Enstaka böcker - Rysare introduktion

Mitt utforskande av skräck inleddes med H.G. Wells ”Den osynlige mannen”, ”Gudarnas föda” och ”Världarnas krig”. Kunskaperna fördjupades med Ray Bradburys novellsamling ”Den illu-
strerade mannen”, där framtidens tekniska fasor framkallade rysningar. H.P.Lovecraft bidrog med sköna skräckskildringar, ett arv som Stephen King förvaltat synnerligen väl i en lång rad volymer.
Vecko-Revyn bjöd på ”Veckans chock” med Hans Arnolds kluriga illustrationer. Olof Thunbergs uppläsningar i radion på sen kvällstid av ”Mannen i svart” var så förnämliga, att jag smet från skoldanser för att inte missa en enda minut. En stor eloge översändes härmed postumt till programredaktör Torsten Jungstedt för hans idoga insamlande av sköna rysare. ”Mannen i svart” kan återfinnas på välsorterade bibliotek.
Den 21 juli 2005 återupptäckte jag herr Jungstedts antologi nr 2 i en hylla på Ytterhogdals trivsamma, välsorterade bibliotek. ”37 studier i skräck, elakhet och skadeglädje” enligt mäster Jungstedt himself. Ljuvlig läsning för sena nattimmar.
Titel: ”Stora skräckboken”.

Tips om fler samlingar med spännande läsning

För att inte tala om alla dessa filmer
Filmens värld var en härlig skräckkälla, och jag lät mig villigt nervkittlas av Robert Siodmaks ”Spiraltrappan”, Alfred Hitchcocks ”Psycho”, ”Vaxkabinettet” och ”Flugan”. Roman Polanskis ”Repulsion” minns jag än. Ira Lewins bok ”Rosemary´s baby” och filmen med samma titel blev en inspirationskälla, som ledde till att jag födde ett eget djävulsbarn i ”Ondskans skörd”.
Böcker och filmer gav och ger ständigt nytt bränsle åt min morbida fantasi. Tyvärr har många av de gamla nervkittlarna mist sin kraft att skrämmas numera. Hur skrämmande är ”Frankenstein” eller ”King-Kong” idag?
I modern tider framträdde mer avancerade favoriter som ”Hajen”, ”Terminator”, ”Alien” och ”Aliens”. Den trivsamma familjeskräckisen ”Poltergeist” icke att förglömma.

Vardag som förskräcker
Varulvar, djävulsbarn och människomumsande monster i all ära, men onda människor framkallar oftast den finaste skräcken. Isande fasor skapas, då hjälten/hjältinnan eller nära och kära hotas.
”Ensam ung kvinna söker” och ”Handen som gungar vaggan” är goda exempel på historier med helt ”vanliga” onormalt mänskliga monster.
Stephen King är en mästare på rysligheter i bokform, och även Dean Koontz lyckas hyfsat emellanåt, exempelvis i ”Psykopaten” och ”Viskningar”.
En sann rysare bör bygga på realistisk grund, anser jag. Framför allt måste man känna sympati för huvudpersonerna. När Jason vaknar till nytt mördarliv för femtioelfte gången i ”Fredagen den 13:e” uppföljare nr 15 är det bara löjligt. Vem bryr sig om att han hackar ihjäl ännu ett gäng spåniga tonåringar, vars enda uppgift i filmerna är att festa, strippa och uppföra sig korkat?
John Carpenters ”Halloween” är rena mästerverket i jämförelse. Två färskare filmer, som visar att realistisk skräck fungerar utmärkt utan varulvar och rymdmonster är ”När lammen tystnar” och ”Farlig förbindelse”.

Att njuta av skräck
Vi behöver det oförklarliga. Min innerliga förhoppning är att övernaturliga fenomen existerar, och måtte det även finnas ufon och utomjordingar. Undrar inte du också vilka varelser som döljer sig under ytan på Mars?
De monster som inte finns, vill jag skapa i min fantasi och fästa de fasansfullaste av tankar på papper för att skrämma mina läsare. Det är bara nyttigt att kittla nerverna ibland. En rysning om dagen är jättebra för magen.

Läs vidare om mina egna rysarböcker.