säkerhetsrådgivare och utrikesminister, präglades av avspänning.

För detta senare fick han också kritik i USA, främst från de s.k. neokonservativa som menade att han här var för mjuk.

För mig framstår Henry Kissinger som, i jämförelse med senare republikanska politiker, ganska ideologiskt inriktad, om än konservativt.

Det var ju trots allt också Henry Kissinger som till slut, från amerikansk sida, avslutade Vietnamkriget.

Likafullt anser jag att det var fel att tilldela honom Nobels fredspris, men det var inte fel att förhandla med honom.

 

Olof Palme trodde på det politiska samtalets möjligheter

 

Olof Palmes medarbetare diplomaten Jan Eliasson har givit en livfull beskrivning över hur Olof Palme genomförde förhandlingarna, inom ramen för det FN-uppdrag han fått 1980, som fredsmäklare i konflikten mellan Iran och Irak.

Olof Palme förberedde sig här väl genom att studera in sig på områdets historia, kultur och religion. Under själva förhandlingarna, visade han sedan extremt stor tålmodighet och kunde ibland använda sig av citat ur Koranen för att underbygga sina ståndpunkter. Han kunde också låta samtalet rinna ut i andra ämnen, kanske för att lätta på spänningar men också för att detta är ett normalt socialt mönster i mellanöstern.

Alt det här visar på en strävan hos Olof Palme att leva sig in i sin förhandlingsparts tanke- och föreställningsvärld och sedan anpassa sin argumentation efter detta. 

Meningen med detta var inte att utan vidare acceptera andras ståndpunkter, utan att kunna utrycka sin mening på ett sådant sätt att den blev begriplig för medkontrahenten och inte upplevdes som provokativ.

På detta sätt visade också Olof Palme att han respekterade sin motpart och inte betraktade sig själv som bärare av en överlägsen kultur.

Detta är någonting oerhört viktigt med tanke på västländernas historiska förhållande till länderna i mellanöstern och tredje världen. Från till exempel Iran har man sagt att man vill bli behandlade som jämlikar och att västländerna måste sluta uppföra sig som kolonialmakter.

Det verkar som om man i väst haft svårt att förstå vikten av dessa frågor och att en felaktig attityd härvidlag kan, för lång tid, permanenta fiendskap och omöjliggöra förhandlingsuppgörelser.

Det kan här också handla om att föra direkta förhandlingar på hög politisk nivå och inte avisa detta med hänvisning till att man inte vill legitimera skurkregimer.

Att Olof Palme, vid sina förhandlingar, använde sig av citat ur Koranen visar också på någonting viktigt, när man tänker på att många idag vill döma ut Islam som en primitiv våldsreligion. Olof Palme sökte här istället hitta någonting positivt och fruktbart som han kunde bygga vidare på.

Olof Palme fick dock inte slutföra detta uppdrag, men alldeles mot slutet av sitt liv ska han ha sagt att han såg en möjlighet till öppning i denna låsta konflikt. Vad detta kan ha varit får vi nog aldrig veta.

***

Olof Palmes tro på den politiska dialogen möjligheter visar sig också i hans agerande i konflikten mellan Israel och palestinierna.

Utan att ge avkall på den grundläggande solidaritet som den svenska socialdemokratin hade med det israeliska broderpartiet, menade Olof Palme 1973, att man också måste inleda en dialog med palestinierna. Han var också, vid denna tid, irriterad på israelernas kompromisslösa inställning vad gällde de av dem ockuperade palestinska områdena.

Hösten 1974 sammanträffade Olof Palme för första gången med Yassir Arafat, som var ledare för den palestinska befrielserörelsen PLO, i Algeriet och 1983 gjorde denne ett besök i Stockholm.

För detta blev Olof Palme mycket hårt kritiserad av dem som menade att Arafat var en terrorist som man inte förhandlar med.

I enlighet med vad som tidigare sagts om Olof Palmes starka verklighetsförankring, så tror jag att det centrala för honom var att undersöka om man kunde nå praktiska resultat genom att förhandla med PLO, inte att göra en moralisk bedömning av Yassir Arafat.

Samma bevekelsegrunder kan för övrigt också ha legat bakom Olof Palmes kontakter med Henry Kissinger.

Uppenbarligen gjorde han också bedömningen att det var PLO och Yassir Arafat som hade det palestinska folkets förtroende och att man därför måste förhandla med dem och inte med några av västvärlden utsedda marionettpalestinier. Detta för att respektera det palestinska folkets rätt till självbestämmande. (jmf. med vad som sägs i nästa kapitel.)

Historien har väl ändå här gett Olof Palme rätt. För trots allt var det väl han som, genom sitt närmande till PLO, satte igång den fredsprocess i Mellanöstern som med växlande framgång har pågått ända fram till idag.

Något att tänka på för dem som idag hävdar att man inte skal förhandla med regimer som man anser moraliskt tvivelaktiga, i det att man då skulle ge dem politisk legitimitet.

 

Man kan inte utifrån påtvinga någon ett styresskick…

 

I överskriften ligger någonting som var mycket väsentligt för Olof Palme och som ansluter till den respekt han visade sina förhandlingspartner från andra kulturer.

Hans syn på dessa frågor framgår med all tydlighet i det Vietnamtal han höll på Sergels torg 1968.

Jag citerar ur detta:

”Demokratin är ett krävande styresskick. Den kräver respekt för andra Man kan inte utifrån påtvinga en nation ett styresskick…”

Därför förutsätter den nationell självbestämmanderätt

 Demokratin kräver rättvisa. Man kan inte vinna ett folk genom att fylla de redan besuttnas fickor medan de fattiga drivs i allt djupare nöd. Man kan inte möta krav på social rättvisa med våld och militära maktmedel. Demokrati förutsätter social frigörelse”.

För Olof Palme var det här heller ingen tvekan om vem som hade det vietnamesiska folkets stöd. Han menade att de militära framgångarna för den sydvietnamesiska befrielserörelsen FNL i dess kamp mot stormakten USA och dess lydregim i Saigon, varit omöjliga utan ett brett folkligt stöd.

Av detta följde naturligtvis också att omvärlden måste respektera FNL som företrädare för det sydvietnamesiska folket på samma sätt som man måste respektera Yassir Arafat och PLO som företrädare för det palestinska folket.

Allt annat vore att trampa på dessa folks rätt till nationellt självbestämmande. Återigen framträder här också någonting som var väldigt centralt för Olof Palme; nämligen respekten för andra. Här kan man också återknyta till Olof Palmes känslomässigt grundade aversion mot stormaktsdominans och neo-kolonialism.

Olof Palme ger här också en djupare innebörd åt begreppet demokrati, i det han i detta inbegriper såväl nationell självbestämmanderätt som social frigörelse.

Jag tycker man kan säga att historien också här har givit Olof Palme rätt.

Om vi tänker på t.ex. Napoleons invasion i Spanien, så resulterade denna i starkt folkligt motstånd mot de franska inkräktarna. Detta trots att Napoleon angivit att syftet var att sprida den civilisation som sprungit ur de franska upplysningsfilosofernas idéer till Spanien och där göra slut på inkvisitionens barbari.

Vidare om vi så går till våra dagars Irak och Afghanistan så är det ju uppenbart att stora delar av befolkningen i dessa länder har värjt sig mot vad man ansett vara främmande invasionsstyrkor.

Så t.ex. är ett återkommande tema i de intervjuer som journalisten Giuliana Sgrena gjorde med vanliga irakier, att man måste återta sin heder genom att kasta ut de främmande inkräktarna.

I den utmärkta dokumentärfilmen ”Armadillo”, om en grupp danska soldater i Afghanistan, finns det vidare en episod där några småpojkar kommer fram till danskarna och uppmanar dem att åka hem. Danskarna får här också frågan om de är judar eller kristna. Detta visar med all tydlighet på att dessa afghanska småpojkar tagit del av den al-Qaida inspirerade talibanpropagandan, som går ut på att västvärlden och Israel för ett krig mot Islam. Det verkar också uppenbart att taliban-krigarna, för dessa småpojkar, framstår som hjältar, vilka bekämpar de främmande inkräktarna.

Här har alltså taliban-rörelsen en utmärkt grogrund, inte därför att man delar dess ideal, utan därför att man upplever det som förödmjukande att ha främmande trupper i sitt land. 

Det förefaller också klart att vilka som än vinner de demokratiska val, som man nu försöker genomföra i dessa länder, riskerar att bli betraktade som föraktliga medlöpare och arvtagare till de främmande ockupanterna av breda befolkningsgrupper.

Naturligtvis kan man inte av detta dra slutsatsen att Olof Palme skulle ha förordat ett omedelbart trupptillbakadragande från dessa länder. Det fanns mycket annat att ta hänsyn till.

Jag vill bara påvisa att utvecklingen här stöder hans resonemang och att vi här återigen får belägg för att man inte utifrån kan påtvinga en nation ett styresskick (naturligtvis var ju invasionen av dessa länder inte heller föranledd av att man där ville införa demokrati).

Självklart skulle Olof Palme ha ställt sig positiv till en demokratisering av de här länderna, men jag tror att han skulle ha menat att den måste ske på deras eget initiativ och i den takt som de klarar av.

Varje folk värnar nämligen om sin rätt att själva forma sin egen framtid.

Men, invänder någon här nu; vi kan ju inte bara stå och se på när en regim i något land genomför t.ex. etnisk rensning eller folkmord. Tänk bara på situationen i Ruanda eller det forna Jugoslavien, för att nämna några exempel.

Till att börja men måste vi här komma ihåg Olof Palmes aversion emot all form av dogmatism. Så skall inte heller satsen att: ”Man kan inte utifrån påtvinga en nation ett styresskick” uppfattas dogmatiskt. Man måste alltid korrelera sina bedömningar mot verkligheten.

Vidare verkar det ju som om Olof Palme menade detta i första hand i bemärkelsen att man inte kan negligera en statsledning eller rörelse vilken uppenbarligen har stöd av en betydande del av befolkningen inom ett visst område som t.ex. FNL eller PLO. Dock kan det naturligtvis vara så att en, i och för sig, illa omtyckt ledare som t.ex. Saddam Hussein, ändå fördras framför en främmande ockupationsmakt.  

Hursomhelst, i enlighet med vad som tidigare sagts om Olof Palmes aversion mot rasism och förtryck, skulle han väl knappast ha satt sig emot internationella ingripanden i situationer av t.ex. etnisk rensning och folkmord.

Ett tillfälligt avvärjande av en mänsklig katastrof, behöver ju heller inte innebära att man påtvingar någon ett styresskick.

 

Chile – Ett beskt Piller?

 

I september 1970 hade ”Unidad Popular” på parlamentarisk väg bildat en vänsterregering under Salvador Allende i Chile. Strax därefter beslutade den svenska regeringen, med Olof Palme som statsminister, att ge ekonomiskt bistånd till landet.

År 1972 blev Harald Edelstam svensk ambassadör i Chile. Han gav öppet sitt stöd till den folkvalde socialistiska presidenten Salvador Allende.

När Augusto Pinochet 1973 genomförde en mycket brutal militärkupp, lyckades Harald Edelstam ordna fri lejd och politisk asyl i Sverige åt cirka 1300 förföljda chilenare och andra latinamerikaner och räddade därmed livet på många av dem.

Då den kubanska ambassaden efter kuppen blev attackerad av chilensk militär, ingrep Harald Edelstam och åtog sig skyddsmaktuppdraget, vilket innebar att han fick tillgång till de kubanska ambassadbyggnaderna som nu kunde användas till att inhysa flyktingar i. Detta skedde i samförstånd med Olof Palme som Edelstam, i strid med den diplomatiska ordergången, tagit direktkontakt med.

Enligt Harald Edelstams son Erik Edelstam, hade fadern hela tiden stöd från Olof Palme och regeringen. Harald Edelstam och Olof Palme kände sedan länge varandra och de två hade, under kuppen, långa diskussioner per telefon om hur de skulle handla och detta kunde ju inte annat än att stärka Harald Edelstam i hans beslutsamhet.

När militärkuppen bröt ut sade Olof Palme någonting som jag tror är oerhört väsentligt för att förstå hans och Harald Edelstams agerande:

”För dagen måste vårt främsta mål vara att rädda människoliv. De nya makthavarna i Chile måste vara medvetna om att omvärlden noga följer händelserna där. Det borde ligga i deras intresse att undvika ett blodbad”.

Olof Palme har här konstaterat att situationen var mycket allvarlig och att medlet för att rädda människoliv var att (förutom den direkta skyddsverksamhet som Harald Edelstam bedrev), via massmedia, skapa internationell uppmärksamhet kring de oerhörda övergrepp, med urskillningslöst mördande och tortyr, som ägde rum i kölvattnet på militärkuppen.

Det som retade den militärjunta som tagit makten och faktiskt även svenska UD, var just att Harald Edelstam ständigt gick ut i den internationella pressen och berättade om vad som egentligen skedde i fängelserna och tortyrkamrarna

Här hade man alltså ett oerhört verksamt medel för att sätta tryck på Augusto Pinochets militärjunta och även på USA, som helt uppenbart stött kuppen (vilket man nu inte längre förnekar).

Var det för övrigt någon som kunde påverka juntan; så var det naturligtvis USA.

Att amerikanerna, på olika sätt, befrämjat militärkuppen, innebar för övrigt inte heller att de också godkänt den brutalitet som denna genomfördes med.

Någonting som kan tyda att man från USA: s sida önskade undvika alltför mycket blodspillan, var att president Nixon skulle ha beordrat de CIA-militärer som på kuppens första dag, den 11 september 1973, hade krigsövningar vid kusten utanför presidentpalatset La Moneda, att ta president Allende i säkerhet. Denna order kom dock för sent, för strax därefter stormades presidentpalatset och Allende tog sitt eget liv.

När en grupp amerikanska kongressmän i februari 1974 anordnade ett möte med syfte att kartlägga bl.a. Nixonadministrationens inblandning i Chilekuppen, inbjöds Harald Edelstam som talare. Han hade dessförinnan låtit pressen förstå att han hade en del att berätta om detta.

Dock, efter påtryckningar från bl.a. den svenska ambassaden i Washington, blev Harald Edelstam uppkallad till UD och uppmanades, enligt egen utsago, att tona ned kritiken mot USA. Olof Palme formulerade saken som att Edelstam fått ”goda råd”.

Hursomhelst, så tycks Edelstam ändå ha utryckt så försiktigt att det inte ledde till några diplomatiska protester från USA: s sida.

Förklaringen till detta kan naturligtvis ligga i att man, från Olof Palmes och regeringens sida, rent allmänt ville ha bättre förbindelser till USA efter åren av kritik mot Vietnamkriget, som Kjell Östberg tycks mena. 

Emellertid tror jag att det här också kan finnas en förklaring som var knuten till utvecklingen i Chile.

Uppenbarligen hade Harald Edelstam, åtminstone vid något tillfälle, under sin tid i Chile, avstått från att, som han brukade, brännmärka juntan i den internationella pressen, för att få till stånd frisläppanden av människor. Kanske fanns det också här liknande skäl till att visa återhållsamhet.

Enligt egna uppgifter utfärdade CIA i januari 1974 ett direktiv till all personal inom organisationen att samla in information om tortyr i Chile.

Man skulle vidare använda sig av alla tillgängliga kanaler och kontakter för att förmå den chilenska regeringen att mildra sin repressiva politik och speciellt viktig var det att eliminera tortyren.

Härvid betonade CIA, särskilt i sina kontakter med medlemmar av organisationer som var ökända för kränkningar av mänskliga rättigheter, att övergrepp i detta hänseende skulle skada regeringens trovärdighet i deras eget länd, negativt påverka deras internationella rykte och var oacceptabla för den amerikanska regeringen.

I CIA: s dokumentation om detta, anger man också att de kontakter man hade inom dessa illa beryktade delar av den chilenska statsapparaten, i vissa fall varit helt nödvändiga för att få kunskap om brott mot de mänskliga rättigheterna.

Jag tror att det huvudsakliga skälet till att man förmådde Harald Edelstam att liga lågt vad gällde kritiken mot USA för inblandning i chilekuppen, var en uttrycklig eller tyst (diplomatisk) överenskommelse. Innebörden av denna kan ha varit att om Sverige (inklusive Harald Edelstam), tonade ned denna kritik mot USA, så skulle motprestationen bli att man verkade för att mildra förtrycket och brutaliteten i Chile.

Någonting som talar för att det var så, är att den egensinnige Edelstam knappast hade låtit sig påverkas till återhållsamhet om det inte funnits ett starkt skäl härför.

Jag vill på inget sätt förringa det lidande som de människor vilka drabbades den chilenska diktaturens brutalitet, utsattes för. Ca 3500 människor mördades eller försvann och 28000 torterades (det är dock möjligt att dessa siffror nu måste justeras uppåt sedan ny information kommit i dagen).

Dock verkar det som om förtrycket i Chile efterhand minskade och det nådde ändå aldrig samma nivåer som under det smutsiga kriget i grannlandet Argentina.

Om jag har rätt i mitt förmodande, så kan svenska UD: s agerande (förmodligen här i samförstånd med Olof Palme), försvaras med att det handlade om att rädda människoliv.

Detta var ju det övergripande syftet med den svenska Chilepolitiken som redan från början angivits av Olof Palme. Och i enlighet med den verklighets och resultatinriktning som var kännetecknande för hans utrikespolitik, så måste härvid alla tillgängliga medel och kanaler brukas. Det gällde här att inte hamna i ideologiska blockeringar eller för att inte säga dogmatiskt tänkande.

Det finns en episod under Harald Edelstams arbete i Chile med att rädda människor undan tortyr och avrättning som speciellt belyser detta.

I denna sin strävan, fick han kontakt med en major Mario Lavanderos, som var ansvarig för utlänningsavdelningen på Nationalstadion, vilken nu användes som fängelse för vänsteranhängare och Allendefolk, även utlänningar.

Dagen innan 54 uruguayaner från Nationalstadion skulle arkebuseras, lyckades Edelstam förmå Lavanderos att överlämna dem till honom, så att han kunde sätta dem i säkerhet på den svenska ambassaden.

I sina övertalningsförsök skulle Edelstam bl.a. ha sagt: ” Du är ju officer som jag och inte mördare”.

Denne Mario Lavanderos var som sagt militär och hade uppenbarligen stött militärkuppen, då han var emot Allendestyret. Ändå fanns det någonting i honom som gjorde att han vände sig mot militärjuntans barbariska brutalitet. Kanske fanns det här, förutom känslomässig aversion, också en religiös dimension, för till en nunna som följde med sällskapet med de 54 uruguayanerna, sade han: ”Be för mig”.

Samma natt som dessa människor räddades, avrättades Mario Lavanderos, förmodligen på grund av sin medverkan i detta.

Även hos personer med för oss starkt främmande ideologiska referensramar och föreställningar, kan det m.a.o. finnas positiva sidor som t.ex. känslomässigt baserad aversion mot övergrepp och tortyr.

Kanske hade heller inte den amerikanska Nixonadministrationen, med Henry Kissinger som drivande kraft, när det gällde utrikespolitiken, nått samma bottennivåer, när det gällde mänskliga rättigheter, som senare republikanska styren skulle göra. Förmodligen fanns det här ändå en strävan upprätthålla ett visst mått av anständighet i utrikespolitiken.

Att man stött en militärkupp i ett annat land, måste naturligtvis fördömas, men samtidigt är det viktigt att inse att president Nixon och Henry Kissinger, utifrån sina ideologiska ståndpunkter, ansåg att detta var rätt och nödvändigt för att få ett slut på den kaotiska situation (i och för sig till en del orsakad av USA), som då rådde i Chile.

En slutsats av ovanstående kan också vara att Harald Edelstam, genom sitt agerande i Chile, förmodligen räddade livet på betydligt fler människor än de ca 1300 som han direkt ordnade fri lejd och asyl åt.

 

Slutsatser som kan dras av Olof Palmes utrikespolitiska arbete

 

Allt det ovan sagda om hur Olof Palme (i Chile tillsammans med Harald Edelstam) arbetade utrikespolitiskt, illustrerar hur han förhöll sig till den komplexa värld vi lever i och där det är omöjligt att dela in människorna i enbart goda och onda.

Likafullt måste vi förhålla oss till detta och göra det bästa möjliga av situationen.

Vi måste, för att värna om fred och humanism, hos människor med andra utgångspunkter än våra egna och ibland från för oss främmande kulturer, ändå hitta gemensamma beröringspunkter som vi kan bygga vidare på.

Återigen är grunden här den verklighetsförankring och realism som tycks ha varit så central för Olof Palme. Man kan inte förvänta sig att andra folk, utan vidare, skall överge sina månghundraåriga kulturella och religiösa traditioner (om detta nu ens är önskvärt), som i många fall är en så stark del av deras nationella identitet. Inte heller kan man förvänta sig att andra utan vidare skall överge sina politiska ideal.

Av det föregående framgår det också att när man kommer in i dramatiska situationer där människoliv står på spel, så är inte det avgörande vilken politisk eller religiös orientering en person har, utan istället egenskaper som: civilkurage, aversion mot grymhet och brutalitet och sunt förnuft.

Därför måste man här samarbeta med alla som det går att samarbeta med; även med sådana som Henry Kissinger och CIA.

 

Om Olof Palme hade fått råda, så skulle Berlinmuren ha stått kvar än idag…

 

Om nu Henry Kissinger var en politiker som Olof Palme kunde föra konstruktiva samtal med, så gällde inte detta den amerikanska administrationen under President Ronald Reagan, som tillträtt när socialdemokraterna återkom i regeringsställning 1982 (efter att ha varit i opposition sedan 1976).

Här blev det nu istället konfrontation över hela linjen.

Ronald Reagan har beskrivits som en av USA: s mest konservativa presidenter under efterkrigstiden och han använde sig av en extremt kraftfull antikommunistisk demagogi. Han benämnde till exempel Sovjetunionen som ondskans imperium.

När det gällde ekonomisk politik, var Milton Friedmans nyliberala idéer, om en maximalt fri marknad, bärande för Ronald Reagan (även om han i och för sig inte alltid levde upp till dessa).

Säkert stod också Ronald Reagan nära de krafter som Henry Kissinger tidigare varnat för och som också stod för en mycket högljudd anti-sovjetism. 

***

I Nicaragua hade den sandinistiska vänsterrörelsen 1979, genom en väpnad revolution, tagit makten från den förtryckande Somozaregimen. Oroligheter uppstod nu också i El Salvador och Guatemala.

Sandinisterna i Nicaragua kallade sig inte för kommunister utan sade sig vara för politisk pluralism och blandekonomi. Dock vidtog de en rad åtgärder för att fördela välståndet i landet, bland annat genomfördes en jordreform.

Detta var tillräckligt för att djupt oroa President Ronald Reagan. Han höll ett starkt känslomässigt tal där han utmålade de, som han menade, odemokratiska kommunisterna i Nicaragua som ett hot mot hela Centralamerika, därefter mot Latinamerika och slutligen mot USA. Reagan betonade här också vikten av att man stödde dem, som han kallade frihetskämpar, och som bedrev gerillakrigföring mot sandinisterna i Nicaragua.

Dessa s.k. Contras, som Ronald Reagan också beskrev som den moraliska motsvarigheten till de män som en gång grundade USA, har anklagats för en rad krigsförbrytelser som mord, våldtäkt, tortyr och lemlästning.

Ronald Reagan menade också att landet var en sovjetisk bas.

Washington satte nu in stöd till Contras och man stöttade också militärt upp regimerna i El Salvador och Guatemala.

1984 åker så Olof Palme, som den förste europeiske regeringschefen, till Nicaragua.

Han håller där ett offentligt tal vari han bland annat säger:

Somozagardister och legosoldater (Contras) är inga bärare av demokrati, de är inga frihetskämpar. Det så kallade korståget mot kommunismen är ingenting annat än ett plundringståg mot fattiga självägande bönder och brutala våldtäkter av unga flickor som i själva verket är barn”.

Olof Palme uppmanade också, vid detta besök, sandinisternas ledare President Daniel Ortega att införa demokrati.

Efteråt sade Palme att han kunde förstå USA: s strävan att begränsa kommunismen i Latinamerika, men att det hade lett dem till att föra en alldeles felaktig politik i det att man stödde de mest avskyvärda regimer och motsatte sig sociala och ekonomiska reformer. Amerikas intressen skulle tjänas bättre om man tillät reformer och avstod ifrån att hålla korrupta regimer under armarna.

Centralamerikas problem är fattigdom och sociala förhållanden. Nicaragua, menade Palme vidare, befinner sig fortfarande på ett formbart utvecklingsstadium och han hoppades att han, med sin begränsade förmåga, skulle kunna bidraga till landets demokratisering.

Vad gällde den väpnade revolutionen, så hade han, trots att han är övertygad reformist, stött den eftersom det inte fanns någon annan lösning. Det fanns helt enkelt inget annat sätt att göra sig av med Somozaregimen.

Denna redogörelse har jag tagit från den brittiske journalisten Chris Mosey. Kanske var denna, för Olof Palme, så typiska syn på förhållandena, någonting som han ville få ut i internationella media, för att därmed möjligen påverka makthavarna i Washington.

Reaganadministrationen tog dock inga som helst intryck av Olof Palmes uttalanden och strävanden, men möjligen hade han lyckats påverka den amerikanska kongressen.

Palmes besök i Nicaragua skedde i februari 1984 och redan i maj samma år beslutade kongressen att dra in stödet till Contras. Huruvida det fanns ett orsakssammanhang här är svårt att bedöma, men som skäl till den amerikanska kongressens motstånd mot stödet till Contras har angivits, bland annat, våldtäkter av bondebefolkningen och tortyr till döds av socialarbetare.

De första valen i Nicaragua genomfördes också senare under 1984.

Troligt är att man i USA ansåg att Olof Palme bidragit till att ge Sandinistregimen politisk legitimitet (se mer om detta begrepp längre fram).

Reaganadministrationen var emellertid inte ens en beredd att rätta sig efter USA: s kongress När man inte längre kunde stödja Contras lagligt, gjorde man det istället olagligt.

Man sålde vapen till den förmodade ärkefienden Iran och sedan använde man betalningen för dessa till att finansiera stöd till Contras.

Det här har kallats Iran-Contras skandalen. Även om de viktigaste personerna inom administrationen som President Ronald Reagan, vicepresident George H.W. Bush, och försvarsminister Caspar Weinberger förnekade kännedom om detta program, ansåg den oberoende åklagaren Lawrence Walsh, att de med all sannolikhet haft kunskap om händelserna.

Dock blev överstelöjtnant Oliver North, som tjänstgjorde vid nationella säkerhetsrådet och säkerhetsrådgivaren John Poindexter fällda för olika brott i samband med denna illegala hantering. Försvarsminister Weinberger blev åtalad för mened men fick åtalseftergift.

Förutom att den illegala hjälpen till Contras bekostats med medel som man fått genom vapenförsäljningen till Iran, har det här också förekommit uppgifter om att narkotikapengar skulle ha använts.  Bestickande är t.ex. att en ledande person i den Hondurasbaserade: Nicaraguan Democratic Force (den största contrasgrupperingen) med ansvar för medelinsamlande, identifierades 1984 av det amerikanska Drug Enforcement Administration (DEA) som den uppenbara ledaren för en kriminell organisation som var ansvarig för smuggling av kilovis med kokain till USA. 

Trots att Nicaragua genomfört demokratiska val, ansåg uppenbarligen Reagan att sandinisterna till varje pris skulle bekämpas, vilket onekligen inger uppfattningen att det hela handlade om någonting annat än demokrati och frihet. Kanske var det till och med så att man betraktade ett demokratiskt socialistiskt land som det största hotet av alla.

Detta får mig att tro att de egentliga skälen till att USA förde denna hårda konfrontationspolitik, gentemot Nicaragua, var ekonomiska och att de skäl som angavs bara var svepskäl, ämnade för den inhemska opinionen.

Att betrakta ett litet fattigt land som Nicaragua som ett hot mot demokrati och frihet i USA, kan ju också synas absurt

Vad som tydligen gjorde att landet sågs med sådan avsky av Washington, var de sociala reformer som man genomfört; till exempel jordreformen.

Olof Palmes teori om hur man bäst håller tillbaka kommunismen i U-länderna kan ju, ur Washingtons synvinkel, ha haft en betydande svaghet: Den bejakade reformer och försvårade exploatering från de multinationella företagens sida.

Vid den här tidpunkten befann sig Centralamerika helt klart i fokus för den amerikanska utrikespolitiken; och här kommer så Olof Palme och stör Reaganadministrationens strategi. Han kan inte ha setts med blida ögon i Washington.

I det här sammanhanget förtjänar det också att nämnas att USA fälldes 1986 i Internationella domstolen i Haag för brott mot internationell lag, då man stött Contras i kriget mot Nicaraguas regering och hade minerat hamnar i landet.

Sverige gav självklart ekonomiskt stöd till Nicaragua, som var ett av SIDA: s programländer under denna tid.

***

Ett annat område där Olof Palme hamnade på total frontalkurs med administrationen i Washington var freds- och nedrustningsfrågor.

1980 hade ”Den oberoende kommissionen för nedrustnings- och säkerhetsfrågor”, vanligen kallad ”Palmekommissionen”, skapats. Här ingick, förutom Olof Palme, delegater från flera länder. Till exempel fanns här från USA Cyrus Vance, utrikesminister i Carters regering, och från Sovjetunionen, den sedermera så namnkunnige, Georgij Arbatov.

Kommissionens viktigaste slutsats ligger i begreppet gemensam säkerhet. Innebörden av detta är att krig inte längre kan användas för att nå politiska mål. Krig kan bara leda till förintelse. Ingen nation kan heller tillskansa sig säkerhet på någon ananas bekostnad. Säkerhet kan bara uppnås gemensamt. Alltså, om vi inte vill förintas tillsammans måste vi istället finna vägar att, genom samarbete, överleva tillsammans.

President Ronald Reagan, som tillträtt 1981, hade kraftigt ökat USA: s militära satsningar och speciellt intresse ägnades åt ett projekt som kallades The Strategic Defense Initiative (SDI), på svenska vanligen kallat för Stjärnornas krig, vilket var ett mark och rymdbaserat försvarssystem mot strategiska nukleära ballistiska robotar. Detta var ett gigantiskt och extremt högteknologiskt projekt som skulle kräva ofantliga medel i utvecklingskostnader.

Tanken var här alltså att USA skulle kunna slå ut de eventuella kärnvapenbaserade strategiska robotar, som skickades mot dem och därmed undgå följderna av ett kärnvapenanfall.

Det här kunde således betraktas som ett försök från USA: s sida att skaffa sig säkerhet på Sovjetunionens bekostnad, vilket gick stick i stäv med Palmekommissionens principer.

Amerikanska kritiker, även bland vetenskapsmännen, hävdade också att projektet var ogenomförbart (vilket senare också visade sig vara riktigt) och alldeles för dyrt. Fysikern Hans Bethe, som tidigare arbetat tillsammans med Edward Teller, menade till exempel att enda sättet att komma tillrätta med kärnvapenhotet var genom diplomati.

Stjärnornas krig kunde vidare utgöra ett hot genom att inge USA falsk en föreställning av säkerhet och det skulle också ha kunnat provocera fram ett anfall. Detta senare speciellt som Sovjetunionen saknade förmåga att svara upp till detta nya hot.

I efterhand har man hävdat att Stjärnornas krig bidrog till Sovjetunionens fall, på så vis att det tvingade fram sådana försvarskostnader att ekonomin i övrigt tog skada.

När det gäller Stjärnornas krig, kan det ha funnits andra motiv till att satsa på detta, än rent militära. Det var som sagt ett mycket högteknologiskt och kostsamt projekt som skulle gynna starka ekonomiska intressen i USA.

Michail Gorbatjov (vid denna tid generalsekreterare i Sovjetunionens kommunistiska parti; se mer om denne nedan) uttryckte, i en intervju med Lars Borgnäs, sin övertygelse om att Olof Palme mördades av politiska skäl:

”Jag tror inte att mordet skedde av en slump. Han var en man som hotade starka intressen – de grupper som inte intresserade sig för en säkrare värld, som utnyttjar osäkerheten i världen. Och sådana mord är alltid svåra att lösa, för de planeras i lönndom och sanningen är djupt gömd”.

Nu föregrep vi kanske lite det som skall avhandlas i del 2 till denna skrift, men här är det väsentliga att det som förmodligen föresvävade Gorbatjov var de starka industrikoncerner, vilka har framtagande av nya vapensystem som den teknologiska basen i sin verksamhet.

Självklart skulle också ett projekt av den här magnituden, driva den teknologiska utvecklingen framåt genom de forskningsresurser som här måste mobiliseras. Trots att projektet aldrig utvecklades fullständigt, har det ändå banat vägen för de anti-robotsystem vi har idag och säkert kan vi här också finna, åtminstone en del av, orsakerna till it-teknikens dramatiska utveckling.

En fråga som dyker upp här är; om man rent av kan hävda att Olof Palme riskerade att, genom sitt fredsarbete, hämma den teknologiska utvecklingen?

Är vidare framåtskridande i så fall omöjligt utan kraftfulla militära satsningar?

Det här är intressant också därför att det påvisar en brist i den fria marknadsekonomi, med minimala statliga ingripanden, som President Ronald Reagan sade sig förespråka Hans kraftiga upprustningar var ju också sannerligen ett uttryck för statliga ingripanden i den amerikanska ekonomin.

Jag tror att den slutsats man kan dra av detta är att den blandekonomi som Olof Palme förespråkade, är den modell som, med Karl Marx språkbruk, bäst motsvarar det ekonomiska systemets behov. Här får man sedan hitta andra former än militära upprustningar, för att, från statmakternas sida stimulera till teknologiska satsningar som inte det privata näringslivet klarar av på egen hand.

Olof Palme strävade ju också efter att hitta former för samarbete mellan stat och näringsliv.

När det vidare gäller Olof Palmes fredssträvanden, så var hans mål att få till stånd förhandlingar mellan stormakterna i avspännings- och nedrustningsfrågor. Han ville också gärna själv samtala med Sovjetunionens ledare om dessa frågor, speciellt sedan den nye Sovjetledaren Michail Gorbatjov tillträtt i mars 1985, då denne gjorde intryck av att ha ett starkt engagemang för fred och säkerhet.

Här hindrades dock Olof Palme länge av de u-båtskränkningar av svenskt territorium som man menade ägde rum (se mer om detta i kapitlet: Om ”Bläckfisken” som lurade under vattenytan i de svenska skärgårdarna).

Ändå beslöt Olof Palme till slut att åka till Moskva för att diskutera, bland annat, avspänning och nedrustning med Michail Gorbatjov. Detta möte kom ju som bekant inte till stånd då Olof Palme mördades bara någon månad innan det skulle ha ägt rum.

Mycket talar dock för att Gorbatjov hade anammat det av Palmekommissionens myntade begreppet ”gemensam säkerhet”.  Joseph Nye skriver till exempel i DN att: ”Gorbatjov menade att säkerhet var ett spel som alla kunde vinna på, förutsatt att de samarbetade.” Georgij Arbatov har också i efterhand uttalat sig mycket positivt om begreppet gemensam säkerhet.

Vidare tillhörde Palmekommissionens rapport, enligt vad som sagts i ett ryskt TV-program, Michail Gorbatjovs favoritlektyr.

Olof Palmes son Joakim, har också menat att hans far förutsåg stora förändringar i Sovjetunionen som, när det gällde utrikespolitiken, i stor utsträckning skulle bygga på Palmekommissionens filosofi om gemensam säkerhet. Enligt Joakim Palme var hans fars idéer viktiga för Gorbatjovs reformpolitik.

Till Lars Borgnäs har Michail Gorbatjov, i intervju 1998, sagt att:

”Olof Palme var en politiker som kanske före alla andra förstod vilken osäkerhet världen befann sig i igenom kärnvapenkapprustningen. Han var en humanist, han förstod att Sveriges roll som ett litet land var att ta initiativ, och hans initiativ var värdefulla”.

Att Olof Palme nu också fått en mer positiv syn på Sovjetunionen, och då speciellt vad gällde dess inställning till fred och säkerhet, styrks av att han under sin sista intervju på själva morddagen säger: "Man kan inte annat än välkomna Sovjets beslut att förlänga moratoriet för kärnsprängningar".

Det förefaller alltså sannolikt att Olof Palme och Michail Gorbatjov, på grundval av begreppet ”gemensam säkerhet”, skulle ha enats om att man måste få USA att avstå ifrån att utveckla den nya typ av vapensystem, som ”Stjärnornas krig” representerade, om nu mötet dem emellan hade ägt rum.

Tillsammans med den kritik mot Stjärnornas krig som redan fanns i USA, hade kanske detta kunnat hota hela projektet.

***

Här kan det vara intressant att höra vad två före detta Reaganmedarbetare har att säga om Olof Palmes politiska insatser.

Richard Burt, som var biträdande utrikesminister hos Reagan 1983-1985, har i intervju med Lars Borgnäs, sagt:

”Vid den här tiden såg vi ännu inga tecken på någon förändring i Sovjetunionen.  Vi hade haft ryska ledare som Leonid Bresjnev, Juri Andropov, Konstantin Tjernenko, alla representanter för ett hjärndött ledarskap. När Gorbatjov kom – och hans bakgrund var jordbrukssidan – visste vi ännu inte vart perestrojka och glasnost skulle leda. Så när Olof Palme agerade och sa sig se tecken i Moskva på nya tider talade han om saker som ännu inte fanns. Om begrepp som gemensam säkerhet hade anammats hade vi inte haft ett fritt Europa idag. Vi skulle haft fortsatt rysk kontroll av Östeuropa, för med det begreppet lades så mycket betoning på säkerhet och inte tillräckligt på frihet”.

Vidare menade Burt att Sverige förändrades efter mordet på Olof Palme:

”Regeringarna i Sverige efter Palme sökte inte längre uppnå grundläggande förändringar i världen. De bekymrar sig istället för det som normala regeringar bekymrar sig om, saker som gäller deras inrikesproblem och deras grannar. Efter Palme fanns det inte längre någon global politik”.

”Behövdes inte det heller?", frågade här Lars Borgnäs

”Nej. För det var resultatet av denne ende man och hans intellekt”.

En annan av President Reagans medarbetare, säkerhetspolitiske rådgivaren Edward Luttwak har, också i intervju med Lars Borgnäs, bland annat sagt:

”Palme sa: ni måste tala med varandra och komma överens med ryssarna. Men Reaganadministrationen sa: vi behöver inte tala med dem, vi behöver bara dra bort mattan under dem för då kommer de att kollapsa, och talar vi med dem kommer de att kunna fortsätta som förut”

På fråga från Lars Borgnäs om Palme skadade den strategin, sade Luttwak att Reagans inriktning var att deslegitimera ryssarna genom att inte tala med dem, inte behandla dem som en jämbördig partner. Det var emellertid just vad Palme gjorde. Så här blev det, och Luttwak betonar detta, ”total konfrontation”.

Vidare menade Luttwak att Palme var en obekväm person och fortsatte: ”Men jag tror inte att någon här gjorde något åt det. Jag tror inte att det gjordes några försök att skada honom politiskt eller samarbeta med hans fiender i Sverige”.

Luttwak ansåg dock att Palme var irriterande men att han inte nådde några egentliga resultat, förutom att skapa publicitet. Man kunde heller inte slå tillbaka mot Palme, eftersom man då skulle skada den svenska regiringen vilken man, förutom dess ledare, inte hade något otalt med.

Det är bestickande att båda dessa Reaganmedarbetare menar att det var bara Olof Palme som var problemet och inte hans regering som helhet.

När Luttwak säger att han inte tror att någon inom Reaganadministrationen (detta är ju den enda rimliga tolkningen) gjorde någonting för att skada Olof Palme politiskt, är det som om han svarar på en icke uttalad anklagelse och följden av detta blir också, att om någonting ändå gjordes mot Olof Palme, så kände han inte till det. Att han självmant tar upp detta indikerar kanske också att åtgärder mot besvärliga politiker utomlands var naturliga för Reaganadministrationen, även om han här (får man förmoda) inte talar om våldsamma sådana.

När Luttwak sedan menar att Olof Palme inte åstadkom någon egentlig skada, förutom att han skapade publicitet, är det att märka att sådan kan vara nog så allvarlig genom den påverkan den kan ha på opinion och politiska beslutsfattare i olika länder.

Det ligger ju också något av en inkonsekvens i att påstå att den legitimering av ryssarna, som man menade att Palme verkade för, skulle göra det möjligt för dem att fortsätta som förut och sedan hävda att han inte åstadkom någon egentlig skada.

Vidare fick ju Olof Palme inte fullfölja sin politiska gärning med de nära förestående avrustningssamtalen med Michail Gorbatjov. Luttwak tar heller inte här upp Nicaragua.

Den bild som Luttwak här ger av Olof Palmes relativa betydelselöshet, stämmer ju heller inte överens med vad Michail Gorbatjov säger ovan om att han var en man som hotade starka intressen – uppenbarligen så starka att de kan ha utgjort grunden för hans död. Vidare såg ju också Henry Kissinger Olof Palme som en betydelsefull internationell politiker.

I vad dessa två f.d. Reaganmedarbetare säger, finns också någonting mycket märkligt. För trots allt så träffades Ronald Reagan och Michail Gorbatjov på ett toppmöte i Genève i november 1985, för att diskutera huvudsakligen avspänning och nedrustning.

I och för kom man inte här fram till några konkreta resultat och speciellt frågan om Stjärnornas krig kom att förbli en stor tvistefråga mellan stormakterna för lång tid framöver. Men bara det faktum att man, från USA: s sida fört förhandlingar på högsta nivå med Sovjetunionen strider ju så uppenbart mot den inriktning som Burt och Luttwak här ger uttryck för. Man skulle ju absolut inte på detta sätt legitimera ryssarna. Och att göra det kunde ju t.o.m. göra det möjligt för Sovjetunionen och Östeuropa att bestå. Burt betonar ju också att Gorbatjovs makttillträde inte, vid den här tiden, föranledde någon förändring av denna ståndpunkt. Vad är då förklaringen till detta?

 I intervjun med Lars Borgnäs sade Luttwak  också:

”I Europa vid den här tiden utmålades USA som den aggressiva parten medan Sovjetunionen framställdes som den som ville ha fred och samförstånd, och där var Sovjet beroende av sådana som Palme.”

Alltså, något tillspetsat, kan man här sluta sig till att den betydelselöse Olof Palme tvingade den betydelsefulle Ronald Reagan till förhandlingsbordet. I annat fall hade ju USA, i världsopinionens ögon, verkligen framstått som den stormakt som satte sig emot fred och nedrustning. Ett epitet som man knappast hade kunnat leva med.

Bestickande är här kanske också att i de allmänna uttalanden som de två ledarna ändå gjorde vid toppmötet i Genève, kunde språkbruket nästan ordagrant vara hämtat från Palmekommissionens rapport.[9]

Naturligtvis var det också så att Michail Gorbatjovs fredsvilja blivit så uppenbar att den inte längre, med någon trovärdighet, kunde ifrågasättas. Betydelsefullt här var framförallt Sovjetunionens ensidiga stopp för kärnvapenprov fr.o.m. den 6: e augusti 1985.

Nu tror jag som sagt inte att dessa förhållanden hade någon som helst inverkan på Reaganadministrationens inställning när det gällde projektet ”Stjärnornas krig”. Detta projekt ville man till varje pris genomföra och detta av huvudsakligen andra skäl än militärstrategiska.

Ett bisarrt inslag som kan tyda på detta är att Ronald Reagan vid det påföljande toppmötet i Reykjavik i oktober 1986 erbjöd sig att dela teknologin till ”Stjärnornas krig” med Sovjetunionen. Michail Gorbatjov tog dock inte detta på allvar, utan avfärdade det hela med att: ”Detta skull vara en andra amerikansk revolution”.

Vad som exakt låg bakom detta Reagans utspel är svårt att säga, men det synes tyda på en viss desperation från USA: s sida, när det gällde just ”Stjärnornas krig”.

För övrigt slutade mötet i Reykjavik i oenighet.

När det gäller påståendet att Stjärnornas krig bidrog till Sovjetunionens fall, på så vis att det tvingade fram sådana försvarskostnader att ekonomin i övrigt tog skada, är följande att märka:

Sovjetunionens fall orsakades av Michail Gorbatjovs reformpolitik, innefattande glasnost (öppenhet) och perestrojka (nydaning). Dessa reformer startade en utveckling som han själv inte kunde kontrollera och som bl.a. resulterade i att flera satellitstater bröt sina band med Moskva.

Slutligen förklarade sig, 1991, också flera sovjetrepubliker självständiga och därmed kan man säga att Sovjetunionens kollaps fullbordades. Den 25 december, samma år, lämnade också Michail Gorbatjov posten som Sovjetunionens president.

Den ökning av Sovjetunionens förvarskostnader som Stjärnornas krig möjligen orsakade, torde dessutom vara försumbar om man jämför med kostnaderna för det krig Sovjetunionen förde i Afghanistan och som Gorbatjov avslutade 1989.

För övrigt var ju Sovjetunionens linje, från det att Michail Gorbatjov tillträdde som generalsekreterare i kommunistpartiet i mars 1985, inte att möta det hot, som Stjärnornas krig kunde innebära, med ökade rustningar utan istället med nedrustningsförhandlingar.

I detta syfte hade man ju till och med proklamerat ett ensidigt provstopp för kärnvapensprängningar, vilket väl knappast kunde ha ökat Sovjetunionens försvarskostnader.

En reflektion man kanske kan göra i detta sammanhang är: Tidigare hade Olof Palme givit politisk legitimitet åt sandinistregimen i Nicaragua, nu hade han också bidragit till att ge politisk legitimitet åt ondskans imperium: Sovjetunionen och därigenom kanske hotat Reaganregimens skötebarn: ”Stjärnornas krig”.

För att komma runt den skada Olof Palme kanske ställt till med när det gällde Nicaragua, var man beredd att begå svåra lagbrott, som att sälja vapen till ärkefienden Iran och använda medlen till att stödja Contras i. Nicaragua. Hur bedömde man nu situationen?

 

Om Sankt Göranslegenderna och Rosornas Krig och om Mäster Olof som vilseleddes på Malmen av den ondskefulle Feldtherren, vilken trätt i fiendens tjänst

 

Innan vi avlutar denna del och går över till händelserna kring Olof Palmes död, är det kanske på sin plats att kommentera Göran Greiders bok: ”Ingen kommer undan Olof Palme”. Detta eftersom Greiders bild av Olof Palme är så väsensskild ifrån min.

Alltså får vi nu åter kasta oss in i inrikespolitiken, då det är den som Göran Greider behandlar.

Författaren hävdar här att ”Det starka samhället” med en stor offentlig sektor, som tog sin form under Tage Erlander och Olof Palme, hade sin grund i en lång idéhistorisk tradition inom arbetarrörelsen om socialisering av samhällsekonomin. Detta eftersom en så stor del av denna nu hamnade under det allmännas kontroll.

Greider menar vidare att denna aspekt på Olof Palmes ”Demokratiska socialism” är någonting som varken Henrik Berggren eller Kjell Östberg uppmärksammat i sina Palme-biografier; utan utbyggnaden av den offentliga sektorn reduceras här till ett välfärdsprojekt.

Som framgått av det föregående är det dock att märka att Olof Palme, i sina politiska bedömningar, inte utgick ifrån en idéhistorisk tradition inom arbetarrörelsen. Det centrala för honom var ju istället att följa den ekonomisk-sociala utvecklingen och sedan utifrån denna agera så att han, så långt det var möjligt, befrämjade den värdegrund han och partiet stod på.

Visst, Olof Palme tog ivrigt del av vad tidigare socialdemokrater sagt och skrivit om socialism och annat och han var en stor beundrare av t.ex. den tidigare finansministern Ernst Wigforss.  Dock kände han sig aldrig bunden av deras utsagor, som också hade formulerats under en annan tid och i ett annat skede av industriell utveckling. Att grunda sina beslut på en idéhistorisk tradition istället för på samhällsutvecklingen, hade ju också kunnat beskrivas som dogmatism.

Att huvudsakligen se politiken ur ett idéhistoriskt perspektiv är vidare typiskt för vänsterintellektuella som Göran Greider (trots att detta egentligen strider mot marxismens principer), men därmed går också den aspekt på Olof Palme som varit så central i denna skrift förlorad.

Historien kommer att döma oss efter vad vi faktiskt lyckats uträtta och inte efter våra, ur arbetarrörelsens historia framvuxna, grandiosa idéer. Verkligheten är i själva verket mycket krassare än så, och vill vi att de reformer vi genomför skall överleva; är det ett absolut krav att de är förenliga med den ekonomiska och sociala utvecklingen. Olof Palme insåg detta och vill vi gå i hans fotspår; så måste vi också göra det.

Göran Greider menar också att försvagningen av arbetarrörelsen (med t.ex. fackföreningsrörelsen, hyresgästföreningen, konsumentkooperationen och socialdemokratiska tidningar), vilken enligt honom förde fram och (åtminstone delvis) formade Olof Palme, är ett viktigt skäl till socialdemokratins tillbakagång under senare år.

När det gäller Olof Palmes förhållande till den s.k. rörelsen är dock följande att märka:

Han hade inte, som brukligt var, fostrats i denna genom att gå den långa vägen genom SSU och arbetarkommuner, utan han hade plockats in direkt till Tage Erlander som sekreterare 1953. Själv tror jag knappast att den självständige Palme hade klarat av att gå den långa vägen genom partipyramiden med dess krav på konformism och dess patriarkala struktur som krävde att man underordnade sig de äldre kamraterna med högre ställning.

Olof Palme kom alltså in i ”rörelsen” som en frisk fläkt utifrån; med nya idéer och erfarenheter, vilket också är typiskt förnyare inom alla organisationer.

Självklart hade han i arbetarrörelsens idéarv funnit gensvar för de tankar och impulser han själv haft, men jag är helt övertygad om att det som format honom mer än någonting annat var hans egna livserfarenheter; hans uppväxt, hans utlandsvistelser, tiden som studentpolitiker m.m.

Visst kan, som Greider menar, försvagningen av rörelsen vara av betydelse när det gäller att förklara socialdemokratins tillbakagång under senare tid, men en absolut nödvändig förutsättning för politisk framgång; det är att man har en trovärdig ekonomisk politik. Detta saknas idag, men vid socialdemokratins återkomst till makten 1982, hade man den av finansminister Kjell-Olof Feldt formulerade ”Tredje vägens ekonomiska politik”.

Denna politik beskriver Göran Greider som en högervridning i kölvattnet på den allmänna högervåg som då svepte över världen anförd av Margaret Thatcher i Storbritannien och Ronald Reagan i USA.

Vidare karaktäriserar han ”Den tredje vägens” politik som ett avsteg ifrån socialdemokratins tidigare anammade efterfrågestimulerande ekonomiska politik i den brittiske nationalekonomen John Maynard Keynes anda.

Dessutom beskriver Greider Olof Palme, som i hätska tal vänt sig mot Margaret Thatcher och de ”galna monetaristerna”, som håglös inför- och nästan fientligt inställd till den ekonomiska politik som anfördes hans finansminister, även om han formellt gav denne sitt fulla stöd

Allt detta är i grunden fel och kräver kommentarer.

När den socialdemokratiska regeringen tillträdde den 8 oktober 1982, befann sig den svenska ekonomin i djup kris efter åren med borgerligt styre. Man hade ett skenande valutautflöde, ett eskalerande bytesbalansunderskott, en stagnerande industriproduktion och en stigande arbetslöshet. Man var helt enkelt tvungen att göra någonting.

Göran Greider ifrågasätter här om det inte hade varit möjligt gå vidare på den keynesianska linjen och fortsätta att stimulera ekonomin samt avstå från nedskärningar inom den offentliga sektorn.

En sådan politik hade bara resulterat i att Sverige kommit i händerna på utländska långivare och sedan tvingats genomföra en åtstramningspolitik av förut icke skådat slag (se också exemplet Frankrike i nästa kapitel) .

Det enda realistiska alternativet till den tredje vägens politik hade varit en ensidig och kraftfull ekonomisk åtstramning som skulle ha slagit mycket hårdare mot både sysselsättning och välfärd (läs offentlig sektor).

Det centrala inslaget i den tredje vägens politik var den stora devalveringen på 16 %, som var en offensiv åtgärd vilken skulle stärka den svenska industrin i den internationella konkurrensen och därigenom stimulera både sysselsättning och produktion. Här fanns alltså ett klart keynesianskt drag. För att dessa positiva resultat av devalveringen inte skulle äventyras genom ökad inflation, var man dock tvungen begränsa de statliga utgifterna samt förmå de fackliga organisationerna att hålla tillbaka sina lönekrav.

”Den tredje vägens” politik kan alltså beskrivas som en mycket skicklig och väl avvägd balansakt, som i slutändan räddade den offentliga sektorn och den allmänna välfärden från de långt större nedskärningar som annars hade blivit nödvändiga.

Denna politik hade Olof Palmes gillande, då han insåg att en stark offentlig sektor och bevarad välfärd förutsätter ett starkt och konkurrenskraftigt privat näringsliv. Det måste så att säga finnas en balans här.

Man kan utrycka saken så här:

Svenska folket, även de som arbetar inom offentlig sektor, kräver en viss materiell levnadsstandard som i huvudsak tillgodoses av det privata näringslivet.

Detta gäller inte minst exportindustrin som skapar resurser för allehanda importkonsumtion. En del av detta kan naturligtvis, av somliga, synas vara onödig lyxkonsumtion, men här finns också nödvändig import av t.ex. energi, läkemedel och insatsvaror till maskiner och transportmedel.

Man kan alltså säga att ju effektivare och konkurrenskraftigare denna privata produktion blir, desto större blir också det samhällsekonomiska utrymmet för offentlig konsumtion och offentlig sektor.

Jag vet att många människor med vänstersympatier kommer att opponera sig mot denna verklighetsbeskrivning, men det är så här beslutsförutsättningarna ser ut för praktiskt arbetande politiker.

Här finns också den värdeladdade diskussionen om närande och tärande delar av samhällsekonomin och rent teoretiskt skulle man ju kunna låta det privata näringslivet krympa och begränsa konsumtionen och importen med kraftiga skattehöjningar.

Men detta är, betonar jag, bara en teoretisk möjlighet. Ingen regering skulle överleva en sådan politik och det numera internationellt allt rörligare storkapitalet skulle överge Sverige, vad gäller t.ex. investeringar och industriell utveckling.

Hur proportionerna mellan privat och offentlig konsumtion skall vara, kan dock förändras över tiden. Att svenska folkets önskan att konsumera verkar ha ökat på senare tid, kan naturligtvis sättas i samband med samhällets ökande kommersialisering. Vi minns att Olof Palme var starkt kritisk till den kommersialisering av samhället som han sett i Amerika och vars budskap är att livets mening är att konsumera.

***

Vad än Göran Greider säger så var Olof Palme entusiastisk inför ”Den tredje vägens” ekonomiska politik med dess stora devalvering; ”The Big Bang”, som han menade stämde väl överens hans eget temperament.[10] Den håglöshet hos Palme, som Greider talar om, kom långt senare; under hösten 1985.

Faktum är att Olof Palme var stolt över att ha en sådan kompetent finansminister, vilket han också gav offentligt uttryck för (dock kan man nog säga att Feldts medarbetare hade minst lika stor del i denna framgångsrika politik som han själv).

Duon Palme-Feldt fick de borgerliga politikerna att framstå som amatörer, vilka inte kunde reda upp de problem de själva ställt till med. Jag tror t.o.m. att socialdemokraterna vid denna tidpunkt, i mångas ögon, hade återtagit sin ställning som ett statsbärande och ansvarsfullt parti.

Göran Greider, och många med honom, ser ju dock ekonomisk-politisk kompetens av detta slag med stor skepsis. I sin Palmebok menar Greider att tilltro till politisk kompetens är ett uttryck för en elitism som i grunden står i strid med en sann rörelsedemokrati.[11]

Naturligtvis pekar detta på ett allvarligt demokratiskt problem: De politisk-ekonomiska frågorna har blivit så komplicerade att inte ens experterna alltid förstår dem. Kjell-Olof Feldt medger också, i sina memoarer, att många av de diskussioner som t.ex. föregick sjösättandet av tredje vägens politik, hade en väl akademisk karaktär. Flera av de statsråd (eller rättare sagt; blivande statsråd) som här, tillsammans med experterna, deltog, hade heller inte så mycket att tillföra.

Kanske får det demokratiska här istället bestå i att väljarna kan se resultatet av den förda politiken och att de känner förtroende för vissa politiker och partier.

Inom delar av arbetarrörelsen har det f.ö. alltid funnits en misstro mot akademiker och personer som med sin begåvning stuckit ut från mängden. Kanske har man tyckt att dessa med sitt sätt att vara avvikit ifrån det jämlikhetsideal man menat bör prägla rörelsen.

Göran Greider har också fel när han låter påskina att Kjell-Olof Feldt och hans medarbetare dragits med av den dåvarande internationella högervågen. Feldt hade, liksom Olof Palme, inget till övers för t.ex. Margaret Thatcher i Storbritannien. Om hennes monetaristiska experiment har han skrivit: ”Ett framträdande exempel på detta slags politik (extrem ekonomisk åtstramning) var Storbritannien, där Thatchers stålbad nu höll på att rena landet från både industri och arbetstillfällen”.[12]

Här ser vi också ytterligare ett exempel på den skillnad i synsätt som finns mellan vänsterintellektuella som Göran Greider och praktiska politiker som Kjell-Olof Feldt och Olof Palme: För de senare var det alltid den ekonomisk-politiska verkligheten som var avgörande, medan politisk-ideologiska strömningar kan vara av största betydelse för Greider.

***

Som nämnts ledde effekterna av tredje vägens ekonomiska politik till starka protester under Olof Palmes sista tid: Företagsvinsterna sköt i höjden, inkomstskillnaderna ökade och speciellt iögonfallande var den s.k. champagneyran på börsen. Olof Palme såg dock detta som ett nödvändigt ont för att rädda den svenska välfärdsstaten.

Här hamnade emellertid socialdemokratin i konflikt med de fackliga organisationerna och som inofficiell ledare för denna opposition framträdde nu LO: s ordförande Stig Malm.

Det s.k. ”Rosornas Krig” hade brutit ut.

I en intervju i Aftonbladet den10 januari 1986 sade Stig Malm bl.a. :”Nu är det löntagarnas tur att få känna att Sverige är på rätt väg” och ”Vi har inte avstått löneutrymme för att ett antal kritstreckrandiga herrar ska byta pengar på börsen”.

Kjell-Olof Feldt menade dock att denna kritik var orättvis. Enligt den dåvarande finansplanen beräknades t.ex. löntagarnas samlade köpkraft öka. Vidare sjönk nu arbetslösheten kraftigt och produktionen sköt fart.[13]

I detta skede, alldeles i början på 1986, lyckades dock Olof Palme komma ur den håglöshet som tidigare präglat honom, och han grep nu energiskt in i striden på sin finansminiters sida. Om det nu var så att full sysselsättning och stigande reallöner var centralt för de fackliga organisationerna; varför valde man då detta tillfälle, när dessa målsättningar började uppnås, till att blåsa till strid mot regeringen resonerade bl.a. Palme.[14]

Återigen visade sig alltså Olof Palme här som en varm anhängare av den tredje vägens ekonomiska politik.

Det finns också någonting som ytterligare visar på Olof Palmes förtroende för Kjell-Olof Feldt och dennes ekonomiska kompetens: Enligt Kjell Östberg, lyssnade Olof Palme överlag inte särskilt mycket på sina medarbetare; utan sökte hos dem snarast stöd för sina egna ståndpunkter. Dock framstår det som helt klart att han härvidlag gjorde undantag för sin finansminister. 

***

Visst kan man ge Göran Greider rätt när han menar att den starkt expanderande offentliga sektorn under Tage Erlander och Olof Palme innebar någonting radikalt nytt i svensk och västeuropeisk historia. T.ex. ökade ju detta drastiskt kvinnornas möjligheter att komma ut på arbetsmarknaden.

Men att karaktärisera detta som ”embryonal socialism” (om man nu med socialism menar förstatligandet av näringslivet, vilket Greider uppenbarligen gör) eller att hävda att samhället härigenom rördes i sina grundvalar; det är att gå för långt. Olof Palme verkade ju, som sagt också för att stärka det privata näringslivet.

Jag tror för övrigt inte heller att Olof Palme såg det som ett självändamål eller som ett socialiseringsprojekt att låta den offentliga sektorn växa. För honom handlade främst om att skapa social rättvisa. Det var detta som Olof Palme brann för; att ge alla, inte bara de privilegierade, en bra skola, sjukvård, åldringsvård o.s.v.

Som framgått av tidigare kapitel tror jag att socialism för Olof Palme stod för en grundläggande solidaritet människor och folk emellan (Jmf. med tidigare citat av Olof Palme: ”Det är här som socialismen kommer in: den ålägger oss att göra gemensam sak med de förtryckta och kämpa på deras sida mot de krafter som exploaterar dem”).

***

På det hela taget är det en idealiserad bild av Olof Palme som Göran Greider ger. Här saknas politikens hårda ekonomiska realiteter och allting blir bara en fråga om stå fast på den ideologiska grund som vuxit fram genom arbetarrörelsens historia.

Vidare håller Greider Olof Palme själv fri från ansvar för att den ideala demokratiska socialismen inte kunde förverkligas och lägger istället skulden för detta på Kjell-Olof Feldt och hans medarbetare; den s.k. kanslihushögern.

På sätt och vis kan man kanske säga att Göran Greider stärker den föreställning om Olof Palme som han menar att Henrik Berggren ger uttryck för och som han är starkt kritisk emot. D.v.s. föreställningen om Olof Palme som en politiker vars tankar man tar fram vid högtidligare tillfällen, men som knappast längre har någon betydelse för den praktiska politiken.

Detta eftersom den bild Greider ger av Olof Palme är så orealistisk att den nästan gör honom till någon sorts utopisk socialist, vars förmenta tankar och ideal betyder mer än den praktiska politik han stod för.

Det faktum att verklighetsanpassningen av idealen var oerhört central i Olof Palmes tänkevärld, går Greider helt förbi.

 

Keynesiansk efterfrågestimulering eller monetaristisk åtstramning?

 

Att göra en granskning av de olika typerna av ekonomisk politik faller egentligen utanför ramen för denna skrift, men missförstånden vad gäller t.ex. innebörden av en keynesiansk efterfrågestimulerande politik är så stora att vissa klargöranden är nödvändiga.

Det känns också som att det, efter att ha tagit del av Göran Greiders högtflygande ideologiske Olof Palme, är nödvändigt att ordentligt placera honom på jorden; och detta gör man bäst med hjälp av hårda ekonomiska realiteter.

***

Den socialdemokratiske ideologen och tidigare finansministern Ernst Wigforss, som Olof Palme hyste en stor aktning för, karaktäriserade en gång sarkastiskt arbetslöshet och ekonomisk depression som:

”Nu har vi blivit så fattiga att vi inte ens har råd att arbeta.”

Wigforss var veteran i Sverige vad gällde efterfrågestimulerande ekonomisk politik i den brittiske nationalekonomen John Maynard Keynes anda. En del menar t.o.m. att Wigforss kommit fram till sina slutsatser före och oberoende av Keynes (detta skulle ha skett i skriften: Har vi råd att arbeta, från 1932).

Det centrala här är således att om vi befinner oss i en kris, så måste vi arbeta oss ur den.

Arbetslöshet och lågkonjunktur beror på för låg efterfrågan i ekonomin och därför måste denna höjas i form av ökade statliga utgifter eller minskade inkomster.

Klassiska insatser har här varit beredskapsarbeten. Man har t.ex. satt igång vägbyggen under perioder av lågkonjunktur. Tanken är här att inte bara de som direkt får arbete påverkas; utan genom att dessa får pengar att handla för, så fortplantas också de positiva effekterna av åtgärder som dessa genom samhällsekonomin.

Inom den keynesianska ekonomin har man vidare ansett att den stimulans av ekonomin som bör ske i ett läge med hög arbetslöshet kan kräva att man att underbalanserar budgeten.

För att göra detta kan det dock penningmängden behöva ökas och man får då genomföra en s.k. monetär expansion; som innebär att staten skuldsätter sig hos riksbanken, vilken då utfärdar ny valuta utan annan säkerhet än en statlig skuldrevers. I praktiken är detta en skuld som aldrig behöver betalas.

Keynesianska trossatser som ovanstående kan naturligtvis ligga bakom vad t.ex. Göran Greider skriver, med anledning av de besparingar som genomfördes av Göran Perssons regering under senare delen av 1990-talet: ”En annan syn på budgetunderskott och statsskuld hade gett andra handlingsmöjligheter”.[15]

Här måste man dock skilja på olika former av statlig skuldsättning. Har staten lånat pengar utomlands, i banksystemet eller genom obligationer, så kan man självfallet inte säga till kreditorerna, när dessa vill ha betalt, att: ”Vi tänker inte betala er eftersom vi har en annan syn på budgetunderskott och statsskuld”.

Det är bara skulder i riksbanken av ovan angivet slag som inte behöver betalas; andra skulder kan orsaka att staten får en eskalerande och mycket svårhanterlig räntebörda. Att staten ändå väljer att låna pengar på den öppna kreditmarknaden, kan bero på att man inte våga ta den belastning på valutastabiliteten/bytesbalansen samt prisstabiliteten som en monetär expansion skulle innebära. Lånar man pengar utomlands kan orsaken vara att man är i behov av utländsk valuta och att man vill hålla kursen på den egna valutan uppe.

En keynesiansk stimulanspolitik kan alltså orsaka inflation. Detta genom att efterfrågan på varor och arbetskraft stiger. Man skulle alltså befinna sig i en valsituation där man antingen får koncentrera sig på att bekämpa arbetslösheten eller inflationen. Inom svensk socialdemokrati har man traditionellt sett ansett det viktigast att bekämpa arbetslösheten, även till priset av en viss inflation

Dock har det på senare tid uppstått problem med att genomföra denna efterfrågestimulerande politik, som har och göra med att vi lever i öppna ekonomier.

Kjell-Olof Feldt tar i sina memoarer upp en episod som väl belyser detta:

När socialisterna tog makten Frankrike 1981, försökte man genomföra en klassisk keynesiansk politik. Men på grund av att andra stora europeiska länder istället stramade åt sina ekonomier, så tvingades även fransmännen att till slut slå in på denna linje.[16]

Själv minns jag att man svensk press beskrev detta som att det var Tyskland som tjänade mest på att Frankrike, under en period, förde en efterfrågestimulerande politik, då exporten av tyska varor till Frankrike steg markant.

I Sverige har vi precis samma problem, fastän i än mer uttalad form då vi är mer beroende av utrikeshandel än Frankrike.

Alltså; försöker vi stimulera vår ekonomi på vanligt sätt, så resulterar det i att en betydande del av denna ökade efterfrågan läcker ut genom att vår import ökar, vilket också orsakar problem vad gäller bytesbalans/valutastabilitet.

Häri låg det geniala i tredje vägens ekonomiska politik: Dessa problem undvek man genom att man, istället för den inhemska efterfrågan; stimulerade exporten, vilken då fick tjäna som motor i den svenska ekonomin.

Ett annat problem med en klassisk efterfrågestimulerande politik är att vi riskerar få en högre inflation än omvärlden (om nu denna för åtstramningspolitik) och därmed sämre konkurrenskraft. Detta problem hanterade man vid tredje vägens ekonomiska politik (som också via importpriserna verkade inflationsdrivande) genom viss inhemsk åtstramning och genom begränsningar av lönehöjningarna.

Man kunde naturligtvis göra gällande (vilket också gjordes) att detta var en aggressiv och egoistisk politik; att vi så att säga sänkte vår arbetslöshet på andras bekostnad.

Som nämnts hävdade dock Olof Palme att man, innan genomförandet av den tredje vägens politik, utan framgång, sökt förmå de europeiska staterna att föra en mer efterfrågestimulerande ekonomisk politik.

Dessutom hade, enligt Kjell-Olof Feldt, en kraftig svensk åtstramningspolitik skadat de andra ländernas ekonomier nästan lika mycket som vår devalvering.

Tredje vägens ekonomiska politik kan alltså beskrivas som en reaktion på det faktum att det var omöjligt för Sverige att föra en efterfrågestimulerande ekonomisk politik, samtidigt som omvärlden bedrev åtstramningspolitik.

***

Mot slutet av 1970-talet hade man också alltmer ifrågasatt de keynesianska teorierna. Detta sedan inflationstakten stigit kraftigt i en rad länder.

Nu vann istället den nyliberale ekonomen Milton Friedmans monetaristiska idéer terräng. Enligt dessa teorier skall staten i princip inte göra någonting för att begränsa skadeverkningarna av en lågkonjunktur, och endast en liten och jämn ökning av penningmängden tillåts. Också statsbudgeten måste anpassas till dessa förutsättningar.

Den ekonomiska återhämtningen skall, enligt denna lära, istället ske genom att arbetslösheten och den låga efterfrågan i ekonomin driver ned löner och priser så att det reella värdet av den samlade penningmängden i samhället ökar.

Centralt i dessa teorier är alltså att bekämpa inflationen som drivs på inte bara av hög efterfrågan utan också av förväntningar om inflation. Inflation kan vidare, på sikt, leda till lågkonjunktur och arbetslöshet då den urholkar värdet av den samlade penningmängden, För att förhindra detta kan staten då se sig tvingad att öka penningmängden genom monetär expansion.

Man skulle här alltså kunna hamna i inflationsspiraler där hög efterfrågan leder till inflation som skapar förväntningar om inflation som i sin tur leder till ännu högre inflation o.s.v.

Botemedlet blir då att begränsa penningmängden samt att föra en stram finanspolitik och så att säga låta arbetslösheten verka ut.

Även om det här skulle kunna fungera rent teoretiskt, innebär den monetaristiska läran att man måste tolerera arbetslöshet och depression under mycket lång tid, med allt vad det innebär i form av fattigdom och mänskligt lidande.

Sådant verkar dock nyliberala ekonomer, som Milton Friedman, vara helt okänsliga inför.

Det bör kanske tilläggas att Milton Friedman överhuvudtaget var emot statliga ingripanden i ekonomin via t.ex. offentlig sektor och transfereringar och han förespråkade låga skatter och menade att t.ex. var och en skulle betala sin egen sjukhusräkning.

***

Men hur har det då varit i praktiken? Har den monetaristiska politiken fungerat i de länder där den tillämpats och resulterat i ekonomisk återhämtning?

När det gäller Ronald Reagans USA, så anslöt man där visserligen till monetarismens principer, men det var bara läpparnas bekännelse. Som vi redan varit inne på, var ju Reagans militära upprustningar ett kraftigt statligt ingripande i den amerikanske ekonomin som också hade en stimulerande effekt.

Mer intressant är då kanske att titta på Margaret Thatchers Storbritannien.

Här resulterade hennes hårdföra monetaristiska politik i att arbetslösheten kring 1982-84 nådde i vart fall över 3 miljoner (experterna tvistar här lite om storleken då man använt sig av olika mätmetoder) och att stora delar av Storbritanniens grundläggande tillverkningsindustri slogs ut.

Ekonomin förbättrades dock från mitten av 1980-talet, men detta kan förklaras av en allmän uppgång i världsekonomin och kanske framför allt av: oljeexploateringen i Nordsjön.

Nationalekonomen Susan Strange har också karaktäriserat Margaret Thatchers tillväxtmodell som ”casino kapitalism” innebärande att spekulation och handel på finansmarknader har blivit viktigare än industriell produktion.

Det är m.a.o. osäkert om Thatchers ekonomiska politik, i sig, överhuvudtaget resulterade i någon återhämtning,

Stora delar av den brittiska tillverkningsindustrin slogs alltså ut, men ett undantag var den petrokemiska industrin med oljebolaget British Petroleum (BP) i spetsen som utvecklades till följd av exploateringen av Nordsjöoljan.

Detta ökade beroende av oljeindustrin, i det i övrigt ganska avindustrialiserade Storbritannien, kan mycket väl ha varit ett skäl för den senare premiärministern Tony Blair (Labour), att så ivrigt deltaga i USA-alliansens invasion av Irak år 2003 (BP är ju också verksamma där).

Man har också menat att den brittiska tillverkningsindustrin inte var så nedgången som Thatcher gjorde gällande och många av de regioner som drabbades av företagsnedläggelser och arbetslöshet har egentligen aldrig återhämtat sig fullt ut.

Här visar sig för övrigt en av de största bristerna i Milton Friedmans teorier: Moderna ekonomier har inte den flexibilitet som de monetaristiska teorierna förutsätter.

Att bygga upp en avancerad industriproduktion kräver enorma resurser och ett mycket stort, på erfarenhet grundat, kunnande. T.ex. den fordonsproduktion som vi har idag bygger på kanske 30-40 års produktutveckling. Att riva ned en industri är m.a.o. mycket enkelt, men att skapa ny produktion är betydligt svårare.

Friedman var ju emot alla statliga ingripanden i ekonomin, men inte ens storkoncernerna inom högteknologi, kan klara av att optimalt utveckla sin produktion, utan hjälp av kraftiga resursförstärkningar i form av statliga försvarsbeställningar, vilket Reagans USA är ett utmärkt exempel på.

Vad vidare gäller den hårda budgetsanering som genomfördes i Sverige av Göran Perssons regering under senare delen av 1990-talet, så har t.ex. professor Lars Jonung (tidigare ekonomisk rådgivare till Carl Bildt) ifrågasatt om inte den ekonomiska återhämtningen som sedan skedde, i själva verket berodde på valutaspekulationer. Alltså, på sätt och vis; en liten upprepning av ”Den tredje vägens” politik, om än oavsiktlig. 

Vad gäller den högt prisade moderate finansministern Anders Borgs hårda budgetdisciplin, torde man även här kunna göra gällande att det inte varit denna i sig som mildrat de internationella krisernas genomslagskraft i Sverige (även om arbetslösheten också här varit alldeles för hög), utan istället det faktum att den svenska kronan fallit i värde. Så skedde ju t.ex. i samband med den stora internationella bankkrisen 2008. M.a.o. kan vi också här se en de facto devalveringseffekt på ekonomin (vår valuta är ju numera rörlig).

I skrivande stund ligger dock den svenska kronan, till följd av eurokrisen, på en alldeles för hög nivå, vilket kan orsaka problem.

Men Tyskland då, invänder någon. Där har man ju sedan lång tid tillbaka fört en mycket stram finans- och penningpolitik och ändå haft en relativt gynnsam ekonomisk utveckling.

Kjell-Olof Feldt skriver i sina memoarer att dåvarande Västtyskland, vid tiden för ”Den tredje vägens politik”, visserligen hade låg inflation, men att den allmänna meningen var att denna köpts till priset av hög arbetslöshet (närmare 10%). 

Denna långvariga och grundmurade tyska antiinflationspolitik har dock gett landet konkurrensfördelar gentemot övriga länder. Kanske kan man därför säga att en förutsättning för Tysklands relativt gynnsamma utveckling har varit att omvärlden inte fört samma strama ekonomiska politik.

Den tyska åtstramningspolitiken har dock varit av mer kontinuerligt och jämnt slag, jämfört med Margaret Thatchers plötsliga ”stålbad” i Storbritannien som väl verkade med dödlig kraft på en redan försvagad industri.

Nu tror jag dock att situationen kan bli riktigt allvarlig då Tyskland genom EMU och olika s.k. stabilitetspakter söker förmå de övriga länderna inom EU att föra samma strama ekonomiska politik.

Härtill kommer också att USA, som tidigare dragit igång internationella högkonjunkturer och spridit dollar över världen, inte längre har kraft att göra detta.

***

Många människor med utpräglat ordningssinne kan naturligtvis tycka att den budgetdisciplin, som t.ex. specerihandlardottern Margaret Thatcher (det var säkert perfekt ordning i hennes pappas affär) och den f.d. ordningsmannen Göran Persson stod för, synes tilltalande. Jag vill också minnas att Margaret Thatcher vid något tillfälle skulle ha sagt att: ”Man måste rätta munnen efter matsäcken”.

Men att handa finanserna för ett helt land är inte det samma som att göra det för en speceriaffär.

Då jag för många år sedan bevistade en föreläsning i skattepolitik som hölls av professor Sven-Olof Lodin vid Stockholms Universitet, minns jag att denne kastade ut en fråga till de församlade studenterna:

”Varför beskattar staten medborgarna”

”För att bekosta offentliga utgifter” svarade en student pliktskyldigt

”Nej” utbrast professorn bombastiskt, varefter han menade att staten inte behöver finansiera sina utgifter då den kontrollerar penningutgivningen. Syftet med beskattningen var, enligt professorn, istället att hindra medborgarna från att konsumera för att därigenom skapa samhällsekonomiskt utrymme för offentliga utgifter.

Ett annat sätt att utrycka detta, som jag läste i en av mina gamla läroböcker i nationalekonomi, är:

”Att hävda att vi måste minska de statliga utgifterna för att balansera budgeten är som att titta på termometern och säga att klockan är fem.”

Alltså, styrande för på vilken nivå man lägger de statliga utgifterna (och inkomsterna) är inte budgeten, utan istället den samhällsekonomiska balansen. Här handlar det om sådana faktorer som: inflationstakt, arbetslöshet (resursutnyttjande i ekonomin) och bytes-balans/valutastabilitet.

Eftersom i och för sig riktiga utsagor som dessa ofta missbrukats, är det viktigt att betona att detta synsätt inte får leda till någon allmän ansvarslöshet, utan en eventuell underbalansring av statsbudgeten skall göras i väl övervägda och sansade former, med beaktande av t.ex. inflationsrisken, samt grunda sig på en ordentlig analys av det ekonomiska läget.

Dock, den ovanstående genomgången av situationer där man tillämpat en strikt budgetdisciplin samt fört en restriktiv penningpolitik, synes ändå ge vid handen att detta knappast, i sig, resulterat i att man fått igång produktion, sysselsättning och tillväxt. För detta krävs det någon sorts tändande gnista.

En sådan tändande gnista var just den stora devalveringen; ”The Big Bang”. i ”Den tredje vägens” ekonomiska politik och enligt Kjell-Olof Feldt var det just det offensiva draget i denna som tilltalade Olof Palme.

För att få fart på ekonomin håller det m.a.o. inte att som en plikttrogen kamrer á la Göran Persson eller Anders Borg se till att få debet och kredit i budgeten att gå ihop, utan här krävs det lite keynesiansk fantasi och dristighet á la Kjell-Olof Feldt och Olof Palme.

Det övergripande målet är alltså att få hjulen att börja snurra i ekonomin på ett hållbart sätt.

Lyckas med detta, brukar också statsbudgeten, genom att statens inkomster ökar, balanseras, även om detta rent teoretiskt inte är nödvändigt.

***

Exemplen på att efterfrågestimulerande ekonomisk politik resulterat i högkonjunktur och ekonomisk tillväxt är talrika.

Vi har redan varit inne på President Ronald Reagans massiva upprustningar av USA: s militärmakt som från 1982 fick hjulen att börja snurra ordentligt i både den amerikanska och internationella ekonomin. Detta gav naturligtvis också ökad kraft åt ”Den tredje vägens” politik i Sverige.

Som vi också varit inne på, resulterade dessa militära upprustningar dessutom i en rad teknologiska framsteg.

När det gäller just detta med teknologiska framsteg till följd av militära upprusningar, kan det ju också nämnas att man har sagt att den s.k. elektroniska revolutionen hade varit omöjlig utan andra världskriget, vilket, genom upprustningarna, också satte ordentlig fart på sysselsättning och ekonomisk tillväxt i USA.

Vidare är det uppenbart att USA-alliansens anfallskrig mot Irak år 2003, hade en stimulerande effekt på världsekonomin, till följd av vapeninköp m.m. (i hög grad också svenska).

Dock, kan här den världsomspännande krisen 2008, som utlöstes av det amerikanska sammanbrottet på bolånemarknaden, på sitt sätt, vara en väckarklocka om vad en alltför vidlyftig utgifts- och penningpolitik kan leda till.

Det kan väl också tilläggas att USA: s dåvarande President George W. Bush, samtidigt med de kostsamma krigen i Afghanistan och Irak, också genomförde gigantiska skattesänkningar.

***

Slutsatsen av ovanstående synes alltså vara att om man vill få igång sysselsättning och produktion, så måste man tillgripa någon form av keynesiansk stimulans av ekonomin.

För speciellt små och medelstora länder är detta dock inte detta helt okomplicerat. Vad vi i Sverige skulle kunna göra för att minska arbetslösheten behandlas i nästa kapitel.

***

Det här avsnittet blev något längre än avsett. Men det kanske ändå är på sin plats med tanke på att Olof Palme uppenbarligen, och i enlighet med Karl Marx teorier, såg den ekonomiska utvecklingen som den bas i samhällsutvecklingen som vi måste kunna läsa korrekt för utforma en framgångsrik politik..

 

Hur skulle vi kunna tillämpa Olof Palmes tankar på dagens politiska problem

 

Om vi idag vill verka i Olof Palmes anda är det helt uppenbart att vi i möjligaste mån måste återställa välfärdssamhället. Här måste vi bl.a. hejda förfallet inom offentlig sektor och stoppa de privata vårdbolagens härjningar. När det gäller dessa så var Olof Palme för övrigt fullständigt klar över att han inte ville ha några privata bolag inom skola, vård och omsorg.

Skall vi alltså återställa välfärdssamhället måste vi, enligt ovanstående, skapa samhällsekonomiskt utrymme för detta. Därför måste socialdemokraterna våga gå till val med krav om skattehöjningar.

Att öka utgifterna för offentlig verksamhet och höja skatterna med samma belopp ger för övrigt också en netto-stimulanseffekt på samhällsekonomin och sysselsättningen (detta går att visa genom beräkningar).[17]

Här står alltså privatkonsumtion emot välfärd och då gäller det att vi har politiker, som likt Olof Palme, med glöd, passion och inlevelse kan påtala hur människor far illa i moderaternas Sverige; hur gamla människor vanvårdas i riskkapitalets inrättningar och hur sjuka människor ställs utan nödvändiga medel för sin försörjning, för att nu nämna några exempel. Allt detta för att gynna, främst; de redan välbeställda.

Olof Palme var ju unik på det viset att han kunde förena engagemang och känslomässig intensitet med politisk och ekonomisk realism. Man kan ibland se vänsterpolitiker med stark känslomässig framtoning som t.ex. fransmannen  Jean-Luc Mélenchon, men dessa saknar tyvärr Olof Palmes realism och blir därför på sikt; utan politisk betydelse.

Det budskap som idag förs fram på ett suggestivt och förföriskt sätt är ju istället kommersialismens; att livets mening är att konsumera. Här krävs det, som sagt, en stark motvikt.

***

Att Olof Palme prioriterade kampen mot arbetslösheten är ju alldeles uppenbart. I detta avseende stod han fullständigt fast på den grund som vuxit fram inom arbetarrörelsen och han var, som sagt, en stor beundrare av sysselsättningspolitikens pionjär i Sverige: Ernst Wigforss.

Olof Palme höll också flera indignerade tal om arbetslösheten och dess förödande inverkan på människor och samhälle. I arbetslöshet och ekonomisk utslagning såg han också en grogrund för främlingsfientlighet och rasism samt ett hot mot det demokratiska samhället.[18] 

Alltså, vill vi gå i Olof Palmes fotspår måste vi sätta in kraftfulla åtgärder för att komma tillrätta arbetslösheten. Särskilt ungdomsarbetslösheten är ju ett gissel och ett allvarligt framtidshot.

Här skulle jag rekommendera att man går in med ekonomiska stimulansåtgärder, till en del riktade mot unga människor. Idealiska åtgärder kan här vara att starta projekt som rör infrastruktur och energi-miljö.

När man talar om keynesiansk stimulans av ekonomin och risken för att denna läcker ut genom ökad import, så är ändå det effektivaste här att sätta igång offentliga projekt av något slag. I detta fall stannar ju stimulansen, åtminstone i första led, kvar i Sverige.

För att finansiera en sådana ekonomiska stimulansåtgärder skulle man kunna tillgripa en måttlig ökning av penningmängden och sedan (vilket skulle bli en trolig följd) låta den svenska kronan falla i värde på valutamarknaderna. Därigenom skulle svensk ekonomi ytterligare stimuleras.

Även om dessa åtgärder genomförs på ett balanserat sätt, finns här naturligtvis en viss inflationsrisk.

I och för sig kan man tycka att denna inflationsrisk inte borde vara så överhängande i ett läge med stor arbetslöshet och låg produktion (som Sverige i skrivande stund verkar vara på väg in i). Dessa förhållanden har ju, även enligt Milton Friedmans teorier, en klart dämpande inverkan på prisutvecklingen och det borde finnas ett utrymme för sysselsättnings- och produktionsökningar innan man når den nivå av resursutnyttjande i ekonomin där utvecklingen blir inflationsdrivande.

Dessutom är det ju så att man, enligt den klassiska konjunkturpolitiken, skall strama åt ekonomin när den blir överhettad och inflationsrisken stiger.

Dock; situationen är aldrig riktigt så enkel eftersom det i ett läge med arbetslöshet ända samtidigt kan råda brist på arbetskraft med vissa specialkvalifikationer. Det kan gälla, t.ex. civilingenjörer.

Vidare finns det trögheter i ekonomin. Arbetskraften finns t.ex. kanske inte just där den behövs och maskininvesteringar kan behöva göras för att öka produktionen.

Dessutom stiger ju importpriserna om kronan faller i värde.

Allt det här kan naturligtvis verka inflationsdrivande, men jag menar ändå att de fackliga organisationerna måste acceptera att löntagarna inte kan få kompensation för prisökningar som följer av en ekonomisk politik som syftar till full sysselsättning, då detta ytterligare skulle driva på inflationen och därmed knappast vara till gagn för någon.

Kanske kan man se detta som att de som ändå har arbete måste visa lite solidaritet med dem inte har det. De problem som här beskrivs torde dessutom vara av övergående karaktär och förhoppningsvis hamnar man sedan i ett läge med ekonomisk tillväxt.

Vidare måste man acceptera att vissa arbetstagare, med nyckelkompetens, drar ifrån de övriga lönemässigt (inom rimliga gränser naturligtvis), vilket kanske är än förutsättning för att fler skall skaffa sig denna kompetens.

Ledande för det utrymme som finns för löneökningar, bör istället vara de produktivitetsökningar som ägt rum i främst; exportindustrin.

Iakttar vi dessa regler, vid genomförandet av en balanserad keynesiansk stimulanspolitik; torde risken för att hamna i de inflationsspiraler som Milton Friedman talade om vara minimal. Även om Friedman var en oförbätterlig reaktionär cyniker, så hade han inte helt fel när det gällde inflationens destruktiva inverkan på samhällsekonomin.

Detta är övergripande åtgärder vi kan tillgripa för att på nationell nivå söka hantera ekonomiska kriser och arbetslöshet (här tillkommer naturligtvis mycket av mer specifik natur som t.ex. utbildningsinsatser av olika slag).

***

Den stora frågan i det här sammanhanget är dock att vi inte kan undgå att påverkas av den ekonomiska politik som EU bedriver. Här finns vår största exportmarknad och därmed också inflytande över vårt välstånd och vår sysselsättning, och detta skulle gälla även om vi stod helt utanför EU.

Vi kommer alltså tillbaka till det som Kjell-Olof Feldt sade om att det är svårt att bedriva en effektiv keynesiansk ekonomisk politik när omvärlden för åtstramningspolitik.

Lösningen skulle här kunna ligga i det som Olof Palme hävdade att man hade gjort inför ”Den tredje vägens” ekonomiska politik; nämligen att man sökt förmå de europeiska staterna att föra en mer efterfrågestimulerande ekonomisk politik.

Vi måste m.a.o. arbeta med dessa frågor inom EU och försöka få till stånd en förändring av dess nuvarande monetaristiskt färgade antiinflationslinje.

Här finns dock en rad problem. Förutom de olika s.k. stabilitetspakter som man använt sig av för att förmå medlemsländerna att föra en stram budgetpolitik, så finns också hinder i själva EMU: s (den monetära unionen) organisation:

Penningpolitiken (penningmängd, räntenivåer etc:) ligger hos ECB (Europeiska centralbanken), som skall värna om prisstabilitet, samtidigt som finanspolitiken (budget) ligger hos varje enskilt medlemsland. Denna modell är till sin natur monetaristisk, då en aktiv keynesiansk finanspolitik förutsätter tillgång till även penningpolitiken. Medlemsländerna tvingas ju här att anpassa sin finanspolitik till ECB: s ensidiga antiinflationslinje.

Den enda lösning jag kan se på detta problem är en mycket kontroversiell sådan:

EU och EMU måste utvecklas till en riktig federation där de överstatliga organen har kontroll över såväl den övergripande finanspolitiken som penningpolitiken. Detta om vi vill att Europa skall kunna föra en ekonomisk politik värd namnet.

Det verkar ändå nu som om det finns en stark opinion som anser att EU måste bryta med sin nuvarande hårda åtstramnings- och antiinflationslinje. Tysklands förbundskansler, Angela Merkel, som personifierat denna inriktning, har t.ex. fått utstå hård kritik och t.o.m. OECD har menat att hon kör Europa på ettans växel. Troligt är väl också att denna inriktning verkar hämmande på ekonomisk tillväxt och teknologisk utveckling i Europa.

För att få till stånd ett Europa som är kapabelt att föra en ekonomisk politik som syftar till full sysselsättning, välfärd och tillväxt, menar jag att Sveriges socialdemokrater, i samarbete med andra länders socialdemokrater och socialister, borde verka för att få till stånd sådana förändringar av EU: s och EMU: s organisationer som gör detta möjligt.

Skulle man lyckas med detta och skulle inriktningen av den så fall gemensamma ekonomiska politiken bedömas bli acceptabel, så menar jag att Sverige, trots de oerhörda inskränkningarna i vår självständighet detta skulle innebära, borde gå med i EMU (eller det som kan komma istället).

Vinsten för svensk del, genom att gå med i ett sådant projekt, skulle ju vara möjligheten att få vara med och utforma hela unionens ekonomiska politik. En möjlighet som jag är helt säker på att Olof Palme, med sin internationella förhandlingsskicklighet, skulle ha välkomnat.

***

Det är inte bara av ekonomiska skäl som vi behöver ett starkt och handlingskraftigt Europa.

Om vi så går till det som Olof Palme, förvånande nog, såg som det allvarligaste framtidshotet: "Risken för klimatförändringar till följd av människan aktiviteter”, så kan man ju konstatera att det som visat sig mest destruktivt för det internationella miljöarbetet varit den nationella splittringen, där varje land värnat om sin egen ekonomi.

Också därför behöver vi ett enat Europa med en gemensam valuta och en gemensam ekonomisk politik.

Betecknande är också att Olof Palmes grundinställning var att det krävdes ett starkt samhälle för att hävda miljöintressena gentemot de fria marknadskrafterna. Eftersom nu marknadskrafterna rör sig över nationsgränserna och kan etablera sina verksamheter där miljökraven är lägst, är jag ganska säker på att Olof Palme skulle ha ansett att det ”starka samhället” också måste kunna verka över nationsgränserna.

Trots all inre splittring så har EU ändå varit den mest positiva kraften i världen när det gällt internationellt miljöarbete, men även här kan man önska sig mer.

Om vi nu skulle tillämpa Olof Palmes metodik på frågan om global uppvärmning, vad skulle då resultatet bli?

Till att börja med måste vi då se verkligheten precis som den är, utan några som helst skygglappar.

Situationen blir då att vi har en rad stora framåtsträvande ekonomier som t.ex. Kina, Indien och Brasilien, ja även Afrika verkar vara på gång, vilkas ekonomiska uppbyggnad kommer att kräva enorma mängder energi och, som vi kan se nu, resultera i oerhört stora utsläpp av växthusgaser. Dessutom riskerar denna utveckling, på sikt, att driva världen in i en mycket allvarlig global energikris (man har t.ex. talat om peak oil).

Kan vi alltså säga till dessa länder: Ni får upphöra med era program för ekonomisk tillväxt då dessa kan resultera i en global miljökatastrof.

Representanterna för de här expanderande ekonomierna håller naturligtvis en artig profil och säger sig ha förståelse för vår omsorg om miljön, men innerst inne vet alla att det viktigaste för dem är att arbeta sig ur fattigdomen. Och handen på hjärtat; skulle vi inte se likadant på saken i deras situation? Dessutom är ju en naturlig invändning här att: Ni har ju industrialiserat era länder, så varför skulle inte vi få göra samma sak.

Vad är då lösningen på detta problem? Ja naturligtvis borde vi i den rika världen göra allt vi kan för att minska våra utsläpp av växthusgaser såsom att satsa på alternativa energikällor, spara etc. Dock tror jag inte att detta räcker och att använda alternativa energislag som sol och vind är knappast tillräckligt när det gäller tillväxtekonomiernas enorma kommande behov av energi.

Så vad göra?

Albert Einstein konstaterade för länge sedan att all materia innehåller enorma mängder energi, och i detta avseende står sig väl hans teorier.

Alltså; vad det handlar om är att finna möjligheter att exploatera all denna energi. Det är detta som världens främsta vetenskapliga hjärnor borde syssla med; att utveckla nya energikällor som kan ge stora mängder energi och som inte ger upphov till växthusgaser.

Ett intressant område här är naturligtvis fusionsenergin, och här görs i och för sig satsningar; t.ex. byggs en ny anläggning, som är ett led i ett internationellt samarbete, i Cadarache i Frankrike. Men dessa satsningar kan intensifieras och man kan undersöka andra möjligheter att exploatera energi.

Åtgärder som dessa kan med fördel också användas för att stimulera t.ex. Europas ekonomi. Vad vi har sett så har tidigare kraftfulla militära upprustningar på ett effektivt sätt fått hjulen att börja snurra t i ekonomin och dessutom drivit på den teknologiska utvecklingen ordentligt.

På samma sätt skulle vi med hjälp av storskaliga och högteknologiska energisatsningar kunna gjuta liv i Europas stagnerande ekonomi och därmed också bidraga till att lösa den globala miljö- och energikrisen, vilken är vår tids största ödesfråga.

Naturligtvis är det också av största vikt att mobilisera USA: s enorma forskningsresurser i denna riktning. De deltar f.ö. i det ovan nämnda fusionsenergiprojektet i Frankrike, men även här kan engagemanget bli mycket större.

Naturligtvis finns det de som säger att sådan här forskning skall vi inte bedriva, då detta kan resultera i att man tar fram farliga energikällor.

Självklart måste ett krav vara att de energikällor man tar fram skall vara säkra och man menar ju t.ex., när det gäller fusionskraften; att denna är både säkrare och resulterar i betydligt mindre avfallsproblem än vanlig kärnkraft.

Dock, någon hundraprocentig säkerhet kan man aldrig garantera. Men då måste man också betänka att den nuvarande utvecklingen, med klimatförändringar och hotande global energikris, är ytterst farlig.

Jag tror att Olof Palme, om han levat och sett den senaste tidens utveckling, hade delat denna uppfattning. För här handlar det om att, i en mycket svår och komplicerad verklighet, ändå våga fatta de beslut som är till mest gagn för mänskligheten.

Kanske kunde vi i Sverige också prioritera forskning inom miljö- o energiområdet när det gäller att utse Nobelpristagare, och hävda att detta ändå ligger i Alfred Nobels anda.

 

Olof Palmes sista tid

 

Det verkar som om Olof Palme under den sista delen av sitt liv alltmer intresserade sig för utrikespolitiken.

Enligt Kjell-Olof Feldt, var det också uppenbart att Olof Palme genomled ett antal depressioner efter valet 1985 (vilket ju ändå gick bra), som förmodligen hade sin grund i den s.k. Harvard-affären (se mer om denna under kapitlet Jan Guillou och Olof Palme i del 2) och som resulterade i en allmän håglöshet hos honom.

Ett uttryck för denna håglöshet var att han alltmer tappade intresset för innehållet i sina tal. Vanligtvis hade han gjort stora förändringar i de utkast som hans talskrivare försett honom med, men nu accepterade han dem bara som de var. Vidare saknade hans tal också den inlevelse och glöd, som tidigare varit så kännetecknande för honom.

Det finns en episod, som Kjell-Olof Feldt relaterat, och som kan vara belysande för denna sinnestämning hos Olof Palme.

Det handlar om att när Feldt försökte förklara problematiken kring att Riksbanken ville avskaffa de sista resterna av regleringarna på kreditmarknaden för Olof Palme, så svarade hanbara: ”Gör som ni vill. Jag begriper ändå ingenting”(kanske var detta dessutom, med tanke på vad som senare hänt, ett mycket tvivelaktigt beslut).

Även om Kjell-Olof Feldt, i sina memoarer, skriver att Olof Palme kvicknade till i samband med den strid som blossade upp mellan det socialdemokratiska partiet och de fackliga organisationerna i anslutning budgetpropositionen, alldeles i början av 1986, så är dock ändå huvudintrycket att det framför allt var utrikespolitiken som fick honom att leva upp. Som väl framgått tidigare visade han också stort intresse och engagemang inför den nära förestående Moskvaresan.

Ett annat uttryck för denna förskjutning av intresset mot utrikespolitiken var kanske att han med sin medarbetare Anders Thunborg, diskuterade möjligheterna att få ett FN-uppdrag som generalsekreterare eller flyktingkommissarie.

Enligt Kjell-Olof Feldt hade också Olof Palme, i ett samtal dem emellan i juni 1984, sagt att han efter valet 1985, tänkte ställa sig frågan om han verkligen skulle fortsätta. 

 

Avslutning: Olof Palme - en man som levde i verkligheten

 

Olof Palme var en man som gav ett mycket passionerat och starkt känslomässigt uttryck för vissa ganska enkla ideal. Dessa ideal skulle kanske kunna sägas vara: Allas lika värde, solidaritet och demokrati.

Eller som Olof Palme själv uttryckt det:

”Eftersom vi lever här på jorden; är dömda att leva här på jorden. så ska vi försöka leva så anständigt som möjligt. Det är utgångspunkten i min politiska ideologi. Det är det politik handlar om”.[19]

Olof Palme själv kallade sig för ”Demokratisk socialist”.

Vi vet från det föregående att ordet demokrati, för Olof Palme hade en mycket vidare betydelse än bara det formella införandet av allmän rösträtt.

Till att börja med ansåg han uppenbarligen att en elitistisk samhällsordning är oförenlig med sann demokrati, varför en social utjämning, som också utrotar fattigdomen, måste ske.

Vidare var också nationell frigörelse en nödvändig förutsättning för att skapa en sann demokrati, speciellt i tredje världens länder. Det verkar som om Olof Palme här menade att i det i denna frigörelseprocess ingick att skapa en identitet; grundad på en fast förankring i den egna kulturen och historien. Endast med tillgång till detta kan ju människor till fullo utnyttja sina demokratiska rättigheter.

Socialism stod för Olof Palme för den solidaritet människor emellan, som han också menade; förenar oss med tredje världens folk.

När det gällde den framtida politiska färdriktningen, var Olof Palme av uppfattningen att vi skulle fortsätta att utveckla den svenska modellen, då han, som rest så mycket i världen, inte sett någonting som var bättre.

Det här visar på ett dynamiskt politiskt – ideologiskt perspektiv; i det att han inte hänvisar till någon politisk lära eller föregångsland (för att inte säga dogm), utan låter istället reformeringen av samhället växa fram i en process.

Idealen uttrycker vår strävan, vilja och etik, men mycket viktigt för Olof Palme var att den politik man förde hela tiden måste korreleras mot den ekonomiska och sociala verkligheten. Här kom Karl Marx och hans materialistiska historieuppfattning in i bilden (denna är inte en politisk lära i egentlig bemärkelse, utan uttrycker ett logiskt system för samhällsförändringar). Det gällde här för Olof Palme att läsa den ekonomisk-historiska utvecklingen och se vad som faktiskt var möjligt att genomföra i praktiken.

Just denna Olof Palmes politiska realism har lett till att många människor, med vänstersympatier, kommit att uppfatta honom som falsk; som en ulv i fårakläder.

Genom sin radikala och starkt känslomässiga retorik skapade också Olof Palme förväntningar på stora genomgripande förändringar av hela samhällsstrukturen. När dessa förväntningar sedan inte, på grund av Olof Palmes verklighetsförankring, kunde infrias, blev många människor besvikna och kom att uppfatta honom som en falsk radikal som inte var mycket bättre än de verkligt konservativa.

Jag minns att författarinnan Sara Lidman, efter mordet på Olof Palme, menade att man kanske varit för hård i sin kritik av honom, då man inte insåg styrkan på det motstånd han stod inför. En måhända sent påkommen insikt om att det finns gränser för vad som är möjligt att uträtta.

Det är också uppenbart att Olof Palme, på grund av denna sin politiska realism, inte tillhörde vänsterfalangen i sitt eget parti. Som Kjell-Olof Feldt uttryckt det i sina memoarer: ”Han gav inte heller någonsin ett lillfinger åt den falang inom partiet och regeringen, som menade att politiken måste överordnas ekonomin”.

Inom socialdemokratin och framförallt fackföreningsrörelsen, fanns det också krafter som ville göra Sverige till ett, på sikt, fondsocialistiskt land. Detta med hjälp av kollektivt ägda löntagarfonder, som efter hand skulle bli majoritetsägare i de stora börsnoterade företagen. Med hjälp av ett skickligt politiskt manövrerande lyckades Olof Palme avvärja detta och göra löntagarfonderna ”ofarliga”.

Det är vidare uppenbart att Olof Palme stod för blandekonomi, med både privat och statligt ägande, vilket han också gav utryck för.

När det gällde de traditionella industriföretagen, så förordade Olof Palme privat ägande av dessa. För som han uttryckte det: ”Jag sade en gång till Curt Nicolin (framstående industriman och SAF-ordförande): När det gäller att bedöma företag och projekt så är han bättre på det än vad jag är”.[20]

I den i våra dagar så aktuella frågan om privatisering av offentlig verksamhet, var dock Olof Palme fullständigt klar: Han avvisade alla sådana initiativ när de handlade om skola, vård och omsorg. Här hamnade han f.ö. i konflikt med Kjell-Olof Feldt, som var mer öppen i dessa frågor.[21]

Inom socialdemokratin fanns det också en stark opinion som ville avskaffa betygen i skolan. Även detta tycks Olof Palme ha stoppat, dock med hänvisning till att man här hade överenskommelser med de borgerliga partierna.

Det är min personliga övertygelse att Olof Palmes ställningstaganden i dessa frågor bottnade i politisk-ekonomisk realism, snarare än i idealism.

***

Trots sin i grunden näringslivsvänliga inställning, fick Olof Palme ändå ett mycket dåligt förhållande till industrins företrädare. Kjell-Olof Feldt har sagt att han från dessa kände ett sånt stort hat emot Olof Palme att det gjorde honom rädd.

Vidare har den förutvarande moderatledaren; Ulf Adelsohn, sagt att han, efter mordet på Olof Palme, fått höra från näringslivets representanter att man i alla fall kunde leva med Ingvar Carlsson (vilken efterträtt Olof Palme som statsminister). Detta uppenbarligen till skillnad från Olof Palme.

Möjligen berodde denna aversion, till en del, på missförstånd vad gällde Olof Palmes inställning i löntagarfondsfrågan,

Men här fanns säkert också reella motsättningar som rörde t.ex. arbetsmarknadslagarna (MBL, LAS och arbetsmiljölagen), arbetsgivaravgifterna, skattetrycket och den offentliga sektorns storlek.

Möjligen trodde man också, i näringslivskretsar, att Olof Palmes kontroversiella utrikespolitik skulle skapa exportproblem för svenska företag.

Det kan också tänkas att Olof Palme, som det har antytts, på ett mer personligt och psykologiskt plan, hade svårt att hantera sina relationer till näringslivets företrädare

***

Det är uppenbart att Olof Palme verkade inom de politisk- ekonomiska strukturer som fanns i hans värld. Han stävade inte efter att i grunden slå sönder dem, vilket han ansåg omöjligt.

Han var som han själv uttryckte det reformist, men han var det med ett glödande patos och en intensiv känsla för att upprätthålla grundläggande humanistiska värderingar.

Jag minns att en präst en gång sade någonting i stil med: Herre: Giv oss kraft att förändra det vi kan förändra, tålamod att fördra det vi inte kan förändra samt förstånd nog att inse skillnaden.

Även om jag faktiskt inte vet huruvida Olof Palme var religiös eller ej, så tror jag ändå man kan säga att detta, på något sätt, var som en ledstjärna för honom.

Det verkar också som om Olof Palme faktiskt trodde på människans förmåga att överbrygga motsättningar; att vi bortom kulturella skillnader och olika historiearv, ändå kan finna någonting gemensamt som gör det möjligt att undvika krig och konflikter och istället öppnar möjligheterna till fredligt samarbete.

Viktiga förutsättningar för detta är dock att man respekterar andra människor och deras kulturer, liksom också deras legitima rättigheter såsom; frihet, nationellt oberoende och en rimlig tillgång till livsförnödenheterna.

 

Del 2

 

Olof Palme i Bläckfiskens grepp

 

Mordet

 

Fredagen den 28: e februari 1986, beslutade makarna Lisbeth och Olof Palme att, tillsammans med deras son Mårten och dennes flickvän, gå och se den sena föreställningen av filmen ”Bröderna Mozart”. Filmen började klockan nio och paret Palme tog tunnelbanan från bostaden i Gamla Stan till station Rådmansgatan, för att komma till biografen Grand som låg på Sveavägen i centrala Stockholm.

Efter filmens slut samtalar så Lisbeth och Olof en stund med sonen och flickvännen utanför biografen, varefter de skiljs från dessa och beger sig ensamma hemåt till fots, gående på Sveavägens västra sida. Strax efter korsningen med Adolf Fredriks Kyrkogata, går de så över gatan och fortsätter sedan på Sveavägens östra sida tills de når fram till butiken Dekorima, som ligger vid hörnet av Tunnelgatan. Här kommer en man upp bakom dem och skjuter Olof Palme med ett direkt dödande skott i ryggen, varefter han sårar Lisbeth Palme lindrigt med ett andra. Sedan lämnar mördaren brottsplatsen och flyr springande längs Tunnelgatan och vidare uppför trapporna till Malmskillnadsgatan, varefter han fortsätter utmed David Bagares gata och försvinner där spårlöst.

Tiden för mordet har satts till ca 23:21.

Ett tjogotal vittnen fanns på platsen, men ingen har kunnat ge ett bra signalement på mördaren och deras uppgifter går också isär vad gäller till exempel dennes klädsel. Dock var de eniga om att det handlade om en man i 30-40-årsåldern som var ca 180 cm lång

Enligt en del vittnesuppgifter skall mördaren, innan han tog till flykten, ha tvekat ett kort ögonblick. Detta ifrågasätts dock av Lars Borgnäs, som menar att denna uppgift tillkommit först vid vittnesförhör som hållits en tid efter mordet.

Ett vittne, musikläraren Inge Morelius har, vid sitt andra förhör den 14/3 1986, uppgivit att han, sett mördaren stå och vänta vid butiken Dekorima. Morelius såg detta från sin bil som stod parkerad vid Tunnelgatans mynnig på andra sidan Sveavägen. Bilen var då vänd med fronten mot mordplatsen och Morelius satt vid förarsätet, väntande på sina tre bekanta som begivit till en bankomat i närheten.

Inge Morelius har vidare uppgivit; att när makarna Palme kom fram till gatukorsningen vid butiken Dekorima, gick mördaren ut bakom dem och, tror han, tog tag i Olof Palmes axel innan han sköt.

Inge Morelius är ett mycket trovärdigt vittne som, till skillnad från många andra vittnen, vid tillfället var helt nykter och den ende som iakttog mordplatsen en tid innan brottet begicks (d.v.s. innan mördaren gått upp bakom makarna Palme)

Att mördaren inte förföljt makarna Palme när de gick på Sveavägens östra sida styrks också av ett annat vittne kocken Nicola Fauzzi. Denne mötte dem där när han gick i motsatt riktning norrut.

Fauzzi har uppgivit att han bakom makarna Palme inte såg någon annan än ingenjören Björkman, som var ett annat mordplatsvittne och som vi vet gick bakom makarna Palme.

Detta framstår som mycket trovärdigt då Fauzzi, som likaledes var helt nykter, kunnat ge en bra beskrivning av Björkman.

Mycket har skrivits om det kaos som rådde inom polisledningen under mordnatten och de misstag som då begicks: Man spärrade t.ex. inte av området kring mordplatsen, man gick ut med rikslarm alldeles för sent och man satte endast in ett fåtal poliser i jakten på mördaren. Jag tänker dock inte här fördjupa mig i detta, utan hänvisar istället till andra författare som bröderna Poutiainen och Lars Borgnäs.

Hur som helst kom länspolismästare Hans Holmér snabbt att själv ta ett fast grepp om mordutredningen och tillsätta en ledningsgrupp som han själv kontrollerade.

Efter att inledningsvis ha ägnat lite tid åt bl.a. den så kallade 33-åringen, kom mordutredningen istället snart att inriktas i det närmaste totalt mot den kurdiska terroristorganisationen PKK. Detta gällde fram till i början av februari 1987 då Holmér, efter ett misslyckat tillslag mot PKK, fråntogs ledningen av Palmeutredningen.

Den nya Palmeutredning som tillsattes kom, efter en tids rekonstruktion, att under Hans Ölvebros ledning, nästan uteslutande ägna sig åt den kriminellt belastade missbrukaren Christer Pettersson.

Man kan säga att detta varit Polisens huvudspår i Palmeutredningen från hösten 1988 fram till idag. Detta trots att Christer Pettersson friades för detta brott av en enig hovrätt i november 1989.

När det gäller Christer Pettersson skall kanske tilläggas att en del vittnen, däribland Mårten Palme, sagt sig ha sett någon som liknade honom vid biografen Grand kring kl. 23:00. Ja, en person, Roger Östlund, sade sig vara säker på att han sett Christer Pettersson där (mer om detta senare).

Ett vittne konstnärinnan Wennerling, såg också någon som hon trodde kunde ha varit Christer Pettersson, stå utanför biografen Grand titta in i foajén efter sjuföreställningen av ”Bröderna Mozart”, vid niotiden på mordkvällen.

Men polisens huvudsakliga grund för misstankarna mot Christer Pettersson har varit att Lisbeth Palme pekat ut honom som gärningsman.

Detta behandlas i nästa kapitel.

 

”Olof Palme i sin himmel skulle inte tycka om vad du säger nu”

(Christer Pettersson till Lisbeth Palme under rättegången 19 juni 1989)

 

Många människor verkar idag ha uppfattningen att Christer Pettersson måste ha varit skyldig till mordet på Olof Palme, framför allt därför att han blivit utpekad som gärningsman av Lisbeth Palme.

När allt kommer omkring så är hon ju en förståndig människa, därtill psykolog, som rimligen borde ha haft allt intresse av att vara så vederhäftig som möjligt när det gällde mordet på hennes man.

Av detta skäl börjar jag min redogörelse i den här änden.

***

Lisbeth Palmes utpekande skedde vid en videokonfrontation den 14 december 1988 (drygt två och ett halvt år efter mordet),

I stort alla personer som befann sig vid brottsplatsen ansåg att Lisbeth Palme, efter mordet, befann sig i ett tillstånd av djup chock, Omdömen som hysterisk, icke kommunicerbar m.m., är vanliga.

Rent mänskligt kan man tycka att, om hon nu hade igenkänt Christer Pettersson från brottsplatsen, så borde en del av detta chocktillstånd ha återvänt och då också präglat ordval och tonläge vid utpekandet.

Typiskt hade kanske varit att hon ryckt till och spontant utbrustit någonting i stil med: Det är han !.

Nu säger visserligen Lisbeth Palme att hon blivit mycket upprörd av att återigen få se Christer Pettersson och detta vitsordas också av de två närvarande åklagarna Jörgen Almblad och Solveig Riberdahl. Dessa satt dock så placerade att de ej kunde se Lisbeth Palmes ansikte.

Till saken hör också att Christer Petterssons advokat Arne Liljeroos, i strid med gällande praxis, inte fick närvara vid videokonfrontationen. Det här sades ha skett enligt Lisbeth Palmes önskemål, men åklagarna borde inte ha bifallit en sådan begäran.

Det protokoll som upprättades över videokonfrontationen tyder dock snarast på att Lisbeth Palme här varit lugn och resonerande.

Jag citerar ur detta:

Efter att Lisbeth Palme sett de inledande bilderna, där samtliga deltagare i konfrontationen står uppställda säger hon att det ser man vem som är alkoholist. Det är nummer åtta (Christer Pettersson). Hon fortsätter men det är inte bara det. När Lisbeth Palme sett hela videotapen säger hon att ja, det är åttan han stämmer på min beskrivning, hans ansiktsform, ögon och hans ruskiga utseende. Hon tillade att nr 9 och 11 också har drag som passar hennes beskrivning, men inte som nr 8 och de har inte heller nr 8:s ruskiga utseende”

Efter detta upplyses bara om att Lisbeth Palme fått se videosekvensen med nummer åtta en gång till utan att hennes uppfattning rubbades och att hon ställt några frågor om denne med utgångspunkten att han var gärningsmannen.

Till att börja med är inte detta, som man kunde vänta, ett spontant igenkännande, utan hon resonerar sig fram till att nummer åtta är gärningsmannen.

Till en del använder hon sig härvid av rent ovidkommande faktorer som att personen är alkoholist och har ett ruskigt utseende. Dessa egenskaper förekommer inte i något tidigare förhörsprotokoll med Lisbeth Palme. Däremot har hon i april/maj 1986, för Rikskriminalen, beskrivit mördaren som spänstig och vältränad 

Vidare verkar hon på ett nästan mekaniskt sätt tillämpa en sorts objektiviserad minnesbild  ”min beskrivning”.

Självklart är en identifikation som görs på sådana här grunder mindre värd, då här saknas allt sådant som inte direkt kan formaliseras och uttryckas i ord.

Och som sagt; man kan också undra om Lisbeth Palme vid ett äkta igenkännande, på grund av de starka känslor som då rimligen väckts till liv, skulle ha varit i stånd till en dylik saklig analys.

Man kan väl här också tillägga att Christer Pettersson verkligen genom sitt ”ruskiga utseende” stack ut i den i övrigt av poliser och vakter sammansatta konfrontationsgruppen. Och att Lisbeth Palme hade detta som en av urvalsgrunderna framgår tydligt när hon bland annat avfärdar personerna 9 och 11 med att de inte har 8: ans ruskiga utseende.

Självfallet kan ingen på grund av sitt utseende vara skyldig till ett mord, men detta Christer Petterssons ruskiga utseende hade väckt känslor av obehag hos många människor. Kanske var det dessa känslor som Lisbeth Palme uppfattade som ett igenkännande och som orsakade den (begränsade) upprördhet hon talar om i samband med konfrontationen.

Bröderna Poutiainen beskriver, i sin bok Inuti labyrinten Lisbeth Palme som en kvinna med en bild av sig själv som alltigenom kompetent och rationell, även i tillspetsade situationer. I rätten sa hon till exempel att hon är: ”yrkesmässigt tränad till observation och att göra faktiska iakttagelser utan att göra analyser i första steget” vidare menade hon att hennes ”uppmärksamhet (på brottsplatsen) är oerhört skärpt”.

Följande replikskifte från hovrätten mellan advokat Liljeroos (Christer Petterssons försvarare) och Lisbeth Palme kan också vara belysande:

 

Liljeroos: Det hördes en del vittnen som beskriver er som flaxig och virrig, Tycker ni de uppgifterna stämmer.

Lisbeth Palme: Jag vill påtala för herr Liljeroos att det var jag som på sjukhuset senare såg till att de blev sammankallade – statsministern, finansministern, statssekreteraren och pressekreteraren.

 

Vidare var Lisbeth Palme inte klar över den centrala betydelse som hennes utpekande skulle få. Hon var uppenbarligen i tron att polisen hade en i övrigt stark bevisning emot Christer Pettersson, vilket följande uttalande från rätten tyder på:

”Jag uppfattade att det var därför att det var så mycket allvar bakom gripandet… att det kunde föranleda, över huvud taget föranleda, ett gripande så måste det finnas starka misstankar då, vad jag kan förstå. (…)

För att göra en videokonfrontation måste det ha varit ett gripande. Det är helt riktigt, eller hur? Man sätter ju inte ihop en videokonfrontation utan att man har en misstänkt på goda grunder”

Denna redogörelse bär dock också spår av att hon nu, vid rättegången, börjar tvivla på att den övriga bevisningen mot Christer Pettersson verkligen var så stark och att detta berör henne illa. Genom den frågande tonen i uttalandet får man vidare uppfattningen att hon söker efter en bekräftelse på att misstankarna mot Christer Pettersson verkligen var starka.

Den oro man kan spåra här, skulle ju också ha kunnat haft sin grund i att Lisbeth Palme nu började ana möjligheten av en friande dom. Dock tror jag, med tanke på att hennes uttalande är så starkt inriktat på bevisläget vid videokonfrontationen, att det var hennes eget utpekande som bekymrade henne.

Men om hon nu verkligen var så fullständigt säker på att hon pekat ut rätt gärningsman, bör ju inte detta ha varit någon anledning till oro.

Sanningen var här den att polisen inte hade någonting annat av tyngd emot Christer Pettersson, vilket också den tidigare biträdande spaningsledaren Ingemar Krusell medgivit. Med hans egna ord om Lisbeth Palmes identifiering: ”Den har varit helt avgörande för hela utredningen.” För övrigt har spaningsledaren Hans Ölvebro medgivit för författaren Gunnar Wall, att om inte Lisbeth Palme utpekat Christer Pettersson som gärningsman, så hade han säkert fått åka hem efter konfrontationen.

Den förre Palmespanaren Alf Andersson har också sagt att:

”Jag vill hävda att vi inte hade någonting mot honom innan Lisbeth Palme pekade ut honom. Det som möjligtvis var något var att han bett (knarkhandlaren) Cedergren att täcka upp för honom när det gällde hans tider på mordnatten, när han lämnade spelklubben Oxen. Men sådant är normalt beteende för folk i den undre världen, att be varandra täcka upp vare sig man är skyldig eller oskyldig. Det är en ren försiktighetsåtgärd och säger varken bu eller bä om hans skuld”[22].

Men denna felaktiga föreställning om att det fanns en stark bevisning mot Christer Pettersson, som Lisbeth Palme tydligen hade, kan ha gjort henne övertygad om att mördaren fanns med i konfrontationsgruppen. Och då måste naturligtvis hon, som den kompetenta och skarpsynta person hon var, kunna avgöra vem.

Ytterligare stöd för detta är att hon reflekterar över personerna 9 och 11, men verkar inte betänka möjligheten att mördaren inte alls fanns med i gruppen.

***

Det mest anmärkningsvärda med Lisbeth Palmes utpekande är kanske ändå att hon inleder med att säga: ”Det ser man vem som är alkoholist.” Detta antyder att hon bland personerna i konfrontationsgruppen sökt efter en alkoholist, inte efter en gärningsman.

Att hon här använder ordet man (antyder att även mindre kompetenta personer än hon skulle kunna se detta) i stället för jag, ger det hela en innebörd av att det här är elementärt för en så kvalificerad och skarpsynt person som hon.

När sedan Lisbeth Palme hittat alkoholisten i gruppen kan hon ha suggererats till att tro att hon hittat mördaren och därvid förbisett att hon använt en irrelevant bedömningsgrund. Resten av hennes bedömning, vid konfrontationen, kan också ha påverkats av detta.

Här är det att märka att åklagaren Jörgen Almblad, på morgonen samma dag som konfrontationen, skedde upplyst Lisbeth Palme om att den misstänkte var alkoholist. Hon hade också, innan dess, av Almblad fått informationen att den misstänkte tidigare var dömd för våldsbrott.

Hur kan en erfaren åklagare som Jörgen Almblad begå ett sådant här kardinalfel?

Jag menar var och en av oss inser ju att ett vittne (eller målsägande) vid en konfrontation enbart skall påverkas av sina egna minnesbilder. Därför tvivlar jag på att detta kan handla om ren inkompetens från Jörgen Almblads sida. Denne har av dessutom, av författaren Gunnar Wall, beskrivits som en ”begåvad och försiktig herre”.

Den enda rimliga förklaringen blir då att han försökte manipulera Lisbeth Palme till att peka ut Christer Pettersson som gärningsman.

Men då blir frågan, hur kunde han ta en sådan risk att förstöra värdet av ett utpekande? (och förvisso kom detta att påverka värdet av utpekandet).

Ja, visserligen kan Jörgen Almblad ha närt förhoppningen att det här inte skulle uppdagas, men risken fanns ändå där. Dock, var den kanske värd att ta om han tvivlade på att Christer Pettersson verkligen var skyldig.

Är detta ett för hårt omdöme byggt på ren spekulation?

Naturligtvis kan jag inte veta vilka bevekelsegrunder Jörgen Almblad hade, men vi måste komma ihåg att vid denna tid var trycket, från samhällets sida, på polis och åklagare för att få fram någon skyldig till Palmemordet, enormt.

Om nu, trots allt, denna upplysning till Lisbeth Palme, om att den misstänkte var alkoholist, hade sin grund i ren inkompetens, borde ju detta ha hämmat Jörgen Almblads karriärmöjligheter. När allt kommer omkring skulle det ha varit en oerhörd fadäs att kanske ha bidragit till att 1900-talets största brottmål förblivit olöst (om vi nu antar att Christer Pettersson faktiskt var den skyldige).

Så verkar dock inte ha skett, I stället blev Jörgen Almblad befordrad efter Palmerättegångarna. Först som operativ chef på SÄPO och sedan som chef för Rikskriminalen.

När det gäller den förhandsinformation som Lisbeth Palme fått innan videokonfrontationen, kan f.ö. också nämnas att det i den upplaga av Expressen som kommit ut några timmar dessförinnan, framgått att den misstänkte hade ”en något haltande gång”.

***

Naturligtvis kan någon också invända att det vore orimligt att tänka sig att Lisbeth Palme, som är utbildad psykolog, skulle låta sig manipuleras och drabbas av självsuggestion på ett sådant sätt som jag beskrivit.

Jag tror dock detta är möjligt, speciellt om hon vid utpekandet, kanske delvis omedvetet, var upptagen med att leva upp till sin självbild av en alltigenom kompetent och rationellt tänkande kvinna.

Ingen blir ju heller mer än människa och psykologiska fenomen drabbar oss alla. Personer som studerat psykologi är ofta bra på att se psykologiska reaktioner hos andra, men inte lika bra på att se dem hos sig själva.

Men ändå kan man ju tycka att Lisbeth Palme här borde ha haft allt intresse av att vara så vederhäftig som möjligt, för att på bästa sätt bistå utredningen. Det gällde ju ändå mordet på hennes make. Är det därför möjligt att tro att det viktigaste för henne, i denna situation, istället var värnandet om sin egen självbild och kanske därmed också sammanhängande; sin egen värdighet?

Viss ledning till detta kan vi få när Granskningskommissionen senare utfrågade åklagaren Solveig Riberdahl om varför man gått med på Lisbeth Palmes krav inför videokonfrontationen om att ingen bandupptagning fick ske, att de närvarande åklagarna inte fick föra protokoll samt att Christer Petterssons advokat inte fick närvara, trots att detta gick stick i stäv med gällande praxis. Här undrade kommissionen varför man inte insisterade på att den vanliga ordningen skulle följas. Till detta svarade Solveig Riberdahl:

”Det gjorde vi inte därför att då hade hon, det är jag alldeles övertygad om, sagt att då ställer jag inte upp.”

Här genmälde kommissionens huvudsekreterare Hans-Gunnar Axberger, att detta måste innebära att Lisbeth Palme sätter sitt integrationsintresse före utredningsintresset när hon blir ställd inför valet?

På detta svarade Solveig Riberdahl:

”Det tror jag att hon gör. Det är min uppfattning att hon gör det.”[23]

Integritet och värdighet är ju begrepp som ligger nära varandra.

Det kan här också nämnas att Solveig Riberdahl sagt att Lisbeth Palme av polis och åklagare, ”ville bli bemött på en viss nivå”. Detta skall tydligen uppfattas som att en del poliser inte hade tillräckligt hög status för att tala med henne.[24]

Av detta får man onekligen uppfattningen att det för Lisbeth Palme, i alla lägen, var mycket viktigt att markera att hon var en kompetent och aktad person som förtjänande att bli bemött med stor respekt.

***

Många andra kritiker av Palmeutredningen har fäst stort avseende vid att det tog lång tid innan Lisbeth Palme kunde ge en beskrivning av mördarens ansikte (detta börjar framträda först den 8: e mars 1986). Därför har man menat att den bild av ansiktet som hon slutligen presenterade var formad av yttre påverkan.

Man har också menat att den person hon iakttagit på nära håll och trott vara mördaren, i själva verket kan ha varit vittnet Anders Björkman.

Visst, allt detta är tänkbart; men minnesbilder kan också komma fram i efterhand och det är möjligt att Lisbeth Palme faktiskt såg mördaren på nära håll. Därför tänker jag inte fördjupa mig speciellt i detta.

När det för övrigt. gäller den bild av mördaren som Lisbeth Palme slutligen kom fram till, i början av maj 1986, så var denne en ca 180 cm lång man i 40-årsåldern med intensiv blick, kort hals och ljus överläpp. Hans läppar var vidare smala och tunna och han hade ”rak panna med raka ögonbryn”. Ansiktet var rektangulärt och stelt stirrande med ett kraftigt, något framskjutet hakparti och han hade markerade kindsidor. Slutligen var han bred över axlarna och gav ett ”spänstigt och vältränat intryck”.

Denna beskrivning kan för all del stämma ganska bra in på Christer Pettersson; många människor reagerade t.ex. på att han hade en skrämmande blick.

Dock finns det här, som författaren Gunnar Wall påpekat, ett distinkt särskiljande drag; Christer Pettersson hade inte raka ögonbryn, hans var istället på ett mycket karaktäristiskt, nästan diaboliskt, sätt vinklade uppåt. Dessutom kunde man väl knappast beskriva honom som vältränad och spänstig.

Jag föreställer mig för övrigt att många människor skulle kunna få en intensivt stirrande blick efter att just ha utfört ett mord, utan att därför ha det i normala fall.

Man måste här också komma ihåg att polisen utgick ifrån bl.a. denna Lisbeth Palmes gärningsmannabeskrivning, när man senare skulle skumma av Stockholms bus i sökandet efter en möjlig mördare.

***

När man bedömer värdet av Lisbeth Palmes utpekande, måste man självfallet också ta hänsyn till den långa tid som förflutit mellan mordet och videokonfrontationen. Mycket har skrivits om detta och hur minnesbilder kan förändras över tiden. Jag tänker dock inte här fördjupa mig i detta, utan hänvisar i stället till Lars Borgnäs och bröderna Poutiainen som i sina böcker belyst detta problem på ett utmärkt sätt.

***

Lisbeth Palme fick redan i ett tidigt skede av mordutredningen, mycket dåligt förtroende för polisen, då hon upplevde att de läckte till massmedia med de uppgifter som hon gav dem.

Åklagarna Jörgen Almblad och Solveig Riberdahl arbetade däremot, under lång tid, på att just vinna Lisbeth Palmes förtroende och lyckades uppenbarligen med detta.

I ett sådant trauma, som förlusten av en make innebär, kan det också vara naturligt att man söker sig till någon som man tycker man kan lita på.

Det förtroende som Lisbeth Palme uppenbarligen kände för åklagarna kan sedan, under dessa pressande omständigheter, ha gjort att hon brast i objektivitet i sin syn på dem (här tänker jag främst på Jörgen Almblad).

Vad jag menar är helt enkelt att Lisbeth Palme, förutom vad som nämnts i det ovanstående, också på grund av det trauma som förlusten av hennes make orsakade henne, kan ha drivits in i en process som resulterade i att hon pekade ut Christer Pettersson som gärningsman.

Skulle jag ha rätt i dessa avseenden och skulle Lisbeth Palme därför ha pekat ut fel person som skyldig till mordet på hennes make, innebär det naturligtvis en tragedi för henne och hennes familj.

Detta kan dock inte få stå i vägen för sökandet efter sanningen när det gäller Olof Palmes död. Här står allt för stora världen på spel.

***

Det kan synas som om jag här ger en väldigt negativ bild av Lisbeth Palme.

Hon har naturligtvis, liksom alla människor, både bra och dåliga sidor. Hon kan säkert ha gjort ett värdefullt arbete som barnpsykolog och även som ordförande i svenska Unicef-kommittén.

När det för övrigt gäller Lisbeth Palme skulle jag vilja ta upp en period i hennes yrkesverksamma liv som mycket väl belyser hur människosynen har förändrats sedan Olof Palmes tid.

Egentligen borde väl detta ha behandlats i del 1 i denna skrift, men eftersom inte Olof Palme var direkt involverad i dessa projekt, tar jag istället upp det här.

Det handlar om Barnbyn Skå där Lisbeth Palme kom att tjänstgöra några år under den legendariske barnläkaren Gustav Jonsson.

Här hade man myntat begreppet ”det sociala arvet”, som stod för en uppfattning att sociala problem, kriminalitet m.m. hade sin grund i dåliga förhållanden, som utanförskap och utslagning, i den samhällsklass man tillhörde och kunde föras vidare från en generation till en annan.

Den här synen, som kom att prägla Lisbeth Palme, innebar att man skulle undvika att problemförklara barnen och stigmatisera dem.

Nu har denna syn ersatts med den kognitiva-biologiska inriktningen, som innebär att man söker förklaringar till sociala och psykologiska problem i, framför allt, medicinska och genetiska orsaker.

Med andra ord; man problemförklarar, diagnostiserar, medicinerar och stigmatiserar individen.

Det är svårt att komma ifrån att det var samma grundläggande människosyn som låg bakom de svenska steriliseringslagarna från 1934 och 1941, vilkas tillämpning Olof Palme brännmärkte i riksdagen 1964.

 

Vem var egentligen Anders Larsson?

 

Enligt min mening så är en av de viktigaste artiklarna som någonsin skrivits om Palmemordet den av Jesús Alcalá i DagensNyheter-Kultur den 9/10-1996 med titeln "Polisen utredde inte heta tips".

Denna artikel är dessutom mycket tillförlitlig då Alcalá här, för alla uppgifter om polisåtgärder, också anger respektive rapport med diarienummer. Att Jesús Alcalá senare hamnat i bryderi kan ju därför inte påverka hans trovärdighet i det här sammanhanget.

För övrigt har den tidigare Palmespanaren Alf Andersson, för mig bekräftat riktigheten i dessa uppgifter, så som han minns dem.

Enligt denna artikel hade flera personer tipsat Palmeutredarna om att högerextrema polismän, med anknytning till Palmemordet, skulle ha haft en möteslokal på Wallingatan 34 i Stockholm.

När polisen sedan kontrollerade denna adress fann man att det så kallade Estniska Rådet hyrt ut lokaler till, vad man kallade för; "Palmefientliga sammanslutningar".

Man erinrade sig också att det vid ett tidigare inbrott här, stulits vapen; pistoler och höghastighetsvapen (mycket vanliga vid attentat).

Det var också nästan helt säkert att den högerextrema ökända internationella anti-kommunistorganisationen WACL (World Anti-Communist League) haft sitt kontor här (mer om denna organisation i nästa kapitel).

Vad Alcalá dock inte här uppmärksammade var att en man vid namn Anders Larsson som förvarnat om Palmemordet haft sin arbetsplats på just Wallingatan 34.

Den 20: e februari 1986, drygt en vecka före mordet på Olof Palme, lämnade denne Anders Larsson in två likalydande varningsbrev, det ena till regeringskansliet och det andra till UD, med den möjliga innebörden att Olof Palmes liv kunde vara i fara. Dessa brev hade formen av en kopia på ett tidningsurklipp ur Ystads Allehanda med rubriken” D:r Olof Palme död”, där D:r var överstruket. Artikeln handlade om Olof Palmes farbror och namne som stupat för en dödande kula i finska inbördeskriget

Fram till början av 1986 var Anders Larsson anställd vid Baltiska Kommittén, vars lokaler låg i Estniska Huset på Wallingatan 34 i Stockholm. Detta var en högerextrem organisation för vilken dess ledare Arvo Horm 1985 sökt medlemskap i WACL..

Denne Anders Larsson hade goda insikter i högerextrema gruppers verksamheter. Han hade varit med om att grunda Demokratisk Allians; ett parti långt ut på högerkanten, som varit aktivt på 1960- och 1970-talen och han hade varit svensk representant i WACL.

***

När historien om Anders Larssons varningsbrev läckt ut till pressen i maj 1987, visade det sig att SÄPO haft honom under noggrann bevakning.

Enligt deras egen uppgift skulle denna ha inletts i augusti 1986, men enligt SÄPO: s informatör riksdagsstenografen Bengt Henningsson och journalisten Thomas Kanger, hade bevakningen inletts en tid innan mordet på Olof Palme (och innan Anders Larsson lämnade in sina ”varningsbrev”).

Kanger menar dessutom, och får för detta också stöd av Lars Borgnäs, att Anders Larsson vid denna tid varit utsatt för övervakning även från den militära underrättelsetjänstens sida.

Detta intresse för Anders Larsson, från SÄPO: s (och eventuellt militärens) sida, synes märkligt då en vanlig högerextremist, vilket Anders Larsson var innan Palmemordet, inte brukade ådra sig en sådan uppmärksamhet från detta håll (åtminstone inte vid denna tid).

Att informationen om Anders Larssons varningsbrev, av allt att döma, inte fördes vidare till Palmeutredingen förrän efter att de uppmärksammats av massmedia (de registrerades t.ex. först den 15 aug. 1987 hos Palmeutredningen), gör saken ännu märkligare.

Jag menar, om nu varningsbreven varit anledningen till SÄPO: s intresse för Anders Larsson, så borde man verkligen ha sett till att Palmeutredningen fått tillgång till dessa och övrig information som man kan ha haft om Anders Larsson.

Här finns dock inkonsekvens, för enligt såväl regeringskansliet som UD hade Anders Larssons varningsbrev överlämnats till polisen (det till regeringskansliet dock först i maj 1987). Men på SÄPO förnekade man, enligt bröderna Poutiainen, genom byråchef Bjarne Törner att man haft dessa. Dock uteslöt inte denne att SÄK kunde ha sett breven, i sitt samarbete med Palmeutredningen. Men där fanns de ju inte förrän den 15 augusti. 1987, så hur kan då dessa brev ha varit anledningen till att SÄPO intresserade sig för Anders Larsson.

Nu påstod visserligen den dåvarande SÄPO-chefen Sven-Åke Hjälmroth, i maj 1987, att riksdagsstenografen Bengt Henningsson, som var en gammal bekant till Anders Larsson, själv tagit kontakt med SÄPO, i augusti 1986, för att lämna information som var av intresse för Palmeutredningen. Hjälmroth menade vidare att de uppgifter, man på så vis fått fram vidarebefordrats till både rikskriminalen och våldsroteln i Stockholm.

Men likafullt, varningsbreven måste ju ändå ha funnits någonstans – antingen hos SÄPO eller hos Palmeutredningen (SÄPO måste rimligen haft tillgång till dem), för det förefaller ju osannolikt att de inte skulle ha ingått i den information som kommunicerades mellan Bengt Henningsson och SÄPO.

Vidare tyder allting på att Palmeutredningen inte kom att befatta sig med vare sig Anders Larsson eller hans varningsbrev förrän i augusti 1987, då saken läckt ut till massmedia, han själv förhördes och breven registrerades.

Frågan synes alltså kvarstå; varför informerade inte SÄPO Palmeutredningen om Anders Larsson? Detta speciellt som deras informatör, Bengt Henningsson, redan sommaren 1986 börjat misstänka att Anders Larsson var inblandad i Palmemordet. Vidare stod ju denne, av allt och döma, under SÄPO: s bevakning när han lämnade in varningsbreven. Henningsson blev också själv förvånad över att ingenting verkade hända, trots att han lämnat en mängd graverande uppgifter om Anders Larsson. 

Dessutom tycker jag, att det mot ovanstående bakgrund, framstår som mindre troligt att Anders Larsson skulle ha betraktats som en virrpanna, vilken man inte kunde ta på allvar.

***

Vidare ger det hela ett intryck av att det var någonting annat än Palmemordet som gjorde att SÄPO (och eventuellt militären) till en början intresserade sig för Anders Larsson. Speciellt gäller detta Thomas Kangers och Bengt Henningsson uppgifter (som verkar trovärdiga) om att bevakningen av honom, inleddes innan Palmemordet och innan han lämnade in sina ”varningsbrev”.

Kan det här intresset då i stället ha bottnat i att man misstänkte att den sovjetiska underrättelsetjänsten infiltrerat de exilbaltiska organisationerna i Sverige? För vem eller vilka hade, vid tiden för mordet på Olof Palme, intresse av att skaffa sig information om exilbaltiska aktiviteter, om inte den sovjetiska underrättelsetjänsten. Kanske kan Kangers uppgifter om att även den militära underrättelsetjänsten bevakade Anders Larsson, tyda på detta. 

Uppgifter om sovjetisk infiltration av exilbaltiska organisationer har ju heller inte saknats i samband med olika spionaffärer. Vidare skall Alf Karlsson, dåvarande chefen för terroristroteln på SÄPO, ha antytt för Sune Olofson på Svenska Dagbladet att den estniskfödde sjökapten, med kontakter i de exilbaltiska organisationerna, som orsakat att historien om Anders Larsson blivit känd, var KGB-agent.

Om Anders Larssons ”varningsbrev” hade sin grund i att mordet på Olof Palme planerats i anslutning till de exilbaltiska organisationerna, kan information om detta ha nått den sovjetiska underrättelsetjänsten.

En del av de uppgifter som kom fram i samband med den av Expressen avslöjade "Diplomatbuggningen" har också tolkats som att den sovjetiska underrättelsetjänsten haft förhandsinformation om Palmemordet. (se mer om detta i kapitlet: Han sökte en vänsterkonspiration men fann en högerkonspiration…)

Det här är intressant också då ingen vet vad som kan dölja sig i det gamla KGB: s hemliga arkiv.

***

En annan aspekt: Om det hade visat sig att de exilbaltiska organisationerna på något sätt var inblandade i mordet på Olof Palme; skulle detta kunnat få konsekvenser för det svensk-baltiska samarbetet. Detta samarbete har varit mycket viktigt för svenskt näringsliv. Man har ju till och med hoppats på att kunna sälja JAS till dessa länder.

Här kan alltså ha funnits ett starkt skäl till att vissa krafter i det svenska samhället inte velat att man skulle gräva för djupt i Palmemordet. 

Mordet på Olof Palme skedde endast någon månad före hans planerade Moskvaresa. Där skulle han för första gången få träffa den nye Sovjetledaren Michail Gorbatjov.

Vid denna tid var relationerna mellan Sverige och Sovjetunionen ansträngda på grund av vad man i Sverige ansåg vara ubåtskränkningar av svenskt territorium (se mer om detta i kapitlet: Om ”Bläckfisken” som lurade under vattenytan i de svenska skärgårdarna).

Som vi minns från del 1 i denna skrift; talade mycket för att mötet mellan Palme och Gorbatjov skulle resultera i att spänningen mellan de båda länderna minskades. Inte minst det faktum att Gorbatjov var mycket intresserad av arbetet i den så kallade Palmekommissionen för fred och nedrustning, där Olof Palme var ordförande.

Kanske hade man också kunnat tillrättalägga en del missuppfattningar i ubåtsfrågan (vilket somliga måhända fruktade).

Ett närmande mellan Sverige och Sovjetunionen var ingenting som skulle gynna Balterna, vilka nu kämpade ivrigt för sin självständighet.

Inom den svenska socialdemokratin hade man uppenbarligen ingen större förståelse för dessa strävanden. Sten Andersson, tidigare utrikesminister, sade till exempel, strax innan Sovjetunionens fall att; balterna måste ta det lugnt med självständigheten.

Troligt är att man i exilbaltiska kretsar såg Olof Palme, vilken själv på mödernet härstammade från Baltikum (dock från den tyska minoriteten i Lettland som inte sågs med gillande av den lettiska majoriteten), som en förrädare.

Dessa samband pekar dock inte ensidigt mot de högerextrema exilbalterna. Snarare verkar det ha varit så att deras lokaler, på Wallingatan 34 i Stockholm, frekventerades av alla möjliga högerextrema grupperingar, där också poliser med sådana sympatier ingick.

***

I Lars Borgnäs radioprogram Kanalen, som sändes i mars 1991, har Anders Larsson hävdat att han fått uppgifterna om det förestående hotet mot statsministerns liv genom en Bo Ståhl, aktiv medlem i den fascistiska organisationen Nysvenska rörelsen och med goda kontaktytor till högerextrema grupper.

Bo Ståhl skulle vidare ha fått dessa uppgifter från SÄPO

Detta kunde dock aldrig verifieras då, Bo Ståhl redan avlidit när Anders Larsson lämnade dessa uppgifter. 

De förtjänar också att tilläggas att Anders Larsson, vid ett tidigare tillfälle, hävdat att han fått veta att en avdelning inom CIA, som verkade genom WACL, beslutat ta livet av Olof Palme. Detta skulle ha skett i en av Larsson skriven analys för International Foundation for Contemporary Studies i september 1990. CIA avdelningen ifråga skulle ha varit »Covert Action Department» (benämns av andra som »Covert Action Staff», vilken ingår i »Directorate of Operations»).[25]

Med tanke på att WACL var representerat på Anders Larssons arbetsplats och att han själv varit svensk representant för denna organisation, är det rimligt att anta att hans informationer kom härifrån.

Själv håller jag för troligast att Anders Larsson valde att ange en redan avliden person som källa, då något annat förmodligen skulle ha inneburit större risker för såväl honom själv som andra personer. Kanske ångrade han också att han tidigare hade blandat in WACL, då detta var alltför farligt, och ville nu i stället rikta intresset mot SÄPO.

I det polisförhör som ändå ägt rum 1987, hade Anders Larsson också sagt att han ansåg att WACL hade fått för stora proportioner i utredningen om mordet på Olof Palme.

När det gäller frågan om WACL: s inblandning i Palmemordet, verkar alltså Anders Larsson ha svängt fram och tillbaka. Kanhända var det rädslan som drev honom till detta. Att Anders Larsson vid denna tidpunkt var mycket rädd har intygats av Lars Borgnäs.

Som kommer att framgå i nästa kapitel var WACL en synnerligen farlig organisation.

Denne Bo Ståhl, var i och för sig också bekant med den Nysvenska rörelsens ledare Per Engdahl som i ett konfidentiellt WACL dokument beskrivits som en fadersgestalt för svensk och europeisk fascistisk ideologi.

Engdahl hade också tidigare samarbetat med Giorgio Almirante, ledare för det italienska fascistiska partiet MSI (som 1978 anslöts till WACL), och hade tillsammans med honom 1950 skapat en europeisk fascistisk rörelse.

Så visst, information om en eventuell WACL-inblandnig i mordet, kan även ha kommit härifrån.

Skulle det ändå ha varit så att Bo Ståhl fått information om det förestående mordet från SÄPO, så kan de ju likväl ha handlat om ett WACL-attentat.

WACL-dokumentets positiva omdöme om Engdahl och dennes vänskap med Almirante (som var ett tungt namn inom WACL) vittnar för övrigt om att det fanns väl etablerade kontakter mellan denna mäktiga organisation och svenska högerextremistiska organisationer.

När det gäller Anders Larssons möjligheter att ha känt till det förestående mordet på statministern finns det ytterligare ett förhållande som är intressant.

Enligt en uppgiftslämnare, som sade sig ha deltagit i planeringen av mordet och som vänt sig till journalisten Olle Alsén, skulle den person som fått i uppdrag att utföra gärningen sammanträffat med Anders Larsson på Hotell Sheraton i Stockholm i januari 1986,. Den utpekade personen (vilken dock enl. uppgifterna ej blev den som slutligen utförde mordet), som var f. d. främlingslegionär,  skulle vidare enligt polisen också ha nämnts i ett avlyssnat telefonsamtal mellan en okänd person och Anders Larsson, där en av dem säger säger: ”Vi har ordnat allt för honom”.[26] Det här kan naturligtvis också tyda på att SÄPO: s uppgift om att bevakningen av Anders Larsson inleddes i augusti 1986,  var felaktig.

***

Vid det ovan nämnda polisförhöret förnekade Anders Larsson att breven med kopiorna på tidningsartikeln var avsedda att varna Olof Palme. Istället menade han att han velat informera Olof Palme om ett förestående jubileum i Ystad. Trots detta sade han senare (i mars 1991) i Lars Borgnäs radioprogram Kanalen, att syftet hade varit just att varna.

Om sin egen roll i WACL skulle Anders Larsson vid polisförhöret ha sagt att hans enda uppgift varit att försöka bekämpa inflytande från högerextremistiska och nynazistiska grupper. 

Att detta polisförhör inte kom till stånd förrän i augusti 1987 (jmf. med vad som tidigare sagts om att varningsbreven registrerades först den 15 aug. 1987 hos Palmeutredningen), är ju sannerligen också märkligt med tanke på att Anders Larsson hade undertecknat varningsbreven med sitt eget namn.

Han fick tydligen i detta sammanhang också tala med en kommissarie vid SÄPO

Andres Larsson beskriver dessa förhör som att man talade om ditt och datt. Varningsbreven skulle här bara ha tagits upp i förbigående.

Självklart hade man, om man nu från polisens sida tagit detta på allvar, satt lite press på Anders Larsson och slagit hål på sådana uppenbara orimligheter som att breven inte tillkommit för att varna, utan i själva verket handlade om ett jubileum. När han sedan i radio säger att breven var avsedda att varna Olof Palme, borde man åtminstone ha förhört honom igen.

***

I den parlamentariska granskningskommissionens rapport, över detta spår, står att Anders Larssons kontakter med Arvo Horm av okänd anledning upphörde efter mordet på Olof Palme. Detta är riktigt. Bröderna Poutiainen skriver att Horm och Hagård (?! se nedan) gav honom sparken i början av 1986.

Detta var uppenbarligen kulmen på en långvarig konflikt, men ingen vet vad den bottnade i.

Man kan naturligtvis spekulera i om Anders Larsson möjligen fått kännedom om någonting som gjorde honom tveksam till organisationens arbetsmetoder.

Att lämna en organisation med WACL-anknytning, var kanske inte helt riskfritt, speciellt inte om man där fått tillgång till känslig information. Möjligen kan Anders Larsson också ha sett sina varningsbrev som en sorts livförsäkring, i det att han trodde att man efter detta inte skulle våga mörda honom. Att han undertecknade breven med sitt eget namn skulle möjligen kunna tyda på detta.

Brev av den här typen kommer i massor till statsrådsberedningen. Men om en person som Anders Larsson blivit mördad strax efter brevens inlämnande; hade det onekligen sett misstänkt ut (och kanske också blivit svårt att mörklägga), i vart fall om Olof Palme också blivit mördad vid ungefär samma tid.

Det är ju naturligtvis också möjligt att Anders Larsson, genom att underteckna breven med sitt riktiga namn, ville ge dem en seriös prägel och markera att de inte var några vanliga hotbrev. Sådana är ju oftast anonyma i det att brevskrivaren inte vill riskera åtal för olaga hot.

Ytterligare en berättigad fråga kan här vara om man verkligen vågade genomföra mordet på statsministern efter Anders Larssons varningsbrev.

För det första så vet vi ju inte om, och i så fall när, information om breven nådde dem som planerade Palmemordet. Vidare kan man ju ha förutsatt att SÄPO, med hjälp av sekretessbestämmelser, skulle lyckas tysta ned hela saken (och man lyckades ju, uppenbarligen, med detta också under lång tid). De på t.ex. statsrådberedningen som sett varningsbrevet, hade förmodligen heller ingen aning om vem Anders Larsson var.

Man kan också här tillägga (vilket kommer att framgå senare) att motivet till att mörda Olof Palme just vid denna tidpunkt var mycket starkt och därför var man kanske tvungen att ta vissa risker. Man förstod kanske också, redan vid den här tidpunkten, att det heller inte skulle var någon katastrof om breven ändå till slut kom till allmänhetens kännedom.

***

Det finns ytterligare en omständighet som pekar på en WACL-inblandning i mordet på statsministern.

Enligt ett brev, riktat till den förre amerikanske senatorn Alan Cranston, från en fånge vid ett kaliforniskt fängelse, så var det just WACL som gjort upp planerna för mordet på den svenske statsministern.

Detta brev skall, enligt några källor, ha vidarebefordrats till svenska ambassaden i Washington, genom amerikanska UD, men sedan spårlöst försvunnit på vägen.

Brevet till Alan Cranston är intressant på så vis att det ju krävs ganska mycket fantasi för att sitta i ett kaliforniskt fängelse och fabulera ihop historier om ett politiskt attentat i ett obetydligt land uppe i norra Europa.

Alan Cranston, som avled år 2000, var för övrigt, liksom Olof Palme, engagerad i fredsfrågor, särskilt vad gällde frysning av kärnvapenarsenalerna. Detta indikerar att brevskrivaren hade vissa kunskaper om vad Olof Palme sysslade med och kanske också en uppfattning om varför han mördades.

***

I den ovan behandlade artikeln av Jesús Alcalá nämns att de poliser som, enligt tipsarna, träffades på Wallingatan 34, varit medlemmar av medlemmar av IPA (International Police Association), som också skulle ha haft sina lokaler här. En del av dessa poliser hade vidare, enligt en källa, anknytning till WACL, och detta gällde också en lärare i psykologi på Polishögskolan.

Vad för övrigt gäller WACL: s verksamhet i Sverige så har jag av Alf Andersson, som från den 1 mars 1986 till maj 1996 ingick i polisens Palmeutredning som spanare, fått information om en förening som hette ”Friheten i Sverige” och som startats av SAF (svenska arbetgivareföreningen) -  företaget Timbro.

Inom Friheten var man fruktansvärt hatiskt inställd mot Olof Palme, som man ansåg vara en sovjetmarionett, och besvikelsen var mycket stor när han inte kunde kastas ur stolen i riksdagsvalet 1985. Man hade också närt hoppet att den s.k. Harvard-affären (se mer om denna i kapitlet Jan Guillou och Olof Palme) skulle knäcka honom

Från Friheten fanns det vidare, enligt Alf Andersson förgreningar till, bland andra, de frustrerade ubåtsjägarna.

Vidare hade också exilbalterna, som redan genom Anders Larsson och Arvo Horm var anslutna till WACL, anslutit sig till Friheten. Detta eftersom Olof Palme utnämnt Östersjön till ett fredens hav och vänt balterna med sin frihetssträvan ryggen.

Inom Friheten bildade man också en mindre grupp som anslöts till WACL.

Bland WACL-supportrarna i Sverige nämner Alf Andersson den moderate riksdagsmannen Birger Hagård. Denne hade för övrigt, enligt bröderna Poutiainen, deltagit i  WACL:s första möte på Taiwan 1967.

***

När man läser den parlamentariska granskningskommissionens rapport över WACL-spåret, SOU 1999:88 5.9.2, blir man först förvånad över hur kortfattad den är. Här finns t.ex. ingenting om tillslaget mot Wallingatan 34 (trots att det är så väl dokumenterat) eller om brevet till Alan Cranston.

Vidare slås man av den ytlighet som präglar rapporten.

WACL beskrivs visserligen som en organisation som har kopplingar till extremism och viss terrorism (Miro Baresic), men här finns ingenting om dödsskvadroner, politiska attentat eller krigsförbrytare (se senare redogörelse för WACL)

Granskningskommissionens rapport skall reflektera polisens arbete. Därför får man väl anta att det som inte förekommer i denna rörande WACL:s verksamhet, ej heller varit föremål för Palmeutredningen intresse.

***

När det f.ö. gäller polisens tillslag mot lokalerna på Wallingatan 34, dyker en mängd frågeställningar upp .

Av Alf Andersson har jag fått veta att informationen om att det fanns en vapenarsenal på Wallingatan 34, kom från två inbrottstjuvar.

Men varför genomförde man då inte redan vid denna tidpunkt en ordentlig undersökning av dessa lokaler och förhållandena kring dem? Massor av frågor måste ju ha blivit aktuella: Vad skulle vapnen användas till, fanns det vapenlicenser m.m. Tänk dessutom bara på vilken säkerhetsrisk förekomsten av en hemlig vapengömma måste ha varit.

Kanhända var det så att man inte ville gräva för djupt i WACL:s verksamhet i Sverige, då dess trådar, enligt ovanstående uppenbarligen gick djupt in i det svenska samhället.

Detta för att inte nu tala om WACL:s internationella kontaktnät. Jag återkommer till det i nästa kapitel.

En fråga man kan ställa sig, när det gäller Jesús Alcalás DN-artikel, är vidare hur han kunde få tillgång till dessa initierade uppgifter som måste ha omfattats av förundersökningssekretess.

Naturligtvis var det så, att någon inom polisen läckte till honom. Kan denna någon ha varit missnöjd med att uppgifterna från tillslaget vid Wallingatan 34, inte följdes upp ordentligt?

Varför detta inte skedde är en mycket intressant fråga.

Man kan väl kanske här också infoga att Estniska Huset på Wallingatan 34, ligger omedelbart i omgivningarna kring biografen Grand. Det kan ha en viss betydelse på så vis att någon från den krets som höll till här, kan ha sett paret Palme gå in i biografen.

***

Anders Larsson avled, 52 år gammal, i november 1991, samma år som han framträdde i Lars Borgnäs radioprogram Kanalen. Han hittades död i sin bostad och dödsorsaken var, enligt Borgnäs; brustet magsår.

Det förtjänar också att nämnas att Lars Borgnäs, dagen efter Anders Larssons radioframträdande, den 1 mars, blev uppringd av två kända högerextremister (äldre herrar) som, var för sig, bedyrade att Larsson var en galenpanna som man inte kunde ta på allvar.

När Borgnäs själv, några dagar senare, ringde upp Anders Larsson, svarade denne bara hysteriskt: ”Det var inte sant. Det jag sa var inte sant”.

Efter Anders Larssons död skulle vidare, enligt fredsforskaren Ola Tunander, hans arkiv m.m.  ha bränts av för släkten okända personer.

När det för övrigt gäller Anders Larssons hälsotillstånd, vid denna tid, finns det en lite underlig detalj. Enligt Svenska Dagbladet, skulle en SÄPO-kommissarie, under våren 1987, ha sökt få tillgång till dennes sjukjournaler. Förklaringen som givits till detta är att Anders Larsson i dessa skulle ha gjort vissa antydningar om Palmemordet. [27]

 

La Mano Blanca International eller WACL

(La Mano Blanca; Den Vita Handen, var det mytiska namn som användes på 1980-talet i Centralamerika för att beteckna de skräckinjagande dödsskvadroner som då var verksamma där)

 

En organisation som ofta nämnts i samband med mordet på Olof Palme är The World Anti-Communist League (WACL). Det kan därför finnas anledning att titta lite närmare på denna. Mig veterligt har det bara gjorts en grundlig studie av WACL och det är: Inside The League av bröderna Scott och Jon Lee Anderson från 1986 (Palmes dödsår).

I framställningen här nedan följer jag i huvudsak denna.

***

WACL grundades 1966 i Sydkorea (men hade sitt första möte på Taiwan 1967), främst som en kamporganisation mot regimerna i Nordkorea och Kina, men utvecklades senare till att bli en världsomspännande organisation; för att med okonventionella metoder bekämpa den internationella kommunismen.

Bland deltagarna har funnits katolska ärkebiskopar, amerikanska kongressmän; sida vid sida med nazikollaboratörer från andra världskriget, italienska neofascister och ledare för latinamerikanska dödsskvadroner.

Många av dessa personer kan inte betecknas som annat än förhärdade krigsförbrytare.

Det gäller till exempel Yaroslav Stetsko som under andra världskriget i Ukraina var ansvarig för cirka sjutusen judars död.

Eller Mario Sandoval Alarcon från Guatemala, även kallad ”Gudfadern” för Centralamerikas dödsskvadroner. Bara i hans eget land svarade dödsskvadronerna för ca 500 politiska mord per månad under perioden  juli 1980 – juni 1981.

Man kan säga att WACL har varit ett internationellt brödraskap; där huvudsyftet har varit att ge högerextrema rörelser runt om i världen möjlighet att effektivt bistå varandra i bekämpandet av, vad man menade var världskommunismen.

Hit hänfördes för övrigt många demokratiska krafter som till exempel fredsrörelsen.

Roberto D`Aubuisson, som allmänt ansetts ha legat bakom dödsskvadronernas verksamhet i El Salvador och varit aktiv i WACL, framträdde t.ex. i ett radioprogram med titeln ”Kriget kallat Fred – ett skakande dokument om vilka som egentligen finansierar rörelsen för frysning av kärnvapenarsenalerna”(En av Olof Palmes hjärtefrågor).

Vidare kännetecknades WACL, kring 1979, av ett intensivt hat mot USA: s dåvarande president Jimmy Carter på grund av dennes kamp för mänskliga rättigheter. Man hade myntat begreppet; ”Carter-Communism”, och förtäckta hot mot Carter och dennes vapendragare ambassadör Robert White, hade förekommit i en WACL närstående tidning.

Detta problem löstes ju dock när Ronald Reagan 1980 vann det amerikanska presidentvalet.

I samband denna valseger, formligen exploderade dödsskvadronernas verksamhet i Centralamerika. Och i vart fall när det gäller El Salvador, kan man koppla detta till att medlemmar av den amerikanska högern, som t.ex. senator Jesse Helms, vilka sade sig stå Reagan nära, försäkrat dödsskvadronernas ledare om att den nya USA-administrationen inte hade mänskliga rättigheter på programmet.

Att Ronald Reagan stod WACL mycket nära belyses bland annat av det faktum att den ovannämnde ”Gudfadern” för Centralamerikas dödsskvadroner Mario Sandoval var inbjuden till dennes installationsbal (en stor ära).

Vidare skickade President Reagan ett lyckönskningstelegram till 1984-års WACL-kongress i San Diego.

President Reagan och vicepresident Bush träffade till och med den ökände krigsförbrytaren Yaroslav Stetsko, under dennes besök i USA. 

Vid tiden för mordet av Olof Palme var en amerikansk pensionerad generalmajor vid namn John K.Singlaub WACL:s ordförande. Denne hade en lång militär karriär bakom sig – från andra världskriget till Korea och Vietnam.

Hans mest kontroversiella insats var förmodligen när han, i mitten av 1960-talet, var en av de lokala cheferna för Operation Phoenix i Vietnam, där man sysslade med attentat och antiterrorverksamhet.

Singlaub hade 1984 fortfarande officiella uppdrag. I Pentagon ledde han till exempel en panel som skulle studera konflikterna i Centralamerika och sedan komma med rekommendationer till Reaganadministrationen.

Någonting som väl visar på John Singlaubs inställning till mänskliga rättigheter är, att när han 1979 av American Security Council (ASC), en stödorganisatrion för Ronald Reagan, skickades för att möta Guatemalas president Lucas Garcia, så argumenterade han vid sin hemkomst för en ”sympatisk förståelse av dödsskvadronerna”. Singlaub skall här också ha försäkrat President Lucas Garcia och andra i statsledningen om att Mr Reagan förstår att mycket smutsigt arbete måste utföras”.

Ett annat exempel på hur nära Reaganadministrationen WACL verkade är att, när Singlaub 1984 upprättade kommitéer för att stödja gerillarörelserna i åtta ”marxistiska” länder, så följde man senare från Vita husets sida upp med att överväga stödfunktioner för frihetskämpar i samma åtta länder.

När John Singlaub 1981 skapade en ny USA-avdelning av WACL (United States Council for World Fredom USCWF) 1981, kom Generallöjtnant Daniel O. Graham att ingå. som vice ordförande. Denne hade tidigare varit chef för underrättelseavdelningen ”Defence Intelligence Agency” och var vid tiden för Palmemordet chefslobbyist för projektet Stjärnornas Krig (SDI) (jämför med vad som tidigare sagts om detta i samband med Olof Palmes fredsarbete visavi Sovjetunionen).

En annan person som deltagit i WACL: s verksamhet var den tidigare vicechefen vid CIA, Ray Cline. Denne medverkade bland annat till att upprätta organisationen The U.S. Global Strategy Council, som uppgav sig vara ett rådgivande organ till Reaganadministrationen.

WACL hade sedan 1980 varit djupt engagerat i gerillarörelsen Contras kamp mot det sandinistiska styret i Nicaragua. En del menar till och med att Contras var en skapelse av WACL.

När USA: s kongress 1984 skar av den legala hjälpen till Contras, fick WACL en huvuduppgift vad gällde att i stället på privat väg stödja dessa. Singlaub hävdade att han hade samlat in miljontals dollar i stöd till Contras och han gjorde regelbundna besök i deras läger vid gränsen mellan Honduras och Nicaragua.

Detta skulle han ha gjort med Vita Husets och Nationella säkerhetsrådets välsignelse och kontaktpersonen var Oliver North, mannen som senare fick en huvudroll i Iran-Contras skandalen.

***

Givetvis var WACL ansvarigt för en rad politiska attentat. Ett av de mest kända är mordet på ärkebiskop Oscar Arnulfo Romero i El Salvador i februari 1980. Denne var en varm förespråkare för de fattigas rättigheter och gick hårt åt dödsskvadronerna och de många försvinnandena i sina predikningar.

USA:s dåvarande ambassadör i El Salvador Robert White (Carteranhängare); ansåg att det fanns övertygande bevisning för att WACL s starke man i landet, och den som allmänt ansågs kontrollera dödsskvadronerna; Roberto D`Aubuisson, var ansvarig för detta mord.

Ett annat och ur vår synpunkt kanske mer intressant attentat med WACL-anknytning, är mordförsöket mot den Chilenske ex-politikern Bernardo Leighton och hans hustru i Rom oktober 1975.

Denne var en kristdemokratisk politiker och aktiv motståndare till militärjuntan i Chile, som levde i exil i Italien. Att Leighton verkade inom internationella kristdemokratiska sammanslutningar oroade juntan, som därför beslutade att göra sig av med honom. Dock ville de inte försämra sitt redan dåliga rykte genom att själva utföra dådet, utan man lät detta bli ett kontraktsjobb.

Den unge mannen som utförde dådet hette Pierlugi Concutelli och han var medlem av det fascistiska partiet MSI: s ungdomsförbund.

Ledare för MSI (Movimento Sociale Italiano), som var Italiens fjärde största parti, var Giorgio Almirante, vilken 1978 anslöt sin rörelse till WACL.

Enligt nu offentliggjorda CIA dokument skulle den italienske terrorosten Stefano Delle Chiaie (se mer om denne i kapitlet WACL och Telegramspåret) ha träffat DINA-agenten (chilenska hemliga polisen) Michael Townley och kubanen Virgilio Paz Romero för att med hjälp av Francos hemliga polis planera mordet. Stefano Delle Chiaie hade tidigare varit medlem i MSI och var också 1980 medlem i WACL.

Det intressanta med detta dåd är att tillvägagångssättet till en del stämmer överens med Palmemordet (se mer om detta i kapitlet: Ensam galning eller ett politiskt motiverat planlagt mord?).

***

För att utröna var WACL stod vid tidpunkten för Palmemordet kan det vara av intresse att titta på de två konferenser som organisationen genomförde närmast innan detta: Den i San Diego 1984 och den i Dallas 1985.

När det gäller San Diego 1984; har det hävdats att organisationen här genomgick en reningsprocess i det att man rensade ut rasistiska och nazistiska element.

En del personförändringar ägde i och för sig rum. Den rabiate rasistiske och antisemitiske sydafrikanen Ivor Benson fanns t.ex. inte längre på plats. I stället deltog svarta delegater ifrån ett tjugotal afrikanska stater.

Dock, som framgår av Inside the Leaugue, hade WACL knappast genomgått någon djupare sinnesförändring. Vad det handlade om var att man tagit bort vissa öppet nazistiska och rasistiska krafter som gav organisationen dålig publicitet.

För övrigt fanns t.ex. ”Gudfadern” Mario Sandoval Alarcon här närvarande och krigsförbrytaren Yaroslav Stetsko, som själv var för sjuk för att komma, representerades av sin fru.

Ett talande exempel på att någon grundläggande förändring inte ägt rum är att den ökände krigsförbrytaren Chirila Ciuntu var närvarande vid konferensen i Dallas 1985. Denne hade, som medlem i det rumänska pronazistiska Järngardet, 1941 deltagit i en massaker på judar som var en av de vedervärdigaste som någonsin ägde rum under andra världskriget.  

Vidare skriver författarna till Inside the Leaugue att medlemmar av WACL åndå i förtroliga sammanhang kunde ventilera sina rasistiska och nazistiska åsikter.

Det verkar dock som om denna kosmetiska reningsprocess också kunde fylla en funktion genom att möjliggöra samarbete med t.ex. svarta afrikanska högerkrafter.

Vid dessa två WACL-konferenser är vidare två tendenser tydliga: Banden till Reaganadministrationen blir allt stakare och organisationen blir alltmer aktionsinriktad.

Ett uttryck för den förra är det gratulationstelegram som Ronald Reagan skickade till konferensen i San Diego. Här skriver han bl.a.:

“World Anti-Communist League har länge spelat en ledande roll när det gällt att dra uppmärksamhet till den hjältemodiga kamp som nu förs av våra dagars sanna frihetskämpar. Nancy och jag skickar våra bästa önskningar om framgång i den tid som skall komma”.

Vidare kan mar här peka att John K.Singlaub nu blir WACL:s ordförande samt att dessa två konferenser hålls i USA.

När det gäller WACL: s aktionsinriktning skrev John K.Singlaub 1984 att:

”Vi måste utveckla en strategi för den fria världen som inkluderar hela spektret av konflikt från strategisk nukleär till konventionell och icke konventionell”.

Vi den här tiden blev ju också situationen i Nicaragua alltmer alarmerande.   

 

Nu kan man börja skönja konturerna av en Bläckfisk…

 

Vid tiden för Mordet på Olof Palme fanns det, runtom i världen, en uppsjö av högerextrema organisationer, regimer, regeringsorgan och paramilitära grupper.

Som vi har sett i föregående kapitel erbjöd WACL en möjlighet för dessa att samordna sina insatser och också att knyta närmare band till makten i Washington. Tendensen var ju här att WACL blev alltmer USA-orienterat.  

Det här kapitlet skall handla om uppslag, händelser och personer med anknytning till denna djungel av organisationer och som kan ha haft betydelse för mordet av Olof Palme.

Vad som möter oss här är ett svåröverskådligt och komplicerat nätverk av olika grupper och maktcentra som tycks ha kopplingar till varandra.

Jag gör inte anspråk på att kunna bringa någon fullständig klarhet i detta eller på att alla mina resonemang i alla delar skulle vara fullständigt korrekta. Men jag tycker ändå att nedanstående ger ett mönster som är synnerligen intressant, inte bara vad gäller Palmemordet utan förmodligen också för en rad andra möjliga attentat och korruptionsskandaler. I övrigt är alla relaterade händelser som t.ex. dödsfall och terroristdåd; verifierbara.

***

Jag inleder här med en genomgång av det s.k. Telegramspåret

För att i någon mån minska risken att bli betraktad som ovederhäftig, skall jag till att börja med följa den statliga granskningskommissionens rapport över Palmeutredningens handläggning av detta uppslag SOU 1999:88 5.1.

Spåret blev aktuellt 1989 i samband med en artikel i den danska tidskriften PRESS.

En Licio G (Licio Gelli) känd ledare för ett ökänt fascistiskt brödraskap, den italienska P2-logen, skulle, tre dagar innan mordet på Olof Palme, ha skickat ett telegram till Philip G (Philip Guarino), som påstods ha varit en av den dåvarande amerikanske vicepresidenten George H. W. Bushs närmaste medarbetare, med lydelsen: ”Var god informera vår vän att det svenska trädet kommer att fällas.”

PRESS hade fått sina uppgifter från ett amerikanskt radioprogram: ”The Bill Moran Show”, som sänts den 17 september 1988, där en person som uppgavs vara högt uppsatt CIA-agent framträdde och bekräftade att telegrammet skulle ha syftat på det förestående mordet av Olof Palme.

Ingenting av detta var känt av säkerhetspolisen, inte heller de föregivna personerna.

Dock inledde man nu en undersökning och kunde konstatera att P2, Propaganda Due, som sades var ett högerextremt ordenssällskap, var misstänkt för flera svåra terroristdåd och att dess ledare Licio G skulle, 1987, ha anmält sig frivilligt för den schweiziska polisen.

I slutet av november 1989 skickade PU (Palmeutredningen), via Interpol, en förfrågan till FBI, bl.a. angående innehållet i ”The Bill Moran Show”. PU efterhörde vidare möjligheten att hålla förhör med CIA-agenten och Philip G, om det nu fanns någon sådan person

Under vårvintern 1990 fick PU nya uppgifter av en journalist om detta spår.

Författarinnan och f.d. Vita huset-medarbetaren Barbara H (Barbara Honegger) var en av dem som medverkat i radioprogrammet ”The Bill Moran Show”. Hon var den person som per telefon intervjuat den högt uppsatte CIA-agenten, som kallade sig ”Y”.

Barbara H hade också skrivit boken ”October Surprise”, vilken handlar om Iran-Contras affären.

Agenten ”Y” skulle också ha gått under namnen ”Racine”, ”Rosine”, Oswald eller Oscar W. Denne ”Rasine” eller Oscar W, skulle i själva verket ha hetat Ibrahim Razin och arbetat som journalist vid den judiska tidskriften SEMIT i Frankfurt am Main.

PU fick nu också uppgifter om att f d chefen för CIA, William Casey, för en amerikansk journalist nämnt att CIA hade haft ett arbetsnamn på mordet på Olof Palme – Pantera Uncia (Snöleopard) – och att Michael Townley, som var känd för att ha planerat och utfört flera attentat, varit i Stockholm veckan innan Olof Palme mördades.

PU fick genom Interpol, i maj 1990, en del svar från FBI på de förfrågningar man gjort.

I huvudsak bekräftade FBI de uppgifter om radioprogrammet ”The Bill Moran Show”, som PU redan fått. Man fick här också ett exemplar av boken ”October Surprise”.

Enligt en registrerad anteckning skulle, i juli 1990, Italiens president Cossiga ha begärt en undersökning av P2, med anledning av att det i italiensk TV framförts uppgifter om att denna organisation, i samarbete med CIA, genomfört mordet på Olof Palme. Denna information skulle här ha framförts av f.d. CIA-agenterna Dick B (Richard "Dick" Brenneke) och Rasine (Oswald LeWinter, se nedan), vilka också känt till P2-telegrammet.

Nu skickade också PU en påminnelse till FBI om de förfrågningar man tidigare gjort och som ej fullständigt besvarats

Vid denna tidpunkt hade man täta kontakter med Sveriges ambassad i Rom. Från pressekreteraren på sektionen för inrikespolitiska frågor i Italien, fick man höra att USA på alla nivåer, förnekat att Dick B varit engagerad av CIA. Vad gällde det föregivna mordmotivet – Olof Palmes kännedom om Iran-Contras affären – försäkrade man att; ”många regeringschefer runt om i världen hade haft samma kunskaper om skeendet som Olof Palme”.

Från svenska ambassaden i Vatikanen meddelades i, augusti 1990, att statssekretariatets Italienansvarige där sagt; att det inte var typiskt för Licio G att ge sig på en internationell inflytelserik vänsterledare; denne hade tidigare verkat i Sydeuropa, Främre Orienten och Latinamerika.

Nu skickade PU ånyo en påminnelse till FBI om sin förfrågan, och svar kom i september då man meddelade att en redovisning, som inte innehöll så mycket av värde, skulle skickas inom kort.

I september 1990 begärde PU en preliminär undersökning av en person med namn Rasine (Razin eller Oswald W), hos tyska myndigheter. Dessa fann dock ingen person, med något av dessa namn, i registren.

Man kunde ej heller hitta någon judisk tidskrift med namnet SEMIT i Frankfurt. Dock fick man veta en sådan fanns i Dreieich.

När så PU ringde dit och frågade efter herr Razin, fick man först svaret att denne inte var där och senare att det överhuvudtaget inte fanns någon medarbetare med det namnet.

Den sista december 1990 kom FBI med ett slutligt svar på PU:s  frågor.

Vad gällde MrRosine” eller Mr ”Y” hade denne inte, enligt FBI, varit anlitad av CIA.

Då det förekommit uppgifter om att MrRosine” skulle ha fått informationen om telegrammet, genom en Paul V (förmodligen Paul Vario), konstaterade FBI att denne hade en hög position inom maffian. 

Vidare hade inte någon Philip G varit verksam inom George Bushs (senior) administration.

Dock hade man 1990 förhört en 83-årig man som hetat så och vilken bekräftat att han en gång för länge sedan träffat Licio G. Denne Philip G kände emellertid inte till något telegram om ett svenskt träd. Inte heller visste han vilka Oswald W (Oswald LeWinter – det är uppenbarligen först nu som FBI använder detta namn i sin kommunikation med PU). Mr Rosine, Mr ”Y”, Paul V eller Barbara H var.

I februari 1991 begärde PU nya utredningar i USA, då man fått uppgifter om att den brigadgeneral George C (George Cave), som i egenskap av Oliver Norths närmaste man, utfrågats i den s.k. Iran-Contras affären, skulle vara identisk med Mr ”Y”, Mr Rosine, Oswald W och Ibrahim Razin.

Enligt PU skulle vidare George C uppträda som chefredaktör för tidsskriften SEMIT.

PU ville nu ha klarhet i dessa frågor.

Vid samma tid skickade också PU en förfrågan till ”Ministero dell´Interno” i Italien om huruvida identiteten på den ”agent Zero” – som deltagit i de italienska TV-programmen – var klarlagd. Man ville också veta om italienarna fått fram någonting om telegrammet från Licio G till Philip G och om Licio G förhörts om detta.

I mars fick man ett svar med innebörd att ”agent Zero” alias Hinraim R inte kunnat identifieras, men att myndigheterna i USA trodde honom vara vapenhandlare.

Vidare meddelade man att Licio G inte förhörts men att utredningen om P2-logen fortsatte.

FBI återkom sedan till PU, vid flera tillfällen, under hösten 1991 med ny information. Man kunde inte klarlägga uppgifterna om George C, Ibrahim Razin och Mr Rosine då information om dessa saknades.

Å andra sidan hade man lyckats få fram uppgifter om en Oswald W (Oswald LeWinter) som 1953 blivit ertappad med att falskeligen uppträda som officer. 1971 hade en informatör uppgivit att denne försörjde sig på att ta fram falska id-handlingar m.m. till kriminella personer. Denne Oswald W skulle, av en person som kände honom väl, ha beskrivits som en tvångsmässig lögnare. Vidare hade han en lång kriminell bana fram till 1985.

Vad gällde Paul V så hade denne, enligt FBI, suttit i olika fängelser från den 1:a januari 1985 och fram till efter mordet på Olof Palme. Man bifogade här också en lista över dessa fängelser samt en förteckning över de officiella besök han hade haft.

I april 1992 inkom slutligen en begäran från förundersökningsledningen om hjälp, från tyska myndigheters sida, med att identifiera och förhöra två personer. Det gällde George C, chefredaktör för tidsskriften SEMIT, och Christina W i Dreieich. Detta med anledning av att PU fått informationer om att en telefonintervju med Ibrahim Razin, troligen identisk med George C, genomförts på Christina W:s telefonnummer

I det svar man fick i, november1992, uppgavs att tyska polisen lyckats identifiera Christina W som den österrikiska medborgaren Christa W, vilken skulle ha varit bosatt i Frankfurt-am-Main fram till maj-juni 1992 och därefter återvänt till Österrike, Där uppgavs hon bo på en angiven adress.

Man hade också varit i kontakt med Christian H i Dreieich, som nu innehade det aktuella telefonnumret. Enligt honom hade ingen annan än Christa W detta telefonnummer under de sex sista månaderna av 1991.

Vidare kände, enligt tyska polismyndigheter, SEMIT-förlagets firmatecknare varken till någon Philip G eller någon George C.

Däremot hade förlaget under perioden 1989-1991 haft tre korttidsanställda redaktörer som var amerikanska medborgare En av dessa hette Oswald W

***

Så långt den statliga granskningskommissionens redogörelse. I den här, bitvis osammanhängande rapporten (vilket kan bero på att underlaget varit osammanhängande), finns en rad oklarheter.

Blev till exempel huvudpersonen i detta uppslag, Licio Gelli, någonsin förhörd av italienska myndigheter med anledning av det påstådda telegrammet? Och vilken undersökning gjordes av förhållandena och personerna kring honom? Detta kunde, som vi skall se senare, ha givit en hel del vid handen. 

Vidare borde Barbara Honegger som före detta Vita huset medarbetare, ha haft vissa möjligheter att avgöra om hennes uppgiftslämnare var CIA-agent eller ej. Därför borde man också ha förhört henne när det gällde identiteten på agent ”Y”, ”Rasineeller  Oswald W och över huvud taget vad gällde innehållet i hans utsagor..

Att FBI inte heller kunnat klarlägga uppgifterna om brigadgeneral George C, då man saknade information om denne, synes mycket märkligt då han skall ha varit Oliver Norths (huvudmannen i den s.k. Iran-contrasäffaren) närmaste man

Uppgifterna FBI kommer med om Philip Guarino är ju löjeväckande med tanke på att det var han som 1980 skulle ha bjudit in. Licio Gelli, till Ronald Reagan's installationsbal efter att denne vunnit det amerikanska presidentvalet. Att bli inbjuden till denna tillställning var en stor ära.

Enligt Ola Tunander skulle Guarino vidare, med hjälp av George H.W. Bush, ha valts till vice ordförande i det republikanska partiets nationalkommitté. Dock skulle han senare ha tvingats lämna denna position sedan det avslöjats att han tillhört nazistisk grupp innanför Bushs presidentkampanj.[28]

Licio Gelli hade för övrigt kontaktat Philip Guarino i ärenden. I ett brev daterat den 8 april 1980, rörande den amerikanska valrörelsen, skrev Guarino till Gelli: ”Om du tycker att det skulle vara till gagn att få någonting positivt om din presidentkandidat publicerat här i Italien, skicka då över material, så skall jag se till att få det publicerat i en av tidningarna här.”

Presidentkandidaten ifråga var givetvis Ronald Reagan och de positiva artiklarna om denne kom naturligtvis att publiceras i Italien.

Dessa uppgifter om Philip Guarino är hämtade från boken: The Iran-Contra Connection av Jonathan Marshall, Peter Dale Scott och Jane Hunter. Philip Guarino beskrivs här som en republikansk pamp.

Ovanstående är ju också en klar indikation på att Licio Gelli och Philip Guarino kände varandra väl och att det fanns en väletablerad kontaktväg mellan dessa och Reaganadministrationen.

När det gäller FBI: s påstående att MrRosine” eller Mr ”Y” inte, varit anlitad av CIA så var ju detta uppenbarligen helt felaktigt, då tyska Der Spiegels Washington-korrespondent Martin Killian, hösten 1988, av tysk polis, som samarbetat med FBI och Oswald LeWinter i en narkotikaaffär, fick besked om att denne arbetat också för CIA.[29]

Det är ju också uppenbart att FBI vid denna tidpunkt, december 1990, kände till den förmenta CIA-agentens identitet som Oswald LeWinter, då man använder detta namn i samband med de uppgifter man lämnar om Philip Guarino. Dessutom säger FBI här att man undersökt både namn och röst på den förmenta CIA-agenten.

Det är emellertid sant att Oswald LeWinter under årens lopp kommit med en del oriktiga uppgifter. Det som dock kanske mest gjort att han trovärdighet blivit ifrågasatt var, när han 1998, blev dömd för att ha försökt sälja falska dokument som skulle bevisa att den brittiska underrättelsetjänsten varit inblandad i prinsessan Dianas död.

LeWinter har dock här, enligt brittiska The Obsever, hävdat att dokumenten baserades på äkta original. Undersökningar som initierats av Mohamed al-Fayed, den egyptiske miljardären och tidigare ägaren till varuhuset Harrods i London, som var far till den Dodi Fayed vilken omkom tillsammans med prinsessan Diana vid bilolyckan i Paris; har också visat att det hos amerikanska myndigheter funnits mängder av hemligstämplade dokument rörande denna händelse.

Mohamed al-Fayed höll vidare envist fast vid att hans son och prinsessan Diana utsatts för ett mord som var resultatet av en konspiration mellan det brittiska kungahuset och den brittiska säkerhetstjänsten.[30]

Oswald LeWinter har för övrigt, i ett uttalande inför en portugisisk notarie den 24 september 2001 hävdat att dessa ”falska dokument”, av någon annan, placerats i hans förvaring istället för de dokument han ursprungligen haft.

Man kan väl här ändå ställa sig frågan om en begåvad person som Oswald LeWinter (se nedan), vilken också arbetat för CIA, verkligen skulle göra någonting så otroligt dumt som att försöka sälja falska dokument rörande omständigheterna kring prinsessan Dianas död. Med sin erfarenhet måste han ju ha insett att detta skulle avslöjas.

Hursomhelst fick han avtjäna ett fängelsestraff för detta.

Klart är emellertid att Oswald LeWinter framstår som en mycket gåtfull person.

Han har gjort en imponerande akademisk karriär och undervisat vid flera universitet. Vidare är han en aktad poet och författare som vunnit flera litterära utmärkelser. Bland hans verk kan nämnas: ”Shakespeare in Europe”, en antologi som han sammanställt och redigerat och som ingår i engelska bokförlaget Penguins Shakespeareserie.

När det sedan gäller FBI: s påståenden rörande LeWinters bakgrund, förefaller det t.ex. svårt att tro att en person i hans ställning skulle ha försörjt sig på att ta fram falska id-handlingar m.m. till kriminella personer. Kriminella handlingar från LeWinters sida kan också ha berott på att han verkat som infiltratör i kriminella kretsar på uppdrag av CIA och FBI, t.ex. i den ovan nämnda narkotikaaffären.

Till Barbara Honegger skulle LeWinter också ha sagt: "När en hemlig operation sprack lät "the Agency" agenten åka fast tillsammans med de personer som varit inblandade i operationen. Det hände mig en gång och jag uppskattade det inte. Bush bryr sig inte om vad som händer hans eget folk. Jag är arg på detta och det är också de andra killarna ´in the Agency”. Enligt Barbara Honegger, var det här också ett av motiven för LeWinter att komma med sina avslöjanden.[31]

Journalisten Robert Parry, som på 1980-talet arbetade för Associated Press och Newsweek, har beskrivit LeWinters utsagor som en blandning av sanna och falska påståenden.

Att det ändå skulle kunna ligga någon sanning i LeWinters uppgifter, vad gäller just Palmemordet, styrks av det faktum att FBI försett den svenska polisen med klart vilseledande uppgifter vad gällde denne och även vad gällde Philip Guarino.  Detta gör ju att man undrar över vad det är de vill dölja och varför.

En annan märklig omständighet är att Italiens president Cossiga, i den ovan nämnda begäran  om en undersökning av P2, med anledning av de i italiensk TV framförda uppgifterna, skriver att om uppgifterna skulle visa sig ha någon grund, så måste vissa rättsliga och politiska åtgärder vidtagas. Om de däremot skulle visa sig falska eller bara vårdslöst provokativa, måste å andra sidan åtgärder vidtagas med anledning av detta, innebärande att de ansvariga på TV-bolaget ställs till ansvar.

Detta senare har man inte hört någonting om och man kan undra varför; om nu, som FBI låter påskina; Oswald LeWinter var en tvångsmässig lögnare.

Man har också hävdat att Oswald LeWinter uppträtt som professionell desinformatör med uppdrag att, för CIA: s räkning, misskreditera undersökande journalister och deras uppslag genom att förse dem med felaktiga informationer som sedan kan motbevisas. LeWinter har också själv, i intervjuer, sagt detta.[32]

Men inte heller det behöver ju vara sant. LeWinter kan ha kommit med felaktiga uppgifter för att skydda sig själv (se nedan).

Ett behov av sådan informationssvindel kan vidare ha funnits när det gällde ”October Surprise” – affären i stort, men knappast när det gällde Palmemordet. För vid denna tidpunkt, 1988, var ju Christer Pettersson-spåret som allra hetast (Lisbeth Palmes utpekande kom ju den 14 december 1988) och något P2-spår fanns inte. De uppgifter som fanns om en eventuell CIA-inblandning, hade man ju dessutom precis skrinlagt. Dock kan det här ha funnits ett behov av desinformation för att förhindra framtida läckor (se nedan).

Att Oswald LeWinter skulle ha systematiskt uppträtt som en professionell desinformatör stämmer för övrigt illa med hans agerande vad gällde omständigheterna kring prinsessan Dianas död. Det var ju hans ”falska dokument” som initierade privatdetektiver och advokater, hyrda av Mohamed al-Fayed, att ta fram uppgifter som visade att det hos amerikanska säkerhetstjänster fanns mängder av hemligstämplade dokument rörande bilolyckan i Paris.[33]

Vad vidare gäller ”October Surprise” – affären (där LeWinter varit en väsentlig källa), så gick denna ut på att man hade försökt påverka utgången av 1980-års amerikanska presidentval, mellan Jimmy Carter och Ronald Reagan, genom att förmå Iran att uppskjuta frigivningen av 52 amerikaner, vilka där hölls som gisslan, i avvaktan på att valet skulle vara över. Detta för att gynna Ronald Reagan. Irans belöning skulle ha varit vapenleveranser samt frisläppande av iranska tillgångar i USA.

Det är ändå här att märka att aktade personer, som den tidigare iranske presidenten Abolhassan Bani-Sadr, Gary Sick, som tidigare varit underrättelseofficer och medlem av nationella säkerhetsrådet, samt Barbara Honegger, vidhållit sina uppfattningar att dessa anklagelser är korrekta (Gary Sick har dock senare tagit avstånd ifrån Oswald LeWinter).

När det sedan gäller uppgifterna om Palmemordet i Telegramspåret, så har ju ingen lyckats vederlägga dem i sig; man har bara angripit Oswald LeWinters trovärdighet.

Om dennes trovärdighet har f.ö. fredsforskaren Ola Tunander skrivit: ”Oswald LeWinter har under senare år presenterat en mängd informationer – om Natos Stay-Behind nät (se nedan) m. m. – som i efterhand har visat sig vara korrekta. I vissa fall antas han emellertid inte ha varit helt trovärdig”.

Tunander påpekar också att när journalisten Olle Alsén ringde upp Philip Guarino och frågade om det påstådda telegrammet så svarade denne att han ”inte kunde dra sig till minnes ett sådant telegram”. Här hade man kanske förväntat sig ett klart »nej» menar Tunander.[34]

Givetvis måste vi ändå betrakta Oswald LeWinters uppgifter med stor skepsis och vi får pröva dem mot uppgifter i andra källor och vad vi i övrigt vet om Palmemordet.

Som senare kommer att framgå stämmer dock uppgifterna i Telegramspåret väl överens med det mönster för Palmemordet som ges av annan information och andra uppslag.

Att Oswald LeWinter hade en god kännedom om italienska högerextrema kretsar styrks också t.ex. av att han rapporterat om CIA: s överföring av pengar till P2-logen.[35]

***

När det gäller den bedömning av mordmotivet – Olof Palmes kännedom om Iran-Contrasaffären – som framfördes från Italien; att många regeringschefer runt om i världen hade haft samma kunskaper om skeendet som Olof Palme, så framgår det ju inte härav vilka kunskaper de hade.

Vidare har det ju i avsnittet om Olof Palme som politiker i denna skrift, klart framgått med vilken antipati han såg på Contras i Nicaragua. Detta gör att han borde ha varit mer benägen än andra regeringschefer att avslöja det han visste, om han visste något.

Andra regeringschefer hade heller inte de goda kontakter till Sandinistregimen i Nicaragua som Olof Palme hade. Det är ju möjligt att han den vägen kunnat få kunskap om att den militära hjälpen till Contras fortsatt, även efter den amerikanska kongressens förbud.

Andra regeringschefer var vidare heller inte medlare i konflikten mellan Iran och Irak.

På själva morddagen hade Olof Palme för övrigt ett samtal med den irakiske ambassadören Mohammed Said al-Sahaf som utryckt sin oro över uppgifter om svensk vapenexport till Iran. Måhända kunde Palme, på liknande sätt, ha fått uppgifter om amerikansk vapenexport till Iran.

Iran-Contrasaffären hade ju just kommit igång när Olof Palme mördades och man kan mycket väl ha betraktat honom som ett riskmoment för denna som måste elimineras. Vidare kan hans stöd till och legitimering av Sandinistregimen i Nicaragua samt hans hårda kritik av Contras, ha varit ett mordmotiv i sig. Speciellt gäller detta om den amerikanska kongressens stopp för stödet till Contras 1984, helt eller delvis, var en följd Olof Palmes åtgärder.

När det gäller Iran-Contrasaffären som möjligt mordmotiv är ju för övrigt inte det avgörande vad Olof Palme visste eller inte visste, utan istället vad hans vedersakare trodde att han visste eller kunde få vetskap om.

***

När man läser granskningskommissionens rapport över detta uppslag får man snarast intrycket att PU tvingats inleda en undersökning på grund av uppgifterna i utländska massmedier och de judiciella åtgärder som myndigheterna i Italien vidtagit.

Det var naturligtvis politiskt omöjligt för FBI att komma med uppgifter som stärkte ett spår vilket misstänkliggjorde USA: s, vid tiden för Palmemordet; vicepresident och sedermera president.

Att den svenska polisens Palmeutredning fick vänta så länge på svar och att man blev tvungen att komma med ständiga påminnelser, kan tyda på att FBI hoppades att svenskarna skulle låta saken falla. På så vis hade man ju sluppit att ta fram skäl som gjorde spåret ohållbart, vilket kan ha inneburit vissa risker för FBI.

Den svenska polisen å sin sida ville naturligtvis ha dessa förklaringar som försvar mot en eventuell senare kritik av mordutredningen.

***

Vari ligger då kopplingen mellan detta uppslag och WACL?.

Till att börja med handlar det om Stefano delle Chiaie, en ökänd italiensk neofascist som varit misstänkt för många svåra terroristdåd, och som vi minns var han, tillsammans med den i rapporten nämnde Michael Townley, en av huvudaktörerna bakom mordet på den chilenske exilpolitikern Bernardo Leighton i Rom 1975. Ett dåd som bar många likheter med Palmemordet.

Stefano delle Chiaie hade varit medlem i WACL, men han hävdade 1997, i ett förhör inför den italienska terroristkommissionen, att han lämnat organisationen efter ett möte i Paraguay. Det enda WACL-möte i Paraguay som jag känner till, åren innan Palmemordet, är det i Asuncion 1979. Likafullt deltog delle Chiaie i en CAL-konferens 1980 (CAL var den latinamerikanska huvudorganisationen för WACL).

Kanske ville han, av någon anledning, vid detta förhör, fjärma sig från WACL:s verksamhet.

Stefano delle Chiaie var vidare bekant med Licio Gelli. De två hade t.ex., tillsammans med en Valerio Borghese, deltagit i ett (avbrutet) kuppförsök i Italien 1970, känt som; Golpe Borghese.

Stefano delle Chiaie hade också kanske varit mästaraktivisten, när det gällde P2: s strategi att genomföra terroristdåd i Italien och sedan lägga skulden för dem på vänsterkrafterna.[36]

Stefano delle Chiaie var vidare, tillsammans med den tidigare nazistiske krigsförbrytaren Klaus Barbie, involverad i ett CAL-projekt som gick ut på att identifiera och mörda vänsteraktivister och radikala präster i Latinamerika.

Inom ramen för detta projekt var han rådgivare till WACL:s starke man i El Salvador Roberto D`Aubuisson. Vid CAL:s konferens i Argentina 1980 arrangerade delle Chiaie och D`Aubuisson också att vapen och pengar skulle skickas till den senare i El Salvador.

Den som på denna konferens sammanförde dessa båda herrar var för övrigt ingen mindre än den tidigare nämnde; WACL-ordföranden i Guatemala och tillika ”Gudfadern” för de latinamerikanska döskvadronerna: Mario Sandoval Alarcon.

Vad som behandlades på denna CAL-konferens 1980 ,var ingenting mindre än en argentinsk lösning med militärdiktaturer och dödsskvadroner från Buenos Aries  till Guatemala City. I detta projekt var också Licio Gellis italienska P2 loge i högsta grad inblandad. 

Man misstänker även att personer inom Vatican Bank understödde denna WACL/P2 verksamhet med finansiella manipulationer. Arkitekten bakom P2: s kontakter till Vatican Bank skulle ha varit en Michele Sindona (lägg märke till den lilla passusen ovan i granskningskommissionens rapport, från Vatikanen, om att det inte var typiskt för Licio G att ge sig på en internationell inflytelserik vänsterledare).[37]

Det har också hävdats att P2 trängt in bakom Vatikanens murar och knutit till sig präster, biskopar och t.o.m. kardinaler.[38]

Tankar har vidare förts fram om att italienska P2: s stöd till latinamerikansk terror också skulle ha varit ett led i en intern maktkamp inom katolska kyrkan; där en falang använde sig av dödsskvadroner för att eliminera liberala teologer och moderata kristdemokrater. Hursomhelst så mördades många präster och biskopar i Latinamerika, särskilt efter Ronald Reagans makttillträde i USA.[39]

Något som kan vara intressant, när det gäller Telegramspåret, är att P2 också fungerat som en förbindelselänk mellan de latinamerikanska avdelningarna av WACL och Reaganadministrationen. Detta trots att man här också hade mer direkta kommunikationer via t.ex. den republikanske senatorn Jesse Helms.[40]

Det har också på flera håll, gjorts gällande att P2 haft ett stort inflytande över italiensk säkerhetstjänst, krigsmakt och även över andra delar av statsförvaltningen.[41] Detta skulle ju, till en del, kunna förklara varför det varit så svårt att få fram fällande domar mot personer knutna till organisationen och det skulle likaså ge en förklaring till att man varit måttligt motiverad när det gällt att undersöka P2: s eventuella inblandning i Palmemordet.

Uppgifter har också kommit fram om att narkotikapengar använts för att finansiera den av WACL/P2 styrda terrorverksamheten i Latinamerika och att det därför funnits kontakter mellan dessa organisationer och olika maffiagrupperingar.[42] Överhuvudtaget har man hävdat att P2 samverkat med maffian i t.ex. Italien och USA.[43]

I det här sammanhanget skall man kanske se uppgiften ovan om att MrRosine” (Oswald LeWinter) skulle ha fått informationen om telegrammet till Philip Guarino genom en Paul V, som enligt FBI var en högt uppsatt person inom maffian.

Det ovanstående kan också ge en förklaring till att det i amerikanska fängelser cirkulerat uppgifter om Palmemordet.

Möjligen kan man i detta sammanhang även se det tidigare omnämnda brevet, riktat till den förre amerikanske senatorn Alan Cranston, från en fånge vid ett kaliforniskt fängelse om att det var WACL som gjort upp planerna för mordet på den svenske statsministern.

Fanns det kanske rentav någon koppling mellan avsändaren till detta brev och Paul V? Man kunde ju t.ex. exempel, med hjälp av den lista man fått av FBI över fängelser som Paul V setat på, undersökt om han vid något tillfälle varit intagen på samma ställe som avsändaren till brevet (om man hade haft tillgång till detta vill säga).

Paul V kan vidare inte gärna ha varit någon annan än den mycket (ö)kände gangstern Paul Vario, som under tre decennier skulle ha varit en av de ledande figurerna i den s.k. Lucchese-klanen (familjen) i Brooklyn, New York och dessutom varit förebild för gestalter i flera maffia-filmer. 

Hursomhelst, denne Paul V eller Paul Vario är synnerligen intressant, speciellt som Oswald LeWinters trovärdighet kan ifrågasättas. Därför kan man tycka att det är märkligt att Palmeutredningen inte såg till att få till stånd ett förhör med honom. För även om denne, enligt FBI, suttit i olika fängelser från den 1 januari 1985 och fram till efter mordet på Olof Palme, så kan han ju mycket väl ha fått information om telegrammet av t.ex. en advokat, en medfånge eller en besökare.

Om det nu handlade om Paul Vario, så hade det dock inte varit möjligt att förhöra honom då denne avled i fängelse den 3 maj 1988, bara några månader innan Oswald LeWinter framträdde i radioprigrammet ”The Bill Moran Show”.  Paul Vario hade då uppenbarligen setat i fängelse ända sedan han 1984 fått en fängelsedom på fyra år. 1986 fick han nämligen en ny dom på tio år för utpressning.

Enligt en fångvaktare så skulle Paul Vario, vilken haft hälsoproblem i flera år, ha hittats död på golvet i sin cell i ett federalt fängelse i Fort Worth, Texas. Den obduktion som genomfördes angav dödsorsaken till andningsstillestånd till följd av kronisk obstruktiv lungsjukdom (KOL).[44]

En reflektion här kan väl ändå vara att; om nu Paul Vario varit så dålig till följd av KOL (som är en sjukdom vilken utvecklas långsamt) att han kunde förväntas avlida; så borde han inte ha lämnats ensam i en fängelsecell, utan istället befunnit sig på sjukhus. 

Man kan naturligtvis också här ställa sig frågan varför FBI inte upplyste Palmeutredningen om att Paul Vario avlidit i fängelset, om det nu var han som avsågs med Paul V, vill säga. I och för sig borde naturligtvis Palmeutredningen ha känt till detta ändå, men okunnigheten här verkar ju i vissa fall ha varit alarmerande.

***

Ett möjligt scenario för tillkomsten av Telegramspåret kan vara följande:

Om nu en gangster, som Paul Vario, fått kännedom om ett sådant här telegram, så hade det naturliga för honom, med hans sätt att tänka, varit att försöka utnyttja detta för att utverka nåd, så att han kunnat bli fri från sitt långa fängelsestraff. Det sista brottet han blivit dömd för var ju f.ö. också utpressning.

Att Paul Vario fått kännedom om detta telegram behöver inte alls vara orimligt. Han var en omvittnat förmögen maffiaboss. En kollega till honom har berättat att han vid ett tillfälle visat honom ett valv som han påstod innehåll en miljon dollar i kontanter.[45] Han kan m.a.o. haft möjlighet att betala ordentligt för information som denna.

Var kommer då Oswald LeWinter in i bilden här?

Varifrån FBI fått uppgiften om att MrRosine” (LeWinter) skulle ha fått information om telegrammet av en Paul V framgår inte, men i det italienska TV-programmet hävdar LeWinter att han fått denna information då han förhörde en icke namngiven viktig ledare för den amerikanska maffian Den angivna tidpunkten för detta, sommaren 1985, måste dock vara felaktig. Kanske var också detta en av LeWinters typiska felsägningar (se nedan).

Om vi alltså gör antagandet att Paul Vario försökte bedriva utpressning mot vicepresident George H. W. Bush och Reaganadministrationen, så kan Oswald LeWinters handlande framstå som logiskt. Kanske var det rent av genom LeWinter som Paul Vario sökte rikta sina krav till Reaganadministrationen.

När sedan Paul Vario avlider i fängelset blir Oswald LeWinter förfärad. Han har nu vetskap, inte bara om telegrammet som förebådade mordet av Olof Palme, utan också om att Paul Vario, som givit honom denna information, avlidit och kanske betvivlar han att detta skett av naturliga orsaker. Det är ju också möjligt att LeWinter, innan Paul Vario avlidit, tvivlade på sanningshalten i dennes utsagor.

Kanske tror nu LeWinter att han står på tur att likvideras, då han med sin erfarenhet av underrättelsearbete, inser att man knappast kan lämna en person med en sådan vetskap och som inte är fullständigt pålitlig, vid liv

Ett sätt att rädda livet i en situation som denna kan vara att gå ut offentligt med den information man har (det skulle ju verka misstänkt om man avlider strax efter detta). Kanske är det också just det LeWinter gör när han tar kontakt med Barbara Honegger och sedan framträder i ”The Bill Moran Show”.

Att Oswald LeWinter här, och även i det italienska TV-programmet, uppträder under förtäckt identitet måste ha varit rena teaterföreställningen. Rimligen måste han ha insett att hans rätta identitet skulle komma att avslöjas, vilket förmodligen också var hans avsikt 

Det synes mig överhuvudtaget som att LeWinter, när han går ut med sina utsagor, gör detta på ett mycket utstuderat sätt.

Barbara Honegger säger bl.a. i intervju om LeWinters uppgifter: Men jag hade med min insyn i verksamheten så stor möjlighet att kontrollera hans uppgifter att jag ansåg att en del av det han sa var trovärdigt”.[46]

Alltså ger LeWinters uppgifter på ett sätt intryck av att vara trovärdiga och initierade. Samtidigt innehåller de mycket uppenbara felaktigheter som t.ex. hans påstående, vad gällde October Surprise-affären, att en av Reagans rådgivare förhandlat i Paris med de iranska ledarna vid en tidpunkt då denne befunnit sig i USA som deltagare i ett direktsänt TV-program.[47]

Jag tror inte att en så insiktsfull person, som LeWinter, skulle begå ett sådant här banalt misstag, utan jag tror att han gjorde detta medvetet för att minska sin egen trovärdighet. På så sätt kunde han liksom både äta äpplet och ha det kvar. Å ena sidan har han gett offentligt uttryck åt mycket farliga teorier, men samtidigt är det ju ingen som tror på dessa eller någonting annat han kommer med.

Oswald LeWinter blev på så sätt helt ofarlig och det fanns därför heller inget behov av att röja honom ur vägen.

Att ge en ökänd gangster som Paul Vario nåd, måste för övrigt ha varit omöjligt för Reaganadministrationen. Ett sådant beslut skulle ju aldrig kunna försvaras.

Lika omöjligt hade det dock förmodligen varit att låta Paul Vario berätta vad han visste om det aktuella telegrammet, speciellt som man antagligen inte visste om denne kunde verifiera sina uppgifter eller ej.

Om nu Paul Vario berättat för LeWinter om existensen av det aktuella telegrammet, hade man dock ett problem på så vis att det var uppenbart att det fanns fler personer som satt inne med samma informationer och som dessutom visat sig opålitliga Paul Varios död kan därför ha tjänat ett syfte som en varning till dessa, samtidigt som LeWinters utspel gjort det mycket svårt för dem att få tilltro till sina uppgifter.

Det är alltså möjligt att Oswald LeWinter uppträtt som desinformatör, men anledningen till att han gjorde det kan bara ha varit att han ville rädda sitt eget liv.

En annan möjlighet är ju naturligtvis att LeWinter faktiskt varit professionell CIA-desinformatör, med uppdrag att här oskadliggöra den läcka som Paul Varios handlande möjligen påvisat. Dock tycker jag, som sagt, inte riktigt att det stämmer med den bild jag får av Oswald LeWinter (se även nedan).

I vilket fall som helst, och detta är viktigt; för att på ett effektivt sätt kunna neutralisera det hot som här kommit i dagen, så hade det varit nödvändigt för Oswald LeWinter att komma med en utsaga som, åtminstone i sina huvuddrag, var korrekt (den måste ha överensstämt med de uppgifter som Paul Vario kan ha haft). Denna hade sedan kunnat avfärdas med hänvisning till LeWinters bristande trovärdighet, vilket också är vad FBI sedan gör (enl. granskningskommissionens rapport).

Att samverka med organisationer som har kopplingar till maffian i ett mord, som åtminstone indirekt var sanktionerat av amerikanska myndigheter (kanske med ett tyst medgivande), kan naturligtvis synas oerhört vanskligt, men vi vet av nu offentligjorda CIA-dokument att denna organisation tidigare samverkat med maffian. Detta skedde när det gällde planerna på att mörda Fidel Castro på Cuba.

Risken för läckor är också ett pris man kan få betala när man låter andra utföra uppdrag som man själv inte vill befatta sig med.

Jag medger att detta sista avsnitt kan vara lite väl spekulativt, men det ger ändå en möjlig förklaring till Oswald LeWinters annars mycket egendomliga beteende.

***

Är det då rimligt att anta att Palmemordet planerats av italienska högerterrorister med WACL/P2-anknytrning och som vid denna tid huvudsakligen var verksamma i Latinamerika?

Ja, det är det, speciellt som Olof Palme under sin sista tid, och som väl framgått av det föregående, i högsta grad engagerat sig i förhållandena i denna del av världen och var ett allvarligt störningsmoment för såväl WACL/P2 som Reaganadministrationen.

Det tidigare nämnda WACL-dokumentets positiva omdöme om Per Engdahl och dennes vänskap med Giorgio Almirante, ledare för det italienska fascistiska partiet MSI (som 1978 anslöts till WACL), vittnar för övrigt om att det fanns väl etablerade kontakter mellan italienska högerterroristkretsar och svenska högerextremistiska organisationer.

Dessa krafter kan med andra ord mycket väl ha samarbetat när det gällde att få Olof Palme ur vägen.

Man kan väl också tillägga att den italienska delen av WACL var den mest våldsbenägna och kompetenta som fanns i Europa.

***

Om vi så återgår till Stefano delle Chiaie; så har denne faktiskt också varit ett spår i Palmeutredningen och det kan därför vara intressant att se vad som står i granskningskommissionens rapport om detta: SOU 1999:88

Man konstaterar här inledningsvis att Stefano D (Stefano delle Chiaie) angivits som italiensk terrorist.  

Interpol i Rom meddelade den 18 januari 1986 RPS, Interpol om att Stefano D rest till Europa

under namnet Henry Verlere.

I en handling hos säkerhetspolisen, daterad i oktober 1986, nämns en person, Roberto F, som möjlig mördare till Olof Palme och i så fall anlitad av Stefano D. Denne som var grovt kriminellt belastad uppehöll sig i England, där en domstol avslagit en begäran om utlämning till Italien.

Författaren Saul L (Saul Landau) och journalisten Iona A (förmodligen Iona Andronovi, USA-korrespondent vid den dåvarande sovjetiska kulturtidskriften Literaturnaja Gazetas), besökte i januari 1987 den svenska ambassaden i Washington. Enligt Iona A hade Frederico F, en italiensk advokat, påstått att Stefano D var inblandad i mordet på Olof Palme (det finns även uppgifter om ett samtal med Saul L på den svenska ambassaden i Washington, som berörde Stefano D, där FBI-agenten Robert A. Bousko och kriminalinspektören Sören M varit närvarande).

En person med förnamnet Antoine ringde, i februari 1987, till den svenska ambassaden i Bern och berättade att en bekant till honom hade hört att Frederico F kände till vem som var ansvarig för mordet.

Sveriges ambassad i Caracas meddelade, i april 1987, att Stefano D gripits i Venezuela den 28 mars 1987 och utlämnats till Italien två dagar senare.

I april 1988 begärde Riksåklagaren att få höra Stefano D i Italien. Man fick då en inbjudan att närvara vid förhör i Florens i maj 1988.

Den 25 maj 1988 träffade Jörgen Almblad och två medhjälpare; doktor Trapani, som ansvarade för utredningen beträffande Stefano D.

Denne berättade bl.a. att Stefano D var misstänkt för flera politiska mord i Italien men att vittnen, i vissa fall, hade tagit tillbaka sina uppgifter. Vidare hade advokaten Frederico F avlidit i hjärtinfarkt i september 1987.

Vid ett möte med förundersökningsdomare doktor Vigna, den 27 maj 1988, fick svenskarna veta att man, i Frederico F:s bostad, påträffat en del skrivelser som innehöll en hypotes om att Stefano D var ansvarig för mordet på Olof Palme. Dock menade man att detta syntes vara allmänt material från tidningsartiklar.

Vid förhör den 27 maj 1988, hävdade Stefano D att han inte visste någonting om mordet på Olof Palme. Han hade vidare befunnit sig i Caracas i Venezuela från september 1982 till april 1987, vilket också kunde styrkas av personer som utredarna kunde nå.  Stefano D medgav dock att träffat advokaten Frederico F, men var osäker på om detta skett före eller efter mordet på Olof Palme. Han kände heller inte någon Roberto F.

Vid samtal med en chef hos kriminalpolisen, samma dag, fick utredarna höra att den person som, till den italienska säkerhetspolisen, lämnat information om att Stefano D vid årsskiftet 1985-1986 hade kommit till Europa, var opålitlig.

Vad gällde de personer, vilka var advokater, som skulle kunna styrka att Stefano D befunnit i Venezuela från september 1982 till april 1987, så kom Jörgen Almblad fram till att man saknade jurisdiktion för att ta kontakt med dessa. I stället skulle en skriftlig framställan om detta göras.

***

Till denna redovisning av Stefano delle Chiaie-uppslaget, kan man naturligtvis göra en rad reflektioner.

Att man från Palmeutredningens sida inte kunnat se några samband mellan WACL, Telegramspåret och Stefano delle Chiaie, utan att dessa i granskningskommissionen rapport presenteras som tre helt skilda uppslag är synnerligen anmärkningsvärt.

Hade bara Jörgen Almblad ägnat lite av den energi, som han senare kom att visa när det gällde Christer Pettersson, åt dessa uppslag; är jag säker på att man hade kunnat nå betydligt längre. Men kanske saknades viljan, då detta kunnat få farliga konsekvenser.

Vidare är påståendet från den italienska kriminalpolisens sida om att den person, som påstått att Stefano delle Chiaie kommit till Europa vid årsskiftet 1985-1986, var opålitlig, synnerligen anmärkningsvärt. Detta speciellt med tanke på att man ändå ansett uppgifterna så trovärdiga att man via Interpol varnat Rikspolisstyrelsen i Sverige.

Dessutom borde dessa uppgifter inte ha varit så svåra att verifiera, då man hade information om att Stefano delle Chiaie rest till Europa i ett flygplan ägt av en tysk och med ett falskt pass utställt på namnet Henry Verlere.

Här handlade det ju ändå om en av världens kanske farligaste terrorister, misstänkt för bl.a. medverkan i bombdådet på Bolognas Centralstation 1980 som dödade 85 människor och därför borde man sannerligen ha vinnlagt sig om att undersöka dessa informationer ordentligt.

Hade man kanske också rent av uppgifter som tydde på att Stefano delle Chiaie begivit sig till just Sverige?

Den här typen av bortförklaringar från polisens sida, liksom FBI: s beskrivning ovan av Philip Guarino och förnekandet av att Oswald LeWinter skulle ha varit anlitad av CIA, kan inte annat än att, för att använda bröderna Poutiainens språkbruk; inge uppfattningen att det i centrum av allt detta finns någonting som är fullständigt genomruttet.

Att en person som Stefano delle Chiaie, kunde få personer att intyga att han varit Venezuela, vid tiden för Palmemordet, är heller inte speciellt anmärkningsvärt, då ju denne till och med tycktes kunna få vittnen att ta tillbaka sina uppgifter (f.ö. framgår det ju inte om svenska polisen någonsin kontrollerade detta).

Man kan naturligtvis också göra reflektionen att; advokaten Frederico F avlidit i hjärtinfarkt vid en måhända, för vissa, mycket läglig tidpunkt.

Att ett av tipsen om Stefano delle Chiaie kom från Iona Andronovi, USA-korrespondent vid den sovjetiska kulturtidskriften Literaturnaja Gazetas, kan kanske betyda något med tanke på att ryska journalister knappast agerade självständigt vid denna tid. Kan syftet med hennes framstöt därför ha varit att på något sätt utöva påtryckningar på USA? Att man i Sovjetunionen kan ha haft kunskaper om Palmemordet kommer vidare att behandlas i kapitlet: Han sökte en vänsterkonspiration men fann en högerkonspiration…

 

***

Det finns också en annan egendomlig historia som kan vara intressant i det här sammanhanget.

Den amerikanske dokumentärfilmaren Allan Francovich, kanske mest känd för filmen ”Det maltesiska dubbelkorset” om Lockerbie-katastrofen, hade just påbörjat ett projekt om Palmemordet när han den 17:e april 1997, i tullen på Houston Airport i Texas USA, fick en hjärtattack och dog praktiskt taget omedelbart.

För att göra denna dokumentärfilm hade Francovich tagit kontakt med den svenske journalisten Gunnar Pettersson, vilken för hans räkning skulle göra efterforskningar i Sverige samt också vara till hjälp med översättningar och liknande.

När Francovich dog var finansieringen av projektet, som skulle hanteras av ett franskt TV-bolag, i stort sett klar och arbetet kunde nu komma igång på allvar.

Vad Allan Francovich egentligen kommit fram till när det gällde Palmemordet är något oklart, men kodnamnet för detta skulle ha varit "Operation Tree". Motivet till mordet skulle vidare ha legat i Palmes närmande till Sovjetunionen, trots ubåtsaffärena, och upprinnelsen till det hela funnits i en hemlig organisation inom NATO med förgreningar till svenska militärer och affärsmän.

Gärningsmannen skulle ha varit en CIA-utbildad iranier, tidigare verksam inom Savak (den f. d. iranska säkerhetstjänsten).

När det gäller denne påstådde gärningsman hade Francovich, för Gunnar Pettersson, visat upp en lapp med dennes namn (som Pettersson glömt) och ett fotografi av vederbörande. Det märkliga med detta fotografi var, enligt Gunnar Pettersson, att det på pricken liknade den fantombild som polisen, en kort tid efter mordet, lät göra av gärningsmannen (vilken dock senare avfärdades som ovederhäftig).

Detta kan man kanske med Gunnar Petterssons språkbruk beskriva som ”too cute” och överhuvudtaget skall man kanske inte fästa för stort avseende vid de uppgifter som läckt ut om Allan Francovichs efterforskningar.

Men det intressanta med honom är att han hade mycket goda insikter i de kretsar som Telegramspåret handlar om. I t.ex. den BBC dokumentär han gjorde om Gladio, den italienska delen av det NATO-baserade bakom linjerna försvaret (Stay-Behind), behandlar han bl.a. denna organisations kopplingar till P2 och CIA och här intervjuas bland andra  Licio Gelli. Vidare förekommer här också Oswald LeWinter, vilken presenteras som högt uppsatt inom CIA.

Allan Francovich hade också gjort film om dödsskvadronerna i El Salvador.

Oswald LeWinter tillhörde f.ö. Allan Francovichs bekantskapskrets och var, efter dennes död, med på det som kallades ”Celebration of the Life of Allan Francovich” på puben The Red Lion i Holborn (Francovich var vi sin död bosatt i England).[48]

Allan Francovich har av t.ex. Tam Dalyell, på brittiska The Independent, beskrivits som en mycket vederhäftig sanningssökare, vilken litade till fakta och inte skyggade för sådant som inte stämde med hans teorier.

Detta Allan Francovichs renommé kan naturligtvis ha gjort honom mycket farlig för sådana som inte ville att sanningen om Palmemordet skulle komma fram.

Allan Francovich var, liksom Oswald LeWinter, av judisk härkomst, vilket naturligtvis kan ha gjort de båda indignerade inför de antisemitiska stämningar som rådde inom de högerextrema organisationer som figurerade kring Telegramspåret och på så vis utgjort en drivkraft för dem. Oswald LeWinter hade själv med nöd och näppe undkommit förintelsen i Auschwitz.

Att också Allan Francovich uppenbarligen använt sig av begreppet "Operation Tree", antyder ändå att även han, som välrespekterad undersökande journalist, hyste tilltro till uppgifterna om det ovan nämnda telegrammet.

Enligt uppgifter i Intelligence Newsletter, April 30, 1997.som redovisats av Daniele Ganser, historiker vid universitet i Basel och Mats Deland, historiker vid Uppsala universitet, så skulle också italienska myndigheter vid sina undersökningar av P2-logen, bland andra dokument, ha funnit ett telegram från Licio Gelli som skickats både till Philip Guarino och till det republikanska partiets nationella kommitté i USA. Ordalydelsen i detta, som avsänts tre dagar före mordet på Olof Palme, skulle ha varit: ”Det svenska trädet kommer snart att falla. Meddela detta till vår gode vän Bush”.[49] Dessa uppgifter skulle tydligen också ha ingått i det material som Allan Francovich förfogade över.

Kanske kan man ändå här känna en viss skepsis. Att Licio Gelli skulle skicka ett telegram med en antydan om det förestående mordet på Olof Palme till Philip Guarino är en sak, men att skicka samma telegram till det republikanska partiets nationella kommitté: vore att ta en onödig risk.

Dock synes det ändå som om Allan Francovich hyste ett, i vart fall, visst förtroende för Oswald LeWinter och en ytterligare samstämmighet mellan de båda är att de hävdade att mordet av Olof Palme initierats av att ett NATO-organ.[50]

Just detta samt att Oswald LeWinter också uppenbarligen är en seriös författare och poet, gör det svårt för mig att tro att han enbart skulle vara en sensationssträvande bluffmakare eller systematisk desinformatör.

Vad som hände med det material Allan Francovich hade samlat om Palmemordet är okänt. Gunnar Pettersson, som vid dennes död befann sig i London, blev själv, per telefon, uppmanad av Francovichs gode vän David Ben-Aryeah att försöka ta sig in i dennes lägenhet i Parliament Hill, för att där lägga beslag på hårddiskar och annat av intresse. Dock var lägenheten låst och Gunnar Pettersson ville inte begå inbrott.[51]   

***

Det är svårt att här komma ifrån intrycket att personer som haft något att berätta om Palmemordet; verkar ha fallit som käglor.

När det gäller Allan Francovich, så ställer Gunnar Pettersson också frågan om det fanns några märkliga omständigheter kring hans död.

Den officiella obduktionen fann ingenting. Men enligt David Ben-Aryeah, anordnade hans närmaste en andra obduktion som ska funnit ett ämne som kan orsaka hjärtattacker.[52]

Gunnar Pettersson känner dock själv tveksamhet inför dessa uppgifter, då han menar att Allan Francovich var just urtypen för att få hjärtattack; stressad, överviktig samt drack för mycket rödvin.

Likafullt tycker jag att det är märkligt att två personer; Allan Francovich och advokaten Frederico F ovan, får hjärtinfarkter just när de står i begrepp att komma med, som det verkar, avslöjanden om Palmemordet. Det är också något underligt att dessa infarkter direkt leder till döden, speciellt kanske i Allan Francovichs fall, då han drabbades på en flygplats där beredskapen för sådana incidenter bör ha varit god.

Man har hävdat att Palmemordet måste ha varit ett verk av en ensam mördare, då information om detta i annat fall skulle ha läckt ut. Av det tidigare sagda har vi ju sett att detta också verkar ha skett. Men att det ändå inte förekommit i större utsträckning kan ju bl.a. förklaras av detta varit förenat med ren livsfara, vilket måhända det ovanstående kan illustrera.

När man ser dessa dödsfall på personer med anknytning till Palmemordet, vi får inte heller glömma gangsterbossen Paul Vario, tycker jag att vad den förre chefen för rikskriminalen, Tommy Lindström, sagt om att underrättelsetjänster har resurserna och kompetensen för att sopa igen spåren efter sig (om nu de på något sätt varit inblandade i ett attentat),[53] ringer i öronen och man frågar sig vad en liten människa har för chans mot dessa väldigt mäktiga krafter.

Kunde man då inte ha tagit Olof Palme av daga på samma sätt och fått det hela att framstå som t.ex. ett olycksfall eller en hjärninfarkt. Svaret på den frågan är kanske att man inte kunde komma tillräckligt nära honom för att arrangera någonting sådant och att man heller inte kunde kontrollera förhållandena i Sverige till den grad som var nödvändigt för detta Bestickande är kanske att två av de dödsfall vi relaterat ovan inträffade i den mycket konservativa amerikanska delstaten Texas, vilken också var George H. W. Bushs hemstat och där man förmodligen också hade de största möjligheterna att påverka skeendet.

***

När det gäller den ovan nämnda October-Surprise historien och även Iran-Contras skandalen (samt fler påstådda korruptionsskandaler), finns det ytterligare en händelse som kan vara intressant i det här sammanhanget:

Efter att frilandsjournalisten Danny Casolaro, 1991, hävdat att han var nästan färdig med att avslöja en stor internationell konspiration som han kallade "the Octopus" (Bläckfisken) och som bl.a. rörde dessa historier, hittades han den 10 augusti död med uppskurna handleder i ett badkar på ett hotellrum i Martinsburg, West Virginia, USA.

Kroppen kom, i strid med gällande lagstiftning, att balsameras innan en obduktion kunnat ske. På Casolaro´s hotellrum fann man ett självmordsbrev, ett raklad och en halvt urdrucken flaska vin. Dock saknades här de anteckningar han haft om "the Octopus". I den obduktion, som ändå genomfördes senare, fann man inget alkohol i Casolaro´s  blod.

Händelsen kom att rubriceras som självmord. Casolaro's familj var dock av uppfattningen att han blivit mördad. Till stöd för detta anförde man bl.a. att han utsatts för hot och att han varit överkänslig för smärta och blod och därför aldrig skulle skära upp sina handleder. Till sin bror skulle han också ha sagt att; om någonting hände honom medan han var i Martinsburg, så skulle detta inte vara en olyckshändelse.[54]

En reflektion i det här sammanhanget är väl ändå att det är svårt att tro att Casolaro som uppenbarligen var fullt uppe och engagerad i arbetet med sin konspirationsteori, helt plötsligt, som en blixt från en klar himmel, skulle begå självmord.

Det har faktiskt hävdats att även mordet på Olof Palme skulle ha varit ett verk av "the Octopus".[55] T.ex. hittades en annan journalist; Anson Ng, död, en månad innan Casolaro, i sin lägenhet i Guatemala City; skjuten med ett skott i bröstet. Anson Ng var, enligt the tidskriften the Napa Sentinel, i Centralamerika för att försöka intervjua en person, som enligt uppgift, skulle ha förfogat över dokument som visade att personer vilka var involverade i mörkläggning av "the Octopus", hade en dödslista som inkluderade Olof Palme.[56]

Möjligen kan detta ha handlat om en Jimmy Hughes, som varit en viktig uppgiftslämnare vad gällde ett antal förmenta Octopus-mord, och som senare begivit sig till Guatemala. I vart fall skulle denne ha varit i besittning av dokumentation som kopplade gärningsmännen till de mord som han rapporterat om, också till en dödslista som innefattade Olof Palme. Bland dessa attentatsmän skulle f.ö. flera f.d. ”Gröna Baskrar” (Green Berets), ha ingått.[57]

När det gäller Anson Ng som uppenbarligen arbetade för Financial Times i London, finns det ytterligare märkliga omständigheter.

Den tidigare nämnde amerikanske senatorn Alan Cranston sade vid ett förhör i ett senatsutskott för utrikesrelationer den 8 augusti 1991:

“Även om myndigheterna i Guatemala har försökt karakterisera mordet på Ng som verket av vanliga kriminella, ger ändå dådet intryck av att vara utfört av professionella attentatsmän”.

Cranston hävdade här bl.a. att bekanta till Ng sagt att dennes huvud virats in i en handduk medan kroppen lämnats kvar i badrummet till Ng's lägenhet. Detta uppenbarligen i ett försök att hålla mordet hemligt några dagar.

Vidare sade Cranston här också:

”I journalistiska kretsar i Guatemala är misstanken att mordet var relaterat till Ng's undersökningar av den vapen-trafficking, som man gjort gällande skulle ha utförts av BCCI (Bank of Credit and Commerce International) i maskopi med ledare för landets militär”.

Cranston gjorde också gällande att dokument stulits från Anson Ng’s skrivbord samt att de guatemalanska myndigheterna beslagtagit datalagringsdiskar som denne använt.[58]

Om undersökningen av denna möjliga vapen-trafficking var ett skäl till att Anson Ng befann sig i Centralamerika, så utesluter ju inte det på något sätt att han dessutom ville få tag på, den ovan nämnda, dödslistan, där Olof Palmes namn skulle ha förekommit.

Journalisten Virginia McCullough har hävdat att historien om Anson Ng aldrig hade blivit känd, om det inte hade varit för Alan Cranstons agerande.[59]

Det här kan ju naturligtvis också ge en fingervisning om varför brevskrivaren, som hävdade att WACL legat bakom Palmemordet, vände sig just till senator Alan Cranston.

Det ovan sagda ger ju också en klar antydan om att det var fullständigt livsfarligt att forska i illegala vapenaffärer i Centralamerika, och förmodligen gällde detta inte minst de som kan ha haft kopplingar till Iran-Contras historien.

Nu kan man naturligtvis undra över varför inte Alan Cranston drev på för att ta reda på vad som hänt med, det av honom vidarebefordrade, brevet rörande Palmemordet. När det gällde Ng, hade han ju t.ex. gjort vad han hade kunnat för att förmå myndigheterna i Guatemala att reda ut omständigheterna kring dennes död.

Hursomhelst hade det varit oerhört intressant att se exakt vad det nämnda brevet innehöll, samt att få ta del av Alan Cranstons tankar kring det hela. Självklart hade det också varit av största intresse att få tala med den skrivit detta brev.

När det för övrigt gäller Danny Casolaros projekt, "the Octopus" , så finns det, enligt boken: The Octopus, The Secret Government and Death of Danny Casolaro av Kenn Thomas och Jim Keith, en rad beröringspunkter mellan detta och de uppslag vi tidigare intresserat oss för. Så t.ex. verkar flera av de personer som vi tidigare sett i WACL-sammanhang, också förekomma inom ramen för The Octopus. Detta gäller t.ex. den tidigare vicechefen vid CIA, Ray Cline (se föregående kapitel om WACL) som omnämns som tillhörande den innersta kretsen av ”the Octopus".[60] Även John Singlaub uppges ha haft nära band till förmenta Octopus-deltagare, särskilt sådana, som liksom han själv, tjänstgjort inom Operation Phoenix i Vietnam. Starka band tycks vidare ha funnits mellan the Octopus och speciellt den guatemalanska avdelningen av WACL. Som vi minns var det här ”Gudfadern” Mario Sandoval Alarcon huserade.[61]

Man kan väl också tillägga att eftersom stödet till rebellrörelsen Contras i Nicaragua var en hjärtefråga för såväl WACL som "the Octopus", så kan ju dessa organisationer knappast ha undgått att komma i kontakt med varandra

***

Tidigare berörde vi Gladio, den italienska delen av det NATO-baserade bakom linjerna försvaret; Stay-Behind, och dess kopplingar till högerextrema krafter som t.ex. P2.

Också i Sverige fanns en sådan rörelse (fastän vi inte är NATO-medlemmar) och enligt Ola Tunander skulle rekryteringsbasen till denna, i stor utsträckning, ha utgjorts av det nazistiska Sveaborg – en organisation för finlandsfrivilliga i Sverige.

Det har även hävdats att det funnits samband mellan dessa Stay-Behind grupper och WACL.[62]

Någonting som också tyder på det är att de s.k. Brabantmorden i Belgien 1985, som kostade 28 människoliv, så småningom kopplades till WACL och högerextrema delar av Stay-Behind rörelsen. Detta sedan man först trott att den vänsterextremistiska organisationen CCC legat bakom det hela.

Dessa mord var av samma typ som de terroristdåd P2 tidigare genomfört i Italien och där strategin varit att genomföra attentat och sedan lägga skulden för dem på vänsterkrafterna. Som vi minns hade Stefano delle Chiaie varit en av de mer framträdande figurerna här.

Enligt uppgifter som nått den svenska ambassaden i Bryssel skulle dessutom en person som man ansåg deltagit i Brabantmorden, varit i Sverige med uppgift att ta livet av en svensk statsman. Möjligen var också denna person identisk med den f.d. främlingslegionär som Anders Larsson påstods ha sammanträffat med i Stockholm i januari 1986 (se kapitlet ovan om Anders Larsson).[63]

Det finns faktiskt också uppgifter om att Sveaborg skulle ha varit inblandat i Palmemordet. Enligt pseudonymen »Sven Andersson» hade en av cheferna inom SÄK misstänkt just detta och menat att SÄK skulle ha bevis för att gruppen konspirerade mot regeringen T.ex skulle man ha innehaft referat från möten »där man diskuterade att göra sig av statsministern».[64]

De svenska Stay-Behind grupperna höll dessutom till i Skandiahuset, som låg i hörnet av Sveavägen-Tunnelgatan, alldeles intill mordplatsen. De är dock svårt att se vilken betydelse detta skulle ha haft, då ingen kunde veta att makarna Palme skulle ta denna väg efter sitt biobesök.

I det här sammanhanget kan det vara intressant att såväl Allan Francovich som Oswald LeWinter tydligen hävdade att mordet av Olof Palme initierats av att ett NATO-organ.

Stay-Behind gruppernas verksamheter i Europa koordinerades enligt uppgift av ett NATO-organ som kallades SOPS (Special Operations Planning Staff) och som sorterade under ACC (Allied Clandestine Committee). Denna senare organisation skulle också ha utgjort en samlingspunkt för de olika NATO-ländernas underrättelsetjänster.

Dagens Nyheters debattredaktör Göran Beckérus hävdade, den 28 april 1992 i en artikel i tidningen, att mordet på Olof Palme skett under överinseende av just dessa underrättelsestrukturer inom NATO. Vidare skulle DN ha innehaft ett påstått SOPS-dokument som stärkte dessa anklagelser. Också enligt dessa uppgifter var kodnamnet för projektet: ”Operation Tree”. Beckerus källor ska här ha varit, förutom Oswald LeWinter, två uppgiftslämnare med bakgrund inom underrättelsetjänst, som ville vara anonyma.[65]

Även i Allan Francovichs scenario för Palmemordet skall SOPS ha spelat en central roll.[66]

***

Onekligen ger det ovanstående sammantaget bilden av en ”Bläckfisk” (även om jag kanske inte ger samma innebörd åt begreppet som Danny Casolaro) , som med sina armar når ut i alla möjliga riktningar. Här finns t.ex. kopplingar från WACL till Reaganadministrationen och CIA, till Stay-Behind och delar av NATO, till den italienska P2-logen och därigenom maffian, till Vatikanen och kanske också delar av den italienska statsförvaltningen, till dödskvadroner och Contras i Centralamerika.

Vidare verkar det som om nästan alla som på allvar kommit i vägen för denna ”Bläckfisk” på något sätt förolyckats. Oswald LeWinter var kanske tillräckligt listig för att krångla sig ur Bläckfiskens grepp.

Man kan väl kanske då också undra över varför Göran Beckérus inte t.ex. drabbats av någon sjukdom eller tagit sitt eget liv. Kanske var det så att det mordscenario han presenterat redan var så misskrediterat av LeWinter, att detta inte behövdes. Det är ju också möjligt att Beckérus fick ut sina uppgifter innan någon hann eller kunde reagera.

Det är dock att märka att Göran Beckérus avgick 1992 som debattredaktör för Dagens Nyheter (samma år som han skrev den ovan nämnda artikeln).  Detta sades ha skett efter en schism, som bl.a. skulle ha haft sin grund i att en artikel av Bert Karlsson blivit stoppad.

Jag kan inte komma ifrån att denna historia synes mig något märklig. Göran Beckérus hade varit anställd på Dagens Nyheter sedan 1976 och under nästan hela sin tid där arbetat med tidningens debattsida. Man kan nästan säga att Göran Beckérus var skaparen av denna debattsida, som han efterhand också gjorde alltmer oberoende av ledarsidan.

Hur som helst så såg man kanske inte Beckérus som ett lika stort hot som t.ex. den envetne sanningssökaren; Allan Francovich.

Göran Beckérus, har som det verkar, inte heller följt upp detta uppslag om Palmemordet sedan han slutat på DN.

För övrigt var han ju själv inte källa till de publicerade uppgifterna och man kan väl förstå att hans uppgiftslämnare ville vara anonyma. Vad som hänt dessa vore oerhört intressant att veta.

Bläckfisken behöver ju heller inte alltid döda. Den kan också spruta bläck i ögonen på oss så att vi inte längre ser verkligheten som den är och den kan skrämmas.

Bläckfisken har, som sagt, många armar och kan arbeta på många olika sätt, Kan det rentav ha varit så att en av dess armar, för ett ögonblick, nådde ända in på DN:s redaktion?

Nu kan naturligtvis någon, i så fall, ställa frågan hur det kan komma sig att ingen ingripit mot t.ex. Lars Borgnäs eller Leif GW Perssons TV-reportage om Palmemordet?

Svaret på den frågan är kanske att dessa begränsat sig till att undersöka uppslag med kopplingar till svenska högerextrema grupper vari poliser och militärer kan ha ingått. Man har inte ägnat sig åt de mer farliga internationella spåren.

 

Cui prodest scelus, is fecit

(mördaren är den som tjänar på mordet)

– Seneca, första århundradet e.Kr.

 

I många utsagor som berör Palmemordet sägs att statministerns planerade Moskvaresa, som skulle äga rum i april 1986, var någonting som till varje pris måste förhindras.

Anders Larsson sade till exempel detta och samma sak förekommer i uppgifterna om det så kallade Norrköpingsmötet (där höga poliser och militärer skulle ha diskuterat Olof Palme i termer av landsförrädare).

Vidare har Lars Borgnäs berättat om ett möte som skulle ha hållits den 18/2 1986 och där det beslutades att Olof Palme under inga omständigheter skulle få resa till Moskva.

Närvarande vid detta möte skulle ha varit representanter för marinen med kommendörkapten Hans von Hofsten i spetsen (se mer om denne i nästa kapitel: Om ”Bläckfisken” som lurade under vattenytan i de svenska skärgårdarna), för polisen och EAP m.fl. Detta enligt ett anonymt brev som inkommit till Palmeutredningen på Hans Holmérs tid.

Hans von Hofsten har dock kategoriskt nekat till att han skulle ha deltagit i ett sådant möte.

Men var då denna resa så betydelsefull, Olof Palme hade ju varit i Moskva många gånger tidigare?

I och med Michail Gorbatjovs makttillträde hade dock förutsättningarna dramatiskt förändrats. Han var den förste Sovjetledare som kunde frigöra sig från det kalla krigets stela tankebanor.

Både i väst och öst fanns det starka krafter som ville behålla den gamla upprustningsfilosofin, och det arbete som bedrevs i Palmekommissionen kunde ses som ett hot mot denna.

Kort sagt; kombinationen Palme-Gorbatjov kunde bli en verklig fara för världens mäktiga vapenindustrier.

Sant är att USA och Sovjetunionen senare kunde enas om vissa rustningsbegränsningar, men detta skedde först efter det att President Reagan genomfört kraftiga upprusningar av USA: s militärmakt, och i en process som amerikanerna i stor utsträckning kunde styra.

Här fanns ett motiv till att mörda Olof Palme som kan ha varit starkare än något annat. Att angripa USA i ord är en sak, men att hota västvärldens militära industrier är betydligt allvarligare.

I den typ av västliga ekonomier som vi lever i, spelar vapenindustrierna en avgörande roll när det gäller forskning och teknologisk utveckling och därmed också ekonomisk tillväxt.

Sedan mitten av 1970-talet hade de amerikanska vapenindustrierna och deras allierade inom Pentagon och kongressen och i organisationer som den högerinriktade Committee on the Present Danger (CPD), sökt vägar för att vända den minskning i militärutgifterna som blivit en följd av att Vietnamkriget upphört.

Att Jimmy Carter, 1976, valdes till President var för dessa en motgång, då denne strävade efter att befrämja respekten för mänskliga rättigheter samt begränsa vapenhandeln.

Dock gav händelserna i Iran 1978 och Sovjetunionens invasion av Afghanistan 1979, CPD vind i seglen. Dessutom höll man på att vinna ett propagandakrig som gick ut på att CIA allvarligt hade underskattat Sovjetunionens militära styrka.

Dessa händelser gynnade starkt vapenindustrierna som i 1980-års presidentval gav sitt stöd åt Ronald Reagan, vilken var CPD's favoritkandidat.

När så Reagan, sedan han vunnit presidentvalet, genomförde den största upprusningen någonsin under fredstid i USA; var vapenindustrierna de stora vinnarna.

En del företag fick också speciella förmåner som t.ex. Rockwell International vilka fick tillbaks beställningarna av B-1 bombplanen tillsammans med en Vita Huset kampanj som placerade underkontrakt för detta projekt i nästan varje kongressdistrikt.

Vidare fick Boeing all tänkbar hjälp av Reaganadministrationen när det gällde mångmilliardförsäljningen av AWACS radar flygplan till Saudiarabien.

Detta bara för att nämna några exempel. Det fanns ju nu inte heller några hämningar när det gällde att sälja vapen till förtryckande högerdiktaturer.

Dock, i kölvattnet på detta stöd från Reaganadministrationens och Pentagons sida till enskilda vapenindustrier, avslöjades flera uppseendeväckande skandaler. Till exempel uppdagades det att Lockheed hade manipulerat ett avgörande test for Reagans favoritprojekt ”Stjärnornas krig”.

Här får vi en antydan om att detta högteknologiska projekt inte alls var så starkt som det hade föregivits och det fanns också en opinion bland amerikanska forskare, t.ex. inom organisationen Union of Concerned Scientists, som gick ut på att detta system var både destabiliserande och ogenomförbart.

Alltså, förutom den interna, och ganska starka, kritik som fanns i USA mot ”Stjärnornas krig”, tillkommer nu Olof Palme och begreppet ”gemensam säkerhet” som tagits fram i hans kommission för fred och nedrustning, och som naturligtvis också kunde ses som ett hot mot detta projekt.

Vi vet dessutom att Generallöjtnant Daniel O. Graham som var vice ordförande i USA-avdelningen av WACL, United States Council for World Fredom (USCWF), vid tiden för Palmemordet också var chefslobbyist för projektet Stjärnornas Krig.

Att man inom WACL, i stort sett, likställde personer som verkade för nedrustning med förhatliga kommunister, är vidare helt uppenbart

Vi ska här också minnas Michail Gorbatjovs ord:

Jag tror inte att mordet skedde av en slump. Han var en man som hotade starka intressen – de grupper som inte intresserade sig för en säkrare värld, som utnyttjar osäkerheten i världen”.

Var det kanske de starka industrikoncerner, vilka hade framtagande av nya vapensystem som den teknologiska basen i sin verksamhet som här föresvävade honom.

Helt uppenbart var, som framgått, Stjärnornas krig av vital betydelse för det amerikanska näringslivet, inte minst på grund av de teknologiska landvinningar som här ställdes i utsikt..

Här fanns alltså ett uppenbart motiv till att mörda någon som kunde lägga hinder i vägen för detta.

Det hade varit ett allvarligt bakslag för USA om Olof Palme fått med sig inflytelserika politiker i Europa, och kanske även i USA, på krav om rustningsbegränsningar som inbegrep ”Stjärnornas krig”.

Vad som ligger bakom staters handlande i dagens värld är, enligt min mening, främst ekonomiska motiv. Ideologier, vare sig till höger eller vänster, synes här ha en väldigt undanskymd plats.

Med detta vill jag i och för sig inte påstå att den oerhört starka antikommunistiska argumentation som till exempel Ronald Reagan bedrev, bara var uttryck för ekonomisk cynism. Han var säkert övertygad om att kommunismen stod för någonting ont (liksom också, på sätt och vis, Olof Palme), men sådana politiker och sådana argument kunde lätt exploateras av ekonomiska intressen.

Dessutom var Ronald Reagan bara en före detta skådespelare, som tjänade som galjonsfigur för de krafter, som genom sin ekonomiska styrka, burit fram honom till seger i det amerikanska presidentvalet.

För mig är det helt uppenbart att Olof Palme, med sitt fredsarbete, hotade enormt mäktiga ekonomiska intressen.

Det har väl också framgått med all tydlighet att det funnits en intim samverkan mellan Reaganadministrationen, WACL och de amerikanska vapenindustrierna, när det gällt att uppnå, för dem, gemensamma, mål. 

Vad Olof Palme också gjorde, och som i USA sågs med ogillande, var att han gav Gorbatjov och Sovjetunionen en mer positiv identitet och kanske fick USA att framstå som den stormakt som satte sig emot fred och nedrustning i världsopinionens ögon.

I intervju med Lars Borgnäs har den förre Reaganmedarbetaren Edward Luttwak  sagt att:

”I Europa vid den här tiden utmålades USA som den aggressiva parten medan Sovjetunionen framställdes som den som ville ha fred och samförstånd, och där var Sovjet beroende av sådana som Palme.” 

Vi minns också vad Olof Palme sade på själva morddagen: "Man kan inte annat än välkomna Sovjets beslut att förlänga moratoriet för kärnsprängningar" och vad gällde utsikterna till fred och avspänning i allmänhet: "Jag ser 1986 som de stora möjligheternas år".

Som vi varit inne på tidigare i del 1, ligger det i detta en antydan om att Sverige och Sovjetunionen höll på att närma sig varandra i synen på fred och nedrustning. Som också framgått hade Michail Gorbatjov förmodligen en mycket positiv syn på begreppet ”gemensam säkerhet”.

Mot den här bakgrunden är det också intressant att se hur man på senare tid försökt använda sig av till exempel Saddam Hussein, Slobodan Milosevic, Usama bin Laden och regimen i Iran som de onda krafterna i världen, vilka istället för Sovjetunionen skall motivera till militära satsningar (dock vill jag i och för sig inte ta någon av dessa i försvar).

M.a.o. kan det i USA och inom vapenindustrierna där, ha funnits ett behov av att behålla bilden av Sovjetunionen som ”ondskans imperium”. En bild som Olof Palmes agerande hade bidragit till att förändra. 

Kanske kan man här också ställa sig frågan om inte den kritik mot Olof Palme för undfallenhet mot Sovjetunionen och hela det scenario med invasionshot och annat som de svenska marinofficerarna, med Hans von Hofsten i spetsen, frammanade med anledning av de påstådda ubåtskränkningarna, endast syftade till att försvåra Olof Palmes freds och nedrustningsarbete.  Speciellt då vad gällde möjligheterna till ett närmare samarbete med Michail Gorbatjov i dessa frågor (se mer om detta i nästa kapitel: Om ”Bläckfisken” som lurade under vattenytan i de svenska skärgårdarna).

Bara tanken på att Sovjet skulle invadera Sverige, mitt under Perestrojkan var ju fullständigt vansinnig.

Jag tror att man skall se Olof Palmes död i detta sammanhang, även om man inte kan peka ut någon enskild ansvarig inom t.ex. Reaganadministrationen.

Det förefaller också logiskt att man såg det som väsentligt att få bort Olof Palme innan han begav sig till Moskva för att sammanträffa med Michail Gorbatjov. En resa som inte längre kunde förhindras med hänvisning till påstådda u-båtskränkningar.

Att USA nu, till följd av bl.a. Olof Palmes agerande, tvingats till regelrätta förhandlingar, om fred och nedrustning, med Sovjetunionen, förändrar inte den här bilden. Nu gällde det istället att i första hand se till att han hindrades ifrån att påverka dessa förhandlingar och kanske stödja sovjetiska synpunkter när det gällde, framför allt, ”Stjärnornas Krig”.

***

Detta mordmotiv som baseras på Olof Palme engagemang i den globala nedrustningsprocessen står inte på något sätt i motsatts till att mordet också skulle ha haft sin grund i Olof Palmes engagemang i Nicaragua och Centralamerika. Snarare kan dessa mordmotiv komplettera varandra.

Även i Centralamerika hade ju för övrigt USA ekonomiska intressen att tänka på, då många amerikanska företag verkade där.

Vi vet att situationen i Nicaragua och Centralamerika stod i fokus för såväl WACL som Reaganadministrationen under 1984, då USA: s kongress stoppade stödet till den nicaraguanska rebellrörelsen Contras (kanske delvis som en följd av Olof Palmes agerande).

WACL:s ordförande John  Singlaub ledde då till exempel i Pentagon en panel som skulle studera konflikterna i Centralamerika och sedan komma med rekommendationer till Reaganadministrationen.

Att Olof Palme uppenbarligen, vid sitt besök i Nicaragua 1984, lyckades övertala Daniel Ortega att utlysa allmänna val i landet, berövade dessutom Ronald Reagan på ett av de främsta argumenten för att stödja rebellrörelsen Contras. Nu kunde man ju inte utan vidare betrakta Nicaragua som en kommunistisk diktaturstat.

Pierre Schori (vid tiden kabinettssekreterare) har om detta sagt att Olof Palmes råd om att genomföra allmänna val i Nicaragua kom vid en tidpunkt då pendeln där stod och vägde för om man skulle välja den kubanska vägen eller slå in mot en demokratisk utveckling

Att Olof Palmes stöd till Sandinistregimen i Nicaragua var en nagel i ögat på såväl USA som WACL har väl med all tydlighet framgått av de föregående.

Den tidigare beskrivna Iran-Contras skandalen, visar också med all tydlighet hur långt man, från Reaganadministrationens sida, var beredd att gå för att vidmakthålla stödet till Contras.

Att man skulle ha väntat till 1986 med att göra någonting åt detta problem förefaller inte heller orimligt, då man kan ha närt förhoppningen att de svenska socialdemokraterna skulle gå mot en valförlust 1985. Detta skulle i varje fall ha försvagat Olof Palmes möjligheter att agera även på den internationella arenan.

Nu kan man ju här invända att den skada, Olof Palme eventuellt åstadkommit när det gällde USA:s stöd till Contras, inte kunnat göras ogjord genom att man mördade honom.

Men kanske var han genom sina kontakter med Sandinisterna i Nicaragua och genom sitt uppdrag som medlare i konflikten Iran-Irak, också ett hot mot det illegala stöd som Reaganadministrationen gav till Contras, efter att kongressen stoppat det lagliga stödet. Dessutom strävade man ju efter att förmå kongressen att ändra sitt beslut i denna fråga.

***

När det gäller Iran-Contras, skandalen finns det ytterligare en sak som kan vara intressant:

Den 15 januari 1987, inte långt efter mordet på Olof Palme, går Carl Algernon, från Krigsmaterialinspektionen, efter arbetet ned i tunnelbanan och faller oförklarligt ned framför ett framrusande tåg.

Detta skedde en kort tid innan Algernon skulle avge rapport om vapenhandeln.

Olof Palme, som hösten 1985 förbjudit en vapenleverans till Iran, stod i nära kontakt med Algernon i dessa frågor.

Det här är naturligtvis en dristig spekulation; men det är ju möjligt att det fanns en koppling mellan svenska vapensändningar till Iran och de vapensändningar som, inom ramen för Iran-Contrasaffären, skedde av amerikanska vapen till Iran. Olof Palme hade ju på själva morddagen fått uppgifter av den irakiske ambassadören Mohammed Said al-Sahaf om svensk vapenexport till Iran.

Kan det ha varit så att Carl Algernon hade kännedom om dylika förhållanden och därför blev mördad? Undersökningar om eventuell amerikansk försäljning av vapen till Iran hade ju inletts i november 1986 efter avslöjanden i en libanesisk tidning.

***

Olof Palme hade vidare kanske också blivit något av ett internationellt språkrör för Sandinisterna i Nicaragua i det han, som respekterad politiker, kunde föra ut deras syn på situationen i landet. Detta var naturligtvis ett, på flera sätt, allvarligt problem för Reaganadministrationen.

Antag till exempel att Sandinisterna fått informationer som tydde på att det amerikanska stödet till Contras fortsatte, trots förbudet. Det hade man kunnat få genom t.ex. förhör av fångar, beslagtagna vapensändningar m.m.(Jmf. med det föregivna motivet till Palmemordet i Telegramspåret).

Om nu Sandinisterna själva gått ut med sådana informationer hade de kanske kunnat avfärdas som ren propaganda. Hade däremot Olof Palme presenterat samma sak, skulle det ha fått en helt annan tyngd.

Vidare fanns här naturligtvis hämndmotivet (inte minst för fanatiska WACL-anhängare) och Olof Palmes agerande visavi Nicaragua kan också ha tjänat ett syfte att motivera, i Latinamerika verksamma, högerterrorister med WACL/P2- anknytning, till att företa ett attentat mot honom.

***

Kanske kan mordmotivet sammanfattas i att man helt enkelt ville få ett slut på den svenska globala utrikespolitik som Reagans biträdande utrikesminister Richard Burt tidigare talat om och, som enligt honom, också blev resultatet av mordet.

Som väl framgått av del 1 i denna skrift, hade Olof Palme också en sällsynt förmåga att påverka människor och politiker i andra länder genom att anpassa sin argumentation och sitt förhandlingsmönster till dessas kulturella och ideologiska referensramar. Detta kan, som sagt, ha gjort honom mycket farlig och talar emot påståendet att Olof Palme, i grunden, skulle ha varit en betydelselös politiker.

***

Jag är, som sagt, ganska övertygad om att Palmemordet slutligen blev resultatet av den samverkan som fanns mellan Reaganadministrationen och WACL/P2. Högst troligt är att också delar av CIA och möjligen också andra utländska säkerhetstjänster som t.ex. SÄPO, var på något sätt involverade (om inte annat; så åtminstone informationsmässigt).

Självklart var inte officiella organ för Reaganadministrationen själva direkt delaktiga i mordet på Olof Palme, men de kan ha åsett det med gillande och understött det hela på ett mer passivt och moraliskt sätt. Som många regimer, genom historien, hade också Reaganadminisrationen sin undervegetation för uppdrag som man själv inte ville ta i. Här handlade det om sådana grupperingar som WACL och P2.

Kanske kan man här dra en parallell med vad som hände i El Salvador i samband med att Ronald Reagan, 1980, vann det amerikanska presidentvalet.

Som nämnts, exploderade ju då formligen dödsskvadronernas verksamhet i detta land, De bestialiska mord som blev följden, var naturligtvis inte direkt utförda på order av Ronald Reagan eller någon honom närstående; men de ansvariga var väl medvetna om att deras handlingar inte skulle ses med ogillande av makthavarna i Washington.

På samma sätt kan det ha varit med mordet av Olof Palme,

Dock var kanske inte heller ett attentat det första man tänkte på när det gällde problemet Olof Palme (mer om detta i nästa kapitel).

Jag vet inte vem det var som höll i mordvapnet när Olof Palme, ändå till slut, mördades. Möjligen var det någon som anlitats av Stefano della Chiaie. Likheterna mellan detta mord och mordet på Bernardo Leighton i Rom 1975, liksom de uppgifter som framkommit om hans eventuella inblandning i Palmemordet, kan ju tyda på det.

***

Någonting som kan verka bestickande är dock att dessa teorier om att Olof Palme mördades av huvudsakligen ekonomiska skäl, stämmer väl överens med Karl Marx materialistiska historieuppfattning; enligt vilken ekonomin utgör grunden för den politiska och historiska utvecklingen.

Det är därför något av ett ödets ironi att Olof Palme mördades på grund av den inneboende logiken i denna lära (om nu jag här rätt förstås), som varit så central för honom genom hela hans politiska liv.

Den fråga man då ställer sig är om Olof Palme insåg vilka risker han utsatte sig för genom sitt politiska agerande och om han alltså medvetet tog dessa risker och till och promenerade i Stockholm utan livvakt. D.v.s. förstod Olof Palme att han, i sitt internationella arbete, balanserade på gränsen till det som var politiskt och ekonomiskt möjligt?

 

Om ”Bläckfisken” som lurade under vattenytan i de svenska skärgårdarna

 

Om nu mäktiga krafter i världen som WACL, i samförstånd med Reaganadministrationen i USA, kommit fram till att Olof Palme utgjorde en fara som måste neutraliseras, var ju inte det första man skulle göra att mörda honom. Snarare skulle man på något sätt försöka desarmera honom politiskt. Först när försök i denna riktning misslyckats; är det rimligt att tänka sig att man skulle ha övervägt ett mord på en svensk regeringschef.

Alltså; för att konspirationstorier med denna inriktning skall vara troliga, måste vi hitta politiska attacker på Olof Palme, i nära anslutning till mordet, som helst kan härledas till Reaganadministrationen, WACL eller dem närstående krafter.

Sådana finns det. Till att börja med har vi här hetsen mot Olof Palme, från de svenska marinofficerarnas sida, med anledning av det påstådda ubåtshotet  

1981 hade en sovjetisk u-båt, utrustad med kärnvapen, gått på grund i Karlskrona skärgård.

Att detta var en sovjetisk u-båt kan ingen bestrida, men varför den hamnat här så långt inne på svenskt vatten var däremot oklart.

Att detta intrång var avsiktligt och att syftet var spioneri, har med tiden kommit att ifrågasättas. Man har till exempel menat att en tung kärnvapenbestyckad ubåt var alldeles fel farkost för ett sådant uppdrag, speciellt om man hade för avsikt att ta sig in i de grunda och svårnavigerade vatten där U 137, som ubåten hette, gått på grund.

Hursomhelst, när Olof Palme och socialdemokraterna återkom till regeringsmakten i oktober 1982, formligen strömmade det in rapporter om misstänkta ubåtskränkningar; den mest kända var den i Hårsfjärden, som inträffade nästan samtidigt med regeringsskiftet

Den u-båtskommission som, under den förre försvars- och utrikesministern Sven Anderssons ledning, tillsattes för att utreda de påstådda ubåtskränkningarna kom, i den rapport som presenterades den 26 april 1983, till den entydiga slutsatsen att detta måste röra sig om kränkningar från Warszawapaktens sida. I kommissionen ingick också Carl Bildt.

Detta ledde till en våldsam turbulens och trots att Olof Palme protesterade till Sovjetunionen i de skarpaste tänkbara ordalag, kom hans agerande att ifrågasättas. Man menade att Olof Palme här bedrivit dubbelspel på så vis att han inofficiellt tonade ned den kritik som i han offentlighetens ljus gav Sovjetunionen.

Den här kritiken mot Olof Palme för undfallenhet gentemot Sovjetunionen kom att fortsätta, trots han kunde motbevisa de konkreta anklagelser som riktats mot honom.

Kulmen på denna hetsjakt nåddes hösten 1985, tre månader före mordet, då tolv marinofficerare gick ut i pressen och meddelade att de inte hade förtroende för Olof Palmes sätt att sköta den svenska säkerhetspolitiken.

Hårdast i kritiken mot Olof Palme var, vid denna tid, kommendörkapten Hans von Hofsten som anklagade honom för att vilseleda riksdagen och bagatellisera ubåtshotet.

I tidningsartiklar, som publicerades bara någon månad före mordet, utmålade von Hofsten Olof Palme i det närmaste som en landsförrädare, vilken avrustade Sverige samtidigt som Sovjetunionen planerade för ett överraskningsanfall. 

Cay Holmberg, som vid denna tid var von Hofstens chef på Berga utanför Stockholm, har sagt att denne deltagit i möten i Gamla Stan, med bland andra polisbefäl närvarande, där man diskuterat det prekära säkerhetspolitiska läget och ”hur man skulle kunna komma till rätta med det genom att få undan Palme på något sätt”. Cay Holmberg har vidare sagt att något konkret sätt att ta livet av honom eller inte, inte förekommit.[67]

En central fråga här är om dessa ubåtshot var reella.

Ambassadör Rolf Ekéus, som för regeringen utrett ubåtsfrågan, menar att 1983-års ubåtskommission ”fällde ett politiskt snarare än sakligt grundat avgörande”.

I 1983-års ubåtskommission hade Carl Bildt, som redan profilerat sig som kritiker av regeringens säkerhetspolitik, haft ett stort inflytande. Visserligen var socialdemokraten Sven Andersson kommissionens ordförande, men denne var känd som en västmakterna och militären närstående person. Kjell Östberg omnämner honom till exempel ”amerikavännen” i sina böcker om Olof Palme. Dock tycks Sven Andersson ändå ha känt en viss tveksamhet inför kommissionens slutsatser, men menat att dessa var nödvändiga av politiska skäl.

Vid slutrapportens sammanställning medverkade också försvarsstabschefen Bror Stefenson, som själv i högsta grad deltagit i de händelser som kommissionen skulle analysera.

Att det här varit fråga om kränkningar från Warszawapaktens sida har på senare tid alltmer kommit att ifrågasättas.

I uppdrag granskning som sändes i SvT i oktober 2007, menade man till exempel att det egentligen inte fanns någonting som pekade mot att det skulle ha handlat om ubåtar från öststaterna. 

Man tog här bland annat upp den parlamentariska kommissionens påstående att signalspaning av radar och radiosändningar under Hårsfjärdenintermezzot klart indikerat att det handlade om öststatsubåtar. I själva verket hade FRA, Försvarets radioanstalt, meddelat Carl Bildt och ytterligare en medlem av kommissionen att man inte uppfattat något ovanligt alls i radioaktiviteten. Carl Bildt hade här alltså medverkat till att allmänheten vilseleddes.

Det säkraste beviset för att u-båtskränkningar från öststaterna verkligen hade ägt rum i Hårsfjärden, har emellertid ansetts vara en bandinspelning på 3 minuter och 47 sekunder av ett ljud som skulle ha härrört från en sådan ubåt. Vid senare analyser har dock detta ljud istället visats ha kommit från en taxibåt som befunnit sig i området.[68]   

Vidare har man efter Sovjetunionens fall enträget sökt förmå ryska myndigheter att medge att ubåtskränkningar av svenskt territorium förekommit under den kommunistiska tiden. Med hjälp av löften om en betydande hittelön har man också sökt förmå någon rysk sjöman eller marinofficer att vidgå ubåtskränkningarna. Allt detta utan resultat.

Däremot har det kommit fram en rad uppgifter som tyder på att det istället skulle ha kunnat handla om ubåtar från västmakterna.

Det främsta är kanske att Caspar Weinberger, som var USA: s försvarsminister under den aktuella tiden, år 2000, gått ut och sagt att NATO-ubåtar verkade på svenskt vatten under 1980-talet, med godkännande från den svenska marinen. Detta uttalande har aldrig dementerats av Weinberger, bara av Carl Bildt. Weinbergers uppgifter har också fått stöd av den tidigare brittiske marinministern Sir Keith Speed samt av den före detta chefen för den brittiska militära underrättelsetjänsten Sir John Walker.[69]

Ett annat exempel som fredsforskaren Ola Tunander tagit upp är oljefläcken som flöt upp. Denna har beskrivits som; först liten, utvidgades snabbt, var ’onaturligt grön’ och ’flöt som en film på vattenytan’. Detta skulle vara en typisk nödsignal från en amerikansk ubåt.

Faktum är att Lars Borgnäs, tillsammans med marina experter, lyckats identifiera en signal, som spelats in under Hårsfjärdenhändelserna, och som till sin karaktär var sådan att den endast kunde ha kommit ifrån en NATO-ubåt (jag går här inte in på de tekniska detaljerna, utan hänvisar istället Lars Borgnäs bok: Nationens Intresse).[70]

När Lars Borgnäs sedan, i maj 2008 i TV-programmet Uppdrag granskning, konfronterade marindirektören Anders Grenstad, med vad som faktiskt verkade vara vattentäta bevis för att en NATO-ubåt opererat på svenskt territorialvatten i samband med Hårsfjärdenhändelserna och undrade om man skulle vidtaga några åtgärder med anledning av detta; så svarade denne bl.a.:

”Jag upplever inte att vi ska lägga ned mer skattepengar på att forska om det var en ubåt från öst eller väst.”

Utan att redovisa några egentliga skäl ifrågasatte Grenstad också att signalen ifråga utgjorde något bevis. Detta grundade han uppenbarligen bara på att det var orimligt Lars Borgnäs skulle komma på någonting som försvarets experter letat efter i 25 år.

Vad Anders Grenstad här ger utryck för synes alltså vara att det är av mindre vikt varifrån ubåten i Hårsfjärden kom.

Detta är häpnadsväckande med tanke på att det var just slutsatsen att de främmande ubåtarna kom från Warszawapakten, som utgjorde grunden för den exempellösa hetsen mot Olof Palme, strax innan mordet. Dessutom kom ju denna slutsats att påverka dennes internationella arbete.

I det här sammanhanget kan också nämnas ett påpekande av diplomaten Sverker Åström, och som citerats av den förre statsministern Ingvar Carlsson i dennes memoarer: ”USA intog en påtagligt passiv attityd till uppgifterna att sovjetiska ubåtar fanns i svenska vatten”.        

***

Här kan vi också titta lite på försvarsstabschefen Bror Stefensons agerande under själva Hårsfjärdenhändelserna.

Då man natten till den 14:e oktober fick indikationer på att den främmande ubåt, som förmodades befinna sig i Hårsfjärden höll på att bryta sig ut, gav Bror Stefenson minstationen på Mälsten eldförbud, vilket inte hävdes förrän ubåten , av allt att döma, lyckats undkomma.

Olika förklaringar till detta har givits av Bror Stefenson och andra, men om dessa förklaringar säger överste Lars Hansson: ”För varje ‘klargörande’ inlägg från de inblandade höga sjöofficerarna ställer jag mig allt mera frågande till vad det var som egentligen pågick – och alltjämt pågår.” Lars Hansson var chef för Stockholms kustartilleriförsvar och regional befälhavare över det aktuella området. Han hade också, bara några dagar före incidenten, begivit sig till Mälsten för att där meddela bataljonschefen Sven-Olof Kviman detaljerade restriktioner till om hur minorna skulle få utnyttjas.[71]

Detta visar på att även militära experter inom försvaret, anser Bror Stefensons agerande synnerligen märkligt.

Om nu ubåten istället kom från ett NATO land, och Bror Stefenson kände till detta, blir ju hans agerande däremot begripligt.

Stefenson hade vidare, under själva Hårsfjärdenintermezzot, lovat att förse Carl Bildt och moderatledaren Ulf Adelsohn med uppgifter som de kunde använda mot regeringen i utrikesnämnden.

Men är inte detta märkligt; för enligt den argumentation som marinofficerarna senare gick ut med, stod ju Sverige nu inför en allvarlig kris med ett akut invasionshot. I detta läge tänker alltså Stefenson på hur man skall använda den uppkomna situationen för att skada regeringen.

Är inte detta, om något, ett tecken på att han innerst inne visste att ubåtarna inte kom ifrån östblocket?

Ett tänkbart syfte som nämnts för NATO att, i samförstånd med vissa höga svenska officerare, gå in på svenskt territorialvatten med ubåtar, kan ha varit att testa den svenska försvarsberedskapen. Helt enkelt att man genomförde en sorts gemensamma övningar.

Men detta hade ju knappast varit förenligt med den svenska alliansfria politiken och det hela gjordes ju, i så fall, bakom regeringens rygg. Sten Andersson, som satt i regeringen 1982, hävdade ju bestämt att man där aldrig givit något tillstånd för NATO-ubåtar att operera i svenska vatten.

Alltså, om övningar med det syftet ändå förekommit, borde man ha haft all anledning att göra så lite väsen av dem som möjligt. De spektakulära åtgärder som man vidtog i samband med t.ex. Hårsfjärdenintermezzot och även Bror Stefensons agerande här, tyder dock på att syftet med NATO-ubåtarnas intrång – om det nu handlade om sådant – var, åtminstone delvis, ett annat.

Det kan väl här också tilläggas att Carl Bildt, strax efter att ubåtskommissionen lämnat sin rapport, begav sig till USA för att samtala om ubåtsfrågor med representanter för den amerikanska försvarsmakten och CIA. Detta sätt att bedriva en egen utrikespolitik gjorde naturligtvis Olof Palme rasande.

Vidare torde det, av det tidigare sagda, med all tydlighet ha framgått att Olof Palme varken hade Reaganadministrationens eller de svenska marinofficerarnas förtroende och här kan vi ju se vem som istället hade det.

***

Jag har försökt hitta någon koppling mellan den mest aggressive av Olof Palmes vedersakare inom den svenska försvarsmakten, kommendörkapten Hans von Hofsten och WACL. Någon direkt sådan har jag inte lyckats finna.

Dock skriver författaren Karl N Alvar Nilsson, i en artikel i Aftonbladet, att den högerextreme polisman som ledde träffarna där Hans von Hofsten var en av föredragshållarna, tillhörde SNF: s skara. SNF - Sveriges Nationella Förbund – är en gammal svensk högerextremistisk organisation som, enligt Karl N Alvar Nilsson, var ansluten till WACL (dock skall denna anslutning, enligt Tobias Hübinette i uppsatsen ”En introduktion till World Anti-Communist League”, ha upphört 1982).

Vidare minns vi att det från organisationen ”Friheten i Sverige”, enligt Alf Andersson, fanns förgreningar till, bland andra, de frustrerade ubåtsjägarna. Och inom Friheten bildade man sedan en mindre grupp som anslöts till WACL.

Hans von Hofsten genomförde också veckorna före mordet en serie föredrag arrangerade av ”Friheten i Sverige”.[72]

När det överhuvudtaget gäller möjliga kopplingar mellan ubåtsincidenterna och WACL kan följande nämnas:

Ola Tunander, en av de experter som biträtt Rolf Ekéus i dennes ubåtsutredning, har framfört uppfattningen att de brittiska ubåtar, som enligt Sir Keith Speed verkat på svenskt territorialvatten, kan ha haft som en uppgift att samöva med svenska s.k. Stay behind-grupper (Se också ovan i kapitlet: Om Bläckfisken som med sina armar nådde alla och envar som kom i dess väg). Dessa utgjorde ett ytterst hemligt – NATO-baserat (trots att vi ej är NATO-medlemmar) – bakom-linjerna försvar, som skulle verka i händelse av en utländsk ockupation. Tillsammans med dessa kan de brittiska trupperna t.ex. ha tränat dold landsättning av personal. Om dessa Stay behind-grupper, som verkade i många länder, har Ola Tunander skrivit: ”I flera fall tycks det ha funnits en koppling till extremhögerorganisationen WACL”.[73]

***

Allt det ovanstående pekar i en enda riktning; att ubåtsincidenterna, efter den i Karlskrona skärgård, iscensatts av krafter i USA och NATO i samarbete med delar av den svenska marinen, med det huvudsakliga syftet att skada regeringen Palme.

Om vi antar att det faktiskt var så, så kan ett av målen med detta ha varit att ändra på den bild av Sovjetunionen som en fredsälskande nation, som man menade att Olof Palme bidragit till att skapa. D.v.s. man kan ha försökt göra gällande att Sovjetunionens rätta ansikte dolde sig under vattnen i de svenska skärgårdarna.

Dessutom kunde man ju hävda att här fanns ett konkret hot riktat mot just Sverige. Och detta i sin tur kunde naturligtvis stärka föreställningen om att Olof Palme höll på att sälja ut Sverige till Sovjetunionen och att han därför ignorerade detta hot. Anders Larsson skall också ha hävdat att CIA spridit ett falskt dokument, till bland andra höga svenska militärer, som skulle bevisa att det var just så.[74]

Allt det här var naturligtvis ägnat att allvarligt skada Olof Palmes internationella fredsarbete och kunde också hindra honom från att t.ex. åka till Moskva för att diskutera nedrustning med sovjetiska ledare som Michail Gorbatjov. Riskerna ur USA: s synpunkt med sådana samtal har ju belysts tidigare i denna skrift.

Ubåtsincidenterna hade också uppenbarligen, under en tid, förhindrat nedrustningssamtal mellan Olof Palme och de sovjetiska ledarna, men sommaren 1985 talade han om för journalisten Dieter Strand, att han hade för avsikt att besöka Sovjetunionen om han satt kvar efter valet.

På frågan om han verkligen vågade detta, med tanke på alla ubåtslarm, hade Palme svarat: ”Nej det där har de slutat med.”

Olof Palme hade här också, enligt Dieter Strand, menat att Sovjetunionen aldrig skulle riskera sitt anseende och sina goda kontakter med det neutrala Sverige genom dylika operationer. Vidare hade han, via Georgij Arbatov, fått försäkringar från Moskva om att det inte förekom några hemliga ubåtsoperationer i svenska vatten.

Alltså, då blir frågan: Vilken slutsats drog, man bland Olof Palmes farligaste fiender inom Reaganadministrationen och WACL, av att han likafullt ämnade bege sig till Sovjetunionen, i april 1986, för att diskutera nedrustningsfrågor med Michail Gorbatjov?

***

Bara en sak till: Det fanns säkert ingen sovjetisk ubåt under vattnet i Hårsfjärden, men jämförde man någonsin de spår man hittade på bottnen där med de spår som bläckfiskar lämnar efter sig? Detta kunde ha varit mycket givande.

 

Han sökte en vänsterkonspiration men fann en högerkonspiration…

 

I juni 1988 åkte polismannen Per-Ola Karlsson fast i tullen i Helsingborg då han försökte föra in olaglig avlyssningsutrustning till Ebbe Carlssons hemliga spaningar på den kurdiska terroristorganisationen PKK. Detta blev inledningen till den s.k. Ebbe Carlsson-skandalen.

Bakgrunden till detta var att bokförläggaren Ebbe Carlsson, tillsammans med en liten grupp medarbetare, hade fortsatt att, helt inofficiellt, arbeta med det PKK-spår som Hans Holmér tvingats avbryta i februari 1987.

I Ebbe Carlssons fantastiska teoribildningar utgjorde den förut omtalade "Diplomatbuggningen" en hörnsten. När han fick kännedom om de avlyssningar som gjorts, under bland annat själva mordnatten, av den sovjetiske diplomat vilken misstänktes vara agent och att dessa tolkats som att den sovjetiska underrättelsetjänsten haft förhandsinformation om Palmemordet, blev naturligtvis slutsatsen att; förutom den kurdiska terroristorganisationen PKK och Iran, så måste även Sovjetunionen ha varit inblandat i statsministermordet.

Här blir naturligtvis frågorna många. Hur kommer det sig till exempel att dessa för Palmeutredningen högintressanta uppgifter blir aktuella först våren 1988, och då i Ebbes Carlssons privatspaningar? Hur kunde vidare denne få tillgång till så superhemlig information?

Anna-Greta Leijon (vid tiden socialdemokratisk justitieminister) ger i sina memoarer intryck av att de SÄPO-män som samarbetade med Ebbe Carlsson, Jan-Henrik Barrling och Walter Kegö, var missnöjda med SÄPO: s operative chef P-G Näss och dennes sätt att hantera PKK-spåret.

Här kan man ana en fraktionsstrid inom SÄPO, där några med P-G Näss i spetsen velat avbryta efterforskningarna kring PKK och "Diplomatbuggningen", och där andra blivit förbittrade över detta.

Om man antar att den sovjetiska underrättelsetjänsten faktiskt fått någon sorts förhandsinformation om Palmemordet, men att denna inte haft någonting med PKK att göra, utan istället pekat mot grupper som vissa kretsar inom SÄPO velat skydda; blir ett sådant handlingsmönster begripligt. Likaså att någon förvånad och förargad SÄPO-tjänsteman läckt till Ebbe Carlsson (förmodligen Walter Kegö som var den som i början av 1988 skulle ha kommit i kontakt med uppgifterna om ”Diplomatbuggningen”).

Det är också anmärkningsvärt att den dåvarande rikspolischefen Nils-Erik Åhmansson sade sig ha fått mer initierad information av Ebbe Carlsson än av sina egna medarbetare (enl. Anna-Greta Leijons återgivning av ett samtal med Carl Lidbom). Säkert måste också Nils-Erik Åhmansson haft starka skäl för att stödja Ebbe Carlssons undersökningar.

I det här sammanhanget bör det också tilläggas att det hos SÄPO verkar ha funnits mycket, för Palmeutredningen, intressant material, men som aldrig tillförts denna (utom möjligen efter det att uppgifterna läckt ut till massmedia). Det handlar här till exempel om sådana saker som Anders Larssons varningsbrev och dokumentationen om det så kallade Norrköpingsmötet. På SÄPO hade man också sammanställt en pärm med uppgifter om möten som högerextrema och Palmefientliga poliser haft i Gamla stan och där bland andra den nedan nämnde polismannen ”Ö” skulle ha deltagit och vid något tillfälle även kommendörkapten Hans von Hofsten (se ovan i kapitlet: Det påstådda Ubåtshotet och Hans von Hofsten). Enligt Granskningskommissionen överlämnades dock inte denna pärm till Palmeutredningen efter mordet, vilket är synnerligen märkligt med tanke på att det kommit in massor med tips om den polisman som förestod dessa möten.[75]

Själv har jag aldrig trott att det var genom en slump som Per-Ola Karlsson åkte fast i tullen. Polismän som vill föra in hemlig utrustning i landet åker näppeligen inte fast i tullen, utan förmodligen blev man tipsad av någon som ville sätta stopp för Ebbe Karlssons undersökningar. Kanske därför att denne kommit över känsliga uppgifter. Låt vara att han själv inte förstod innebörden av dessa.

Det enda jag kan se som verkar känsligt i de uppgifter som Ebbe Karlsson kommit över är "Diplomatbuggningen".

När det gäller denna ställer Anna-Greta Leijon, i sina memoarer, den för många självklara frågan: ”Skulle det verkligen kunna vara så att underrättelsetjänsten i Sovjetunionen känt till att ett mord planerades på Sveriges statsminister och inte sökt förhindra det.”

Naturligtvis skulle den sovjetiska underrättelsetjänsten inte ha ingripit i ett sådant läge. Det hade ju inneburit att man blivit tvungen att avslöja den egna organisationens arbetsmetoder, vilket naturligtvis måste ha varit uteslutet under denna tid. Dock, måste vi här komma ihåg att det faktiskt kom en förvarning om Palmemordet (Anders Larsson).

Men hur kan det då komma sig att ingen f.d. agent, efter Sovjetunionens fall, trätt fram och berättat vad han vet, för det fall att man faktiskt fick en förvarning om Palmemordet? Vi måste ju här också betänka belöningen på 50 miljoner kronor.

För det första är disciplinen fortfarande mycket stark inom de organ som ersatt den gamla sovjetiska underrättelsetjänsten.

Vidare är belöningen bara en chimär. För det är ju ändå den svenska polisen som till sist avgör om ett tips är av värde eller ej. Och här har man ju haft uppfattningen att alla konspirationsteorier är ointressanta, då de ej stämmer med fynden från brottsplatsen.

Uppgifter från en f.d. sovjetisk agent om att till exempel WACL-anknutna krafter i förbund med högerextrema svenska grupper legat bakom Palmemordet, skulle därför bara ha avfärdats som fria fantasier.

Dessutom har prominenta jurister som Claes Borgström och Leif Silbersky intygat att det, sedan Lisbeth Palme utpekat Christer Pettersson som gärningsman, nästan skulle vara omöjligt att få någon annan fälld för detta brott, vilket är en förutsättning för att belöningen skall betalas ut.

Sådana grundläggande förutsättningar är naturligtvis erfarna underrättelsemän väl medvetna om. Det kan till och med ha varit så att det för personer med initierad information om Palmemordet, varit mest lönsamt att hålla tyst.

Det är väl också troligt att man inom den sovjetiska underrättelsetjänsten (och kanske även inom den senare ryska) i hög grad besjälades av den gamla "kalla kriget mentaliteten" och därför inte hyste någon större sympati för Olof Palme.

***

Författaren Gunnar Wall menar i sin bok Mörkläggning att den Per-Ola Karlsson, som den 1 juni 1988 åkt fast i tullen i Helsingborg, och som formellt var Ebbe Carlssons livvakt, egentligen hade en helt annan funktion.

I själva verket, menar Wall, hade Per-Ola Karlsson anlitats emedan han hade kontakter som gjorde det möjligt för honom att anskaffa avlyssningsutrustning (som man inom Ebbe Carlssons hemliga spaningsgrupp, tänkte använda för att avlyssna en avhoppad Kurd).

Per-Ola Karlsson hade nämligen under sin tidigare livvaktstjänstgöring hos Hans Holmér haft titeln ”First Equipment Officer”. I denna egenskap hade han hos sin gamle vän vapenhandlaren och f.d. polismannen Carl Gustaf Östling, för Holmérs räkning och vid sidan om alla normala rutiner, anskaffat mängder av vapen och säkerhetsutrustning.

Denne Östling har i massmedia oftast betecknats som ”Ö”. Hans nazistiska sympatier och hans förehavanden under mordkvällen har utförligt behandlats av Lars Borgnäs m.fl. och jag finner ej anledning att här gå in i detalj på detta. Det räcker med att konstatera att han tillhörde en grupp högerextrema poliser som inte tyckte om Olof Palme, vilket också den tidigare spaningsledaren Hans Ölvebro medgivit.

Gunnar Wall har här ställt frågan hur det kan komma sig att Ebbe Carlsson vågade anlita en person som ”Ö” till att leverera hemlig och otillåten spaningsutrustning, då han borde kunna ha ansetts vara en säkerhetsrisk. För Gunnar Wall (och mig själv också för den delen) är detta en rimlig frågeställning, men hur ställde sig saken för Ebbe Carlsson?

I och för sig hävdade Ebbe Carlsson att han inte kände till vem som försåg PO Karlsson med de hemliga varorna. Men detta var, som Wall påpekar, ett fullständigt orimligt påstående. Bortsett från att Ebbe Carlsson borde ha haft ett starkt säkerhetsmässigt intresse av att ta reda på detta, så var han dessutom nära vän till Hans Holmér vilken var väl medveten om identiteten på PO: s leverantör.

När Gunnar Wall, vid en intervju i efterhand ändå konfronterar Ebbe med dessa betänkligheter, verkar det som om han inte alls förstår vad Wall menar, utan denne tvingas förklara detta i detalj, varpå Ebbe bara säger: ”Jag skiter i det.”

Förklaringen till det här tror jag ligger i att Ebbe Carlsson var så total inriktad på sitt PKK-spår med iransk och sovjetisk anknytning att någonting annat föreföll honom fullständigt otänkbart.

Dessutom var säkert högerkonspirationer med förgreningar in i polisen helt otänkbara i den kalla kriget mentalitet som Ebbe verkade befinna sig i. Så till exempel beskrev han hur reagerade med tanken; ”Där kom det”, när han för första gången fick höra talas om ”Diplomatbuggningen ”. Hans scenario kändes helt enkelt ofullständigt om han inte fick med en ryss på ett hörn.

Själv tror jag att denna Ebbe Carlssons blockering av synfältet blev ödesdiger för honom.

Gunnar Wall beskriver också i sin ovan nämnda bok hur ”Ö” följer med PO Karlsson i bilen till Helsingör under den sista insmugglingsresan, och därefter skiljs från denne för att på egen hand ta båten över till Sverige. De två träffas ej heller under den korta överfarten.

Naturligtvis kan detta leda tankarna i en viss riktning när det gäller frågan om vem som kan ha tipsat tullen i Helsingborg.

Att någon i detta skede var ute för att stoppa Ebbe Karlssons hemliga PKK-spaningar styrks också av det faktum att uppgifter om dessa börjat läcka ut till pressen redan innan PO Karlsson åkt fast i tullen i Helsingborg. De första uppgifterna publicerades faktiskt bara några timmar innan dess.

PO Karlsson var för övrigt själv av uppfattningen att någon velat sätta dit honom. I de hovrättsförhandlingar om smuggleri som blev följden av att åkte fast, hävdar han att han hade intrycket av tullen blivit förvarnad och styrker detta med en minnesbild av att han blev ombedd att köra in i garaget utan att någon frågade om han hade någonting att förtulla. Detta förnekades dock av tulltjänstemännen ifråga. 

***

Gunnar Wall driver i sin, ovan nämnda, bok tesen att Hans Holmér och Ebbe Carlsson uppträtt som regeringens utsända emissarier för att med hjälp av PKK-spåret mörklägga hela mordet av Olof Palme.

Det skall medges att den långa indiciekedja som Wall här presenterar är både imponerande och suggestiv. Dock menar jag att denna tanke är orealistisk, kanske främst därför att PKK-spåret, speciellt med iransk och sovjetisk anknytning, var ett uruselt mörkläggningsspår. Detta belyses väl av att Sten Andersson inte ville ge offentlighet åt Ebbe Carlssons teorier, när uppgifterna om dennes hemliga undersökningar läckte ut, med motiveringen att regeringen inte hade råd med utrikespolitiska komplikationer eller en schism med Säpo.

Naturligtvis var ett mörkläggningsspår som inbegrep Sovjetunionen och Iran som ansvariga för mordet på Olof Palme, fullständigt oanvändbart. Rimligen måste Ebbe Karlsson ha insett detta och för övrigt var ju såväl Carl Lidbom (vid tiden svensk ambassadör i Paris och tidigare bl.a. handelsminister) som Anna Greta Leijon invigda i hans teorier och ingen av dem tycks heller ha reagerat.

Mörkläggning? Javisst, men denna verkar, i vart fall för regeringens del, ha initierats av någonting som följt i kölvattnet på Ebbe Carlssons undersökningar, och sedan omfattas också hans verksamhet av mörkläggningen.

En annan sak som tyder på att det från början inte förekommit någon mörkläggning av Palmemordet med regeringens stöd, är det positiva omdöme utrikesminister Sten Andersson gav kring årsskiftet 1987/88 om Sven Anérs bok ”Polisspåret”. Senare har endast pensionerade eller avgångna regeringsmedlemmar gett kommentarer av detta slag om konspirationsteorier med inriktning på högerextrema grupper.

Men frågan blir ju då (om jag nu har rätt, vill säga) till att börja med; vad det kan ha varit i Ebbe Carlssons undersökningar som var så farligt att dessa till varje pris måste stoppas?

Själv kan jag, som sagt, bara se en enda sak och det är just ”Diplomatbuggningen”. Och här har ju Gunnar Wall verkligen kunnat påvisa att det förekommit mörkläggning.

Enligt honom tog regeringen ett hemligt beslut i april 1989, bara några månader innan uppgifterna om diplomatbuggningen läckte ut, med innebörd att inga misstankar om olovlig avlysning av främmande makt fick utredas av åklagare.

Jan Danielsson, som var den åklagare som utrett övrig olovlig avlyssning som gjorts av polisen, har också för Wall medgivit att han genom myndighetsbeslut tvingats avstå från att utreda just ”Diplomatbuggningen”.

Vidare förhindrades Ebbe Carlsson själv från att tala om denna då han genom beslut av Kammarrätten, ansågs ha tystnadsplikt.

Som framgår av Walls bok har också mörkläggningen av ”Diplomatbuggningen” varit så effektiv att det än idag är oklart vad som egentligen förekommit.

Men om då ”Diplomatbuggningen” var den känsliga delen i Ebbe Carlssons undersökningar, undrar man ju om det genom denna, för regeringen, uppdagats förhållanden som man bedömde nödvändiggjorde en mörkläggning av hela Palmemordet?

Självklart måste statsmakterna haft synnerligen starka skäl för att på detta sätt stoppa offentliggörandet av någonting. Wall ställer själv frågan om det var någonting mer än själva det faktum att en utländsk diplomat avlyssnats, som gjort denna fråga så känslig. Och han har, tycker jag, inget tillfredsställande svar att ge.

När dessa förhållanden började läcka ut till massmedia var de ju redan historia och buggning av diplomater var snarare regel än undantag under sovjettiden, och detta från båda sidor. Hela den svenska ambassaden i Moskva lär ju till exempel ha kryllat av dolda mikrofoner.

Därför gömmer det sig säkerligen långt mer än så i detta.

Själv kan jag här se ett möjligt scenario: Ebbe Carlsson som här alldeles uppenbart agerade med regeringens stöd (Anna Greta Leijon skrev ju t.ex., i detta sammanhang, ett personligt rekommendationsbrev åt honom), måste rimligen ha vidarebefordrat uppgifterna om ”Diplomatbuggningen”.

När dessa på så vis nådde regeringen, vidtog man sannolikt vissa åtgärder. Bland annat såg man säkert till att Palmeutredningen (i vart fall dess chefer) tillfördes dessa uppgifter. Det i sin tur kan ha resulterat i att någon känt sig tvingad att klargöra, för såväl regeringen som Palmeutredningen, den allvarliga innebörden av de uppgifter som kommit fram genom ”Diplomatbuggningen”.

Dessa insikter kan sedan ha haft en avgörande betydelse för regeringens hållning till allt som rört mordet av Olof Palme.

Här finns ytterligare en sak som kan ge en fingervisning om när och varför regeringens deltagande i mörkläggningsprocessen inletts: Som det sades, efter påtryckningar av bland andra Jan Eliasson, som i april 1988 blev FN-ambassadör i New York, om att göra något at de internationella uppslagen, formulerade biträdande spaningsledaren Ingemar Krusell en skrivelse med frågor rörande en möjlig inblandning från CIA: s sida i mordet på Olof Palme. Denna skrivelse, som var avsedd att gå vidare från UD till den svenska ambassaden i Washington, stoppades dock genom ett ingripande från dåvarande kabinettssekreteraren Pierre Schori, och detta skedde den 7 juni 1988 – strax efter det att Ebbe Carlssons privatspaningar avslöjats.

Vad betyder då detta? Naturligtvis var en skrivelse av detta slag fullständigt meningslös. Rimligen måste det ju ha funnits bättre källor än den svenska Washingtonambassaden, om man nu verkligen velat skaffa sig kunskaper om till exempel CIA: s inriktning och arbetsmetoder. Om man ändå velat tala med folk inom utrikesförvaltningen, hade det väl varit bättre att göra detta på informell basis. 

Däremot kan syftet, med en formell begäran av detta slag, ha varit att, för framtiden, få det klarlagt att regeringen bar det yttersta ansvaret för att dylika spaningsuppslag ej blivit utredda. Man ville kanske från polisens sida tvinga fram någon sorts ställningstagande, om än passivt, från statsmakternas sida.

I vart fall torde man inom polisen ha ansett att ”CIA-spåret” var så hett att man inte utan risk kunde lämna det helt utan avseende. Och en intressant fråga här blir naturligtvis om någonting som kommit till Palmeutredningens kännedom i samband med Ebbe Carlsson-affären, indikerat att CIA skulle vara inblandat i mordet på Olof Palme. Naturligtvis tänker jag då i första hand på de samtal som avlyssnats genom ”Diplomatbuggningen”.

Nu handlade ju, som sagt, Krusells skrivelse i och för sig om en eventuell inblandning i Palmemordet från CIA: s sida och inte från WACL: s eller P2: s.

Emellertid hade ju, enligt Telergramspåret, CIA t.o.m. ett arbetsnamn på Palmemordet som f.ö., enligt vissa uppgifter här, skulle ha utförts i samarbete mellan CIA och P2. 

Vi vet också av det föregående att det fanns personkopplingar mellan CIA och WACL. Vidare hävdade den förut omnämnde Anders Larsson, vid ett tillfälle, att han fått veta att en avdelning inom CIA, som verkade genom WACL, beslutat att ta livet av Olof Palme.

Enligt boken The Iran-Contra Connection av Jonathan Marshall, Peter Dale Scott och Jane Hunter, samverkade för övrigt, WACL med William Casey på CIA när det gällde t.ex. stödet till Contras i Nicaragua efter 1984.

Vidare antydes det av Anders Larssons påstående, samt av vad som tidigare sagts om WACL, att de utförde uppdrag som inte officiella amerikanska organ ville befatta sig med. CIA var ju heller inte en enhetlig organisation.

Hursomhelst kan den sovjetiska underrättelsetjänsten, om de fått kännedom om mordplanerna (via t.ex. infiltration av de exilbaltiska organisationerna jmf. med kapitlet: Vem var egentligen Anders Larsson?), mycket väl ha tolkat det hela som en CIA-operation. Här var man säkerligen också mycket väl medveten om alla de informella och intrikata band som fanns mellan WACL, P2, Reaganadministrationen och CIA.

Det är ju också möjligt att slutsatsen att uppgifterna från ”Diplomatbuggningen” egentligen handlade om en inblandning i Palmemordet från till CIA närstående organisationers sida och inte från Sovjetunionens, kom från SÄPO; eventuellt som ett resultat av deras kontakter till nämnda organisation.

I uppgifterna kring ”Diplomatbuggningen” kan det alltså ha funnits något som indikerade att CIA var inblandat i mordet på Olof Palme och som därför gjorde det absolut nödvändigt att tysta ned hela historien.

Det är i högsta grad också troligt (nästan säkert) att uppgifterna från denna buggning delats med CIA, vilka då också kan ha påverkat skeendet.

Det kan ju ha varit så att: Om det blivit offentligt att den sovjetiska underrättelsetjänsten haft förhandsinformation om Palmemordet, så hade detta krävt förklaringar. Och dessa förklaringar kan ha varit av den arten att ingen av de inblandade parterna hade intresse av att de nådde offentlighetens ljus.

Ebbe Carlssons undersökningar kan ha varit farliga också på det sättet att de kunde ha tvingat den sovjetiska underrättelsetjänsten att avslöja allt de visste om Palmemordet. Detta eftersom dennes teorier gjorde Sovjetunionen delansvarigt för attentatet.

***

Kanhända ska man ändå inte döma Pierre Schori alltför hårt på grund av hans agerande när det gällde Ingemar Krusells skrivelse. Som sagt var ju denna, som spaningsåtgärd betraktad, så klumpigt genomförd att den knappast kunde tas på allvar.

Men just därför kunde naturligtvis Pierre Schori misstänka att det inom polisen inte fanns någon större vilja till att utreda spaningsuppslag med anknytning till västliga underrättelsetjänster, vilket varken han eller någon annan i regeringen gjort någonting åt. Passivitet av detta slag bildar kanske, med några få undantag, mönster för regeringens medverkan till mörkläggningen av mordet på Olof Palme.

Måhända ansåg man nu ändå inom polisen att man fått uppdraget att lösa Palmemordet som ett vanligt kriminalfall, utan inblandning av organisationer som kunde kopplas till utländska säkerhetstjänster och regeringar (jmf. med kapitlet: Vi vet alla att Christer Pettersson var den skyldige. Det är bara det att det inte går att bevisa).

Som vi tidigare varit inne på, blev dock Palmeutredningen, 1989, tvungen att titta på ett uppslag som hade kopplingar till amerikanska myndigheter och CIA.

 

Polisspåret, Sydafrikaspåret m.m.

 

Många har spekulerat i om poliser kan ha varit delaktiga i mordet av Olof Palme. Man har till exempel undersökt vad medlemmar i det nätverk av högerextrema poliser, som uppenbarligen den ovan nämnde ”Ö” tillhörde, haft för sig under mordkvällen. Uppslag med denna inriktning har gått under samlingsbeteckningen ”Polisspåret”.

Inledningsvis vill jag här jag här säga att jag tycker detta varit är en olycklig och provocerande benämning, som kommit att uppfattas som ett angrepp på hela poliskåren.

För visst kan det ha funnits små grupper av polismän som haft ett finger med i spelet; när det gäller Palmemordet och mörkläggningen av detsamma, men trots allt är det min fasta övertygelse att den överväldigande majoriteten poliser är hederliga. Jag tror också den före detta Palmeutredaren Alf Andersson när han försäkrat mig om att de vanliga Palmeutredarna varit vita som snö, men att ledningen för Palmeutredningen visat flathet

Vidare tror jag att den argumentering som fördes inom de olika extremhögerorganisationerna, av vilka några hade kontakter med en del polismän, som till exempel gruppen kring tidningen ”Contra”, var alldeles för vansinnig för att kunna tas på allvar av förnuftiga människor. Därför tror jag inte heller att dessa så kallade ”landsförrädarmotiv” ytterst legat till grund för att Olof Palme mördades.

Detsamma gäller de argument som fördes fram av marinofficerarna med Hans von Hofsten i spetsen.

Som tidigare nämnt hävdade Anders Larsson, i den analys han skrev för International Foundation for Contemporary Studies i september 1990, att CIA, vid tiden för Palmemordet spridit ett falskt dokument, till bland andra höga svenska militärer, med »bevis» för att Olof Palme sökte »sälja ut» Sverige till Sovjetunionen[76]. Detta var ju också en vanlig anklagelse mot Olof Palme, från extremhögerns sida.

Om man inom CIA eller andra Reaganadministrationen närstående organisationer, producerat falska bevis för att Olof Palme höll på att sälja ut Sverige till Sovjetunionen, så är detta i sig ett indicium på att man inte själva trodde på dessa påståenden, utan att man genom att sprida denna desinformation, strävade efter att påverka specifika grupper av människor i en viss riktning. Detsamma gäller naturligtvis också om man iscensatt U-båtskränkningar och sedan gjort gällande att Sovjetunionen stått för dessa.

Påståenden av denna typ kan ha tjänat ett syfte att motivera t.ex. högerextrema poliser att deltaga, som lydiga redskap, i ett attentat som säkerligen planerades och huvudsakligen genomfördes av betydligt mäktigare krafter. För visst måste det här ändå ha funnits ett behov av stöd från pålitliga polismän.

För att belysa detta kan vi titta lite närmare på ett möjligt mönster för ”Polisspåret” som tagits fram av Lars Borgnäs (vilken dock föredrar att kalla detta för ”landsförrädarspåret”): 

Denne har här koncentrerat sin framställning kring en grupp polismän med anknytning till Stockholms försvarskytteförening, där ett tiotal polismän och militärer ingick.

En av dessa polismän, som var mycket god vän till den tidigare omnämnde Ö, benämns av Borgnäs som D. Under mordkvällen befann sig denne D i den polispiket från Södermalm som anlände till mordplatsen, bara några sekunder efter kommissarie Gösta Söderström och hans chaufför, vilka var de första poliserna på plats.

Alldeles innan detta skedde, och ungefär samtidigt med mordet, hade dock D och hans polispiket befunnit sig i de kvarter ovanför trapporna vid Tunnelgatan dit mördaren sedan skulle ta sin tillflykt. Detta eftersom D fått för sig att han skulle parkera om sin privata bil som då stod här. D ställde nu sin bil på David Bagares gata, varefter piketen körde iväg och befann sig i närheten av Sergels Torg, när larmet om mordet kom över polisradion.

Det märkliga med D: s omparkering av sin bil är inte bara att han ställde denna i mördarens flyktväg, utan också på just den plats där vittnet Lars Jeppsson, vilken följt efter mördaren, uppför trapporna, från Tunnelgatan, tyckt sig se en sista skymt av, vad som kan ha varit, denne. När sedan D deltar i polisens jakt på mördaren hamnar han återigen vid sin parkerade bil, och då är han alldeles ensam eftersom de övriga tre poliserna i hans grupp fått andra arbetsuppgifter.

Av de fyra poliser som ursprungligen förföljde mördaren, var det bara D som tog rulltrappan upp från Tunnelgatan till Malmskillnadsgatan, de övriga tog stentrappan. Lars Borgnäs inflikar här att D kräktes när han kommit upp för rulltrappan.

En annan polisman, som normalt ingick i samma piketstyrka som D, benämns av Lars Borgnäs som H. Just den här kvällen kom emellertid denne att istället tjänstgöra vid polisens sambandscentral, vilket han också gjort vid några andra tillfällen. Nu slumpade det sig så att det blev just H som tog emot telefonsamtalet om skottlossning på Sveavägen och det blev också han som larmade polisbilarna om händelsen.

Nu är emellertid många av uppfattningen att detta larm fördröjdes. Detta gäller uppenbarligen Lars Borgnäs själv, vidare den ovan nämnde poliskommissarien Gösta Söderström och bröderna Poutiainen, som i sin bok ”Inuti labyrinten” presenterat ingående beräkningar för detta. Enligt Granskningskommissionens beräkningar kan larmet ifråga ha gått ut tidigast två och en halv minut efter mordet.

Det här är f.ö. bara ett litet axplock av de beskrivningar över egendomligt beteende hos vissa polismän, med kopplingar till högerextrema grupper, i anslutning till Palmemordet, som Lars Borgnäs och andra kommit med. Lars Borgnäs är dessutom noga med att betona att han inte anklagar någon av honom åsyftad polisman för delaktighet i Palmemordet. Han menar bara att dessa omständigheter borde ha undersökts.

Hur som helst är dessa förhållanden helt klart intressanta och Lars Borgnäs har här lagt ned ett beundransvärt arbete på att få fram dem.

Dessa ovan nämnda ”slumpmässiga sammanträffanden” skulle trots allt kunna utgöra en del av ett mönster för Palmemordet, men här saknas mycket. T.ex. finns här ingen mördare. De ovan nämnda poliserna har ju t.o.m. vattentäta alibin. Vidare saknar man någon som skulle kunna beskrivas som spindeln i nätet; någon som planerade och dirigerade det hela. Och det är här som mina tankar kommer in: Jag tror inte att Polisen eller SÄPO mördade Olof Palme, men enskilda polismän kan ha understött dem som gjorde det.

Det är alltså viktigt att betona att det inte finns någon konflikt mellan mina teorier och de redogörelser för märkligt uppträdande hos vissa poliser, som presenterats av t.ex. Lars Borgnäs och bröderna Poutiainen.

Jag tror också att det s.k. ”Polisspåret” kan vara farligt på så vis att det kan leda vidare till större och mäktigare krafter.

***

Överhuvudtaget tror jag inte att inhemska motiv kan ha legat bakom Palmemordet. Som vi har sett var Olof Palme under sin sista tid fokuserad på utrikespolitiken och det verkar nästan som om han umgicks med planer på att lämna statsministerposten och regeringen, för att istället ägna sig åt internationella uppdrag på heltid.

Den ekonomiska politiken i Sverige, under Kjell-Olof Feldts ledning, hade vidare snarast svängt högerut vid tiden för Palmemordet och löntagarfonderna hade som sagt gjorts ofarliga.

Dessutom hade man ju haft 16 år på sig att mörda Olof Palme om man velat göra detta av inrikespolitiska skäl.

***

Teorin om att den sydafrikanska apartheidregimen legat bakom mordet på Olof Palme – det så kallade Sydafrikaspåret – tycks ha fått en renässans i Gunnar Walls senaste bok.[77]

Rikskriminalens tidigare chef, Tommy Lindström, säger sig här finna uppgifterna om en sydafrikansk inblandning i Palmemordet intressanta (se mer om detta i nästa kapitel). Även den nuvarande spaningsledaren Stig Edqvist tycks mena att man måste ta dessa uppgifter på allvar.

Spekulationerna om en sydafrikansk inblandning i Palmemordet fick ordentlig fart när polisöversten Eugene de Kock 1996, hörts i en domstol om sin delaktighet i apartheidregimens brott och då påstått att Craig Williamson, den sydafrikanske spion som lyckats infiltrera motståndsorganisationer mot apartheidregimen, organiserat mordet på Olof Palme.

Ett skäl till att man nu finner detta uppslag intressant tycks här vara att det veckan före Palmemordet pågick en konferens om Sydafrika i Stockholm, med höga representanter för ANC, bland andra Oliver Tambo, närvarande. Olof Palme höll här också ett tal.

Medan denna konferens pågick fanns det också, i Stockholm, folk från den sydafrikanska underrättelsetjänsten och även Craig Williamson var här tillstädes. Om Craig Williamson var kvar under själva mordkvällen är dock enligt Tommy Lindström osäkert.

Man kan väl också nämna att Craig Williamson varit inblandad i flera politiska attentat mot apartheidmotståndare.

I övrigt verkar Lindström mena att detta spår är intressant då Sydafrika, enligt honom, hade resurser och motiv till att gemomföra ett attentat mot Sveriges statsminister. Han menar också att man rent konkret hade ett motiv till att mörda Olof Palme, då Sverige stödde kampen mot apartheid ekonomiskt.

När man talar om en möjlig inblandning från Sydafrikas sida i Palmemordet är det viktigt att ha klart för sig hur situationen såg ut i landet vid denna tid.

Under PW Botha, som blev premiärminister 1978, hade man försökt putsa upp fasaden med en del demokratiska reformer som skulle ge de svarta och färgade ett visst inflytande. Dessa möttes dock med misstro och bojkottaktioner. Ständiga upplopp förekom i de svarta förstäderna och landet styrdes med hjälp av undantagstillstånd. Vidare led man nu också av de allt hårdare internationella handelssanktionerna.

Att i detta läge organisera ett mord på en europeisk statsminister skulle närmast kunna betraktas som idiotiskt. Och Craig Williamson var sannerligen ingen idiot. Han var, av allt att döma, en skicklig infiltratör och affärsman.

Förvisso var Olof Palme en glödande motståndare till allt vad rasism och diskriminering hette och ett slående exempel på detta är just det tal han höll på konferensen om Sydafrika i Stockholm. Här sade han bl.a. :

”I grunden är det en emotionell fråga som djupt berör våra känslor. För det är ett så sällsynt vedervärdigt system som tvingar människor av en annan hudfärg till en mycket sämre tillvaro”.

Dock var inte Olof Palme inte på något sätt ensam i sin kritik apartheidsystemet i Sydafrika. Landet fördömdes ju av en, i stort sett, enig värld, inklusive President Reagans USA (åtminstone offentligt). Att Olof Palme försvann från den politiska scenen innebar heller inte någon som helst skillnad vad gällde utvecklingen Sydafrika.

Man kan alltså säga att det var ganska okontroversiellt att fördöma och agera mot apartheidregimen i Sydafrika. Detta till skillnad mot Olof Palmes handlande t.ex. visavi  sandinisterna Nicaragua, där han stod ganska ensam. Dessutom var väl hans engagemang här också av en mera djupgående karaktär. Kanske kände han att han p.g.a. det massiva internationella stödet för Sydafrikas svarta inte behövde engagera sig lika hårt här.   

Även om Sydafrika, som jag ser det, saknade ett självständigt motiv till att mörda Sveriges statsminister, så är det likafullt märkligt att den tidigare sydafrikanske polisöversten Eugene de Kock, i den pågående processen mot honom själv för de brott han begått under apartheidregimen, plötsligt antydde att han hade informationer om mordet på Olof Palme, som då låg tio år tillbaka i tiden och dessutom hade ägt rum i ett för honom avlägset land. Naturligtvis måste de Kock haft ett syfte med att nämna just detta mord.

Kan det ha varit så att han, genom personer han kände inom apartheidregimens polis och underrättelseväsende eller via sydafrikanska WACL-kretsar, hört någonting om mordet på Olof Palme?

WACL var ju en organisation som syftade till att ge högerextremister världen över möjligheter att bistå varandra i kampen mot kommunismen (till vilken man säkerligen hänförde Olof Palme).

För övrigt kom det ju, i samband med polisens tillslag mot Estniska Rådets lokaler på Wallingatan 34 (där också med största sannolikhet WACL: s kontor var beläget) i Stockholm, också fram uppgifter som kunde tyda på att det fanns kontakter mellan svenska och sydafrikanska WACL-kretsar. Så t.ex. hade polisens tipsare här sagt att svenska högerextremistiska poliser som besökte dessa lokaler också hade täta kontakter med sydafrikanska agenter.

En av de tongivande figurerna inom den svenska sektionen av WACL, Åke J Ek, för övrigt från 1986 dess ordförande, var också ordförande i föreningen Sverige-Sydafrika.  

Jesús Alcalá menar dessutom att WACL var delvis finansierat av den sydafrikanska apartheidregimen.

Mot den här bakgrunden är det ganska troligt att Craig Williamson, när han besökte Stockholm i samband Sydafrikakonferensen, också tog kontakt med de WACL-kretsar som fanns i Stockholm. Om man här planerade ett attentat emot Olof Palme, kan han då ha fått kännedom om detta. Att Craig Williamson rörde sig i de kretsar vi här är intresserade av, styrks också av att en av hans affärspartner var Giovanni Mario Ricci, vilken hade nära band till P2.

Eugene de Kocks påståenden från 1996 får mig att tänka på den smuggleriutredning där, bland andra, säpomannen Walter Kegö var misstänkt för att ha hjälpt Ebbe Carlsson att smuggla in hemlig och otillåten avlyssningsutrustning. Kegös advokat, Ingemar Wahlquist, hotade i detta läge med att låta sin klient berätta allt han visste om ”Diplomatbuggningen” för det fall att smuggleriutredningen inte stoppades (detta hot lyckades man dock avvärja genom bland annat strikta sekretessregler för rättegångarna). [78]

Kanske bedrev de Kock en liknande form av utpressning, i det han hoppades att mäktiga internationella krafter skulle utverka en strafflindring för hans del hos Sydafrikas nya makthavare, mot att han höll tyst med vad han visste om Palmemordet .

***

Kan vi således avskriva alla teorier om en direkt sydafrikansk inblandning i Palmemordet?

Kanske ändå inte. I boken Inside the League kan vi faktiskt hitta ett möjligt motiv, om än inte självständigt. Man skriver här att ett sätt för Sydafrika att bryta sin internationella isolering var att samarbeta med andra inom WACL: s ram.

Nu kan man naturligtvis tycka att detta måste ha varit svårt efter den s.k. reningsprocess som WACL genomgått 1984 och som riktade sig mot öppet rasistiska krafter. Det behöver dock inte nödvändigtvis ha varit så, för man skriver också att WACL var liksom en kameleont. När de svarta afrikanerna inte var närvarande talade man om vita sydafrikaners rättigheter och när de var närvarande talade man om det svarta Afrikas kamp mot den sovjetisk-kubanska aggressionen.

Hursomhelst, om Sydafrika på något sätt varit delaktigt i Palmemordet; så har man inte varit det främst för egen räkning; utan det måste, som jag ser det, ha skett som ett led i ett internationellt samarbete. Vid mordet på Bernardo Leighton var ju flera intressenter inblandade och Anders Larsson talade vid något tillfälle om att Olof Palme var utsatt för ett internationellt hot.

 

Ensam galning eller ett politiskt motiverat planlagt mord?

 

Argumentationen för att Palmemordet förövats av en ”ensam galning” (läs Christer Pettersson), följer i huvudsak två linjer.

För vanliga människor och för folk inom den svenska arbetarrörelsen, synes det avgörande här ha varit Lisbeth Palmes utpekande av Christer Pettersson som gärningsman,

För personer inom rätts- och polisväsendet tycks det viktigaste istället ha varit fynden från brottsplatsen. Dessa skulle tyda på att brottet genomförts på ett oprofessionellt sätt och därför var att betrakta som verket av en ensam galning.

Till att börja med är det intressant att konstatera att Gregg McCrary, som var en erfaren mordutredare inom amerikanska FBI och som lett den expertgrupp där som Rikskriminalen samarbetat med vid framtagande av den s.k. gärningsmannaprofilen för Palmemordet 1994, inte ansåg att man, med ledning av fynden från brottsplatsen, i detta fall, kunde avgöra om mordet förövats av en ensam person eller om det var resultatet av en politisk konspiration.

Att han ändå bidragit till den gärningsmannaprofil, enligt vilken en ensam man förövat dådet, berodde, av allt att döma, på att han inte fått en korrekt information om den politiska situationen i Sverige och Olof Palmes del i denna, av den svenska polisen (se mer om detta i senare kapitel).

Mycket har sagts om detta. Lars Borgnäs har t.ex. fått rättsmedicinsk expertis att intyga att skottet i Olof Palmes rygg var perfekt placerat, om avsikten var att döda.

Vidare har man påpekat att mordplatsen var ganska väl vald, vid Tunnelgatan med dess trappor upp mot David Bagares gata, där ingen bil kunde förfölja mördaren.

Själv skulle jag kanske vilja framhålla betydelsen av den mycket ovanliga typ av ammunition som mördaren använt. Denna var av en ovanlig typ som kallas Metal Piercing. Typen var t.o.m. så ovanlig att den inte fanns med i stockholmspolisens referenssamling över ammunition.

Trots att man har påstått motsatsen, anser jag (se mer om detta i nästa kapitel) att det förefaller osannolikt att ett simpel småhandlare i den illegala vapenbranschen, som Sigge Cedergren, skulle ha haft tillgång till en sådan ammunition (Christer Pettersson skulle ju, enligt polisens teorier, ha erhållit vapen och ammunition från Sigge Cedergren, knarkhandlare, spelklubbsägare m.m).

Som hörs på namnet kunde denna typ av ammunition tränga igenom metall och t.o.m. göra hål i en bilmotor. Kanske hade man, då man inte kunde veta hur paret Palme skulle ta sig hem från biografen, i värsta fall tänkt skjuta Olof Palme i en bil (man kan med denna ammunition också stoppa en bil). Tanken har också framförts att man kan ha använt denna ammunition för den händelse att Olof Palme haft en skottsäker väst.

I vart fall så tyder valet av ammunition på att man haft en plan och en tanke för hur mordet skulle utföras, någonting som stämmer väldigt illa med Christer Pettersson som gärningsman.

Att denna typ av ammunition uppenbarligen var ovanlig i Sverige, kan möjligen också tyda på en utländsk inblandning i Palmemordet.

En annan oerhört intressant fråga är naturligtvis om denna typ av ammunition ingått i den hemliga vapengömma som uppenbarligen funnits i Estniska Huset på Wallingatan 34 i Stockholm (där WACL med största sannolikhet haft sitt kontor).

 Dock har man funnit denna ammunition på ett annat intressant ställe Vid en husundersökning hemma hos den tidigare nämnde f.d. polismannen och vapenhandlaren ”Ö”, fann man bl.a., en typ av ovanlig, kraftigt mantlad ammunition som anpassats för att tränga igenom skottsäkra västar. Enligt utredningsprotokollen var det ”med en projektil av denna typ som statsminister Olof Palme mördades”.

I detta sammanhang kan det också nämnas att Anders Larsson skrivit att: ”Mördargruppen närstående vapen- och ammunitionsleverantör delade efter mordet ut 'souvenirkulor' till sympatiserande högerextremister”.[79]

***

Jag skulle också vilja belysa frågeställningen om huruvida Palmemordet var planerat eller ett verk av en ensam galning, med utgångspunkt från det tidigare nämnda mordförsöket mot den Chilenske ex-politikern Bernardo Leighton och hans hustru i Rom oktober 1975.

Som nämnts skulle, enligt offentliggjorda CIA dokument, den italienske terrorosten Stefano Delle Chiaie (som vi minns från kapitlet WACL och Telegramspåret) ha träffat DINA-agenten (Chilenska hemliga polisen) Michael Townley och kubanen Virgilio Paz Romero för att med hjälp av Francos hemliga polis planera mordet.

Intressant med detta dåd är bl.a. att tillvägagångssättet till en del stämmer överens med Palmemordet.

Bernardo Leighton och hans hustru återvände efter en inköpstur till sin bostad. De klev ur taxibilen och gick mot entrén till sitt hus.

Mördaren, som väntat på dem, föll in i steg bakom dem (liksom vid Palmemordet), tog fram en 9 mm Breretta och sköt, på nära håll, Bernardo i huvudet. Därpå sköt han också hustrun, som skräckslagen såg på sin fallne make, i ryggen,. Efter detta tvekade mördaren ett ögonblick innan han flydde.

Överhuvudtaget slås man av den amatörmässighet som präglar detta dåd, trots att det varit planerat av den kanske farligaste och mäktigaste högerterroristen någonsin: Stefano Delle Chiaie. Dessutom hade den unge attentatsmannen: Pierluigi Concutelli, tidigare mördat; bland andra domaren Vittorio Occorsio.

Vidare överlevde makarna Leighton mordförsöket, vilket de knappast hade gjort om mördaren, i stället för sin Breretta, använt en revolver av kaliber 357 som vid Palmemordet.

Intressant är också uppgiften om mördarens tvekan efter dådet som överensstämmer med en del vittnesuppgifter om mördarens beteende vid Palmemordet. Denna tvekan har man ju här gjort en stor affär av och menat vara en klar indikation på att mordet utförts av en ensam galning.

Nå, här finns åtminstone ett exempel på att också mördare, anlitade av stora och mäktiga terroristorganisationer, kan tveka.

Överhuvudtaget ger det här en tankeställare, när man från den svenska polisen hör om att tillvägagångssättet vid Palmemordet hade en så oprofessionell karaktär, att det endast kan ha utförts av en ensam galning. I jämförelse med detta dåd synes ju Palmemordet vara mästerligt utfört

Pierluigi Concutelli, som var gärningsman vid detta dåd, kan dock inte ha utfört Palmemordet, eftersom han då avtjänade fängelsestraff för det ovan beskrivna och andra brott.

***

Själv tror jag att man har drivit detta krav på professionalism alldeles för långt. Även yrkesmördare och attentatsmän kan bli stressade och begå misstag.

Kanske kan man vid Palmemordet hävda att mördaren, istället för att tveka (om han nu gjorde det) och sedan försvinna, borde ha avslutat det hela genom att rikta ett till skott mot Lisbeth Palme och dessutom, för säkerhets skull, placera ett skott i Olof Palmes huvud.

Men om man tänker efter är det ganska mänskligt att mördaren, efter att ha skjutit två skott med kraftiga smällar och rekyler; när han ser blodet börja forsa fram ur offrets mun och när insikten om vad han har gjort kommer, drabbas av en tillfällig sinnesförvirring. Fram till dess har han ju, av allt att döma, uppträtt helt kontrollerat.

De flesta av oss skulle inte ens kunna komma så långt och detta gör definitivt inte mördaren till en ensam galning.

Det här hänger enligt min mening också samman med en annan fråga.

Man har talat om att flera vittnen skulle ha sagt att mördaren hade en lätt haltande eller vaggande gångstil. Detta kan synas intressant då Christer Pettersson hade just en sådan gångstil.

Lars Borgnäs har dock menat att dessa vittnesuppgifter är av mindre värde, då de endast framkommit i vittnesförhör som hållits en tid efter mordet.

Likafullt tycker jag att dessa vittnesuppgifter, vid första anblicken, ändå kan synas besvärande för Christer Pettersson, då de avgivits vid tidpunkter då han, så vitt man kan bedöma, inte var misstänkt för mordet. M.a.o. synes det inte troligt att dessa vittnen utsatts för någon yttre påverkan som kan ha fått dem att lämna dessa uppgifter. Nu säger visserligen Lars Borgnäs i sin senaste bok att dessa vittnesuppgifter tillkommit efter spekulationer i medierna om mördarens gångstil.[80] I sådant fall måste ju dessa ha fått sina utgifter någonstans ifrån, kanske från någon av de ovan nämnda vittnena. Anders Delsborns uttalande nedan, kom ju ändå efter bara ett par veckor

Men om man tittar lite grann på vad det är de här vittnena faktiskt säger och sätter detta i relation till vad som skedde på brottsplatsen så framstår saken i ett annat ljus.

Anders Delsborn menade att mördaren ”verkade lite otymplig, nästan klumpig och stel”. Leif Ljungkvist tyckte att mördaren ”lunkade iväg med breda steg och klumpigt beteende”. Hans Johansson var vidare av uppfattningen att mördaren sprang som en ovan löpare eller som en elefant.

Som vi har sett verkar det troligt att mördaren, efter att ha avlossat skott nummer två drabbats av en tillfällig sinnesförvirring. Dock lyckas han ändå, efter några sekunder, återta kontrollen av sig själv och ta till flykten. Men när han gör detta är hans rörelser påverkade av det exalterade sinnestillstånd han befinner sig i och blir därför klumpiga och stela. Detta är någonting annat än den permanenta och lätt haltande gångstil som Christer Pettersson hade.

Att gång och löpstilarna inte var desamma styrks också av att vittnet Lars Jeppsson, som iakttagit mordet på avstånd från sin position vid korsningen Tunnelgatan-Luntmakargatan och sedan sett mördaren springa förbi honom på ca 15 meters avstånd, inte fick några associationer till Christer Pettersson. Jeppsson kände nämligen denne till utseendet efter att flera gånger ha sett honom i Rotebro.

Och som sagt; denna tillfälliga sinnesförvirring som mördaren tydligen drabbats av är en fullständigt normal mänsklig reaktion som inte på något sätt gör honom till en ensam galning. Dessutom lyckades han ju ändå snabbt samla sig så pass mycket att han kunde ta till flykten.

När det vidare gäller Christer Petterssons lätt haltande gångstil i förhållande till vittnesuppgifterna om mördarens stela och klumpiga rörelser, så är det ju också att märka att dessa varit ett av urvalskriterierna när polisen skulle leta efter en tänkbar gärningsman bland Stockholms bus.

När det gäller frågan om ett professionellt utfört dåd kontra verket av en ensam galning skulle jag också vilja citera den förre Palmespanaren Alf Andersson:

”Det finns det som tyder på att det inte var ett helt proffsigt mord. Det gjordes inför många vittnen och så vidare. Därför tycker jag också att det verkar kaotiskt, det verkar gjort utan särskilt god planering. Mordplatsen och tillfället när det görs kanske inte var precis så som man planerat det. Alltså säger man att det är en galning. Men det är för att man har bilden att den som kan utföra en sådan här sak på ett planerat sätt måste vara en James Bond-typ, en tuff revolverman som gör allt perfekt. I själva verket är det skitstövlar som gör sådant här, de är resultatinriktade och vill ha sina pengar. De är svåra att styra, och då kan det bli en kaotisk brottsplats. Men även en utstuderad mördare kan begå ett dumdristigt mord. Han kanske har försökt att komma åt att mörda Palme under en längre tid men misslyckats, och nu griper han varje chans även om det är olämpligt.

Man kanske hade väntat och missat Palme flera gånger tidigare, man blev otåliga, man ville få bort honom och få sina pengar. Eller det kan ha funnits andra skäl att ta tillfället i akt fast omständigheterna inte var så perfekta Tiden kanske höll på att rinna ut. Olof Palme skulle ju exempelvis åka till Moskva om några veckor”.[81]

Även om Alf Andersson här tar sikte på kontraktsmördare, så tror jag att samma sak i stort sätt gällde för de attentatsmän som verkade för WACL och P2. De var säkert också råa sällar som agerade utan alltför mycket eftertanke.

Vidare tar Alf Andersson här upp någonting intressant, nämligen Moskvaresan.

Vi har tidigare sett hur man inom vissa kretsar kan ha haft anledning att till varje pris förhindra att denna blev av. På morddagen kunde man ju inte veta om man skulle få något mer tillfälle att mörda Olof Palme innan Moskvaresan. Därför var man kanske tvungen att ta tillvara den möjlighet som då uppenbarade sig.

Det här hänger samman med ett motiv som i sin enkelhet verkar ha blivit förbisett. Nämligen att se till att mordet överhuvudtaget blev av. Det största misslyckandet hade väl ändå varit om man alls inte lyckats genomföra mordet.

Rent psykologiskt tror jag också att det ligger närmast till hands att man vid den sena planeringen och genomförandet, av ett dåd som detta, är främst fokuserad på att lyckas med själva handlingen; särskilt om man är politisk fanatiker och drivs av en inre eld. Flykten och döljandet av identiteten kan kanske ändå, under den akuta fasen, komma lite i andra hand. Dock blev ju mordet på statsministern även i dessa avseenden en framgång.

Olof Palme hade vidare för vana att ibland promenera obevakad och han gjorde detta uppenbarligen regelbundet mellan bostaden i Gamla Stan, regeringskansliet i Rosenbad och Riksdagen. Därför har man ställt sig frågan varför man inte passade på att skjuta honom i samband med någon av dessa regelbundna promenader

Jag tror inte att det finns någon riktigt logisk förklaring till detta, utan förmodligen hade man bevakat honom under en viss tid och precis här, vid hörnet av butiken Dekorima, tyckte man att man fick en möjlighet att skjuta honom. Det måste ha varit ett snabbt beslut utan alltför mycket eftertanke.

Man har också ställt frågan varför man inte sköt Olof Palme i samband med att han och hustrun, under mordkvällen, lämnade bostaden eller när de kom tillbaka.

Att man inte sköt Olof Palme när han och Lisbeth lämnade bostaden förefaller helt logiskt. Om denna var bevakad, så hade ju den person som gjorde detta knappast i uppdrag att skjuta Olof Palme. Dessutom var han förmodligen igenkänd (Lisbeth Palme har ju t.ex. sagt att hon sett någon som bevakat deras bostad).

När det gäller paret Palmes hemkomst, finns det ju ingenting som säger att man inte hade en beredskapsplan också för att skjuta Olof Palme där.

Jag tror nog, som sagt, att man kände sig tvungen att ta detta tillfälle; som nu bjöds framför butiken Dekorima. Och trots allt var det ju en mörk kväll, även om det fanns ganska mycket folk i omgivningarna.

***

Det är också intressant att se den svängning, i bedömningen av Palmemordet, som skett inom polisen sedan man avslutade PKK-spåret.

I en av de första intervjuerna som den dåvarande spaningsledaren Hans Holmér gav, den andra mars 1986, ansåg han att det troligaste var att det handlade om ett mycket noggrant planerat dåd även om han då inte, på den grunden, kunde utesluta att det gjorts av en vettvilling. Även dessa kunde ju, enligt Holmér, utföra planerade attentat.

Det är vidare intressant att se hur väl denna tidiga analys, som Hans Holmér här kommer med, stämmer överens med Gregg McCrarys synsätt att man inte utifrån förhållandena på brottsplatsen kunde avgöra om mordet grundade sig på en konspiration eller var verket av en ensam man. Kanske var detta också det mest näraliggande polisiära sättet att se på saken.

För att sedan gå vidare med den politiska analys som enligt Gregg McCrary (se nästa kapitel) måste till, krävs det dock att man har goda kunskaper i såväl svensk som internationell politik. Här brast Hans Holmér, och kanske var det anledningen till att han med sitt PKK-spår kom fullständigt snett.

Poliser saknar i allmänhet goda kunskaper i politik, och att man inte tillförde polisen sådan kompetens i samband med Palmeutredningen var naturligtvis en brist. Nu kan det naturligtvis ha varit så att intresset för detta var begränsat, då man redan på ett tidigt stadium (efter Holmér) bestämt sig för att lösa mordet som ett vanligt kriminalfall.

Vi kan här också titta på vad den kanske främste förespråkaren för Christer Pettersson-spåret av alla; Ingemar Krusell, som var biträdande spaningschef i rikskriminalens Palmegrupp 1988-1990, skrev i Polistidningen i maj 1986:

”Man måste ha klart för sig att det handlar om ett politiskt mord, där det är angeläget att avslöja hela konspirationen”.[82]

***

När det vidare gäller denna fråga om ett professionellt utfört attentat kontra ett verk av en ensam galning kommer det fram en intressant vändning i Gunnar Walls senaste bok: Mordgåtan Olof Palme.

Här intervjuar författaren rikskriminalens tidigare chef Tommy Lindström som varit involverad i Palmeutredningen och, efter vad jag har förstått, tidigare, liksom de flesta poliser; varit av uppfattningen att Christer Pettersson var gärningsmannen.

Nu uttrycker emellertid Tommy Lindström tvivel. Han säger här bl.a.:

”Det första skottet, det som dödade Olof Palme, det kan nog en amatör klara av eftersom det var på nära håll. Men en magnum har en kraftig rekyl. Och här kommer mördaren igen med ett andra skott som faktiskt är mycket välriktat. Det är tveksamt om någon skulle klara av det utan att vara förtrogen med vapnet”.

Sedan fortsätter Tommy Lindström med att konstatera att man inte funnit några belägg för att Christer Pettersson brukade använda skjutvapen eller att han var en bra skytt.

Man kan väl här inflika att skott nummer två sköts från längre håll, ca 70-100 cm jämfört med ca 10-30 cm för skott nummer ett, och strök Lisbeth Palme utmed ryggen.

Lars Borgnäs har här menat att om hon inte vridit sig i skottögonblicket, så hade det andra skottet träffat lika perfekt som det första.

Utifrån de vittnesuppgifter som givits; kan man sluta sig till att tidsrymden mellan de två skotten knappast överstigit två sekunder. 

Vad som dock är allra mest förvånande i det som Tommy Lindström nu säger är att han ser en underrättelseorganisation som ett alternativ till Christer Pettersson som förövare av Palmemordet, och här tycks han fastna för att det kan ha varit den sydafrikanska.

Men är inte detta märkligt! Det strider ju helt klart mot polisens traditionella bild av mördaren som ensamagerande; den bild som varit rådande ända sedan 1988,. I detta ligger också ett indirekt underkännande av den gärningsmannaprofil (se nästa kapitel) som varit så avgörande för polisen att den blockerat alla utredningsalternativ som inte rörde den ”ensamme galningen”.

Och inte nog med detta; Tommy Lindström lägger sig ju så långt som möjligt från polisens vanliga bild av den amatörmässige mördaren genom att dra in en utländsk underrättelsetjänst. 

Detta är sannerligen märkligt med tanke på att Tommy Lindström var chef för Rikskriminalen innan han avskedades 1993 (detta var dock innan gärningsmannaprofilen färdigställdes), och därmed också för Palmeutredningen.

Dock menar Tommy Lindström att gärningsmannen måste ha varit lik Christer Pettersson till utseendet, då han ändå fäster tilltro till Lisbeth Palmes utpekande av denne.

Nå, det är väl i så fall inte så konstigt, med tanke på att Lisbeth Palmes och brottsplatsvittnenas beskrivningar av gärningsmannen, förmodligen utgjort urvalskriterierna när man gjorde Christer Pettersson till den huvudmisstänkte för statsministermordet.

***

En del bedömare, t.ex. Leif GW Persson, har hävdat att mördaren genom sitt val av mordplats och flyktväg visat prov på god lokalkännedom. Detta, kan man tänka, skulle göra det mindre sannolikt att mordet förövats av en utländsk attentatsman.

Dock kan man nog ändå påstå att flykten inte genomfördes helt perfekt. Vid sidan av den stora stentrappa som leder upp från Tunnelgatan till Malmskillnadsgatan, och som mördaren tog, finns en enkelriktad rulltrappa som också går upp till Malmskillnadsgatan.

Hade mördaren istället tagit denna hade han vunnit två säker: Han hade kommit upp fortare, då han både kunnat åka och springa, och dessutom hade han försvunnit ur vittnet Lars Jeppssons synfält.

Det som dominerar synfältet när man från Tunnelgatan tittar upp mot Malmskillnadsgatan är den stora stentrappan. Av rulltrappan kan man bara skymta lite grann och därför är det naturligt att en mördare som befinner sig i ett exalterat sinnestillstånd och inte är närmare bekant med platsen; väljer stentrappan.

Att rulltrappan, med största sannolikhet, fungerade vid mordtillfället vet vi eftersom den tidigare nämnde polismannen D, som ingick i den grupp på fyra poliser som förföljde mördaren, tog rulltrappan upp från Tunnelgatan till Malmskillnadsgatan medan de övriga tog stentrappan.[83]          

Det är dock att märka att även om mordet initierats av en internationell organisation som WACL, så kan ju gärningsmannen mycket väl ha varit svensk.

***

Vi kommer att beröra dessa frågor om ett professionellt utfört attentat kontra ett verk av en ensam galning, också i kommande kapitel.

 

Kan en lösning av mordet på Olof Palme hota den ”politiska stabiliteten” i Sverige

 

Trots att Christer Pettersson frikändes för mordet på Olof Palme av en enig hovrätt i oktober 1989, kom han alltså att fortfara vara polisens huvudmisstänkte för detta dåd.

Ett utryck för detta var den ansökan om resning i målet som riksåklagaren lämnade in den 5 december 1997.

Denna innehöll en rad märkligheter som t.ex. nya vittnen som efter många år plötsligt börjat minnas saker som dessutom, till en del, stod i strid med vad andra vittnen uppgivit.

Vidare fanns här någonting som kallades för ”Bombmannens testamente”. Dessa uppgifter som kom ifrån advokaten Pelle Svensson, gick i huvudsak ut på att den s.k. Bombmannen Lars Tingström (som varit hans klient) och Christer Pettersson 1983 skulle ha svurit en ed på att mörda Olof Palme och Kungen. Detta som en hämnd för de rättsövergrepp som de ansåg att Tingström blivit utsatt för.

Trots att Pelle Svensson, enligt egen utsago, fick höra om detta av Tingström bara några veckor efter Palmemordet hade han, vid olika tillfällen därefter, hävdat att mordet begåtts av någon annan än Christer Pettersson.

En annan märklig omständighet i Pelle Svenssons utsaga är att han, i sin ursprungliga version, menat att de var bara Olof Palme och Kungen som skulle mördas.

När han så kom ut med boken ”Sanningen om mordet på Olof Palme” sägs det där att även justitieminister Laila Freivalds omfattades av mordplanerna och detta just i sin egenskap av justitieminister.

Problemet är bara det att Laila Freivalds inte blev justitieminister förrän 1988.

Uppgifterna om denna ed att mörda Olof Palme, skulle Pelle Svensson ha fått muntligt av Tingström och han hävdade till att börja med att han inte hade några skriftliga handlingar som kunde styrka detta.

Men så i samband med att Pelle Svensson publicerar ovan nämnda bok, dyker det plötsligt upp ett brev från Lars Tingström som tyder på att denne kände till omständigheterna kring Palmemordet. I detta s.k. fribrev ålade Tingström Pelle Svensson att vänta tio år med att avslöja att det var Christer Pettersson som mördat Olof Palme.

Problemet med detta brev var dock att det att det till ordval, skrivsätt och typsnitt inte alls stämde överens med hur Lars Tingström vanligtvis skrev. Dessutom var namnteckningen under detta brev, enligt en skriftexpert på SKL (Statens kriminaltekniska laboratorium), helt identisk med den på en annan skrivelse av Lars Tingström.

Konfronterad med dessa fakta, medgav Pelle Svensson att det kunde ha varit han själv som skrivit fribrevet på Lars Tingströms diktamen och att detta var en del av den andra skrivelsen med samma namnteckning. Fribrevsdelen i detta dokument hade han dock, p.g.a. tystnadsplikten, till en början maskat över.

Den som uppmärksammat dessa fakta och dragit fram dem i ljuset är författaren Gunnar Wall, med viss hjälp av frilandsjournalisten Leif Östman.

Alltså, utan ett ingripande från en av dessa föraktliga privatspanare, hade kanske dessa omständigheter förblivit okända.

Det är föga förvånande att en sensationslysten person som Pelle Svensson kom med en sådan här historia. Anmärkningsvärt var dock, vilket också Gunnar Wall påpekat, hur kritiklöst åklagarna verkade acceptera Pelle Svenssons uppgifter.

Till saken hör också att när Lars Tingström och Christer Pettersson mot slutet av 1983 återförenades vid ett julbord, efter att ha lärt känna varandra på Kumla, så blev de övervakade av kriminalpolisen (sedermera Palmespanaren) Alf Andersson, i lätt förklädnad.

När sedan Pettersson, under de följande dagarna, bodde hemma hos Tingström, blev de båda föremål för intensiv polisövervakning.

Ingenting som kom fram i detta sammanhang gav några indikationer på att Christer Pettersson planerade nya våldsdåd.

Ändå var det just dessa dagar som var centrala i riksåklagarens resningsansökan. Det var då de två skulle ha svurit eden om att mörda kungen och Olof Palme.

För övrigt menade Alf Andersson att detta var ett orimligt påstående. Pettersson och Tingström var väldigt olika personligheter och kände inte varandra särskilt bra. Dessutom blev de efter en kort tid osams.  

***

Det fanns dock en punkt i riksåklagarens resningsansökan som kunde synas besvärande för Christer Pettersson. Här handlade det om ett vittnesmål från dennes vän, knark- och vapenhandlaren Sigge Cedergren (se mer om denne i kapitlet: Vi vet alla att Christer Pettersson var den skyldige. Det är bara det att det inte går att bevisa) .

Strax före mordet, på hösten 1985 eller möjligen i januari 1986, skulle Cedergren ha överlämnat såväl en revolver som ammunition, av den typ som man menar användes vid Palmemordet (magnum metal piercing), till Christer Pettersson. Denne skulle ha sagt att han ämnade använda vapnet för att skjuta salut för en kompis som fyllde år.

Sigge Cedergren lämnade uppgifter om detta när han 1995 var dödssjuk i cancer.

Till saken hör att Cedergren, som var den som hörts flitigast av Palmeutredarna, under årens lopp lämnat olika versioner av denna historia med magnumrevolvern.

1991 hade han givit en i stort sett likalydande version till Palmeutredarna, men var då inte säker på att händelsen verkligen hade ägt rum.

I TV 4: s dokumentär ”Satans mördare”, berättar så Cedergren om att en revolver stulits från honom en kort tid innan mordet. Denna revolver skulle han ha visat för Christer Pettersson, som vid ett tillfälle setat och lekt med den. Att han här syftar på samma vapen, styrks av att det i båda fallen handlat om en magnumrevolver med fodral.

Christer Pettersson själv har kategoriskt förnekat att han skulle ha fått en magnumrevolver av Sigge Cedergren. Dock har han, så tidigt som 1988, medgivit att han någon gång hos Cedergren fått känna på en revolver. Detta kan ju stämma med den version som Cedergren givit i TV 4.

Själv tror jag att de uppgifter om som Christer Pettersson här lämnade om denna episod 1988 i polisförhör, mycket väl kan ha varit starskottet för en process som gått ut på att från Palmeutredarnas sida, pressa fram en berättelse från Sigge Cedergren, om att han faktiskt överlämnat en revolver vid detta tillfälle.

Att Cedergren slutligen, strax innan sin död, går polisen till mötes och ger dem den version av händelseförloppet som de vill ha; kan bara ha berott på att han nu, under sina sista dagar, ville bli lämnad ifred och slippa pressande polisförhör. Att poliserna nu var mycket energiska är ju lätt att förstå med tanke på att detta var deras sista möjlighet att få ut någonting av Sigge Cedergren.

Att denne, nu inför sin död, skulle ha velat lätta sitt hjärta förefaller inte heller speciellt troligt med tanke på att Sigge Cedergren var en förhärdad brottsling, som genom bl.a. sina narkotikaaffärer slagit många människors liv i spillror. Att därför ett eventuellt överlämnande av ett vapen till Christer Pettersson, speciellt skulle ha tyngd hans samvete är svårt att tro.

Inte heller förefaller det rimligt att anta att det var p.g.a. rädsla som Sigge Cedergren inte tidigare vågat lämna uppgiften om överlämnandet av vapnet. Om han varit så rädd för Christer Pettersson, skulle han väl ha gett denne alibi för mordkvällen. Pettersson hade ju enligt Cedergren sökt förmå honom att göra detta. Och Cedergren skulle definitivt inte ha berättat om detta i hovrätten.

Men det som ändå mest talar emot denna utsaga och att Christer Pettersson sedan använt vapnet ifråga för att mörda Olof Palme, är den ammunition som användes vid detta brott.

Som vi redan varit inne på var denna av en ovanlig typ som kallas Metal Piercing. Typen var t.o.m. så ovanlig att den inte fanns med i Stockholmspolisens referenssamling över ammunition.

Det förefaller därför osannolikt att ett simpel småhandlare i den illegala vapenbranschen, som Sigge Cedergren, skulle ha haft tillgång till en sådan ammunition.

I och för sig har en av Aftonbladets poliskällor uppgivit att man vid, husrannsakan hos Cedergren i oktober 1985, hittat ammunition av typen 357 Magnum Metal Piercing men att denna, utan föregående undersökning, förstörts enligt dåvarande rutiner i maj 1986. Denna uppgift får nog anses som ytterst osäker, med tanke på att den här ammunitionen redan då var högeligen intressant för Palmespanarna.

Vidare är ju detta inte heller den enda gången man gör gällande att polisen förstört viktigt bevismaterial med hänvisning till rådande rutiner (jmf. med uppgifterna om bandet med telefonavlyssningen av samtalet mellan Sigge Cedergren och Roger Östlund under mordkvällen i nästa kapitel).

Men det märkligaste är kanske att dessa uppgifter om ammunitionen, inte ingick i resningsansökan, där man för övrigt inte verkar ha sparat någon möda när det gällt att få fram just sådan information.

Här uppger man istället att Sigge Cedergren i förhör, främst efter rättegångarna, sagt att han ibland förfogat över såväl vapen som ammunition av den speciella typ som användes vid Palmemordet. Man skriver också att detta kan styrkas av andra personer.

Detta alltså trots att polisen, enligt Aftonbladets poliskällor, skulle ha förfogat över mycket bättre bevismaterial, vad gäller Sigge Cedergrens tillgång till ammunitionen ifråga.

Trovärdigheten i resningsansökans uppgifter är vidare svår att bedöma. Man kan väl t.ex. ställa sig frågan om dessa s.k. vittnen kunde bedöma och klassificera denna mycket ovanliga typ av ammunition och dessutom minnas detta lång tid efteråt. 

Men även om Sigge Cedergren vid denna tid, trots allt, förfogat över denna speciella typ av ammunition; är det svårt att förstå varför han skulle ha givit den till Christer Pettersson om syftet bara varit att denne skulle skjuta salut för en kompis.

Sigge Cedergren hade väl ändå själv vissa kunskaper om vapen och borde ha förstått att han, eftersom ammunitionen ifråga var så ovanlig och speciell, kunde ta bra betalt för den av någon som verkligen hade behov av den.

I det referat av som finns i resningsansökan av förhören med Sigge Cedergren, angående överlämnandet av vapen och ammunition till Christer Pettersson, preciserar han heller inte vilken typ av ammunition det handlade om. Han säger bara att Christer Pettersson fick ammunition till vapnet som var en revolver av kaliber 357 Smith&Wesson.

Sant är att Robert Aschberg på TV 3 förmådde Cedergren att genomgå ett lögndetektortest om huruvida han överlämnat vapnet ifråga till Christer Pettersson. Enligt testet talade Cedergren här sanning.

Det är dock att märka att detta skedde under Sigge Cedergrens sista tid i livet och han var därför starkt påverkad av morfin som han fått mot de smärtor som hans cancer orsakade honom. Detta minskar i högsta grad testets tillförlitlighet.

Christer Pettersson hade för övrigt själv genomgått ett lögndetektortest om huruvida han begått Palmemordet. Testet gav här vid handen att han var oskyldig. Till skillnad från Sigge Cedergren var Christer Pettersson dessutom sedan lång tid drogfri, då han kom direkt till testet ifrån ett fängelsestraff.

När det gäller frågan om huruvida Sigge Cedergren överlämnat ett vapen till Christer Pettersson finns det ytterligare en synpunkt som är av intresse.

Lillemor Östlin, den kvinnliga kåkfarare som skrivit ”Hinsehäxan” och som rörde sig i samma kretsar som Christer Pettersson har i detta sammanhang sagt: ”En revolver kostar ju flera tusen kronor. Om Christer fått tag i ett sådant vapen skulle han ha sålt det för att få pengar”.

Hon beskriver också Christer Pettersson som ”en fattig rövare”.[84] 

***

Den 28 maj 1998 avslog en enig högsta domstol riksåklagarens ansökan om resning i målet mot Christer Pettersson. Denna resningsansökan var resultatet av nästan tio års utredningsarbete.

Man kan väl kanske här göra reflektionen att om nu ändå Christer Pettersson begått Palmemordet, så var det märkligt att inte denna nästan totala mobilisering av samhällets polisiära resurser för att skaffa fram bevis mot honom, givit ett bättre resultat.

***

När det gäller denna mobilisering av samhället resurser för att fastställa att Palmemordet utförts av ”en ensam galning” (läs Christer Pettersson), så finns det ytterligare en sak som är intressant.

Det är den gärningsmannaprofil för Palmemordet som togs fram inom Rikskriminalen 1994.

Tanken var att man här genom en grundlig analys av brottet, skulle komma fram till mördarens personlighet.

Till att börja med kan man konstatera att en rad fakta, som man presenterar till stöd för sin slutsats att brottet utförts av en ensam galning, är rent felaktiga.

Så t.ex. påstår man att mordet inte haft någon iakttagbar effekt som skulle kunna förklara en konspiration.

Här minns vi att Reagans biträdande utrikesminister Richard Burt beskrev hur Sverige förändrades efter mordet på Olof Palme och att det efter Palme inte längre fanns någon global politik.

Vidare konstaterar man att det är ”helt klart” att mördaren följde makarna Palme från Grand. Vi har tidigare sett att det mest troliga är att mördaren stod och väntade på dem i hörnet av Sveavägen och Tunnelgatan och, enligt Inge Morelius vittnesmål, stått där i flera minuter.

Typiskt är här också hur man förklarar bort ett sådant obestridligt tecken på att brottet förövats på ett professionellt sätt som skottets perfekta placering i Olof Palmes rygg, med att detta kan ha berott på en slump.

Vid framtagandet av denna gärningsmannaprofil hade Rikskriminalen tagit amerikanska FBI till sin hjälp. Det var också de som från början hade utvecklat metoden.

För att ta reda på vad hur detta samarbete egentligen gått till, så åkte Lars Borgnäs hösten 1995 till USA och träffade där, den tidigare omnämnde, Gregg McCrary, som lett den expertgrupp inom FBI vilken svenskarna samarbetat med,

På Lars Borgnäs fråga om hur man kunde fastställa om det varit en ensam man eller en konspiration bakom mordet svarade Gregg McCrary:

”Inte från mordplatsen, det går inte. Man måste se på offret. Man måste också sätta in det i ett politiskt sammanhang. Hände det någonting som var politiskt riskabelt, något vågat, i hans politiska gärning? Fanns det några konflikter i landet? Om det finns sådant blir det mer komplext och det finns mer att ta hänsyn till. Men som jag förstod fanns det ingenting särskilt splittrande i Sverige vid den här tiden. Så om man kan utesluta djupt splittrande politiska frågor kommer man tillbaka till att det troligen handlar om en psykiskt störd ensam gärningsman. Sådana tenderar att dras till offentliga personer”[85].

För riktigt klargöra saken frågade Borgnäs här om amerikanerna gavs intrycket att inget särskilt pågick i landet och runt Olof Palme vid den här tiden, till vilket McCrary svarade:

”Ja det intrycket fick jag. Jag känner inte till svensk politik, men det var den information vi fick av svenskarna. Vi frågade om det var någonting som var riktigt splittrande eller ovanligt”[86].

Som vi har sett av det föregående kunde ingenting vara mer felaktigt.

Bara inom Sverige hade vi ju t.ex. marinofficerarnas och Hans von Hofsten attacker.

Dessutom är jag säker på att Gregg McCrary skulle ha ansett att, eftersom Olof Palme var en politiker som verkade internationellt, så måste man också här ta hänsyn till den turbulens som kunde råda kring honom p.g.a. detta.

Av det föregående har det ju framgått att Olof Palme befann sig på total konfrontationskurs med mäktiga internationella krafter under den sista tiden av sitt liv.

Kärnan i gärningsmannaprofilen är att: ”Genom uteslutningsmetodik och genom och genom att betrakta den faktiske gärningsmannens beteende kan man sluta sig till att han varit ensamagerande” Det är här viktigt att här konstatera att denna slutsats, enligt Gregg McCrarys resonemang, var omöjlig att dra på grundval av de faktiska omständigheter som rådde vid mordtidpunkten.

Vidare kan man konstatera att flera av de slutsatser som finns beträffande mördaren i gärningsmannaprofilen verkar vara skräddarsydda för att passa in på just Christer Pettersson.

T.ex. skriver man här att: ”Det är naturligtvis inte ovanligt att personer av den halt som här beskrivs är missbrukare – och då vanligen av alkohol eller amfetamin”.

Man menar också att personen ifråga kan vara (liksom Christer Pettersson) förtidspensionerad.

Den här gärningsmannaprofilen kom sedan att blockera alla utredningsalternativ som inte handlade om den ensamme galningen, vilket också bekräftats av den dåvarande spaningsledaren Hans Ölvebro.

***

Alltså, mitt bestämda intryck av allt detta och kanske också av åklagare Jörgen Almblads agerande inför Lisbeth Palmes videokonfrontation, är att man här kan se en frenetisk iver från samhällets sida att till varje pris nagla fast Christer Pettersson vid detta brott. Man tycks ha gripit nästan desperat efter varje halmstrå som kan tyda på att han är skyldig

Den stora frågan blir då naturligtvis; varför?   

Mycket av det som jag beskrivit så långt, synes mig tyda på att det bakom mordet på Olof Palme funnits mäktiga krafter som kontrollerade skeendet.

Om vi för ett ögonblick tittar på regeringens agerande i förhållande till Palmeutredningen, så är det ju till och börja med naturligtvis så att de inte ska gå in och genom ministerstyre lägga sig i polisens spaningsarbete. Men detta har man ju bevisligen ändå gjort. För att här bara nämna några exempel kan vi ta en sådan sak som dåvarande justitieminister Anna-Greta Leijons rekommendationsbrev till Ebbe Carlsson eller att den likaledes tidigare justitieministern Laila Freivalds förmådde den dåvarande spaningsledaren Hans Ölvebro att åka till Sydafrika.

Dessutom är det ju ändå så att regeringen har det högsta ansvaret för landets rättväsende. Och har saker och ting här utvecklats på ett fullständigt oacceptabelt sätt, så har man inte bara rätt att vidtaga åtgärder, utan också en skyldighet att göra så. Instrumenten här är naturligtvis främst tjänstetillsättningar och organisationsformer.

Och på goda grunder tycker jag att man kan säga att till exempel utredningen mot Christer Pettersson gick fullständigt överstyr. Den förre Palmespanaren Alf Andersson har karaktäriserat behandlingen av Christer Pettersson som ”det värsta rättsövergrepp som skett i Sverige”. Och visst är det häpnadsväckande att såväl polis som åklagare, trots den friande hovrättsdomen, gått ut offentligt och talat om Christer Pettersson som skyldig till mordet av Olof Palme.

Detta för att nu inte tala om den halsstarriga resningsansökan.

Visserligen tillsatte regeringen en tredje granskningskommission som i juni 1999 kom med en i grunden uddlös rapport (även om den i och för sig innehåller intressanta uppgifter).

Men det mest talande här tycker jag har varit den rädsla kommissionens medlemmar, och inte minst dess ordförande Lars Eric Ericsson, visade när det gällde att kommentera rapporten i massmedia.

Den tama rapporten kan också kontrasteras mot vad en del av kommissionens medlemmar tidigare sagt om mordutredningen. Vi kan här ta vad Inga-Britt Ahlenius skrev om polisspåret i mars 1996 som exempel:

”Polisspåret är utrett i botten är en vanlig kommentar som vi hör – inte minst från polisen. Min slutsats från kommissionsarbetet är precis den motsatta: polisspåret har aldrig systematiskt granskats” och vidare: ”I Palmeutredningen har framkommit utomordentligt graverande omständigheter vad gäller ett antal polismäns mer eller mindre nazistiska sympatier och aktiviteter. Det är lika utomordentligt uppseendeväckande och graverande att inte Palmeutredningen eller polisen i största allmänhet gått till botten med dessa företeelser”.

För även om denna kritik i viss mån fanns med i kommissionens rapport menade man ändå att polisspåret i stort sett var färdigbearbetat och att dådet troligen genomförts av en ensam person (även om jag inte ser polisspåret som det huvudsakliga, är det likafullt intressant).

Regeringens agerande, eller kanske snarare brist därpå, när det gäller mordutredningen efter Ebbe Carlsson-affären, ger mig en känsla av att man varit utsatt för ett starkt yttre tryck, som naturligtvis också förts vidare till granskningskommissionen.

Men då måste man ställa sig frågan vilket organ eller vilken nation det kan vara som har en sådan makt att man kan få den svenska regeringen att spela med på en mörkläggning av mordet på landets statsminister.            

Alf Andersson har sagt att ledningen för Palmeutredningen visat flathet. Flathet mot vem då? Mot SÄPO, eller till och med mot regeringen? Och som sagt, i sådant fall kan man ju undra om det inte finns någon ännu mäktigare som styr även dessa.

Här har jag, även om jag inte kan bevisa det, en stark förnimmelse av ”Bläckfiskens” närvaro.

***

Ingvar Carlsson, som efterträdde Olof Palme som statsminister och socialdemokratisk partiordförande, höll, i samband med att han valdes till det senare den 3 mars 1986, ett tal där bl.a. sade:

”Vi får inte försumma någon möjlighet att undvika vad allmänheten skulle uppfatta som onödiga konflikter och strider i det svenska samhället. Det gäller politiken och det gäller på arbetsmarknaden. Vi får inte förstärka den oro som nu finns, och vi får inte till något pris föra denna oro till den förtvivlan och vanmakt det skulle innebära för många människor om bilden av Sverige som lugnets och besinningens land nu utsätts för ytterligare påfrestningar”.[87]

Ingvar Carlsson hade också tidigare gett uttryck för sin mening att det bästa vore om Palmemordet skulle visa sig vara ett verk av en ensam galning.[88]

Uttalandet ovan ger det bestämda intrycket av Ingvar Carlsson som en mycket traditionell svensk socialdemokratisk politiker. Här finns t.ex. en stark vilja att bevara bilden av Sverige som ett land i yttre och inre harmoni, där vi löser alla problem i samförstånd och genom förhandlingar och där politiska attentat är ett djupt väsensfrämmande inslag.

När det gäller vilka tankar han kan ha haft om bakgrunden till mordet av Olof Palme, är Ingvar Carlsson, i sina memoarer, mycket återhållsam. Dock skriver han ändå här att han tiden efter mordet, innerst inne, trodde att det låg politiska motiv bakom .[89]

I sin bok ”Nationens Intresse” skriver Lars Borgnäs att Ingvar Carlsson, som många andra socialdemokrater, valt att sätta sin tilltro till Lisbeth Palmes utpekande av Christer Pettersson som gärningsman. Borgnäs menar vidare att den i övrigt mycket begåvade och analytiskt tänkande Ingvar Carlsson, här ändå låtit sig styras av sina känslor och sin långvariga bekantskap med Lisbeth Palme. Denna inställning förstärktes också under det samtal han förde med Ingvar Carlsson inför skrivandet av boken ifråga. Under detta säger t.ex. Ingvar Carlsson att Lisbeth Palme har mycket god iakttagelseförmåga och att han inte tror att hon skulle peka ut en person om hon inte var väldigt säker på sin sak.

Vad som fått Ingvar Carlsson att skifta mening när det gäller bakgrunden till mordet av Olof Palme; verkar alltså vara just detta utpekande. Men då är det sannerligen märkligt han i sina memoarer totalt utelämnat denna, för honom, så avgörande omständighet.

Kan orsaken här ligga i att Ingvar Carlsson ser detta som ett känsligt ämne, vilket han helst vill undvika? Kan dessutom de tecken på att hans ståndpunkt i denna fråga är känslomässigt baserad, som Lars Borgnäs tyckt sig se under deras samtal, istället ha haft sin grund i en irritation hos Ingvar Carlsson över att Borgnäs här pressade honom?

Man tycker kanske ändå att Ingvar Carlsson, som den omvittnat begåvade och analytiske person han är, borde ha ställt sig frågan om det var rimligt att en impulsiv missbrukarkaraktär som Christer Pettersson, kunde ha begått ett mord som detta på ett sådant sätt och med ett sådant vapen.

I memoarerna finns dock en passus om de s.k. hatkampanjerna mot Olof Palme som kan vara intressant när det gäller Ingvar Carlssons inställning till dessa frågor :

”Om hatkampanjerna skapade stämningar som haft betydelse för mordet är en helt annan fråga. Jag har inte velat medverka till sådana spekulationer. Då mordet, när detta skrivs, fortfarande är ouppklarat, vet ingen något med säkerhet om motivet. Granskningskommissionen efter mordet på Olof Palme anser att det är en brist att ytterlighetsformerna av ’Palmehatet’ inte utretts ordentligt av Palmeutredningen”.

I detta ligger faktiskt en antydan om att mordet skulle kunna ha begåtts av någon annan än Christer Pettersson (det är ju heller knappast troligt att denne skulle ha påverkats av hatkampanjerna) och i sådant fall måste ju Lisbeth Palme ha misstagit sig. Att Carlsson här nämner granskningskommissionens kritik är också, även om han inte direkt ansluter sig till den, intressant.

Som den mycket försiktige och traditionellt socialdemokratiske f.d. statsman Ingvar Carlsson ändå är, måste man kanske väga hans ord på guldvåg. Även små nyanser kan vara betydelsefulla.

Här är att märka att Ingvar Carlsson ändå betecknar mordet som ”ouppklarat” Han använder inte den för många poliser vedertagna termen: ”Polisiärt löst”. Man kan också jämföra med vad  t.ex. Margareta Grape sagt om Palmemordet: ”Ja, formellt har det inte lösts”.[90] Hon var vid tiden för mordet verkställande direktör för Arbetarrörelsens Internationella Centrum och vän till Lisbeth Palme.

Om Lisbeth Palme, säger Ingvar Carlsson vidare att hon har: ”mycket god iakttagelseförmåga”. Han använder inte, som någon annan socialdemokrat, begreppet: ”fotografiskt minne”. Vidare säger Ingvar Carlsson att han har väldigt svårt att tro att Lisbeth Palme skulle peka ut en person om hon inte var väldigt övertygad om att det var den personen.[91] Istället för väldigt svårt att tro och väldigt övertygad skulle han kunnat använda begrepp som helt säker och fullständigt övertygad.

Under samtalet med Lars Borgnäs betonar Ingvar Carlsson också att det är polisens sak att utreda Palmemordet och att själv saknar kompetens för detta.

Dock kan man nog säga att polisen har kompetens att utreda normala brott, men knappast attentat grundade på komplexa politiska motivbilder. De förhållanden som nämnts i denna skrift och som kan ha haft betydelse för mordet, hade säkerligen Ingvar Carlsson med sin politiska kompetens större möjlighet att bedöma. Därtill hade han ju varit nära medarbetare till Olof Palme.

Jag är vidare personligen helt klar över att Ingvar Carlsson måste ha insett, till fullo, att Olof Palme, med sina olika utspel, provocerade oerhört mäktiga intressen ute i världen.

Uppenbart är emellertid att Ingvar Carlsson väldigt gärna vill bevara bilden av Sverige som ett lugnets och besinningens land och högst ogärna företar sig någonting som kan äventyra den bilden. Då kan det vara tryggast att luta sig mot Polisen och Lisbeth Palme och avstå ifrån att ta initiativ som kanske skulle slita upp sår i nationen och skapa problem i vårt förhållande till omvärlden. 

Dessutom; utgår man ifrån att Lisbeth Palmes utpekande av Christer Pettersson som gärningsman var korrekt, så är ju Palmemordet ingenting annat än ett vanligt kriminellt dåd som också skall behandlas som ett sådant

Ingvar Carlsson har vidare i denna fråga handlat helt i enlighet med den uppförandekod som traditionellt sett gällt inom socialdemokratin: Man ifrågasätter inte offentligt en sådan auktoritet inom partiet som Lisbeth Palme ändå fortfarande är. Traditionen bjuder här att man utåt visar en fasad av enighet och handhar eventuella interna konflikter bakom stängda dörrar.

När man läser Ingvar Carlssons uttalande ovan, från den 3 mars 1986, tycker jag också att man här kan se en skillnad mellan honom och Olof Palme. Detta med att bevara bilden av Sverige som världens lugna vrå, med sans, måttfullhet och fredligt reformarbete som honnörsord; var tydligen väldigt viktigt för Ingvar Carlsson. Att han ser detta uttalande som centralt; visas också av att han här citerar sig själv i sina memoarer.

Självklart stod också Ingvar Carlsson för begrepp som internationell solidaritet och humanism, men icke desto mindre var det nog så att Olof Palmes kontroversiella utspel när det gällde utrikespolitiken, riskerade att hota Carlssons så omhuldade föreställning om det fridfulla svenska folkhemmet. Om jag har rätt; var det ju t.o.m. Olof Palmes utrikespolitik som var orsaken till att vi fick ett statsministermord på öppen gata.

Dock, i det här avseendet var det Ingvar Carlsson som stod för de socialdemokratiska traditionerna.

Den lågmälde och eftertänksamme Ingvar Carlsson, som varit vice statsminister under Olof Palme, hade för övrigt aldrig själv strävat efter att bli statsminister; utan det var bara på något sätt logiskt att han skulle ta det ansvaret.

Kanske kan Ingvar Carlssons tid som statsminister 1986-1991 och 1994-1996. beskrivas som en mellanperiod, utan några klarare konturer, annat än en viss återgång till äldre politik.

***

Göran Persson, som efterträdde Ingvar Carlsson och var socialdemokratisk statsminister 1996–2006, hade däremot en mera klart uttalad politisk profil.

Belysande är här t.ex. när han vid ett besök i Kina, uttalade sig om den ”politiska stabilitetens” välgörande inverkan på den kinesiska ekonomin. Detta vid en tid då andra fördömde Kina för dess kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

Det här visar på en visar på en kraftig skillnad mellan Göran Persson och Olof Palme och markerar en definitiv återgång till den politik där eftergifter och samförstånd gentemot för Sverige viktiga nationer och maktgrupperingar, bildade grunden för en stabil politisk och ekonomisk utveckling inom landet.

Även inrikespolitiskt har samförståndet varit ledstjärna, markerat av den så kallade Saltsjöbadsandan (samförståndet mellan arbetsgivare och fackliga organisationer).

Denna politik har varit ledande för svensk socialdemokrati sedan långt tillbaka och Palmeépoken kan här betraktas som en parentes (i vart fall till en del).

I dag är Kina en mycket viktig nation för den svenska exportindustrin och under andra världskriget var Nazityskland (jmf. med eftergiftspolitiken gentemot detta land) mycket viktigt för Sverige, framför allt politiskt men också ekonomiskt.

I det här sammanhanget kan man också ta upp hur Göran Persson odlade sitt förhållande till USA: s dåvarande president George W Bush (son till den George H. W. Bush som var vicepresident under Ronald Reagan och sedan själv president). Göran Persson var t.ex., mig veterligt, den ende regeringschef som berömde denne för hans intellekt. Vidare gav han George W Bush ett översvallande mottagande, då denne gästade EU-toppmötet i Göteborg år 2001, samtidigt som Göran Persson var EU-ordförande. Faktiskt tycks Göran Persson här ha gjort så starkt intryck på Bush att denne, vid problem i relationerna till EU, tog personlig telefonkontakt med honom.

Vid detta toppmöte skall f.ö. Göran Persson, enligt Aftonbladet, ha använt den halvtimme på tu man hand som han fick med Bush, till att diskutera vapenhandel. Kanske kan man sätta detta i samband med att den svenska vapenexporten till USA (och även till Storbritannien) steg dramatiskt när USA och dess allierade, 2003 angrep Irak. I och för sig kritiserade Göran Persson detta krig, men han gjorde det, i jämförelse med flera andra europeiska politiker, ganska lågmält.

Typiskt är kanske också Göran Persson sedan, i en TV-serie, som sändes efter socialdemokraternas valnederlag 2006 och när han själv beslutat avgå som partiledare, berättade att han fått höra av en” ledande europeisk politiker” att president George W Bush skulle ha sagt att invasionen i Irak var riktig därför att: ”Gud har berättat det för mig”.

Detta styrker ju på något sätt att Göran Perssons välvilja, visavi George W Bush, bara var uttryck för ren cynism.

Göran Perssons regeringstid kan alltså beskrivas som alltigenom pragmatisk och han verkade göra nästan vad som helst för att hjälpa fram det svenska näringslivet.

Så till exempel utvisade man, på Göran Perssons direkta order och genom CIA: s försorg, två egyptiska medborgare till Egypten, där de sedan utsattes för tortyr. Detta för att undvika ekonomiska repressalier från USA: s sida.

Vidare förmådde man den svenske kungen att åka till Chile för att där understödja marknadsföringen av stridsflygplanet JAS.

När en högt uppsatt deltagare i en lettisk delegation som besökt Sverige, på hemmaplan sedan medverkade i en nazistisk manifestation, protesterade man inte. Sådant skulle ju ha kunnat skada, det för svenskt näringsliv så viktiga; Östersjösamarbetet.

Detta för att nu bara nämna några exempel.

Som framgått av den tidigare skildringen av Olof Palme, var även han angelägen om att i sina internationella relationer stötta svenskt näringsliv. Men för honom fanns det ändå vissa etiska gränser som också gällde stödet till den svenska exportindustrin.

Att Fredrik Reinfeldts borgerliga regeringar, som tog vid 2006, skulle ha haft något större intresse av att reda ut Palmemordet, har jag mycket svårt att tro.

***

Om det, till exempel, skulle ha visat sig att internationella högerextrema organisationer med kopplingar till den högsta makten i USA, kanske också med stöd av personer inom den svenska polisen, legat bakom mordet av Olof Palme, hade detta lett till en diplomatisk kris och kunde också ha skadat Sveriges ekonomiska relationer med omvärlden.

Dessutom är det ju möjligt att olika vänsterkrafter stärkts och att de politiska motsättningarna i samhället skärpts.

Denna typ av avslöjanden kunde också ha minskat medborgarnas förtroende för viktiga institutioner och befattningshavare,

Allt det här var naturligtvis ägnat att skada den av Göran Persson så omhuldade politiska och ekonomiska stabiliteten.

Dock tror jag inte att en ren inhemsk konspiration, bestående av t.ex. högerextremister med förgreningar in i polisen och SÄPO som många spekulerat i, varit tillräcklig för att på allvar hota den politiska stabiliteten. Så länge det bara handlat om enskilda personer (eller grupper av personer) och inte om myndigheter som sådana, hade nog samhället klarat av ett sådant avslöjande.

Alltså, för att förklara den nästan totala mobiliseringen av det svenska samhällets polisiära och judiciella resurser för att få Christer Pettersson fälld för Palmemordet (och därmed naturligtvis blockera alla andra spår), krävs det att statsmakterna anat att större och mäktigare krafter varit inblandade.

Sådana mäktigare krafter var just, som tidigare beskrivits, WACL och den italienska P2-logen.

Ett par avslöjanden kan ge oss lite perspektiv på detta.

I samband med det amerikanska presidentvalet 2008 kom det, via nyhetsbyrån AP (The Associated Press), fram att presidentkandidaten John McCain, på 1980-talet varit med i rådgivningspanelen (advisory board) till United States Council for World freedom (USCWF). Detta var den lokala amerikanska avdelningen av WACL. Man kan nog också säga att under 1980-talet, så var USCWF den drivande kraften inom paraplyorganisationen WACL. Det var t.ex. här som dess ordförande (från 1984) John Singlaub hade sin hemvist.

Trots att detta kopplade John McCain till nazistiska krigsförbrytare från andra världskriget och ledare för centralamerikanska dödsskvadroner, var det praktiskt taget inget av de stora massmediaföretagen, vare sig i Sverige eller USA, som tog upp detta i sin nyhetsrapportering.

Överhuvudtaget har man i massmedierna rapporterat väldigt lite om WACL. Kanske beror det på att alltför mäktiga personer och organisationer sanktionerat dess verksamhet.

Ett annat exempel på hur mäktiga personer varit anknutna till de organisationer som jag här har intresserat mig för är att Italiens förutvarande premiärminister Silvio Berlusconi fanns med i en medlemsförteckning för den italienska P2-logen som polisen hittade 1981.

Självklart menar jag inte att t.ex. John McCain eller Silvio Berlusconi haft någonting med Palmemordet att göra. Jag vill bara framhålla att det hade kunnat få oanade konsekvenser om man lyckats binda dessa organisationer till mordet av Olof Palme. 

Vidare fanns det i Sverige, som nämnts, trådar i Svenska Arbetsgivareföreningens (SAF) nätverk av organisationer, som ledde till WACL. Det finns därför kanske anledning att anta att det inom politik och näringsliv världen över funnits kopplingar hit.

På grund av detta var det naturligtvis viktigt att se till att organisationen kunde hållas borta ifrån massmedias strålkastarljus och fortsätta verka i det tysta. Detsamma gäller naturligtvis också den organisationsstruktur (”Bläckfisken”) som skisserats i tidigare kapitel.

Bara att börja undersöka om dessa organisationer på något sätt kunde ha varit inblandade i mordet på Olof Palme, skulle ju ha utsatt denna maktens undervegetation för den uppmärksamhet som de till varje pris ville undvika. Detta i sin tur skulle ha kunnat resultera i att en och annan journalist ställt sig frågan om inte det direkta ansvaret för en rad korruptionshärvor stod att finna här.

Hade man sedan kunnat binda Palmemordet till det internationella nätverk av organisationer och myndigheter (”Bläckfisken”) som WACL och den italienska P2-logen tillhörde, hade detta m.a.o. kunnat leda till en mängd andra, för höga makthavare, pinsamma och besvärliga avslöjanden. Detta eftersom mordet på Olof Palme förmodligen bara var en liten del av ett mycket större sammanhang.

Här fanns säkert ett starkt motiv till att lägga locket på och att få små stater som Sverige att spela med på detta.

***

I mångt och mycket är jag (som väl kommer att framgå) kritisk till journalisten och författaren Jan Guillou, men i ett avseende är jag enig med honom: Det är när det gäller de stora medieföretagens ovilja att rapportera om vissa händelser.

Vi har redan varit inne på att man såväl i svensk som internationell press rapporterat väldigt lite om WACL: s verksamhet och om vissa personers anknytning till denna organisation.

Ett annat exempel som Guillou tagit upp, och som jag själv lade märke till, var de ökända legoknektarnas verksamhet i Irak, under USA-alliansens krigföring där. Dessa legoknektar tjänstgjorde för olika säkerhetsföretag varav det mest kända var Blackwater.

De här säkerhetsföretagens brutalitet, när det gällde att utföra de smutsigaste uppdragen, som den reguljära arméerna inte villa befatta sig med, var ändå väl känd bland experter och initierade och hade beskrivits i böcker av Giuliana Sgrena och Jeremy Schahill.

Inte förrän legoknektar från Blackwater ställt till med en massaker mitt i Bagdad, sommaren 2007, som kostade 20 människor livet och som inte kunde tystas ned, ägnade de stora medieföretagen dessa säkerhetsföretag någon uppmärksamhet.

Jan Guillou har också tagit upp andra viktiga förhållanden som de stora medieföretagen gått förbi med tystnad.

Det verkar vidare vara ett välkänt faktum bland journalister att vissa saker får man bara inte skriva om. Men varför är det så och vem eller vilka är det som stoppar medierna från att publicera material av viss natur?

Den frågan synes det vara väldigt svårt att få något ordentligt svar på.

Att stöta sig med politiskt och ekonomiskt mäktiga